torsdag, maj 31, 2012

Chateau Pichon-Lalande 1966 (375 ml), Pol Roger 1996, Riesling Alte Reben 2006 (Schloss Gobelsburg), Riesling IDIG 2005 (Christmann), Hautes-Côtes de Nuits ”Clos-Saint Philibert” 2008 (Meo-Camuzet), Meursault ”Clos de la Barre” 2003 (Comtes Lafon), Felix Callejo Family Reserve 2005, Dominus 1997, Solaia 1990, Chateau Leoville-Poyferre 1998, Chateau Suduiraut 2003, Grahams Vintage Port 1983


Middag hemma hos Konjären med sedvanlig extremt ambitiös mat och stora mängder vin, och vinglas.

Chateau Pichon-Lalande 1966 (375 ml)
Två parallella flaskor varav den ena hade luftats en timme medan den andra var nyöppnad. Extremt mogen doft med känsla av skeppsvrak, svamp, sågdamm etc. Den luftade har dock betydligt mer frukt och är angenämare, lite högre syra.

Med lite tid i glasen blir den luftade allt mer syrlig och börjar tappa medan den andra lyfter en del och går om. Uppenbarligen bra med viss luftning för även så här pass gamla viner, men inte för länge. Mycket kul test.

Pol Roger 1996
Komplex finstämd doft med en del mognad. Klassisk bra Champagnestil, förslagsvis blandade druvor med bröd, nougat, aningens stum men lyfter i glaset. Även bubbel behöver luft.

Tät och god med mjuka citrustoner, inte stort men riktigt bra. Blev klart förvånad att det var en 96'a, den har inte alls den syrastruktur som 96'or brukar ha.
Kände inte alls igen den från den flaska jag drack förra vintern, klart bättre, men jag hade visst reagerat på den atypiskt mjuka syran även då. Och hur kan den här flaskan se helt annorlunda ut än min, nåt lurt?

Riesling Alte Reben 2006 (Schloss Gobelsburg)
Väldigt tydlig fruktdriven Rieslingdoft, mycket tropisk fruktkänsla, petroleum.

Gott på ett rakt och på sätt och vis lite banalt sätt som jag alltmer tycker många österrikiska Rieslingar dras med, saknar lite stringens. Fet och oljig.

Riesling IDIG 2005 (Christmann)
Intressant jämförelse med Rieslingen ovan, helt annorlunda. Betydligt mer subtil frukt och ett under av mineralitet som drar mot ostronskal och krita. Växer med tid. Rätt imponerande.

Fokuserad underbar tät smak som inte har några glapp, grym mineralkänsla. Lägre syra än jag mindes vilket gör den lite mjäkig men annars är den ytterst bra.

Hautes-Côtes de Nuits ”Clos-Saint Philibert” 2008 (Meo-Camuzet)
Ung doft med bra rökig mineralkänsla och en del fat. Snyggt och bra med karaktär, mycket frukt och citrus.

Ungt stramt med markerad syra och fat som inte riktigt satt sig. Komplext i på ett stenigt sätt med bra frukt. Grym pris/kvalitetleverans.

Meursault ”Clos de la Barre” 2003 (Comtes Lafon)
Mjukt och nötigt, fetma, viss mineralitet, komplext av hög kvalitet med skitsnygg fathantering.

Koncentrerat och fylligt med lite låg syra, fetma, väldigt bra. Syran tyder på varmt år men frukten känns förvånansvärt outvecklad. Mina Meursaulter från 2004 senast var betydligt mer utvecklade. Lurigt, trodde den var yngre.

Felix Callejo Family Reserve 2005
Väldigt ungt med fin blommig karaktär, syrén, muskot, choklad, ekigt med bra potential.

Supertät och kompakt, ungt fatig, bitter choklad. Kan bli alldeles storartad med många år till på flaska. Inte övergjord.

Dominus 1997
Dov superfin doft med stall, äpplighet, snygga fat i klassisk/europeisk stil, läder och mörk frukt.

Läskande och gott i klassisk stil, cederträ, markerad syra. Den beter sig lite konstigt i glaset som om den fick lite väl lång luftning innan och blir konstigt rödsyrlig. Direkt ur karaffen är den dock grym och väldigt Bordeauxlik. Inte lufta för mycket i framtiden.

Solaia 1990
Speciell blommig doft med lite yogurtkänsla, viss avrundad syltighet. Svår att sätta fingret på.

Slimmat och snyggt, markerad syra och rätt stramt. Svår, jag hade lite problem med denna.
Förvånad att det var en gammal Solaia, drack 94'an för nåt drygt år sedan vilken var massivt fruktig i tydligt cabbig stil. Den här har inte åldrats med samma grace.

Chateau Leoville-Poyferre 1998
Sista rödvinet dominerar, helt strålande bra. Supersnyggt i lyxig förpackning, finstämd, orientaliska kryddor, cederträ, dov frukt. Vilket doftvin.

Slimmad utvecklad dov frukt med ännu frisk syra, violigt och snyggt, den lyxiga känslan är grym. Spöar mina Las Cases 1994 vilken dag som helst. 98 är en klart underskattad årgång.

Chateau Suduiraut 2003
Tog med denna då en annan 2003'a var vådligt utvecklad för ett tag sedan. Denna var bra men lyfte inte riktigt, kompakt och komplext med mycket botrytis och fat.

Gott men inte alls stort, klassisk Sauternes med lite låg syra men inte alls på väg att mogna för fort.

Grahams Vintage Port 1983
En första flaska var konstig. Den andra var renare och bättre, ännu lite ung precis som min flaska i vintras men annars väldigt gott. Klassiskt i lättare stil i linje med året.

lördag, maj 26, 2012

Chablis 1:er Cru ”Montmains” 2000 (Brocard), Chateau Monbousquet 1995, Clos du Marquis 1998


Chablis 1:er Cru ”Montmains” 2000 (Brocard)
Den förra Brocardflaskan från 2000 var rätt trött. Den här är trevligt nog helt intakt utan oxidativa inslag.
Finstämd kritig doft med mycket tertiära drag av smör, honung och en nötig känsla som imiterar fattoner. Slimmat och mineraldominerat, väldigt bra.

Läskande och mineraligt även i munnen med fiktiva fattoner av smör och fudge, gråpäron, grape och limeskal. Perfekt mogen Chablis av hög klass, tyvärr sista flaskan.

Chateau Monbousquet 1995
Dunderfet, ”in your face” doft av mullig frukt, mjölkchoklad, läder och mocka. Väldigt komplext och bra. Jag gissar på modern Saint Emilion från 98 eller 00, visar sig vara 95.

Insmickrande smak med mängder av kraft utan att det känns obalanserat som Bolgherikopian Destieux 2001 jag drack för ett tag sedan. Det här är solklart en genuin Bordeuax, fast med tydligt modernt drag. Perse lyckas verkligen göra fruktdrivna viner som funkar även för en traditionalist som jag. Enormt bra vin med kraft och djup, den här var visst bland de bästa flaskorna hittills.

Clos du Marquis 1998
Leoville Las Cases sidovin, inte andravin, har jag inte varit så värst förtjust i tidigare. Senaste gången underpresterade den rejält.

Klassisk stålig doft som känns rätt sluten och lite stum med den här flaskan har iaf de rätta attributen och dragen av bättre bordeuax. Bra men inte anmärkningsvärt. Blir bättre med luft men lyfter aldrig riktigt. Möjligtvis kan längre lagring göra susen.

måndag, maj 21, 2012

Pingus 2008

Fan, tempranillo kan ju vara gott om det görs på rätt sätt...

söndag, maj 20, 2012

Riesling Smaragd Dürnsteiner Kellerberg 2005 (F. X. Pichler), Chateau Gruaud-Larose 1996, Barolo ”Bric dël Fiasc” 1998 (Scavino)


Riesling Smaragd Dürnsteiner Kellerberg 2005 (F. X. Pichler)
En flaska jag fick av en god gammal vän som tidvis bott i Österrike, tror inte den har förekommit i Sverige.
Doften är alldeles bedårande med mängder av aromer från sent skördad Riesling, tropisk frukt som ananas, persika, lätt flintig stenighet men ingen direkt petroleumton, väldigt fin blommighet av vita blommor. Insmickrande.

Smaken är rejält krämig/fet/oljig. Även här ger den sena skörden sin typiska karaktär, smaken är bra men inte alls enastående, jag saknar en del stringens och fräschör. Det blir mest oljigt och smakrikt, gott givetvis, men ändå. Den lyfter en del med luft, okomplicerat gott men jag hade nog väntat mig lite mer. Jag gillar nog Pichler mest när det gäller Grüner.

Chateau Gruaud-Larose 1996
Plockar jag en flaska i ett så ypperligt drickfönster som den förra flaskan av det här så drar jag mig inte för att dra den sista rätt snart.

Inser direkt att denna inte håller samma klass. Det osar ur den här också men mer av brett än supertät frukt som den förra gjorde. Om den förra var helt enastående så är den här bara väldigt bra, man ska inte klaga, kanske mer som man borde vänta sig, tyvärr. Stall som sagt, skeppsvrak som luftas bort, en hel del fin frukt, tobak, grafit och sedvanliga mogna bordeauxaromer. Men, inte alls det där astronomiska klippet jag hade hoppats på.

Fin balanserad smak med dova lite brettiga aromer, viol, blyertspenna, kaffe och mörk frukt. Väldigt bra och gott men inte stort. Men en fin uppvisning i klassisk Bordeaux. Helt drickfärdigt.


Barolo ”Bric dël Fiasc” 1998 (Scavino)
Bredvid Gruddan har denna klart mer inställsam frukt, den moderna touchen är rätt uppenbar även om faten har gått in helt ok. Löjligt mycket mint, bortsett den röda nebbifrukten så slår det in en hel del mer dova toner av choklad, kaffe och trä som följer med husstilen. Inte en Barolo för Bourgognefantaster. Mer kraft än subtil sirlighet. Om något så är det lite imponerande hur ung den framstår, den här kan ligga i lätt ett decennium till.

Smaken är riktigt bra med tät frukt i sötfruktig stil för en nebbi, mycket mint som sagt och mockachoklad, men var är nyponblommorna? Gott vin men för pris etc inte så hiskeligt intressant, blir inte så berörd som man borde av den här nivån av vin. Hellre Serraboella till min samling, men väldigt kul att få en chans att testa en med ålder.

Vilken trevlig kväll, tre viner som teoretiskt borde leverera på topp men som alla på sitt sätt underpresterar. Men den påtvingade fotbollstävlingen på TV var ju osedvanligt bra, till och med för mig som avskyr att titta på sport.

onsdag, maj 16, 2012

Chablis 1:er Cru ”Montée de Tonnerre” 2000 (Brocard)


Sista flaskan av, enligt mig, ofta Brocards bästa vin. Jag föredrar ofta det här framför hans Grand Cruer, det finns andra som gör Grand Cruer bättre.

Just den här flaskan känns lite väl mogen med en lätt oxiderad ton. Rejält nötig med mängder av karaktär, nästan lite oxiderad Jurakänsla, jag tycker om viner från Jura. Yummy, men väldigt utvecklad.

Fyllig och stramt markerad smak av gul stenfrukt, krita, oxiderade nötter, lång med mycket karaktär med den här flaskan börjar tippa över.
Det är en smaksak om man gillar så här mycket mognad, jag tycker om det men kan tänka mig att många hade haft svårt för det. Andra flaskor har varit betydligt fräschare.

söndag, maj 13, 2012

Gastrologik, Meursault ”Les Tesson” 2005 (Domaine Morey), Nuits-Saint-Georges ”Aux Lavieres” 2005 (Domaine Leroy)


Få restauranger har fått så pass mycket uppmärksamhet som Gastrologik senaste tiden, idel lovord. Jag och ett par vänner fick plats för nån månad sedan. Egentligen var det inte det perfekta tillfället då jag hade haft en lång dag och ville gå en annan dag men det går ju inte att tacka nej till det här.

Väldigt seriöst första intryck med lagom strikt men personlig servis. Gott bröd med smör vispat med bortglömd ört, standard, ok gott.

Bra ammis i form av kräm av tuppkam täckt med äpple. Mycket bra ammis som höjde mitt humör rejält. Sen fortsätter det i samma stil, alldeles enastående ammisar med udda saker som glass på ramslök med salta krutonger, friterad torsk etc. Djupt imponerande start. Det här hade varit en bra start på en stark tvåtjärnig. Udda men samtidigt avskalat och stabilt, osar självförtroende.

De har förstått crescendotänkandet i en meny med en fräsch havsdominerad första rätt av ett ostron täckt med ett skum. Gurka och ostron är öppet mål, kan aldrig bli fel. Mycket bra.

Fjärsing är en nygammal klassiker som de lyckades höja till en ypperlig nivå med sällsynt fräschör (fjärsing kan lätt bli trist). Det är väldigt bra men jag som fiskfantast upplevde den som en fiskrätt för människor som inte tycker om fisk. Smakerna runtom, nässelkräm, brynt smör etc dominerar väl mycket. Se min hyllning av Ducasses helle för att förstå när jag som mest älskar fisk. Men det är petitesser, rätten är ytterst bra, mycket bättre än det mesta som serveras i sthlm.

En pilgrimsmussla av kvalitet i nivå med de färska dykfångade jag äter på helgerna är ett testprojekt som behöver lite mer syra men annars väldigt bra. Visst, det är inte Hedone men det vore ju sjukt...

En minirätt med Waguykött var enkelt men gott. Jag uppskattar att de har självsäkerheten att, när det finns anledning, låta en bra råvara vara sig självt utan störande moment.

Min favvorätt var nog en rätt ful rätt med bräss och tryffel som passade mig perfekt efter en lång dag. Enormt god på ett direkt sätt, finess behövs inte alltid. Bästa tryffeln i stan, kan inte alla andra ställen gå dit och förstå hur tryffel ska smaka. Respekt!

Huvudkötträtten var kanske ingen favorit i jämförelse med de tidigare rätterna, väldigt god kyckling men kändes lite lam i jämförelse. Hade nog framstått som grym på nåt annat ställe, man hade blivit bortskämd vid det här laget.

Kul och oväntat ok god sorbet på gran, sånt här kan jag ha svårt för.

Sista numret var helt sensationellt bra. Jag provade om den med lite modifierade delar några veckor senare, det var framförallt då den var så enormt bra. Färskostkräm av getmjölk, fermenterad vitlök, sorbet på konstig klorostinn ört och salta tillbehör (minnet sviker snabbt ibland). Bästa desserten jag ätit sedan Hibiscus i London, minst, sån solklar trestjärnig nivå att det var löjligt, strålande. En dessert i sann spansk trestjärnig anda enligt mig.

Udda ingredienser får aldrig bli ett egensyfte, liksom annorlunda smakbrytningar, men Gastrologik lyckas rakt igenom. De sticker ut hakan och gör oväntade saker samtidigt som det är väldigt avskalat om man bortser från de udda ingredienserna.
För mig påminner mig det här väldigt mycket om ett riktigt bra besök i Spanien, mitt favoritmatland. Lux, Matbaren och F12 borde gå hit på studiebesök och för motivering. Äter hellre här än på de flesta toppställena i stan. I en internationell jämförelse är de värda en stark enstjärna till två stjärnor, jämför tex Robuchon i London med det här...jösses vilken utklassning.
Får inte de här en stjärna nästa år så börjar jag misströsta på Guide Rouge, som jag annars tycker brukar ha rätt.
Trots min hyllning är det här inte San Pau eller Rochat, så bra är det inte. Men för ett nyöppnat ställe är det enormt bra. Om något så är brödet inte på topp.

Vin:
Meursault ”Les Tesson” 2005 (Domaine Morey) är en klassiker som jag druckit tidigare, mycket bra vin med finfin balans mellan fat och frukt. Grymt gott.
Nuits-Saint-Georges ”Aux Lavieres” 2005 (Domaine Leroy). Sämsta vinet av Domaine Leroy jag nånsin provat, helt knutet och stumt. Trodde faktiskt inte att hon kunde stå för så här pass trista viner. Mycket, mycket dyrköpt läxa...


För bilder så har min matkompis börjat blogga om sina besök, här.

”Winepunker” var där strax innan och verkar ha varit mindre lyrisk. Nu ser jag honom som en seriöst bra provare, annorlunda smak, men bra med stor erfarenhet och kunskap. Vi har provat vin sida vid sida flera gånger, så varför gick inte han igång på det som jag? Han hyllar i princip samma rätter som jag men verkar tycka att de är väl ”landet lagom”, jag håller inte med. Men då är jag också en fatfobiker som främjar subtilitet och kan inte alls med många viner han gillar. 
Så, bilda en egen uppfattning, tycker du tex att Ben Glaetzer gör bra viner, skruva ner förväntningarna, annars, gå dit.

lördag, maj 12, 2012

Saint-Aubin 1:er Cru ”Les Frionnes” 2008 (Hubert Lamy)


Denna fanns på gulliga småflaskor, fler såna här viner på halvflaskor tack.
Stilmässigt känns den lite som en Puligny med kritiga/flintiga toner, finstämd stenfrukt, blommighet åt hyacinthållet och balanserade fattoner. Komplext men inte på samma nivå som den ”Derrière Ches Edouard” 2007 som gjorde att jag verkligen fick upp ögonen för Lamy. Med luft blir vinet allt mer nötigt, smörigt och riktigt bra.

Tät men ännu lite ung smak med lagom mycket fat, gråpäron, stenfrukt. Snyggt i ännu rätt stram stil med frisk syra och fin stenighet, läskande.
Synd att det inte går att få tag i de bästa av Lamys viner och att de kostar så pass mycket mer här än i Frankrike men jag är klart beredd att köpa mer Lamy. Mycket bra.

lördag, maj 05, 2012

Fiano di Avellino 2010 (Terredora)


Fiano är en sån där rolig genuin italiensk druva som jag tenderar att tycka om. När Mastroberardino delades upp mellan sönerna så fick den ena behålla familjenamnet medan den andre fick, enligt vissa, de bästa vingårdarna. Vet inte om det stämmer men Terredoras viner brukar jag gilla.

Fiano utvecklas en hel del med lite ålder och just nu är det här något ungt stumt, det är inte någon större aromatik som slår en ur glaset. Ändå är det ett sällsynt välgjort och genuint vin i återhållen stil för ytterst modesta 89 kr. Nästan chablislik flintighet (vulkanjordar), gula plommon, gråpäron, gräs. Som sagt en mild doft på samma sätt som en ung Grüner eller Chablis, bra.

Fräsch smak med ungefär samma palett som doften, lite fetare känsla än vad doften antyder. Välgjort och bra vardagsvin, perfekt att ha en slurk i såsen (inga fat) och okomplicerat gott att dricka. Det här får nog blir ett lagringsexperiment.