torsdag, mars 31, 2011

Riesling ”Hengst” Vendanges Tardives 1995 (Josmeyer)

Mogen Riesling med sötma som dracks till en bit ankleverterrin med tryffel på smörstekt bröd, mums.

Mogen doft med löjligt typiska Rieslingnyanser. Skiffer, blodgrape, gråpäron och fylliga komplexa fruktaromer med tropiska inslag, kryddig med nästan Pinot Gris-lik fetma.


Halvtorr smak med strålande längd, det här är ju bara så fantastiskt gott! Djup tät smak, ananas och annan exotisk frukt blandas med fina citrustoner och en mineralkänsla helt klart på Grand Crunivå. Perfekt mogen just nu.

måndag, mars 28, 2011

Côte-Rôtie 2003 (Jamet)

Under en diskussion för några veckor angående Jamets Côte-Rôtie menade Nettare e Gioia med bestämdhet att 2003'an var på topp just nu. Det låter ju bra, jag har inte provat den sedan inköp för knappa fyra år sedan. Då tyckte jag den var enormt bra efter tre timmars luftning, dock kändes ca åtta år som en lagom lagringstid. 98'an var alldeles perfekt i höstas vilket motsvarar den åldern. Bästa, och roligaste, sättet att bilda sig en egen åsikt är att ta upp en flaska.

Jamet gör sina viner i traditionell stil utan alltför mycket nya fat (20-25%) och använder endast Syrah, en stående favorit som i princip är den enda Côte-Rôtie jag köper. Priset börjar bli rätt krävande, det gick upp 20-25% efter att Jamet bytte importör för ett tag sedan. Men det är fortfarande ok sett till kvaliteten och vad de kostar utomlands.


Förvånande mycket opalescens i glaset, med all säkerhet ofiltrerat vin.
Doften är trots min skepsis verkligen helt öppen med superfin frukt som påminner om en lätt utvecklad toppbourgogne. Förutom fin sötbärig röd frukt så finns mer Syrahtypiska nyanser av kött, rostade örter och en rökig stenighet. Underbara nyanser av sandelträ, kryddor och läder tillför ett extra djup. Enormt bra vin med personlighet som bara lyfter än mer med mer luft.

Smaken är förvånande mjuk med tanke på den ringa åldern. Tät men fräsch frukt med underbar komplexitet av röd mjuk frukt, chark, svart te, sten, tapenade och örter. Det är så här jag vill ha mina Syrahviner från Rhonedalen, balanserade och fräscha med fin bärighet. Så otroligt bra och gott vin.
Det här vinet verkar inte ha gått in i nån tunnel utan är tillgängligt från start. 96 p av WS's James Molesworth, jag är helt med.

söndag, mars 27, 2011

Barolo ”Sorì Ginestra” 2006 (Conterno Fantino) och Barbaresco ”Pajé” 2003 (Roagna)

Vi är fyra stycken som ställer två erkänt bra Nebbioloviner mot varandra. Jag har ingen direkt erfarenhet av Fantinos viner och är nyfiken på hur bra den kommer vara. Vinerna luftas några timmar.


Sori Ginestra är ett klart barnarov eller till och med värre än så, det är som att dricka fostervatten som P brukar säga. Stenhårt med ungt bångstyriga fattoner, knuten frukt och kärvt bittra druvaromer. När man försöker att se igenom alla fattoner, syra och tanniner så kan det skönjas en hel del komplex frukt och stor potential men det är svårtolkat just nu. Med viss osäkerhet så tror jag ändå att det kan bli väldigt bra och jag köper några flaskor i linje med mitt projekt att bygga ett bättre lager av toppnebbiolo. Man bör vänta till 2016, minst, innan man ska tänka på att dricka det här.


Pajé behöver också luft men är mjukt och snällt i jämförelse. Viss utveckling, tydliga minttoner, gräs, röd spänstigt frukt, tjärpastiller, nypon och blommor. Det här är väldigt gott men kanske inte den bästa flaska jag druckit. Nu börjar den bli mer tillgänglig men har ändå långt kvar till sin topp. Väldigt traditionell stil.

lördag, mars 26, 2011

Moulin de la Lagune 2000

Chateau la Lagunes andravin från ett bra år snappades upp för en billig peng för några år sedan. Den har alltid levererat väldigt bra, sista flaskan har legat väl varmt i garderoben ett par år och det är nog bäst att städa undan den.


Väldigt finstämd doft i lättare stil med traditionella drag av plommonkompott, trä, viol och choklad. En del röd mjuk frukt och gräs. Väldigt bra för runt 100 sek i lätt fräsch stil.

Smaken är rätt lätt och fräsch även den utan några tydliga fattoner eller överextraktion. Gott, läskande och helt moget. Inget stort vin som förändrar världen men finstämt komplext i traditionell stil. Efter nån timme börjar ett litet trött oxidativt inslag komma fram (russin, bränt socker), den verkar ha snabbmognat i garderoben och skulle inte ha luftats så pass mycket. Men det är väldans gott hela tiden. Dags att dricka upp om man har några flaskor kvar.

Colledilà 2007

Colledilà är Brolios nya vin av ren Sangiovese. Jag tyckte om det när det kom för ett tag sedan men har på nåt sätt lyckats undvika det tills jag fick möjlighet att prova det igen och reagerade på hur bra jag tyckte att det var. Betydligt mer intressant än Casalferro som numera är en ren Merlot.


Det är ett helt annat anslag än i Castello di Brolio, det här känns mer ”riktiga” Italien jämfört med Castello som är mer Bordeauxinfluerad. Måste säga att jag är positivt överraskad över hur bra det är. Väldigt fint utmejslad känsla av Sangiovese med ett genuint personligt anslag. Syrlig röd frukt som rönnbär och hallon, fina steniga nyanser, bränt tegel, citrusskal, gräs, bitter choklad, körsbär, bittermandel och lite grafit. Det finns något svårplacerat som verkligen lyfter det ovan mången Chianti. Väldigt komplext utan att vara för inställsamt, det finns en del fattoner men de slår inte över, de tillför en exotisk känsla av kokos och vanilj men faten känns inte för hårt rostade som i tex Mazzeis viner.

Det är rätt stramt och syrligt vasst när man dricker det direkt från flaskan men nån timmes luftning gör mycket. Till italiensk inspirerad plockmat med mycket fett fungerar det perfekt, nu har ju inte jag några större problem med strama viner men det känns helt klart tänkt som ett lagringsvin, 4-5 år behövs. Om jag ska köpa något Broliovion så blir det helt klart det här.

söndag, mars 20, 2011

Vat 1 Durif 2008 (De Bortoli)

Det här nyhetssläppet i februari får balansera upp det negativa inlägget tidigare.
Durif från Australien är ovanligt, eller tja, det är ovanligt att se Durif överhuvudtaget. Namnet kommer sig av fransmannen som korsade fram den av Syrah och Peloursin. I USA kallas den oftast för Petit Sirah.
Bortoli är en av de producenter som gör vin i lägre prisklasser som jag brukar tycka om. Vardagsviner i balanserad nya världen-stil.


Fruktintensivt men utan att kännas alltför jolmigt. Marmeladigt med tranbär, bigarå, drottningsylt och vanilj. Det finns ingen anledning att analysera sönder det här utan jag dricker och är nöjd.

Smakrikt i krämig tät stil, komplext och gott utan att ha någon störande restsötma och med bra syra. Det finns ett större djup än vad jag brukar hitta i viner på den här nivån. Det är riktigt bra för sina rimliga 89 kr och det är inte många andra nya världen-viner jag hellre köper i samma prisklass. Kanske inte kommer dricka det här varje vecka men om jag känner för en prisvärd fruktintensiv aussie så ligger det bra till. Bespottade epitet som”fynd”/”bästa köp” etc ligger nära till hands.

Quinta do Ameal 2009

Quinta do Ameal är ett Louerireobaserat vin från Vinho Verde i norra Portugal. Det här är en typ av vin som jag vill tycka om, jag som gillar lite mer ovanliga viner av den här typen.


Det dominerande intrycket är gröna äpplen med mängder av citrusfrukter, en del mineral. Helt ärligt så är det här inte så värst kul och jag är klart missnöjd. Hade det kostat säg 89 kr så vore det helt ok men nu kostar det 144 kr och det är helt enkelt en rejäl rip-off. Det finns ingenting som motiverar det priset. Det finns mycket annat som är bättre för mindre pengar i samma stil, Chocapalhas Arinto tex eller Muros Antigos Alvarino för lite mer pengar.
Undrar om det händer saker med lagring nåt åt, det kanske det gör men jag tror inte att det vore tillräckligt. Det finns ju bra viner härifrån, är det att de prompt skulle ha en ren Loureiro som gör att det här lanseras?

torsdag, mars 17, 2011

Vinbloggarkväll

Efter att att ha druckit vin med en annan vinbloggare för några veckor sedan går det snabbt. Nu dricker jag vin med ett helt gäng vinbloggare. M ställer fram vinvänlig dundergod anka efter ungefär hälften av vinerna. Alla viner dricks blint utan att vi ens vet vem som har haft med sig flaskan. Givetvis var jag helt fel ute några gånger men det är halva nöjet. Tempot är högt och det blir mest snabba anteckningar i strikt provarstil. Det här är nog inget kul att läsa annat än för mig själv.

Vin 1
Ett glas välkomstvin sticks i handen.
Återhållen rätt neutral doft med vegatativa aromer, jäst, örter, grön frukt.
Smaken har lite krämighet vilket balanserar de gröna tonerna. Ok bra men inte stort på nåt sätt.

Jag är inne på Grüner Veltliner 2009 men hittar inga tydliga vitpeppartoner vilket gör att jag har Albarino som andrahandsval. 

Facit: Albarino 2009 i ful blå flaska. Minns inte namnet.

Vin 2
Min flaska Ossian 2008.
Tät muskulös doft med exklusiva rostade fat, rökiga mineraltoner och musselskal, gräs, salmiak, gul lite exotisk frukt.
Intensiv mycket god smak i fet men torr stil, djup tät frukt och fina mineraltoner på ett sätt som imiterar en toppmeursault av modernt snitt.

De andra gissar på bättre vit Bourgogne (Meursault 1:er Cru till Corton-Charlemagne) vilket är en bra gissning, hade någon gissat på Verdejo hade jag blivit stum av förundran.




Facit: Ossian 2008.
120 år gamla Verdejostockar från Rueda. 100% fat. Ca 260 kr, enormt prisvärt.

Vin 3:
Komplex sötfruktig doft, chokladig i inställsam stil, aningens utveckling; 2005 eller 2006, smultronbärig och en hel del fat i form av lakrits etc.
Rätt mjuk smak med unga fatiga aromer som känns lite spretiga, hög syra, gott i modern stil.

Svårgissat, södra Frankrike?




Facit: Flor de Pingus 2007.
Peter Sissecks andravin. Kul men inte värt slantarna.

Vin 4:
Stor fatig doft med komplex nebbidoft, lera, plommon, kaffe, gräs.
Tät i oväntat mjuk stil, mognad, mint, nypon, hallon, apelsinskal, en obalanserad ekbeska stör en del men riktigt gott.

Måste vara en något överekad Nebbiolo av hög kvalitet.




Facit: Barolo "Bric del Fiasc" 2003.
Mycket bättre än jag minns Bric del Fiasc, trots året, eken stör mig dock även här.

Vin 5:
Megastor aromatisk doft, vulkanstenig känsla, salmiak, dov mörk frukt, cederträ, myntan och den mogna gula paprikan tar mig till Napa av dyrt slag.
Tät och fatig djup smak, mycket komplext och gott, choklad, utvecklad men ännu en bit kvar till full mognad.


Facit: Dunn ”Howell Mountain Cabernet Sauvignon” 1994


Här går gissningarna mellan traditionell Napa och modern Bourdeaux. Efter tag mot Pessac, jag kan Pape Clement vilket bäst passar in och det är det absolut inte. Min grundgissning var rätt. Förmodligen kvällens godaste vin.

Vin 6:
Tydlig mognad med svamptoner, viol, örter, bränt tegel, lite syrlig röd frukt och citrusskal, arrak. Det här påminner mig om mogen Brunello av hög klass.
Mjuk och väldigt fruktig med en blandning av röda och mörka bär, viol, apelsinskal, lång mycket komplex smak, tobak. Dundergott.

Jag är inne på Brunello. Ingen vill kännas vid vinet trots påstötningar varvid jag börjar undra om det kan vara mitt vin. Efter att ha planterat den iden i skallen är jag låst vilket är helkorkat. Det känns som Toscana men Guado är ju helt annorlunda.
Den känner jag senare igen efter en tiondels sekund. De andra har luftat och smakat på sina viner innan, det ska jag också göra nästa gång för att minska risken att göra bort mig.




Facit Barolo "Cicala" 2001.
Här visar sig för första men inte sista gången min oerfarenhet av mogen toppnebbiolo. Mycket bra läxa, jag ska försöka köpa gammal Nebbiolo.

Vin 7:
Choklad och lite mint, läder, tobak, blandad röd och mörk frukt, stall, lite blommor.
Mjuk smak med blandad frukt, te, örter, lakrits, rätt stumt, ok bra men inte mer.

Inget tydligt ursprung, södra Frankrike? Lite som Sarda-Malet från Roussillon fast sämre.


Bild ovan!
Facit: Valdicava Brunello di Montalcino 1999.
Jag har provat en Valdicava med annorlunda etikett som var mycket bättre (2002'a kanske). Konstig.

Vin 8:
Nästan överdrivna salmiaktoner, sönderkokt sylt i typisk senskördad stil, tegel, vanilj i mängder.
Löjligt extraherad smak, fat och sylt i en ohelig allians, alkoholen slår igenom. Varför görs detta?

Något av mina hatobjekt från förmodligen Australien, Shirazdominerat, som dock känns rätt dyrt.




Facit: Savitar 2004 (Mitolo)
Det står faktiskt ”Late Harvest” på baksidan. Hade de inte jäst ut det hade det kanske varit gott med ett litet glas till en chokladdessert.

Vin 9:
Köttigt med röd frukt, Syrah?, gräs, svart te, rejält fatigt, ungt och stumt i svårbedömd stil.
Röd frukt i stum sluten stil, ekbeska som stör, lakrits, rätt trist just nu men det kommer nog hända en del, obalanserad alkohol förstärker den grovhuggna känslan.

Det här är också obalanserat men är inte alls lika syltsliskigt som vinet ovan. Modern och överextraherad Syrah, jag tänker på en del kompakta Kaliforniska Syrahviner jag provat? När G säger att det är hans vet jag direkt vad det är.


Bild ovan!
Facit: La Peira 2008.
Syrah från södra Frankrike. Bättre än de jag provat innan men fortfarande långt från min vinsmak.

Vin 10:
Karaktärsfull finstämd mogen doft, blommor, lera, röd frukt, svamp, lite mint.
Läskande och fräscht men saknar lite djup, lera, blommor, mjukt med söt röd frukt.

Här känner jag bara att jag inte känner igen det, när de andra gissar på Nebbiolo med drygt 30 års ålder förstår jag varför. Jag drar mest paralleller med gammal Brunello igen men har lärt mig att det nog innebär gammal Nebbiolo. Är mer på runt 1990.




Facit: Barbaresco ”Gallina di Neive” 1998 (Bruno Giacosa)
Mycket gott men inte stort. Bra lektion i gammal Nebbi. Och varför dessa mognadstoner?

Vin 11:
Mitt vin alldeles säkert. Stjälkigare än tidigare, mogen gul paprika som påminner mycket om Napa, cederträ och gräs, blyertspenna, tjära, balanserat och läskande med fin hallonfrukt men lite grön.
Mogen paprika, dov komplex frukt, kaffe, choklad och gräs.

Kan inte vara något annat än min Guado al Tasso 1997.




Facit: Guado al Tasso 1997. Cabernet Sauvignon, Merlot och Syrah från Bolgheri.


Vin 12:
Örtigt och lite stjälkigt, kött, röd frukt, slånbärsris, läder, brända örter, rejält sötfruktigt-hallon.
Smakrikt med viss fräschör, ok bra syra, röd frukt, mjukt i ok bra men lite slätstruken stil.

Grenache/Syrah från södra Frankrike, Pape?




Facit: Hermitage "La Chapelle" 2003
Ha! Ingen som helst känsla av norra Rhonedalen och jag trodde aldrig att det kunde vara ren Syrah. Här vill jag påstå att det är vinet som är atypiskt, inte jag som är helt fel ute. Dock betydligt bättre än de La Chapelle jag provat senast.

Vin 13:
Intensivt fruktigt med mycket blommor, viol och blyerts, kött, läder, fin komplex frukt.
Intensiv och djupt komplex, ungt druvig, fat, smultron, inställsam men bra och intressant i annorlunda stil.

Så pass sötfruktig och blommig att jag är inne på någon udda Syrah/Cab-blandning med sina blyertstoner men inget passar riktigt in. Gott är det.





Facit: Kopar Villanyi Cuvée 2006 (Gere)
Cabernet Franc-baserat vin från Ungern med mycket Merlot, inte min normala domän. Dålig gissning men imponerande bra vin. Villanyi är visst ett bergsområdet nära Kroatien väl lämpat för vin. Kopar är en specifik vingård i söderläge inom Villanyi, vad skulle man göra utan internet.

Vin 14:
En sista slurk vin som varit öppet en dag. Extremt typisk Nebbi så som jag känner igen det. Stramt med hög syra, nypon och rosor.

Facit: Barbaresco Asili 2004 (Produttori del Barbaresco)
Ett kap för 26€. Jobbigt ungt nu men med stor potential.

Det här var en kul provning med många nya bekantskaper, både ur vin- och personaspekter. Jag provade ungefär lika många mogna toppnebbiolo som jag dittills provat innan. Och Dunnflaskan var väldigt minnesvärd. Min Ossian visade var skåpet ska stå när det gäller Verdejo, viket var väntat. Tack allesammans. Var det bara jag som kände mig något matt efter 14 viner?

onsdag, mars 16, 2011

Patrimo 2004

Patrimo är Feudi San Gregorios lyxvin av ren Merlot. Italien och Merlot är en kombo jag brukar tycka om men då är det oftast Toscana, inte Kampanien. Feudi San Gregorio satsar på kraft mer än elegans och dit hör helt klart det här. Köpt på rea men det är väl dyrt även då, J tar med och häller blint.

Det här är inte ett rött vin utan mer svart i färgen. Kompakt i både färg och doft. Det luktar grillkol, trä, mörk bitter choklad, brända örter, jag tänker på en ung superextraherad Malbec. Komplext men grovhugget med dominerande ektoner.


Smaken är imponerande men sitter inte ihop då eken spretar vilket ger en lätt besk bismak. Mörk dov frukt, ungt bångstyrigt med enorm kraft, valnötter, mörk choklad, nyrostade kaffebönor. Det är gott på sitt sätt men opersonligt och väl grovt för min smak.

Det vore intressant att prova det här om säg 5-8 år, kanske kan det gå ihop men det vore en chansning. En mer återhållen (och därmed billigare) vinifiering hade givit ett bättre vin. Tomflaskan klockar in på bisarra 1220 gram (jämfört med en klassisk bordeauxflaska på runt 570 gram).
Börjar inte tiden springa ifrån den här typen av monsterviner?

torsdag, mars 10, 2011

Chateau Potensac 1996 och Chateau Jander 2001

Potensac ägs av familjen Delon som är mest kända för Leoville Las Cases. Denna köptes för 11 år sedan. Precis som alla tidigare flaskor är den intetsägande med stum träig smak. Vek frukt, muskot, trä men inte mycket annat, trist helt enkelt.
Numera mjuk smak men nästan ingen frukt eller djup. Jag har följt det här och det har varit lika trist genom alla år. Det är såna här köp som gör att jag numera enbart köper viner som jag själv har provat innan.


För min egen och sällskapets skull öppnar jag min sista Jander 2001 för en jämförelse hur bra och prisvärt Bordeaux kan vara. Halva priset, 10 gånger bättre vin.
Jander lanserades för några år sedan för 154 kr utan att få någon uppmärksamhet, jag tyckte väldigt mycket om den och köpte några, då den senare prissänktes till 123 kr rensade jag landet på resterande flaskor.


Arketypisk Bordeauxdoft i Cabernetdriven klassisk stil (det är dock 50% Merlot i). Cederträ, blyertspenna, fin plommonfrukt, lite gräsigt men utan att vara kartigt, komplext med bra frukt. Lite sten och lera ger ytterligare ryggrad.

Torr djup smak utan moderna smörkoladrag som många enklare Bordeauxviner försöker ta som genväg. Tät frukt, gräs, mörka bär, lera, vildhallon, kaffe och mörk choklad. Här kommer Merlotdelen fram lite tydligare. Den här fräschören finns alltför sällan i Bordeaux nuförtiden.
Kanongott i en stil som påminner om bra årgångar av Poujeaux, en parallell som jag kanske drar för att det också kommer från Moulis. Så pass bra att namn som Clerc Milon kommer upp, det är faktiskt nästan så bra, Clerc Milon 2001 var ungefär såhär. Verkar kosta runt 16€ nere på kontinenten, någon borde importera det här snarast.

tisdag, mars 08, 2011

Riesling Cuvée Frédéric Emile 2000

Något utvecklad Rieslingdoft men mindre än väntat med tanke på 11 års ålder. Stenfrukt, blodgrape, sten, petroleum, lime, komplext och bra i druvtypisk stram stil. Det ligger mer åt det steniga hållet än den feta exotiska känslan.


Frisk komplex smak, klingande ren med markerad syra, grape, gråpäron, gula plommon, ett uns kamomill. Inga direkta mognadstoner av honung eller liknande, det här kan nog må bra av ytterligare några år. Den är bättre än förra gången men når inte de riktiga höjderna.


Det är väldigt gott men jag känner att jag alltmer börjar luta åt andra Rieslingviner i den här prisklassen. Man får mer för pengarna från Pfalz eller Rheingau. Sista riktigt stora CFE-upplevelsen var nog 1997'an.
Trimbach behöver kamma sig och inse att de har konkurrens. 03 och 04 var så mediokra att de inte ens borde ha släppts, 05 ska visst vara bättre.

måndag, mars 07, 2011

Gevrey-Chambertin 1:er Cru ”Clos Saint-Jacques” 2001 (Jadot) och Gevrey-Chambertin ”La Justice” 2005 (Guyon)

Det släpptes några mogna röda Bourgogner av Jadot i veckan som orsakade ett väldans spring bland vinintresserade svenskar. Själv har jag aldrig varit någon större beundrare av Jadots viner, alltid korrekta och ok bra men aldrig riktigt minnesvärda. Verkar något vara för bra för att vara sant så är det oftast så. Under 400 för en mogen Clos Saint-Jacques är ett sånt läge.
P köpte iaf på sig några av denna och tog med en första testflaska.


Doftar moget och utvecklat i en slimmad traditionell stil med mossa, bark, kalk, blåbärsris, röd frukt och en del aromatiska inslag, efter en stund kommer det fram en del fina tryffeltoner. Bra och gott men inte i nivå med vad Clos Saint-Jacques ska prestera. Det saknas djup och tyngd för område och ålder, men visst är det bra.


Smaken är slank och fräsch med lite gräsig frukt, gott, men jag saknar även här frukt och djup. Det är helt korrekt men rätt ointressant även om det inte smakar illa på något sätt. Doften är bättre än smaken. Man får väl se det som ett ok Bourgogneköp för under 400 men jag kommer inte försöka få fatt på några flaskor.


Jag öppnar parallellt en flaska av ett favoritvin när det gäller prisvärd röd Bourgogne. Förra flaskan var korkdefekt men den här är på riktigt bra humör. Fruktdrivet på ett inställsamt lite slampigt sätt som är svårt att inte tycka om. Doften blir ännu bättre efter lite luft som är aningens reduktiv i början. Tät sötaktig Pinotdoft som börjar få lite mogna drag. Komplext och flashigt i en stil som handlar mer om frukt än område, att det är från Gevrey-Chambertin är inte uppenbart. Det här är det godare vinet helt klart, trots en hundring billigare i inköp och lägre klassificering. Man kan utan problem dricka det här nu men den kommer utvecklas vidare i flera år.

(Jag glömde skriva att Guyons vin var från 2005, nu är det med.)

fredag, mars 04, 2011

Chateauneuf-du-Pape 2001 (Guigal)

Guigal behöver ingen närmare presentation. De gör viner i alla delar av Rhonedalen, med ok till bra till enastående resultat.
Deras CdP 2001 fick mer eller mindre hyllningar världen över med Parkers 93 poäng som främsta fjäder. Jag minns inte ens om jag visste om det när jag köpte vinet, det var gott tyckte jag och fyllde en lucka. Nu är det läge att testa en flaska. Ett par vänner var inte nöjda med det tidigare i höstas men de har lite Berlusconivinklad vinsmak.


Rejält mogen med jord, svamp, arraktoner och mjuk sötbärig frukt, ett uns lite mer syrliga röda bär som rönnbär sticker fram. Inte så enormt djup eller intressant men lättgillad på ett mjukt direkt sätt. Smaken följer doften i mjuk söt stil, tobak, söta mogna bär och lite chark. Ett gott vin men det finns inget som rycker tag och gör det intressant, lite för själlöst för att beröra mig.


För mig är det långt ifrån 93 poäng, det här är en välgjord standardpap men inget som sticker ut över det vanliga. Bosquet, Clos de Pape eller Vieux Donjon är klart bättre (då jag köpte denna kostade Clos de Pape ungefär lika mycket, sic!). Nu är ju inte CdP mitt favoritområde och om det är något område där jag tycker Parker är ute och cyklar så är det Rhone. Det saknas alltför ofta nerv och syra.

Pinot Noir 2008 (Markowitsch)

Det här vinet lanserades i februari. Markowitsch har fått lovord för sina röda viner. Det blir inte så många österrikiska Pinot Noir-viner här hemma så det här känns kul.

Anslaget är fruktdrivet med typiska druvaromer i en något sötfruktig stil men utan att upplevas banal med för mycket smörkola. Mosade jordgubbar, mjölkchoklad, champinjoner, fat, kaffe och gräs utan att vara kartig. Aningens bonnigt drag i bakgrunden. Blek färg även för en Pinot Noir.


Smaken är mjuk och rätt lätt, väldigt chokladig, en del apelsinskal och lite gräs, sötfruktig som doften. Syran är helt ok med snäll tanninstruktur. Det är lite som Irony Pinot Noir med sin täta frukt fast med högre syra och inte lika kompakt, landar någonstans mellan gamla och nya världen. Konstigt utvecklad, jag hade nog gissat på ett två år äldre vin.

Alltså i den snälla skolan men mer Europeisk syrastruktur, bra PN för en rimlig slant. Köpa igen, hmm, ja om jag är sugen på något snällt. Mycket bättre än de generella Bourgogner runt samma pris (Jadot, Olivier Leflaive etc).

onsdag, mars 02, 2011

Vat 1 Semillon 1997

Semillon från Hunter Valley ligger mig varmt om hjärtat. Tyrrell's är de som anses göra den främsta i och med sin Vat 1. De här vinerna har ett eget vinliv som inte liknar något annat. Kalla ”dåliga” årgångar med regn och allmänt usla förhållanden är de som Tyrrell's anser brukar ge de bästa vinerna. Druvorna skördas väldigt tidigt, på gränsen till undermogna, vilket ger syradrivna viner med låg alkohol, 10,5 %. Livslängden på vinerna extremt lång i nivå med en bra Riesling. Det är inte bara lagringskapaciteten som påminner om Riesling utan även vinets karaktär med sin limeiga höga syra, lite bittra grapetoner och mineralkänslan. Tidigare kallades vinerna helt enkelt för Hunter Valley Riesling trots att de innehöll Semillon.

Den här flaskan känns ännu ung och väldigt stram. Jag saknar Semillonkänslan som brukar vara mycket tydligare. Med luft växer den till sig och får fram mer bivax, linoleummatta, honung och lite mer fruktaromer men håller sig hela tiden på den lite anemiska syradrivna sidan. Bra men inte alls så bra som jag minns den.


En knapp vecka senare efter att den halvfulla flaskan stått i skafferiet skyddad med inert gas har det hänt enormt mycket. Nu har det kommit fram en fetma som balanserar upp den höga syran och det finns mer tropisk frukt, lite petroleum, rökig flinta och en fin smörighet. Mycket komplext och bra i udda stil. Nu är den så bra som den ska vara. Ska man dricka den här ska man lufta den flera timmar. Den kommer nog nå sin mognadsplatå om runt fem år, 20 år verkar vara en lagom ålder för det här vinet.

tisdag, mars 01, 2011

Tiglat Chardonnay 2001

Jag har numera en oplockad gås med Francois Mikulski. Mitt välkylda söndagsvin, lagrad i flera år med stor förväntan fick vaskas på grund korkskada. Det är f-n inte ok.


Istället fläskchardo från Österrike, tja, varför inte. Jag köper med ojämna mellanrum ett par flaskor av viner som bryter av från mina vanliga inköp för att förkovra mig i utvecklingen av viner jag inte dricker så ofta. De kategoriseras in under utbildningskontot. Det här ett exempel på ett sådant vin. Kostar som en maffig mellanexklusiv amerikansk Chardonnay och verkar sikta dit även i karaktär.


Extremt maxad doft med mängder av tropisk frukt, hasselnötter, brynt smör, kalk, honung, nåt som liknar viol och lite salmiak. Det är rätt imponerande i sin något svulstiga stil men inte direkt subtilt.

Smaken sitter tyvärr inte ihop lika bra som doften. Tät frukt och väldigt nyansrik smak men alkoholen stör en del (13,5%) och det finns en ekbeska i eftersmaken som drar ner betyget. Det är som ett exklusivt kraftpaket från USA (typ Ridge). Gott vin i sin stil och jag var på humör på det här så jag drack den med nöje men det är nog ingen typ av vin jag kommer börja samla på mig.