torsdag, juli 30, 2009

Frostline Riesling 2004 (Jack & Knox)

En rätt utvecklad druvtypisk doft slår upp med grape, rött äpple, citrongräs och ingefära. Det finns ett litet mineralstråk men det är mindre än motsvarande variant från tex Australien. Det är också från Australien jag hade gissat vinet kom ifrån om jag fått den blint. Frisk och smakrik men saknar den riktiga tyngden för att vara riktigt kul, motsvarande från Australien i samma prisklass är betydligt bättre (prissänkt till 129 kr från 169 kr för några år sedan).
Det här är rätt överlägset den bästa torra Riesling från Sydafrika jag druckit, tyvärr säger det inte så mycket

Jag drack en annan årgång för ett drygt år sedan på Jardine i Kapstaden, då rankad som Sydafrikas näst bästa restaurang (samma plats i år efter La Colombe). Det är svårt att hitta ett smakrikt vin med bra syra och utan ek i Sydafrika så det kändes som det bästa valet.

söndag, juli 26, 2009

Mathias Dahlgren, Chablis 1:er Cru "Montée de Tonnerre" 2003 (Raveneau), Schoenenbourg 1998 (Deiss) och Brunello di Montalcino Riserva 2001 (Fiorita)

Ja, det här är en mycket bra restaurang. Jag var på Bon Lloc tre gånger, den första gången var jag överväldigad över hur bra det var. Flera av de rätter vi var serverade då är med i hans kokbok. Den andra och tredje gången var jag däremot missnöjd, topparna var färre, dalarna fler och mängden mat var absurt liten. Efter andra besöket köpte vi alla ett hamburgermål på Burger King en dryg timme efter besöket vilket inte är ett vidare betyg, vi var fortfarande hungriga.

Nu har Dahlgren till slut fått två stjärnor i Guide Rouge och förväntningarna är givetvis höga. Det börjar bra, ammisarna är bra men lite intetsägande, knapriga varianter av typiskt svenska grönsaker som blomkål, dill, rödbeta etc. Sen kommer brödet, tidigare var det en av rätterna i avsmakningsmenyn vilket är lite upprörande, nu kommer brödet endast som en fortsättning på ammisarna. Det är riktigt bra, olika varianter av bröd, en kula av tunnbröd fylld med varmt smör, knäcke, mjukt vanligt gott bröd. Stabilt men inget spektakulärt.

Efter det serveras tre förrätter som håller hög nivå men inte ”Internationell världsklass” som White Guide uttrycker det. Den första är riktigt bra med ett par tunna skivor halstrad pilgrimsmussla bredvid en bakad bit långa omgiven av en krämig sås samt distinkt vitlökssmak. En av de bästa rätterna, subtil och balanserad början som lovar mycket gott. Jag tycker om när första rätten har mycket havskänsla.
Den andra ska bestå av rökt lax och gåsleverterrin men är helt dominerad av syltade grönsaker, goda grönsaker gjorda med omsorg men den rökta laxen och gåslevern försvinner i mängden av tunt skurna syrliga grönsaker, den här rätten lyfter inte.

Sen kommer en djup liten skål med krämig pumpakräm, något som Dahlgren hade vurm för redan på Bon Lloc, det här är bra. Okomplicerat skitgott med kräm på pumpa spetsad med tryffel och rostade kärnor som ger en härlig konsistensbrytning till krämen, det finns även parmesan etc som gör den än mer smakrik. En rätt på godkänd tvåstjärnig nivå även om den är väl självklar.

Nästa rätt är också mycket bra, en blandning av råbiff och ostron som fungerar mycket fint. Rätten är kylskåpskall vilket är en miss men rätten i sig är subtil och bra. Smakkombinationen fungerar bra men det finns inget annat runt omkring som lyfter den högre än själva ursprungsidéen, det behövs inte, men med tanke på det kommer den här rätten på fel ställe. Varför serveras den här rätten efter pumpakrämen, den borde serveras efter den första rätten för att följa crescendotänkandet. Klart bra men lite stum, den dör lite efter första intrycket.

Sen kommer huvudrätten som är en av mina två favoriter, lammsadel. En ren och fräsch rätt med ypperliga råvaror, lammet är (givetvis) perfekt, kanongod bräss och sparrisen bredvid är grym. I övrigt kanderas rätten med underbara toppmurklor och en kräm på nässlor som tillför en trevlig lenhet. Lamm som huvudrätt får mig dock att tänka på min senaste tvåstjärniga restaurang innan denna, Michael Wearing at the Berkleys som också hade lamm som huvudrätt. Det är i det perspektivet som hyllningskörerna känns väldigt krystade, Michael Wearing var väl sisådär fem gånger bättre. Den svagaste rätten på Michael Wearings avsmakningsmeny är klart bättre än den bästa rätten på Mathias Dahlgren, där kan vi snacka om att hålla tvåstjärnig nivå. Taskigt sagt, men tyvärr sant.

Personalen är vältalig. De är bra trimmade men lite stela och opersonliga. Den superproffsiga restaurangchefen från Edsbacka håller dock internationell världsklass. Hur många av dem som jobbar där har varit på fler utomsvenska michelinrestauranger än de har fingrar? Inte många skulle jag tro.

I helhet ett, som väntat, mycket bra restaurangbesök. Men än en gång förundras jag över White Guides rubrik ”Internationell världsklass”, ledsen att behöva säga det men det håller inte internationell världsklass. Det håller inte riktigt heller nivå för två michelinstjärnor. Det är mycket bra, kanske Sveriges bästa restaurang just nu, men två stjärnor når de inte upp till. Det är fortfarande alltför svårt att få en första stjärna i Sverige jmf med Frankrike och Spanien men vi borde, tyvärr, inte ha någon tvåstjärnig restaurang överhuvudtaget. Alla tvåstjärniga restauranger jag har varit på hittills spöar Mathias Dahlgren. Men fortsätt på den utstakade vägen, det är helt klart bland det absolut bästa som går att äta i Sverige just nu. Vill man uppleva vad två michelinstjärnor kan, och ska, innebära så rekommenderas La Broche i Madrid eller Michael Wearing i London.

Vinlistan: En gång i tiden fanns det en tanke att vinpaketet var ett sätt att kunna erbjuda gästerna roliga och bra viner för ett överkomligt pris om man serverade dem per glas till en meny på bättre ställen. För att länka tillbaka till Mathias Dalhgren så drar jag mig till minnes att paret Larsson/Polonius som var ansvariga sommelierer på Bon Lloc köpte upp det resterande svenska lagret av Mouton Rotschild 1997 och serverade det som vin till kötthuvudrätten på deras meny. Det är internationell världsklass!
Numera ses vinmenyn som ett sätt att krama ut ännu lite mer pengar av kunderna. Vinpaketet på Dahlgren kostar 1200 kr, då får man en alltför ung Grüner Veltliner av Loimer (269 kr), en halvtorr alltför ung Riesling Spätlese av Dönnhoff (ca 280 kr), en Gosset 1999 (ca 600 kr), Domaine Trevallon 2005 (ca 400 kr) och ett dessertvin från Jurancon som jag inte minns vilket det var. Att de sedan har kunnat förhandla fram bättre priser än de officiella kan man förutsätta. Då man serveras mindre än en flaska vin under middagen inser man att det är en dålig affär med ett påslag på ungefär 400 %, lite väl mycket för viner i den prisnivån. Vi köpte därför loss Chablis 1:er Cru ”Montée de Tonnerre” 2003 av Francois Raveneau, Schoenenbourg 1998 av Deiss och Brunello di Montalcino Riserva 2001 av La Fiorita. Det första och sista vinet var helt enastående, det ska till Raveneau för att lyckas göra en så bra och chablistypisk Chablis från det varma året 2003, fantastisk. Fioritas Brunello går inte heller av för hackor, nästan burgundisk i stilen med fantastisk intensitet och balans.

lördag, juli 25, 2009

Michel Turgy Blanc de Blanc NV (Magnum), Chateau Mont-Redon 2003 (Magnum), Bem bi Bre 2004 (Magnum)

Pappa fyller pensionär och jag tar upp några magnumflaskor för att förgylla tillfället, eller dränka sorgen, beroende på hur man ser på saken.

Michel Turgy är en liten Champagneproducent i Mesnil som gör ett av SB’s billigaste bubbel, magnumflaskan är även den väldigt överkomlig i pris och levererar väldigt mycket Mesnilkaraktär för priset. Det här är extremt Mesniltypiskt med mängder av krita och ostronskal i glaset. Frisk syra, gröna äpplen, lime och grapefrukt, gråpäron och än mer stenkänsla. Det börjar komma en del mer utvecklade nyanser av nötter och ett uns smörighet men den är fortfarande ung. Mycket bra för priset.

Chateau Mont-Redon är även den billig för sitt ursprung nu när var och annan CdP har stigit i pris som raketer, det känns avlägset när tex Clos des Papes kostade 189 kr (årgång 1996), men, men. Den här flaskan känns oväntat knuten och stum, det finns en del röda bär men den har inte alls den fruktintensitet man väntar sig. Tobak, teblad och korint kommer fram men den lyfter aldrig och blir bara en mjuk helt ok måltidsdryck. Enormt mycket sämre än den 2005’a jag drack för en kort tid sedan så förhoppningsvis är den i en stum fas
.
Ovan nämnda flaska blir helt överkörd av den alltid lika bra Bem bi Bre 2004. Efter någon timmes luftning ger den en stor animalisk doft med en lite modern fatton. Doften är intensiv med mörk tät frukt, tobak, läder, cederträ, brända örter och kaffe. Känns som en blandning mellan stram Medoc och bonnig sydfransos. Smaken är kompakt men samtidigt fräsch, tät och lång. Som alltid ett mycket bra vin.

fredag, juli 24, 2009

Chablis Grand Cru ”Les Clos” 2003 (Jean-Paul & Benoit Droin)

Då den senaste öppnade 2003’an av Droin var på väg utför tar jag upp en av deras Les Clos från samma år. Det här är den kraftigaste av alla Grand Cruområden och det visar sig att den har hållit ihop bättre.

Doften är utvecklad med honung, smör och en liten nötighet. Syran har trots det hållit ihop och vinet har ännu ett friskt bett med citrustoner, halm, krita, mogen gul frukt och en fin havskänsla. Väldigt tät och fet, nästan lite oljig smak med fräschör och lång mjuk eftersmak. Inte så Chablistypisk men mycket god bortsett från det.

Det är helt klart den bästa av de tre Grand Cruer årgång 2003 av Droin jag har, dock är det inget att spara, resterande kommer drickas upp inom något år.

tisdag, juli 21, 2009

Chablis Grand Cru Vaudesir 2003 (Jean-Paul & Benoit Droin)

Jag har en del problem med år 2003 hos viner som bygger på fräschör, Chablis är ett av dessa viner. Den här samt ett par av deras andra Grand Cru’er hittade jag för högst överkomliga 215 kr på plats för ett par år sedan, då får det ses som ok.

Glömde ta foto så jag återanvänder en gammal bild, man får tänka sig att det står Vaudesir istället för Valmur.

Vinet är utvecklat med mer smör och honungstoner än vad man väntar sig från en sex år gammal Chablis, helt i linje med årgången. Deras Vaudesir har lyckats behålla en del av Chabliskaraktären med fina toner av hav och jodiga ostronskal. Det finns även en hel del mogen gul frukt, halm, gråpäron och krita.

Chablisproducenterna brukar själva säga att det är de bästa områdena, Grand Cru, som är enklast att ta hand om. De sköter sig själva med rötter som sträcker sig långt ner i jorden, är bättre dränerade etc och påverkas därmed mindre av väder och vind jämfört med stockar på mer känsliga områden. Det är ett påstående som mycket väl kan stämma, det låter rimligt. Man ska dock komma ihåg att vinproducenter har en stor förkärlek att komma med romantiserade klichéartade teorier som stämmer överens med deras egna tycken och agendor, det betyder inte att de är korrekta.

Se till exempel på den bisarra vurm för biodynamiska idéer som går genom, i synnerhet, den franska vinvärlden. Undrar hur de vinproducenterna ställer sig till Rudolf Steiners rasbiologiinfluerade texter, köper de även dem utan ifrågasättande?

Smaken är mjuk för att vara en Chablis med rätt smöriga toner, det finns dock en liten kritighet som intresserar men den kommer inte i närheten av Drouhins Chablis förra helgen. Det här är många steg ner, den håller inte måttet för sin appellation och är på väg utför. Mer likt ett moget vin från Macondalen.

söndag, juli 19, 2009

Chateau du Parc 2000 och Domaine de Chevalier 2001

Chateau du Parc 2000 var en lansering på SB för knappt fyra år sedan. Det är ett rätt okänt slott, årgång 2000 anses vara det bästa vin de dittills producerat och fick rätt höga poäng av tex WS, 89-91 poäng.

När den lanserades var vinet öppet och tillgängligt med djup fin frukt. Nu har den karaktären förstärkts ytterligare. Doften är vidöppen direkt efter korken dragits ur, en modern doft med mycket fat, smörkola, rostat kaffe och mjölkchoklad. Smaken är rätt sötfruktig i ekig rund stil. Det är gott och komplext men saknar riktig Bordeauxkänsla, dock värt sina pengar. Bredvid vinet den ställdes mot upplevdes den inte oväntat som banal i jämförelse.

Domaine de Chevalier 2001 var matchens solklara vinnare. Det här vinet köpte jag i Köpenhamn för ett par hundra mindre än vad den skulle kosta i Sverige. Hjo tar 699 kr för 1998’an, också ett fantastiskt bra vin för övrigt.

Druvsammansättningen i vingården är 64% Cabernet Sauvigon, 30 % Merlot, 3 % Cabernet Franc och 3 % Petit Verdot. Mellan 40-60 % av skörden går in i förstavinet. Förstavinet lagras på mellan 40 till 60 % nya ekfat i upp till två år.

Doften är superklassisk och trollbindande. Här har inte druvorna plockats övermogna som i du Parc utan bara perfekt mogna. Doften har en del burgundiska kvaliteter med söta vildhallon och smultron, allt inlindat i en mycket fin parfymerad ton som av en nyplockad blombukett, sandelträ, cigarrlåda och ett uns choklad. Järnmalm och borstat stål ger den en klasisk stram ryggrad. Perfekt ekfatsbehandling.
Smaken är lite ungt stum till en början och behöver någon timme på sig för att få fram rätt känsla. Inte modernt kompakt utan frisk och fräsch med intakta syror. Lång och underbart komplex.
Bästa bordeaux jag druckit på länge, bortsett från Pichon Lalande 1997. Dock behöver den mer tid, minst tre år till innan nästa flaska tas upp.

torsdag, juli 16, 2009

Corton Vieilles Vignes 2000 (Girardin)

Det här är en mycket bra och druvtypisk Bourgogne. Exotiskt utvecklade aromer av tryffel, jord, svamp, övermogna jordgubbar och läder slår emot i första sniffen från glaset.
Doften är riktigt komplex med ett oväntat djup. Mängder av röda bär som smultron, rönnbär etc med lite balsamiska nyanser, trä och citrusskal.
Tät smak med ännu ung frisk syra, ingen direkt strävhet utan det är mest syran som står för strukturen. Smaken är som doften med röda bär, både söta som smultron och jordgubbar samt mer syrliga som rönnbär och lingon. Även en del gräs, citrus och choklad kommer fram.

Doften imponerar i början men smaken känns inte lika bra, den saknar lite tyngd (även för en Pinot). Vinet luftas i ett par timmar och blir allt bättre med mer frukt. Den är riktigt bra för priset och slår nog den Corton ”Clos de Roi” av Girardin jag drack för ett tag trots att det här är billigare och ska vara enklare. Bra för priset som sagt men precis som med Girardins andra Corton inte riktigt på Grand Cru-nivå.

söndag, juli 12, 2009

Le Tense 2005

Funderar om jag vill dricka vitt eller rött till min paellainspirerade söndagsmiddag, h-te vad dyrt saffran har blivit. Det slutar med en rak och ärlig nebbi som har en del likheter med ett vitt vin, hög syra med en hel del citrustoner. Jag kan inte komma på en lika bra nebbi än den här i samma prisklass, Le Tense håller alltid stilen. Vinet kommer från Sassella vilket är ett av fyra områden i Valtellina som får bära DOCG-titel, alltså Valtellina Superiore.


Doften är druvtypisk med bra frukttäthet för att vara en Nebbiolo/Chiavennasca på den här nivån. Körsbär, rönnbärsgele, nypon, tegel, lite rosor, jord, balsamvinäger och svart te.
Bra smak med skarpa syror på ett mycket aptitretande sätt. Röda syrliga bär samsas med nypon och teblad vilket resulterar i en ovanligt intressant upplevelse för priset. Luftning gör mycket för det här och vinet blir bara bättre och bättre med tid. Nyponen kommer fram alltmer.

Det har blivit för lite Italienska viner på senaste tiden, dags för mer. Inspirerad av andra bloggare har jag tagit upp en Castello di Brolio 1999, den ska bli kul att återse.

lördag, juli 11, 2009

Chateau Mont-Redon 2005 (halvflaska)

Det här är bättre än vad jag väntade mig. Bär och tobak dominerar. Hallon, lingon, stall, svart te, örter och jord dyker upp.

Smaken är tät och lite bärigt småsöt med sina 14,5 % EtOH, säkert ännu högre i verkligheten.
Komplext och gott helt i linje med doften av tobak, röda söta bär och lite stall. Lagom stram med rätt låg syra. Den här typen av vin känns ofta helt drickfärdig redan i unga år, liksom denna, men förmodligen kommer den utvecklas mycket bra i ett antal år till. Borde kanske lägga ner några flaskor.

Tamburlaine Semillon 2002

Inspirerad av förra vinet såg jag till att få fram en riktig Hunter Valley Semillon från källaren. Ska jag hugga till med en siffra så är det här kanske flaska nummer 15 eller liknande av det här vinet jag dricker. Det här är min typ av vin.


Doften är som vanligt frisk med mycket citrus, honung, vax, ylle, linoleummatta, kamomill och grönt te. Möjligtvis finns det en lite boken ton som indikerar på mognad, resterande flaskor kommer nog drickas upp inom ett par år. Semillon tål lagring som få andra druvor (inte som Riesling dock) men jag föredrar dem lite så där lagom gamla, innan de luktar alltför mycket övermogna äpplen. Den här kommer nog överleva sin tjugoårsdag men jag kommer inte vänta för att uppleva det.

Smaken är frisk och citrusbetonad. Gula äpplen, citron, gummi och grönt te. Hur skönt omodernt är det inte med ett vin som är helt oekat, skördat så tidigt att alkoholhalten inte är mer än 11 %, ingen malolaktisk jäsning etcetera. Det här saknar nog allt som många vinmakare skulle se som ett framgångsrecept för att kränga ett vin på den internationella marknaden. Alltid en favorit med sin udda och friska bakelitkänsla, grymt vin även om den är på väg att nå pensionsålder.

Organiskt odlad för övrigt med ett påtagligt ekologiskt tänkande genom hela kedjan, men utan biodynamiskt svammel.

torsdag, juli 09, 2009

Tilly’s Vineyard 2005

Det här vinet har en särpräglad och speciell doft i linje med Australiensisk Semillon. Vinet består till 55 % av Semillon men har även 25% Chardonnay och 20% Sauvignon Blanc i sig vilket dels ger vinet en fetma samt en gräsighet man normalt inte hittar i ren Semillon.
Det doftar av honung, halm, våta lovikavantar, rågummi, persikor, musselspad och grönt te. Fina citronskal och en del andra exotiska citrustoner kommer också fram, mycket bra doft som verkligen intresserar med sin egensinniga stil.


Smaken är huvudsakligen frisk och fräsch med citrus, utvecklad frukt, gummi, gräs, gula äpplen och grönt te. Ingen ekfatskaraktär, endast en del av Chardonnaydruvorna ska ha legat på fat men det märks inte. Tätt, komplext, friskt, superrent och fräscht. Mycket bra vin.

Det finns ingen motsvarighet av den här sortens vin utanför Australien och än en gång kommer jag på mig att tycka att Australiensisk Semillon (dock inte ren denna gång) är en personlig favorit.

tisdag, juli 07, 2009

Chateau La Serre 2004

Det här doftar bra redan från första stund. Doften är ett typexempel på högra stranden med vissa moderna inslag. De rostade ekfatsaromerna av mjölkchoklad, kola, lakrits och kaffe styrs upp bra av mer strama nyanser av blålera, järnmalm och en väldans fin blommighet. Några klassiska cederträaromer eller blyertspenna har inte hunnit utvecklas. Lite luft gör doften än mer aromatisk och trycker ännu mer på blommor och merlottypiska ler- och chokladtoner samtidigt som den indikerar att den kommer leverera betydligt mer med ålder.

Smaken är lite ungt stum och outvecklad, stramare och syrligare än väntat. Smaken är nog den som vinner mest på luftning, den blir betydligt mjukare och balanserad med någon timmes luftning. Röda och mörka bär samsas med choklad, nymalda kaffebönor, lakrits, soja och örter, osså dessa fina blommor. Ett vin som lyckas kombinera en klassisk känsla med ett modernt anslag av rätt kraftigt rostade ekfat, men balanserat. De här flaskorna plockades upp för en spottstyver, runt 180 kr, jämfört med primörlanseringen av 2005’orna som de ville ha över 500 kronor för. Men anslaget känns mer 500 än 180 om jag skulle gissa pris, mycket lovande, men inte värt dom pengarna.

Jag tycker än en gång mycket om balansen och den fina aromatiska frukten hos 2004 i Bordeaux. Säger till min hjärna att köpa mer 2004 från Bordeaux, lite som det grovt underskattade året 1997. Viner gjorda för att drickas.

söndag, juli 05, 2009

Crozes-Hermitage 2006 (Alain Graillot)

Det här är löjligt typisk Syrah från norra Rhonedalen. En enormt stor aromatisk doft av gummi, tjärpastiller, korv, lagerblad, peppar, röda bär och citrusskal slår emot en. Jag tänkte att den här kanske hade börjat sluta ihop sig och gå in i en tunnel men den känns ännu öppen och tillgänglig. I jämförelse minns jag mina 1996’or som slöt sig som musslor efter några år och först nu börjar bli tillgängliga igen, en sådan måste korkas upp snart för ny utvärdering.

Smaken är inte lika rolig som doften, den känns rätt syrlig utan någon fet känsla. Luftning gör en hel del men den känns lite anemisk vilket får mig att tro att den har börjat röra sig mot sin komafas. Jag kommer nog försöka glömma resterande flaskor och vänta tills de blir 14 år gamla. Sitter de som de ska så utvecklas de till verkliga vinstlotter runt år 2020, lång väntan. Kontentan blir att dricka snarast för en chockeffekt av Syrah från norra Rhone eller vänta tills jag börjar få gråa hårstrån, svårt val. Det finns ju dock en del annat att dricka under tiden.

Om jag hypotetiskt skulle hålla en kurs om vin skulle det här vara det självklara valet för att visa hur ett vin från norra Rhonedalen av Syrah doftar och smakar, skolboksexempel. Syrligt, ettrigt och örtigt.

lördag, juli 04, 2009

Pinot Noir Beerenauslese 2005 (Willi Opitz)

Välskriven information om Willy Opitz finns här, http://www.thewinedoctor.com/austria/opitz.shtml.


Rätt lätt vin med fin bärig frukt, inte jättesöt utan mer ett vin till desserter baserade på bär med lite syrlighet, eller på fri hand. Komplext och helt eget, jag kan inte påminna mig att jag har druckit något liknande vin. Det är som ett lätt, friskt Pinot Noirvin med sötma, vilket är precis var det är. Frisk syra, jordgubbar, jord, gräs och citrustoner.
Den dracks utan att ta anteckningar, efter en del andra viner, så mer specifikt än så blir det inte, men gott var det.

torsdag, juli 02, 2009

Botani 2007

Botani görs av 100% Moscatel från bergen ovan Malaga i södra Spanien, fast torr vilket är rätt ovanligt. Det här är ett samarbete mellan Jorge Órdoñez vars karriär huvudsakligen är som vinimportör i USA samt Alois Kracher med sina söta viner från Österrike. Efter att Alois avled i cancer förra året är det sonen som har tagit över arbetet men den här bör vara gjord av Alois.

Doften är mycket fruktig och påminner mig om en torr Malvasia med tutti-frutti, päronsplit, blommor, smultron, grönt te, kamomill och salmiak.
Smakrik men samtidigt frisk. Frukten är lite godisaktig och parfymerad men med bra syra och längd. Inget stort vin på något sätt men gott och läskande. WA gav den 90 poäng vilket känns lite väl generöst, dock bra. Borde vara ett bra vin till asiatisk mat.