torsdag, december 30, 2010

Bourgogne Aligoté 2005 (Arnaud Ente)

Arnaud Ente är en Bourgogneproducent som är mest känd för sina Meursaultviner. Det är lite kul med producenter som försöker göra något bra av en druva som Aligoté, normalt ett surt vin med marginell frukt som passar bäst till en Kir. Att det är ett seriöst vin syns inte minst på flaskan som har vaxad hals och på etiketten kan man läsa att vinet är ofiltrerat och det endast gjorts 1566 flaskor, denna är nummer 611.


Jag har provat några bra Aligotéer tidigare. De som har varit bra är Mikulskis, ännu bättre är Pierre Moreys (Domaine Leroys var dock oväntat odrickbar) men det här är helt klart den bästa jag provat hittills.

Extremt mycket mineralkänsla av krita och ostronskal i doften, rätt tydliga fat men väldigt snyggt gjort, stenfrukt, gråpäron, lemoncurd, rostade hasselnötter, fina nougattoner och vispad grädde. Mycket bra för vilken vit Bourgogne som helst men en enorm prestation för en Aligoté.


Fint krämig smak med fattoner, mängder av mineral, nötter, mogen utvecklad frukt. Lång och imponerande komplex smak som klingar kvar länge. Hade jag provat det här blint kanske tankarna dragit mot en rätt mogen 1:er Cru av Raveneau eller liknande, alltså mycket mineral, tät frukt och markerade men snygga fat. Väldigt kul, bra och annorlunda vinupplevelse.

Mount Edelstone Shiraz 1987 (Henschke)

Henschke gör en stort antal olika viner med Hill of Grace högst upp i toppen. Mount Edelstone är om jag har fattat det rätt den näst mest exklusiva Shirazen de gör. Jag brukar tycka om deras viner, bland annat deras Riesling är väldigt bra.

Jag är lite försiktig med så här pass gamla Shirazviner. Lite eftersökningar indikerar att den ligger på toppen av sin mognad och kanske är på väg utför men flaskan dekanteras försiktigt i en smal kanna för att ge en lagom dos luft och bli av med sin massiva fällning.


Skönt nog är vinet i strålande skick med rejält tertiära aromer. Svamp, tryffel, mynta, mogen gul paprika, fin piptobak, sötbärig frukt, sötlakrits, mjölkchoklad och kanonfina blommiga nyanser. Enormt bra och djup doft, bland det bästa jag upplevt av australiensisk Shiraz.

Smaken är väldigt mjuk, sammetslen tät smak med söt underbart komplex frukt, tryffel, lakrits, basilika, lite gräs. Storartat vin, faktiskt bland det bästa jag kan minnas under året, jag är nästan lite chockad över hur bra det presterar.

Personligen tycker jag den är perfekt mogen nu även om den möjligtvis hade varit ett uns fruktstinnare för ett par år sedan, andra kan nog tycka att mognaden har gått lite för långt men för mig är det inget som helst problem. Det finns ingen uttorkad känsla och vinet har fortfarande mängder med frukt. Till och med den lilla bottenskyla av vin som fanns kvar i den öppna flaskan på köksgolvet dagen efter är fantastisk, jag hade nog väntat mig att det skulle vara oxiderat. Så luftning rekommenderas.
Ett av de bättre viner jag druckit på länge. Det är en lisa för själen att se alkoholhalten på etiketten, 12%, det är skillnad mot dagens aussieviner som jag ofta har svårt för med sin extrema extraktion och höga EtOH-halt.

onsdag, december 29, 2010

Charmes-Chambertin 2000 (Domaine Dujac) och Grange des Pères 2003

Charmes-flaskan hittade jag på senaste resan för en i sammanhanget överkomlig peng. Dujac är en personlig favorit med en bra balans mellan traditionellt och modernt tänkande. Andelen nya fat varierar beroende på årgång, rostningen är alltid lätt. En egenhet är att jäsa druvklasarna hela, stjälkar och allt, vilket ger en speciell blommig karaktär.

Doften är superfin och klassisk med mycket rost, tegel, rosor, cederträ, smultron, svamp, tryffel och mulljord. Parfymerat och stenigt på ett läskande, lagom återhållet sätt. Det här är Bourgogne på riktigt.

En lite instängd syrlighet luftas snabbt bort. Slank fräsch smak med mycket mineralkänsla, nästan kalkigt, röd frukt, pomerans, lera, ett uns gräs, väldigt komplext och finstämt, tät frukt utan att vara svulstigt. Personligt och minnesvärt, möjligtvis hade jag väntat mig aningens mer intensiv frukt men förbannat bra är det.


Efter en svårt skadad Brunello med fantastiska kvaliteter hällts ut togs en Grange des Pères 2003 fram istället. Imponerande bra i en finessrik blommig rödfruktig stil, svamp och undervegetation, lavendel och sötlakrits. Jag hade aldrig gissat på kombon av Syrah, Cabernet Sauvignon och Mourvedre om jag hade gissat. Mer burgundisk i stilen, en toppbourgogne ligger nära till hands och den känns faktiskt värd sin prislapp. Det här verkar vara ett vin man antingen älskar eller hatar, se andra bloggar här, här, här (annan årgång) och här.

Jag har inte riktigt gått igång på Grange des Pères så mycket tidigare som jag gjorde av den här och då anses ändå den här årgången vara bland de sämsta. I slutet kommer mer ek fram men det stör inte. Spöar Mas de Daumas de Gassac, som också kommer från l'Herault, vilken dag som helst. Det här borde jag fixa några av att lägga ner i källaren, fast bättre årgång.

Chateau Grand-Puy-Lacoste 1998

Klassisk doft med rost, blyertspenna, cederträ, finstämd mörk frukt, väldigt traditionell stil utan några direkta fattoner men tät bra frukt. Det öppnar upp sig alltmer med lite luft. Kanonfin Pauillac så som jag vill ha det. Plommon, viol, blåbärsris och finstämda kaffetoner.


Medeltät komplex smak i sån stil som jag tycker om, ingen svulstighet eller överdriven fatkänsla utan fräscht och väldigt gott. Läskande och rätt moget även om det kan ligga till sig i flera år till. Så pass bra frukt att det får en något krämig känsla. Väldigt traditionellt i en stil som är mer Latour än Mouton om man ska göra en något skev jämförelse, yummy. Klart mindre fatigt och modernt än tex Pichon-Baron som jag har druckit rätt nyligen.

Tyvärr sista flaskan, hade jag vetat hur bra det var hade jag köpt betydligt fler när jag sprang på det i Paris för facila 320 sek. Jag ska försöka se till att köpa 2006 vilken är helt enormt bra i samma stil, men via Tyskland med ok pris.

måndag, december 27, 2010

Adeodato 2000

100% Montepulciano från Rosso Conero i Marche. Jag har alltid gillat det här i sin moderna designade stil.


Röd kompakt frukt blandas upp med lyxiga fattoner, det luktar dyra fat. Vanilj, teblad, citrus, gräs, plommon och lakrits. Väldigt direkt och lustfyllt vin med stor aromatisk komplexitet. Ännu bättre än vad jag mindes.

Tät smak med snygga men tydliga fattoner. Bra syra och lagom stramt bett ger bra stomme till den krämiga frukten. Kanongott och mycket bra för priset, jag kommer nog fortsätta köpa ett par-tre flaskor när de dyker upp nästa gång.

Côte-Rôtie 1998 (Jamet)

Jag har blivit missnöjd med många av mina Syrah-viner från norra rhonedalen senaste året, bl.a. Graillots Crozes1996 som mest är obalanserat sur utan frukt, Marquis de la Tourette 1996, Monier de la Sizeranne 1994 etc. Nu, äntligen, har jag en Rhonedals-syrah framför mig som gör mig riktigt lycklig.


Det är så här klassisk Syrah ska vara. Superfin blommig doft med balanserade stråk av chark och peppar. Djupt komplex doft med läder, mynta, basilika, sötlakrits, vildhallon, jord och tryffel. Strålande helt enkelt.

Medelfyllig fräsch smak med balanserad fin fruktighet av röd frukt, tobak, kött, citrusskal, brända örter. Det här är verkligen så bra man önskar sig att Côte-Rôtie ska vara. Det är helt tillgängligt nu men kommer nog vidareutvecklas positivt i flera år till.


Det var med den här årgången jag ”upptäckte” Jamets viner, dessvärre gav inte CSN-pengen utrymme till mer än några enstaka flaskor så nu har jag endast en kvar. Dock har jag köpt mer av senare årgångar. 2000 håller inte alls samma klass men 2003 och 2005 verkar vara på samma nivå så jag får se fram emot dem om 5-7 år. Vad som är trist är att Jacobsson & Söderström numera har tagit över Jamet varvid priset har chockhöjts till runt 800 om jag minns rätt jämfört med denna som kostade 340 kr. 
Senaste årgången jag köpte var 2005 och den kostade runt 470 vilket redan det var en anmärkningsvärd höjning, men då är BS fraktkostnad med. Trots kvaliteten så är ca 800 för mycket för det här, kanske kan man hitta dem billigare utsocknes. Det var Mardell Wine som sålde Jamet tidigare, räddningen vore om de importerar vinerna parallellt.


Dricker man dem unga tycker jag man ska lufta dem i minst sex timmar för att få dem att öppna upp sig.

onsdag, december 22, 2010

Meursault 2004 (Mikulski)

Snyggt och bra med lite oväntad oxidativ ton. Mikulski lyckas alltid få in väldigt bra mineralkänsla vilket det här också har, mycket kalk och flinta. Stenfrukt och som sagt lite övermogna äpplen.


Tät lång smak med bra mineraldriv, balanserade fat och bra syra. Frukten visar tendenser till uttorkning men det är fortfarande bra. Kanske inte något stort vin men andra kvarvarande halvan var väldigt trevlig till min söndagspizza på ett okomplicerat sätt.
Mognaden är dock lite oväntad och jag behöver öppna en till flaska snart för att se om det var en tillfällighet, en sex år gammal Meursault ska inte ha oxidativa tendenser.

tisdag, december 21, 2010

Il Bosco 2003

Det här är ett intressant vin. 100 % Syrah från Cortona som har jämförts med en stor Hermitage av James Suckling. Han drog till med 94 poäng vilket borde borga för nån slags kvalitet.


Fet men lite återhållen doft med kött, röd frukt, tydliga fattoner, svartpeppar, komplext och bra men inte riktigt på 94 poängsnivå enligt mig. Lite för mycket fatiga smörkolatoner.

Tät örtig smak, en blandning av röd och mörk frukt, smörkola, pepprig och extremt druvtypiskt med charkkänsla. Det är klart bra men lite för endimensionellt och fatigt för att riktigt lyfta. 94 poäng känns alldeles för mycket men visst går associationerna mot norra Rhonedalen. Vad som händer med det här känns svårt att sia om men jag väntar några år och ser hur det utvecklas.

fredag, december 17, 2010

Barolo ”Vigna Giachini” 2006 (Corino)

Jag provade det här som hastigast för ett tag sedan och blev rejält impad. När sen det här vinet blev sågat av diverse välkända vinskribenter vart jag lite konfunderad, inte för att jag brukar lyssna på vad de tycker men jag har iof haft fel förr (Gianni Voerzios skräpviner i färskt minne). Därför testar jag en flaska för en närmare titt, håller den måttet får en del av skatteåterbäringen gå till att fylla på Baroloförrådet.


Superfin arketypisk Nebbidoft med stor aromatik, mängder av menthol, fat, tallbarr, tapenad, vildhallon, blommor och nypon. Väldigt bra i en stil som påminner lite om Pio Cesare men med större arom – mer blommor och lite snyggare fatbehandling. Det blir ännu bättre efter nån timmes luftning.

Tät och lång smak. Det vinner mycket på luftning, nyöppnat är det svettigt hugg i syror och tanniner. Lakrits, nypon, citrusskal, teblad, djup tät frukt och som sagt ungt bra bett i tanninerna. Alkoholen är rätt hög med 14,5% men det finns så mycket syra och struktur att jag inte har något problem med det. Väldans bra och med dagens priser på bra Barolo så känns 379 kr helt ok.

Ett av de bättre Baroloköpen jag hittat på ett tag i liknande stil som Pio Cesare som sagt men bättre och en tjuga billigare, jag är helt med på Gallonis 94 poäng. Vad diverse svenska vinskribenter hade emot det här förstår jag inte alls. Svinbra Barolo som behöver minst 4-5 års lagring.

onsdag, december 15, 2010

Pol Roger 1996

Det här är Pol Roger årgångsbubbel av både Pinot och Chardonnay. Det är faktiskt första flaskan jag dricker sedan inköp i Paris för rimliga 36€.

Utvecklad med rostade nötter och mogna äpplen men mindre mognad än vad jag väntat mig. Fin doft med bröd, mineral, blodgrape, nougat och röda äpplen. Det har inte riktigt det djup jag trodde och önskade att den skulle ha även om det givetvis är bra.


Mjuk fyllig smak med gul fruktighet, nougat, blodgrape och medelhög syra. Syran är inte så 96'likt vass som många andra är utan rätt återhållen, nu är inte heller Pol Roger den mest syrabetonade Champagnen men jag hade trott på en mer limeig känsla.
Gott och bra men inte riktigt så bra som jag hade trott, bra för priset dock. Runt tre års ytterligare lagring kommer nog göra gott.

onsdag, december 01, 2010

Lohsa 2002

Det här har alltid varit bra men helt plötsligt har det hoppat till en helt ny nivå. Tertiära nyanser har kommit fram och det har en mycket djupare ton. I och med den utvecklingen har den bittersyrliga Italienska karaktären delvis försvunnit och det känns betydligt mer Bordeauxlikt i stilen. Som en fin Saint Julien med lite ruffiga kanter.
Det här är inte andravinet som jag trott tidigare utan en helt unik cuvée gjord enbart för Sverige från den i teorin svaga årgången 2002 vilken prisdumpades för vår marknad. Tack för det.


Komplexare än någonsin med tät fin mörk frukt, lakrits, lavendel, viol, cederträ, mörk choklad, valnöt, borstat stål och lite tryffeltoner. Väsensskilt från den senast druckna Maremman, Kalle Anka-vinet Tenuta Belguardo.

Tät och för första gången rätt mjuk smak, inte alls samma strävsyrliga italienska bittermandelkänsla som tidigare, kaffe, lakrits, mörk komplex frukt, basilika, enormt gott vin.

Kvalitetsmässigt motsvarar det en klassisk men fruktdriven Bordeaux i 400 kronorsklassen, så 169 för några år sedan känns helt ok. Jag har druckit det några gånger sedan senaste inlägget men det är först nu jag känner att det finns anledning att krafsa ner några kommentarer i min ”vindagbok”. Jag borde ha sparat alla flaskor så här länge, vilket bra köp det visat sig vara.

tisdag, november 30, 2010

Kakas 2007 (Zoltan)

Det här är urtypen av ett sånt vin som jag gärna snöar in mig på, jag vart klart impad första gången jag provade det för ett par år sedan. Efter att endast ha provat det som hastigast dricker jag nu det här över två dagar för att få en, ännu, klarare bild av det här vinet som anses vara ett av Ungerns bästa torra vita viner. En ren Furmint.


Annorlunda och mycket komplex doft med en kryddig tät känsla, mycket bra mineraldrag med lite skiffertoner a la Riesling, grönt te, apelsinskal, fänkål, ingefära, en lätt ton av övermogna äpplen som antyder osunt lågt svavelanvändande eller nåt annat lurt men det stör inte så mycket. Det är första gången jag dricker det i lugn och ro och det är trevligt att dricka det här seriöst då det dyker upp lite nya intryck då och då medan vinet utvecklas med luft. Bland annat en känsla av nougat även om jag inte känner av några direkta fattoner. Efter lite eftersökningar visar det sig att endast gamla ungerska fat används, ungerska fat är stenhårda och ger lite karaktär, rostningen är även ytterst lätt.

Mycket gott i en frisk stil med tät mineralstinn frukt, torkad tropisk frukt, kamomill, det känns nästan som det har lite tanniner med sin aningens krävande känsla. Svinbra egensinnigt vin som gör sig bäst till mat.

Om jag skulle mig på en jämförelse vore det som en extremt mineraltät, syrarik tät Riesling (typ Österrike) uppblandat med 10-15% Pinot Gris av toppkvalitet. Men det är förminskande att jämföra det här med något, det här är något helt eget som är värt sina egna smakepitet. FV's jämförelse med vit Bourgogne är jag för övrigt inte riktigt med på men kvaliteten är vi överens om. Även andra har provat.

måndag, november 29, 2010

Chablis 1:er Cru ”Montmains” 2000 (Brocard)

Av Brocards viner så tycker jag bäst om deras 1:er Cru buteljeringar. Grand Cru-vinerna håller inte riktigt måttet för Grand Cru, vill jag ha det så går jag på andra producenter. Mina favoriter bland 1:er Cru vinerna är helt klart Montée de Tonnerre och Montmains (de relativt nyinköpta lotterna inom Mont de Milieu verkar även väldigt lovande). Montmains är stramare och kräver lite mer tid jämfört med MdT som brukar vara lite mer inställsam med mer öppen frukt.

Numera har de helt gått över till skruvkork vilket är bra, framförallt för den här typen av vin som bygger på fräschör. Sonen har även infört biodynamiska metoder sedan något år tillbaka vilket är korkat men jag hoppas att de åtminstone svavlar ordentligt. Sedan den duktiga vinmakaren Clotilde Davenne slutade tycker jag det känns som om druvorna skördas aningens senare, det är inte riktigt samma klipp i syrorna och frukten känns inte lika krispig men det är fortfarande bra.


Väldigt kritig och stenig doft med musselskal, havre, gråpäron, lite gula plommon, åldern har givit den en fin liten smörig ton. Väldigt bra med grym appellationskänsla.

Tät och djup smak, utvecklad lätt smörighet, gula plommon, balanserade citrustoner, extremt bra mineralkänsla. Ju mer mineralkänsla desto bättre Chablis enligt mig så det här är väldigt bra. Det ligger även i en alldeles lagom mognadsfas, inga bokna övermogna toner, bara fint utvecklad.

Montmains brukar vara den 1:er Cru-gård som tar längst tid på sig och även om vinet är helt tillgängligt så kommer det här kunna lagras flera år till.

fredag, november 26, 2010

Morey-Saint-Denis 1:er Cru 1990 (Domaine des Lambrays)

Riktigt kul vin som en P tog med sig. Jag har aldrig blivit överväldigad av Lambrays viner men de ska ha gjort ett rejält lyft senaste åren. Dock har jag inte sprungit på så många senare årgångar och har ingen större egen erfarenhet av dem. Nu är det här den gamla eran så jag vet inte vad jag skall vänta mig.


Mognaden är perfekt med djupa fina toner av svamp, jord, mossa , tryffel och lätt murket trä. Söt fin frukt av vildhallon och smultron. Komplext och gott på en nivå som motsvarar sin klassificering och nog det bästa vin från Lambrays jag druckit.

Smaken följer doften med fin sötbärig frukt, svamp, eneträ, blommor och mjölkchoklad. Väldigt gott och bra i en strålande mognadsfas. Traditionellt så det förslår. Bättre än en trist Lambrays-Grand Cru jag druckit tidigare men det håller inte tex Dujac-nivå.

onsdag, november 24, 2010

Friulano 2007 (Keber)

Keber verkar prenumerera på tre glas i Gambero Rosso, något som enligt mig inte säger så mycket med deras inflation av utmärkelser. Men det är ett vin klart värt att prova.


Det är karaktärsfullt och annorlunda vilket är väntat med tanke på druvan. Komplext och fascinerande med en unken doft som drar mot vått ylle, kittost, plastmatta, gula plommon, grönt te och lätt gröna toner. Mycket eget, intressant och bra.

Seriöst konstigt vin, på ett positivt sätt. Gott med bra fet/tät känsla, gul mogen frukt, bivax, kamomill, lite honung. Långt och bra utan att vara stort på något sätt men priset borde justeras ner något, 140-150 kr hade känts mer verklighetsorienterat och i paritet med innehållet än 199 kr.


Samtidigt är intressefaktorn tillräckligt hög för att testa det en gång. Så vitt jag har förstått har Keber numera slutat göra endruvsviner och kommer i fortsättningen bara göra ett enda vitt vin, en blandning av Friulano, Ribolla och Malvasia.

tisdag, november 23, 2010

Nuits-Saint-Georges ”La Perrière” Blanc 2004 (Henri Gouges)

Det finns en del viner som man hör och läser om men sällan hittar. Det här är definitivt ett av dem. Gouges hittade en liten del Pinot Noir-druvor i sin gård i Nuits-Saint -Georges på 40-talet som hade muterats och tappat sina färgpigment. Av dessa gör de fortfarande det här vinet som inte liknar någonting annat. En skalmacererad vit Pinot Noir, helt unikt. Ibland kallas druvan för Pinot Gouges.


En vinvän började prata om det här när jag stod med ryggen till och pysslade med maten. Han la ut texten om hur gärna han någon gång skulle vilja hitta och dricka det här sällsynta vinet varpå jag kom på att jag hade en flaska i garderoben. Den fick snällt flyttas och bo i frysen i runt 15 minuter.


Fet lite kryddig doft, kalk, citrusskal, bra men inte stort på något sätt, inga direkta fattoner, vad jag saknar är framförallt en mineralkänsla. Det känns aningens övermoget med ett drag av övermogna vinteräpplen som jag inte är helt förtjust i.

Mjuk fyllig smak, det smakar som ett gott hantverk men det finns inget som gör det riktigt intressant bortsett från att man vet hur unikt det är. Lite som en lätt övermogen pinotchampagne eller liknande. Det finns även en del tanniner men mindre än jag väntat mig. Konstigt som sagt men rätt gott om man helt bortser från de 55€ jag betalade i Barca för den. Givetvis kul men inget jag kommer köpa igen.

lördag, november 20, 2010

”Le Bon Climat” Pinot Noir 2005 (Au Bon Climat)

Det var inte riktigt läge att ta några noggrannare noteringar när jag drack det här men det var riktigt bra. Ingen övermogen känsla som den amerikanska Pinot av Saintsbury jag drack senast. Tät sötbärig frukt med lite tegel, citrusskal, fräsch känsla utan jolmighet. Mycket komplex fin Pinotdoft.


Tät djup smak med bra syra, pomerans, ett uns jord och läder, lagom med fat som ger en lite krämig känsla, kanongott vin i föredömlig stil för en kalifornisk Pinot.

onsdag, november 17, 2010

Adras Roble 2008

Det här vinet lanserades för ett tag sedan. Rätt udda blandning av Mencia, Cabernet Sauvignon och Tempranillo från Castilla y Leon..


Jag tycker verkligen om det här. Det är väldigt aromatiskt och blommigt, citrusskal, brett och stall men det ligger inom min gräns för vad som är ok. Annorlunda och intressant vin som ger bra valuta för pengarna.

tisdag, november 16, 2010

Castello di Brolio 2006 (375 ml)

Det smakar som vad det är, en modernt fatad lyxchianti. 96 poäng av WS ger ju en del förväntningar och när det finns halvflaskor kvar ger det en möjlighet att se vart vinet befinner sig för tillfället utan att behöva tulla på sina helflaskor.


Nu tycker jag iof att det här vinet har gått in i en rätt trist tunnel som döljer mycket av vad det visade i början men det är fortfarande väldigt bra. Man ska komma ihåg att tex röd toppbordeaux inte inte heller är särskilt hedonistiskt kul de första åren och det här påminner mycket om det i sin struktur.

Rejält stramt och ungt ekigt med valnötter, lakrits, rostade kaffetoner, gräs, plommon och bittermandel. Den stora aromatiska täta frukten jag upplevde när det släpptes upplever jag inte nu även om det har kvaliteter nu med. Det finns ingen större mening att dricka det här nu, jag kommer vänta minst ett par år innan nästa titt. De 96 poängen som WS gav det känns lite avlägsna men det kan nog komma klart närmre om ett antal år.

söndag, oktober 31, 2010

Ruinart 2002, Finca Dofí 2001 och Tenuta Belguardo 2003.

Ruinart 2002 var ett vin jag reagerade på för några veckor sedan då jag provade en blandad kompott av bubbel. Jag köpte genast några flaskor och nu är det dags att se om intrycket står kvar.

Toppkvalitet på doften med superfina lätt jästiga mineraltoner, bröd, tät mogen gul frukt som är alldeles lagom insmickrande med mycket nougat och nötter. Förra gången tyckte jag att det hade Ruinarts udda drag av rågummi, det känner jag inte den här gången. Nu känns det mer ”normalt”.


Smaken är krämigt tät utan att kännas tillrättalagd. Superfin komplex frukt med kaffe, choklad, blommor och lagom rostade toner. Bra syror och långt mineraligt avslut. Det är förvånansvärt moget och tillgängligt för ålder och årgång men det kommer nog bli ännu bättre i flera år.

Att det här kostar lika mycket (349 kr) som andra stora kvalitetsproducenters standardbuteljeringar verkar helt koko men det är bara att tacka och köpa ännu fler flaskor innan det rättas till. Bästa champagneköpet i vanliga sortimentet just nu enligt mig.

Finca Dofí har jag haft en del onda aningar om, jag var inte så nöjd förra gången jag provade det. Det är sällan det känns som dyr Priorat motiverar sitt pris, det blir ofta mest kompakt och lite ointressant.


Nu överraskar den och är oväntat snygg med bra balans och väldigt komplex frukt med en del tobak, rost, vildhallon, nötter, rostade örter och fat. Det verkar faktiskt som det här viner tjänar på längre lagring.
Gott och bra till maten. Att den dricks bredvid vinet nedan hjälper säkert, allt känns fräscht och balanserat bredvid Tenuta Belguardo 2003. Kamerabatterierna dog lagom tills det var dennas tur så bilden är ”lånad”.

Att försöka dricka Tenuta Belguardo 2003 är som att dricka ett avkok av bränt trä, helt rubbat vin utan tillstymmelse av balans eller djup. Det finns ingen som helst ”stuffing” i det här som kan stå upp mot den brända träkänslan. Ett av de sämsta spontanköp jag gjort. Tycker man extremt hårt rostade ekfat är det godaste som finns kan man ju köpa på sig några av flaskorna 2007 som släpps imorgon, jag kommer inte göra det.

fredag, oktober 29, 2010

Côte de Champtin 2004 (Champault)

Jag har generellt sett väldigt svårt för Sauvignon Blanc. Bättre vit bordeaux är ofta gott (med stort Semilloninslag), Dageneaus viner med lite mognad är gott. Och så t.ex. denna.

Varför kiwitomtarna envisas med att fokusera på en så irriterande överdriven druva kan man fråga sig, det går väl att sälja till normalkonsumenter. Det som verkligen är bra därifrån är ju inte deras Sauvignon Blanc-viner. Vad är Felton Road eller Kumeu River kända för? Inte f-n är det deras Sauvignon Blanc-viner.

Det här är ett helt annat vin än de flesta andra Sancerreviner man springer på. Kritkänslan dominerar det första intrycket. Mängder av krita och musselskal med halm, gräs, citrus och grönt te. Utvecklat, stenigt och komplext i en stil som passar en mineraljunkie som jag. Jag är inte säker på att jag hade tagit det här som en ren Sauvignon Blanc om jag fått den blint. Mycket aptitretande och bra.


Frisk komplex smak med mycket musselskalkänsla, halm, lime, örter. Långt och gott. En ovanligt bra Sauvignon Blanc med klart större djup än vad man är van vid. Vinet har lagrats på stora (500 liter) huvudsakligen gamla ekfat (20% nya) vilket ger det en extra dimension utan att det smakar överdrivet fatigt på något sätt. La Bourgeois som jag också tycker bra om är klart fatigare.

En varning dock för att spara det här vinet öppnat. Sällan har ett vin fallit ihop så mycket på så kort tid som det här efter att jag satte in halva flaskan i kylen någon dag, använd en inert gas som skydd eller drick upp vid öppningstillfället.

onsdag, oktober 27, 2010

Volnay ”Vendanges Selectionnéees” 2007 (Michel Lafarge)

Lafarge anses av många som en av de främsta odlaren i Volnay, av den gamla skolan. Mycket klassisk doft med stram syrlig frukt. Det är rejält slutet i början och kräver ett par timmar för att börja öppna upp sig. Syrliga röda bär, jord, tegel, citrus, kalk, vildhallon, mycket fina parfymerade toner efter någon timme.


Stram syrlig smak som lättar upp efter lång luftning. Kalkig smak med lätt gröna inslag som dock inte tar över och stör. Medeltät matkrävande smak så långt ifrån alla former av moderna Bourgogneviner man kan komma. Väldigt bra vin men man ska inte vänta sig ett insmickrande mjukt vin utan ett krävande vin att lägga ner i flera år eller lufta länge.


Det är lite som Volnays motsvarighet till Piemontes Roagna, supertraditionellt och lagringskrävande. Precis som med det vinet är första intrycket inte särskilt övertygande varefter det lyfter rejält efter flera timmars luftning. I nuläget är prisvärdet inte självklart, jag hade hoppats på mer, men det är värt att lägga ner några flaskor och se vad som händer.

måndag, oktober 25, 2010

Signature Gentil 2009 (Muré)

Jag hade för mig att jag tyckte om det här vinet och köpte en flaska för att ha som blandning av matlagningsvin och opretentiöst vardagsdrickvin.

Vad var det för vin jag provade då, var det verkligen samma vin? Doften är flabbig och rätt ointressant. Det finns lite Pinot Gris-kryddiga drag och en anings parfymerade toner från Gewurtzen men det finns liksom inget som gör det riktigt intressant. Det känns mest ofokuserat utan något utpräglat särdrag, en Gentil kan och ska vara bättre än så här.


Smaken är mjuk och intetsägande. Ingen vidare struktur, varken syran från Riesling eller den trevliga fetman från Pinot. Istället för att blanda druvorna till en större helhet så har det bara tappat all druvkaraktär. Nä, det var inte alls så kul som jag minns det tyvärr. Och jag har tipsat folk att köpa det här, aj aj, inte bra.

Välgjorda Alsaceviner lyser fortfarande med sin frånvaro på SB's vanliga sortiment i denna prisklass.

söndag, oktober 24, 2010

La Devèze 2007

Det här vinet fångade mitt intresse när jag såg att det stod Olivier Bernstein på etiketten. Med tanke på kvaliteten på hans röda Bourgogner kändes det värt ett test.

Väldigt bra doft med väntade drag av tobak, kött, läder, svarta teblad och örter. Den är snygg och finlemmad med parfymerade röda bär, nästan lite Burgundisk, riktigt bra.


Smaken har en rätt lyxigt krämig känsla. Tät fin sötbärig frukt, lång fet smak med mycket tobak,bra syra och det lyckas hålla balansen med sina 14,5 %.
Betydligt mer balanserat än Jadis och jag dricker hellre det här. Kan tänka mig att köpa igen.

fredag, oktober 22, 2010

Barbaresco 2004 (Baricchi)

Ett tvåpack med Barbaresco från 2004 för 280 kr! Man tror instinktivt att det kommer vara nåt lurt med vinet men det måste ju provas. Bra år och ett sök på CT ger iof en enda not men den är positiv, när vinerna väl kommer fram har två smaknoteringar till kommit upp, jag tror det är andra svenskar som reagerat på liknande sätt.

En viss volatilitet och väl vassa syror försvinner efter en kort stunds luftning. Bra klassisk Nebbiolofrukt utan alltför modernt söta fattoner. Tegel, rönnbär, valnöt, bittermandel, blyertspenna, apelsinskal, menthol, lite mogna svamptoner. Imponerande bra för det rekordlåga Barbarescopriset. Det är busenkelt att hitta Barbarescos för två-tre gånger priset som inte ger en lika bra upplevelse.


Smaken är frisk med bra täthet, komplext och gott utan att vara uppseendeväckande på något sätt. Druvtypiskt och lagom matkrävande syror. Jag går i minnet igenom andra tänkbara konkurrenter runt samma pris, det finns ju inte så många, La Tense dock. Det här är bättre, mer kraft och struktur men har kanske inte samma fina blommiga toner.

Jag tycker det är helt klart värt att köpa på mig ett gäng flaskor för att ha billig bruksnebbi närmsta tiden. Klart bättre än de Langheviner som finns i vanliga sortimentet. Ett kap för 140 kr, det är ju vad en Dolcetto brukar kosta av andra producenter. Dock tog de slut i ett nafs, får se om det kommer fler.

måndag, oktober 18, 2010

Pommard ”La Chaniere” 2002

Det här är ett vin jag tyckt om tidigare och har köpt på mig ett par årgångar av. Dock var jag inte så förtjust i 2005'an, oväntat. Normalt sett bra pris för en Pommard av bra kvalitet.


Den här Bourgognen har en traditionell stil utan så direkt och insmickrande frukt utan mer kryddig med nejlika, sandelträ, ett uns läder, valnöt, citrusskal, vanilj och mörk bitter choklad, inga direkta mognadstoner. Det tar någon timme innan den lyfter men blir riktigt bra med mer cederträ och grafit.

Smaken är väldigt fräsch med stram Pinotfrukt, vildhallon blandas upp med mer syrliga bär som rönnbär, krita, apelsin. Riktigt gott i sin strama stil, några år till på flaska kommer göra det här vinet gott. Det är mer lagringskrävande än vad jag väntat mig.

lördag, oktober 16, 2010

Solaia 1994 och Ghiaie della Furba 2004

Småbarnsföräldrar har inte samma möjligheter att dricka vin som jag. När J undrar om jag kan komma över och dela hans sista flaska Solaia 1994 är det enkelt att tacka ja, den borde man väl kunna få ner. Jag tar med en flaska Ghiaie della Furba för en jämförelse.


Solaia 1994 består enligt baksidesetiketten av 80% Cabernet Sauvignon och resten Sangiovese, druvblandningen har förändrats en del genom åren. Numera är det inte heller längre en VdT som den var då.
16 år är mycket för ett italienskt vin men Cab tål ju lagring, det är inte en kväll för finlir utan mest äta, dricka gott och softa så inga karaffer eller nåt sånt. Det är helt intakt och fräscht, till och med lite slutet vid öppnandet. Efter en stund kommer det fram mer Cabtoner av cederträ och blyertspenna. Stilmässigt är det som en mogen amerikansk toppcab (mogen gul paprika, basilika, piptobak, kaffe) med lite italienskt rödfruktssyrliga och kärniga drag. Mycket, mycket gott.


Det är framförallt när man jämför den med Capezzenas vin bredvid som Solaias kvalitet skiner igenom. Ghiaie della Furba känns svulstig och lite jolmig i jämförelse. Det är helt klart bra men har inte alls strukturen som kombattanten bredvid. Lite mycket fat vilket ger ett modernt stylat vin som är gott men lite ointressant. Att lagra det här i motsvarande 16 år är inte att rekommendera.


Vi får inte i oss allt vin, vilket vin som det är kvar av behöver väl inte nämnas. Sista slurken av Solaia är strålande bra, luftning hade varit bra. Total avsaknad av fällning vilket är konstigt med tanke på vin och ålder, överdriven filtrering?
Capezzanas olivolja är dock givetvis lika underbart god som vanligt.

lördag, oktober 09, 2010

Jadis 2007 (Leon Barral)

Vad jag framförallt uppskattar med Barrals viner är att de har en minst sagt egen stil. Få andra viner kan imitera hans viners ruffiga, extrema stil. Smack, in your face....

Doften är bångstyrig på ett uppenbart sydfranskt sätt. Fatigt med läder, brända örter, vilda hallon, kaffe, nejlika, mycket sötlakrits, fin piptobak och kakaopulver. Hög volatilitet med en del balsamiska drag och nyanser som påminner om julmust. Det är intensivt och maxat på ett imponerande sätt, lite så att det slår över för min smak, det blir lite väl mycket men är samtidigt väldigt kul.


Smaken är även den rätt extrem. Tung och smakrik med fet mogen frukt, fat, starkvinstoner, teblad, russin, örter, nejlika. Komplext och gott men saknar definitivt subtilitet och fräschör.
Den kompakta smaken hänger kvar länge och jag ser ingen anledning att lagra det här någon längre tid, har svårt att se hur det här skulle kunna utvecklas vidare, den dricks nog bäst på sin unga frukt.

Importören har uppenbarligen fått sätta på nya klisterlappar över alkoholhalten som nu står som 16 %, lite väl nära portvin och inte alls i linje med min vinsmak. Men jag uppskattar starkt att det finns människor som Barral som gör egensinniga viner som bryter mot mönstret. Det är bra och personligt, hade det inte varit för alkoholen och de lätt överdrivna faten hade jag gillat det enormt, nu bara ganska mycket.

Bra vin i maxad stil, bör provas om man tycker om den nya tidens CdP, Alto Moncayo eller liknande. Andra provare har vittnat om att det är känsligt för lagring och ofta faller ihop efter några år vilket har att göra med att Barral inte svavlar tillräckligt.

torsdag, oktober 07, 2010

Saint-Aubin 1:er Cru ”Les Frionnes” 2008 (Hubert Lamy)

Lamy är en ung vinmakare som snabbt har gjort sig ett namn i det fortfarande förbisedda området Saint-Aubin. Huvudsakligen vita viner, mest Saint-Aubin men även några enstaka andra. Det här var en halvflaska som lanserades för ett tag sedan på SB.

Doften är kanonfin. Djup elegant komplexitet med imponerande mineraldriv, ostronspad, citronzest, snygga fattoner, hasselnötter, blommighet som drar mot jasmin. Det är ungt och kommer sitta ihop ännu bättre om några år, stor framtidspotential. Det är framförallt mineralkänslan som lyfter det här en bra bit över det normala, det ger associationer till tex Roulot och andra mineraldrivna Bourgogner av hög kvalitet.


Smaken har ett rejält bett i syrorna, fin tät frukt, balanserade fat som behöver integreras lite bättre, lime, krita, gula plommon och en del mer exotisk frukt. Eftersmaken klingar kvar imponerande länge på ett mineraligt och syrakittlande sätt. Enormt bra vin i en stil som tilltalar mig mycket. Jag kommer köpa på mig fler, av helflaskorna.

måndag, oktober 04, 2010

Mandrone di Lohsa 2002

Det här vinet består huvudsakligen av Cabernet Sauvignon med 10% Petit Verdot och 10% Alicante Bouschet.
Kompakt stor doft med dov mörk frukt och lätt brända toner. Allt annat än elegant men det är mycket komplext med fina toner av mörk bitter choklad, ved, rostade pinjenötter, kaffe, fat, örter, russin och nejlika. Det blir än mer aromatiskt med lite luft.


Smaken är helt i linje med doften med rejält med tanniner, det är rejält kärvt och har en kompakt krävande struktur. Ingen som helst urvattnad 2002-känsla, den har precis börjat bli tillgänglig.

Mycket bra och komplext med syrlig frukt, örter, fat och mycket chokladtoner. Väldigt bra, det här är nog den första flaskan som har varit någorlunda tillgänglig.
2006'an lär behöva minst lika lång tid.

söndag, oktober 03, 2010

Lapena 2005

Vinerna av Dominio do Bibei från Ribeira Sacra är heta i Spanien just nu, de ligger rätt i tiden och alla topprestauranger har dem. De gör två vita och två röda viner. Lapena är deras vita toppvin och är en ren Godello. Deras dyrare röda vin drack jag över en snabblunch på Santceloni under en mellanlandning förra året, den var ungt örtig, intressant och god, kanske mest intressant. Bra vin men lite överprissatt var mitt intryck.

Doften är betydligt mer subtil än det vita Prioratvin jag drack nyligen. Lite burgundisk känsla med mandelmassa, gula plommon, vax, halm, fänkål, vad jag saknar är fräschör och mineralkänsla. På sätt och vis rätt liknar det Prioratvinet men mer gräsig/halmig, inte samma extrema bröd och nougattoner och betydligt mindre fat. Endast två år gamla 600 liters fat används enligt hemsidan.


Smaken följer doften. Tät krämig smak med gul mogen frukt, mandel, vanilj, nougat, ok syror även om de inte har det riktiga klippet. Det är inte så expressivt och komplext som jag väntade mig.
Jag känner att jag dissar det lite onödigt mycket på grund av för höga förväntningar, det är väldigt bra och det bästa vinet av Godello jag druckit men det finns Albarinos som levererar bättre för samma pris.

Det görs mängder av Albarinos mot kusten som har betydligt mer klipp i syrorna och med fina steniga toner så det måste väl vara Godello som druva som helt enkelt inte har kapaciteten att ta fram dem, för så vitt jag vet finns det ingen bättre Godello än det här. Bra är det iaf men jag kommer inte köpa det igen, mitt intryck står kvar, bra viner men lite överprissatta. Finns i Sverige till restauranger via Vina Espanola för 250 kr ex moms, kostar runt 27€ i Spanien.

fredag, oktober 01, 2010

Coma Alta 2007

Coma Alta görs av Mas d'Engil i Priorat, består av ungefär hälften vit Grenache och hälften Maccabeu. Finns inte på SB just nu men däremot finns deras röda Coma Vella.

Mycket egen och rolig doft. Som nybakt mörkt bröd blandat med kokos, blommor, örter och smörkola. Det finns drag som påminner en del om mogen väldigt nougatig Champagne. Kraftfullt och komplext med väldigt annorlunda doftpalett.


Smaken är extremt kraftig. Fatig och med hög alkohol. Stenfrukt, brioche, örter, arrak, fatiga vaniljtoner, nougat. Det är välgjort och väldigt underhållande men det blir nästan lite väl mycket för att man ska kunna dricka större mängder, och 15 % EtOH är inte min grej. Ypperligt provningsvin, extremt och kul på många sätt men inte riktigt ett vin för mig. Mindre fat och lägre alkohol hade gjort det bättre.

torsdag, september 30, 2010

Forster Ungeheuer Riesling Spätlese Trocken 2001 (Georg Siben)

Det här ingen producent jag har någon större erfarenhet av. Ett spontanköp då det reades ut för några år sedan.

Doften visar betydligt mindre utveckling än jag hade väntat mig. Endast ett uns skiffer, mycket borstat stål och mineral, subtila fruktnyanser, lätt gröna citrustoner.


Smaken är ännu ung med markerad syra, bra mineralkänsla, musselskal, lite kvitten, grape och gråpäron. Som sagt ett betydligt yngre intryck än väntat. Hade det varit tex Bürklin-Wolf hade jag väntat mig mer utvecklade toner av mogen tropisk frukt och honung men det kommer dröja några år till innan det här vinet når till den fasen.
Det här är en tysk som inte skördar sent som så många andra, ett utpräglat lagringsvin med modest EtOH på 12,5 %. Väldigt bra och stramt men inte så insmickrande, gör sig bäst till mat. Väntar minst två år till innan sista flaskan öppnas.

onsdag, september 29, 2010

Lasarte och Sant Pau

Årets Spanienresa vart lite plötslig och hastigt planerad men två restauranger hanns med. Lasarte inne i Barcelona och Sant Pau en timme norrut med pendeltåg.
Lasarte är Martin Berasateguis filial i Barcelona och fick sin andra stjärna i år. Maten ska alltså ha baskisk inriktning.
Lokalen är lite stel i modern spansk stil. De andra gästerna består mest av äldre par som bor på det exklusiva hotellet som Lasarte ligger i och äter sig igenom middagen pliktmässigt utan att säga ett ord till varandra, lite tragiskt.


Maten är fräsch och rätt teknisk men inte så att det blir ett egensyfte. Det förekommer consommé i tre rätter, två efter varandra, hur kan ingen i köket ha reagerat på det. Visst, det är inne med consomméer, men två rätter i rad? Och sen en till.
Ett annat problem är att de verkar ha haft en massa spexiga idéer som de vill använda sig av men som inte riktigt fungerar i realiteten. Friterat ostron är ju väldans kul men om det hälls en consommé över den som sabbar den frasiga pankoytan så faller det lite, en mild kräm av något hade varit mycket bättre. Flera rätter dras ned en del av liknande onödiga missar. Allt är bra men få rätter lyfter så rejält som det ska göra för ett ställe med två stjärnor.

Berasateguiklassikern, dekonstruerad skaldjurssallad, är grym. En gel av sallad täcker en tallrik som beströtts av örtblad, en underbar bit hummer, ett tomatkärnhus, en mussla etc. Otroligt snyggt och mycket gott. Den andra höjdaren var en underbart knäckig fattig riddare som dessert. Mitt betyg blir en medelstark stjärna, inte två. Jag minns Alkimia som bättre. I jämförelse framstår Dahlgren som bra för sina två stjärnor.


Om det inte vore för att jag (nästan) alltid dricker spanska viner i Spanien så hade jag tagit Puligny-Montrachet Les Folatieres 2005 av Domaine Leflaive för billiga 150 €. Drack ett för mig helt nytt vin av Vinya dels Taus, Improvisació 2008. Som NUN men mindre ek i lättare stil.

De har bra spanskt utbud med mycket fokus på spännande nya vinerier som tex Castell d’Encus. Jag drack ett glas av deras Syrah, reduktiv, ung men bra i en fräsch stil för att vara Spanien. Deras Pinot Noir verkar väldigt intressant men jag lyckades tyvärr inte hitta den i någon butik.

Sant Pau
Sant Pau ligger i en liten by alldeles vid havet. Carme Ruscalleda, kvinnan som driver stället har även stjärnbeströdda restauranger i Tokyo.
Första anslaget visar direkt att nivån är klart högre än gårdagens middag på Lasarte. Aptitretarna var kanonbra men här håller jag kanske Can Roca ett litet snäpp högre.


Med första rätten får jag ett sånt där fånigt leende som jag inte fått sedan Can Roca, tänk att en tomatsoppa kan vara så god. Fenomenalt bra på en solklart trestjärnig nivå. Nästa rätt är helt annorlunda, men nästan lika bra. En kräm på kabeljo täckt av en gel av oliver och paprika i ett Mondrianinspirerat mönster. Begreppet grönsaksravioli fick en ny innebörd i och med tredje rätten, grym. Sen var det första gången jag åt papegojfisk, fjällen går att äta! Den enda förrätt som inte var fantastisk utan bara väldigt god var Havsbraxen/Douraden. Maten är vacker, dominerad av fisk och skaldjur, mycket grönsaker vilket tilltalar mig mycket. Också smakar det helt fantastiskt på ett spännande och oväntat sätt på utan att vara det minsta tungt.

Man skulle välja mellan två huvudrätter men de var så snälla att jag fick båda, utan extra kostnad. Unghästen (föl?) var strålande, vilket kött, varför har de inte det på ICA. Sen var det en konstig rätt på tonfiskkind. Mellan de två ledade delarna som utgjorde kinden fanns det blod, som var rejält unket/fiskigt. Jag vet inte om det ska vara så men jag tyckte inte om det. Petade man bort den delen var den dock bra men inte i närheten av fölet.

Carme Ruscalleda hälsar på gästerna.
Desserterna är rejält meckiga med många detaljer och väldigt tekniska. De verkar själva vara stolta över dem. Jag valde till extra och fick fyra. Alla var väldigt bra men jag var inte lika lyrisk som över de tidigare rätterna, dock klart bättre än Can Rocas. Efter dessa 18 rätter (med ammisar, predessert etc) var jag minst sagt mätt då rätterna inte är så små man är van vid på en så här lång meny, jag fick iof sig tre rätter mer än på originalmenyn.

Sant Pau seglade upp på min topp fem lista, helt enormt bra. Stilen passar mig väldigt bra med sin fräscha subtila smaksättning och fokus på havsdjur och grönsaker. Bortsett från tonfiskkinden var ingen av rätterna heller långsökt eller krystad vilket ibland är fallet i Spanien (El Poblet, Comerc 24, Mugaritz etc), bara underbart gott. Hit ska jag gå igen. Det kan vara den bästa måltid jag ätit.


Jag drack en flaska NUN till, som alltid väldigt bra i en fräsch stil med kanske den bästa mineralitetskänslan man kan hitta i ett vitt spanskt vin. NUN är verkligen svinbra. Det är inte den bästa vinlista jag sett, extrem övervikt på Spanien vilket iof är ok. Jag vill ha fler fina Bourgogner att välja mellan. Bästa köpet var nog Gaia & Rey för under 700 sek om man nu av någon outgrundlig anledning skulle vilja dricka tungt fatad Chardonnay, men det var nästan att jag köpte den bara för det bisarrt låga priset. Drack ett för mig oprövat dessertvin som var helt ok men inget att minnas, Molino Real hade varit bättre till, och mycket godare, men det är roligt att prova nytt.

tisdag, september 28, 2010

Bourgogne Blanc 2001 (Pierre Morey)

Pierre Morey är före detta vinmakaren hos Domaine Leflaive, en av de absolut bästa vitvinsproducenterna i Bourgogne. Han gör dels viner från egna gårdar, vilket det här är, samt viner från inköpta druvor som enligt mig inte håller riktigt samma klass. Precis som hos Leflaive är vinerna ekologiska (samt biodynamiska).


Doften är helt utvecklad och mogen med underbart fin mineralkänsla och imponerande djup för en generell Bourgogne. Krita, musselskal, grape, mogen gul frukt, hasselnöt och nougat.

Frisk komplex smak med mängder av sten och musselskalkänsla. Lång och fet med markerade citrustoner och bra syra, nötig och helt mogen. Kan mycket väl vara den bästa Bourgogne Blanc jag har druckit. Fenomenalt bra för priset.

Rysk Ikra/kaviar
Fungerade fint till en burk oscietrakaviar hemsmugglad från Kaukasus (90 kr!) som hade bra smak men borde ha hängts i en sil innan, vi gjorde Per Se's ”Oyster and Pearls”.