måndag, oktober 31, 2011

L'Atelier de Robuchon


L'Atelier de Robuchon
Det här har blivit en form av kedja som finns i Paris, London, Hong-Kong etc. De flesta, som denna, har lyckats få två stjärnor.

Det är rätt kul att sitta vid baren och se in i det öppna köket. Precis som i en del TV-kockprogram så svarar hela köket unisont ”Yes, chef” direkt när köksmästaren säger till om något. Man sitter och ser direkt vad alla gör.

Här var vi inte upplagda för nån långsittare utan tog den enklare lunchmenyn. Vi hade nog inte några större förväntningar, Robuchon har inte något vidare rykte bland seriösa matmänniskor. Det här var mer: vi är ju tvungna att äta lunch någonstans så varför inte här, och se vad det var frågan om.

Maten var dock bra men något vobblig.
Min förrätt var helt ok bra, en velouté på pumpa med lite knapriga tillbehör och smakbrytningar av citrus. Gott men inte så minnesvärt.
Min väns förrätt var bättre trots att det var det förbannade bakade ägget (snart måste det försvinna...) serverat med svamp och standardtillbehör, gott men väntat. Jag vägrade att beställa det trots tryck från flera håll.


Varmrätt på tagliatelle av bläckfisk. Oväntat bra och fräscht med bläckis av bra kvalitet utan någon gummiaktig konsistens som det lätt blir. Enkelt smaksatt med basilika och bakad tomat, bra men inte så värst minnesvärt.

Ok desserter men inte mer. Välgjort och gott men alls inte på tvåstjärnig nivå enligt mig. Mer som en medelmåttig till svag enstjärna. Återigen äter man klart bättre på alla enstjärniga i Stockholm, men då åt vi iof sig den enklare lunchen.

Påpekas bör är att det var väldigt billigt, 40£ för tre rätter med tre glas vin till mina tre rätter. Trista viner, men ändå. NZ Sauvignon, yiack... det är minuspoäng. Lunch på Londons stjärnkrogar är generellt rena fynd.

tisdag, oktober 25, 2011

The Ledbury och Alain Ducasse at the Dorchester


The Ledbury
Jag hade höga förväntningar på Ledbury. De har fått flera utmärkelser senaste tiden och har två stjärnor.
Vi valde tre rätter ur den vanliga á la carte-menyn då vi ville ha ett bra helhetsintryck, tänkte att de enklare lunchrätterna inte skulle ge det.

De verkar göra rätter med en liten tvist då det gäller smaksättningen, ofta med lätta asiatiska inslag men aldrig så att de tar över.

Förrätten var kungskrabba med zucchini och frusen parmesan. Krabban var fint strimlad som soppspagetti vilket jag inte uppskattar då mjälla fina bitar av färsk kungskrabba känns bättre. Den här rätten var nog den enskilt sämsta under hela resan, meningslös, smaklös och ointressant. Vi var djupt besvikna.

Min varmrätt var bra, inte på tvåstjärnig nivå men väldigt bra. En halv europeisk hummer i form av urtaget kött serverad med broccoli och brynt smör fint smaksatt med asiatiska/orientaliska kryddor. Bra kvalitet på hummern, framförallt sjukt stor bit hummer. Min väns rätt var inte alls lika bra, en havsabborre som så ofta då det kommer till havsabborre drogs med en lätt unken biton. Havsabborre liksom bla makrill måste serveras en väldigt kort tid efter att den haft en puls för att inte få denna bismak. Rätten som sådan var inte heller alls lika bra.

Desserten var bra men inte tillräckligt bra. Väldigt god och bra ingefärsglass med en ok tonkabönsbakelse.

Som helhet en besvikelse och inte alls i nivå med våra förväntningar. Som en medelgod enstjärna. Man äter bättre på alla enstjärniga i Stockholm, stilmässigt ligger det lite åt F12's stil med sina asiatiska inslag, fast F12 är bättre.

Alain Ducasse at the Dorchester
Ducasse är en av de mest kända inom lyxmatsbranschen. Tre stjärnor i Paris, Monaco och nu London med ytterligare restauranger över hela världen. Undrar hur mycket mat han lagar nuförtiden, bra på att anställa personal måste han dock vara.

Atmosfären är extremt lyxig på ett nästan ofräscht sätt på The Dorchester men personalen inne på restaurangen är väldigt trevlig och professionell.

Väldigt stabilt och bra rakt igenom. Ammisen var en rätt på krabba (deja vu från lunchen...). Fräscht och gott och en väldigt bra början, nivån på denna första start höjde våra förväntningar en hel del. Det var helt klart den mest anmärkningsvärda ammisen hittills. Supertäta smaker och väldigt god.

Nästa var middagens dipp. En rätt med grönsaker tillredda på olika sätt, jag är en stor fantast av grönsaker så det borde vara en rätt i min smak men att servera lätt tillredda grönsaker i oktober i England fungerar inte. Om inte grönsakerna har den smak som de har på San Pau, eller i Italien på sommaren, så fungerar inte den här rätten. Den blir som mest ok. De som har dragit upp en morot ur marken, sköljt av den och ätit den vet hur goda de kan vara, att försöka sig på detsamma med inköpta grönsaker är att gräva en grop åt sig själv. Denna rätt borde diskvalificerat sig efter sommaren.

Sen började dock en uppvisning i klassisk matlagning på högsta nivå.
Pastarullar servade med kycklingqueneller smaksatta med tryffel samt hummer och en fenomenal sås till var ruggigt god. Kvaliteten på hummern var dock inte helt hundra, lite överkörd och aningens seg. På en direkt fråga påpekade jag det vilket de tog, inte bra, men helt ok. Min lunchorgie i hummer var klart bättre sett till hummern. Men rätten var grym, den var visst deras signaturrätt.

Nästa rätt var enligt mig den bästa på hela resan, alltså den bästa på runt 40 stycken.
Helgeflundra serverad väldigt avskalat med tunna skivor rotselleri naperade med skaldjurssås, toppade med små svampar och bläckfisk. Runt om hälldes en av de bättre såser jag smakat. Världsklass, helt i nivå med Rochat som jag ser som den bästa traditionella restaurang jag hittills besökt. Dock tyckte jag återigen att fisken kunde tagits ur ugnen aningens tidigare.

Hjorthuvudrätten var väldigt bra men inte i nivå med fisken. Rätt många olika smaker med kvitten, pumpa och annat. Stabilt och säkert men inte grymt.

Osten var på samma nivå som jag äter varje vecka, alltså väldigt bra men inget som stack ut från det vanliga. Kul tillbehör dock.

Den första huvudsakliga desserten var mycket konstig, en rätt på exotisk frukt som passionsfrukt och mango. De har uppenbarligen inte tillgång till den bästa frukten. Syran i den här rätten var på en bisarr nivå som gav tårar i ögonen och frätsår i munnen. Vi fattade ingenting. Smakerna var ok men syran var obarmhärtig.

Sen kom en oändlig linje av sötsaker och choklad som satte totalt stopp för vidare matintag, har sällan varit så mätt.

Det här var den enda gång vi drack ett seriöst vin som var riktigt gott. En Chassagne-Montrachet 1:er Cru ”Morgeot” 2002 av Girardin som levererade över förväntan, mycket bra med mineralitet och fint utvecklad nötighet, bröd och tät frukt. Fick även ner ett glas Crozes-Hermitage 2009 av Graillot som var bra.

Lite fascinerande att en överväldigande majoritet av personalen på dessa ställen är fransoser med rapplig svårförstådd engelska, endast sommelieren var britt.
Ducasse höll glädjande nog nivå med sina tre stjärnor, det är inte ofta man äter så pass bra mat. Dock fanns det dippar, grönsaksrätten och syrachocken i form av desserten, men helhetsmässigt var det ruggigt bra.
Den enda vi var på som kommer in på min topp-tiolista, men den ligger en bit från helhetsintrycket man får från Spaniens bästa, som förövrigt kostar mindre pengar.

söndag, oktober 23, 2011

Gordon Ramsay och Hedone


Tänkte lägga upp mina intryck efter en hektisk matorgie i London, delar upp dem efter dag. Först dag ett alltså.

Gordon Ramsay
Gordon Ramsay behöver ingen närmare beskrivning. Bland alla restauranger han driver så är det här hans främsta med tre stjärnor. Trots att det nog var länge sedan han själv jobbade i köket så ska nivån hålla sig på trestjärnig nivå i en klassiskt fransk stil.

Personalen är extremt välkomnande och trevlig rakt igenom, trots att en del ser ut som fotbollshuliganer (det gör iofs Gordon också). Trevligaste och proffsigaste personalen på hela resan.
Som alltid ett glas Manzanilla som fördrink medan man fick lite ostfyllda smördegspuffar att stoppa i sig. Vi la i övrigt inte så mycket fokus på vinerna. Drack ett gott glas Mullineux Blanc till rätterna.
Ruggigt trevliga Jean-Claude visar köket.
Även trestjärniga kockar måste göra skitgöra som att skala tomater.

Ammisen bestod av en liten havskräftstjärt på en liten bädd fina grönsaker varefter en tomatconsommé hälldes runt (alltid consommé på sådana här ställen). Väldigt fräsch bra början, mild och lätt.

En välgjord ankleverterrin serverades lite för kall vilket gjorde att den var lite för fast vilket också dämpade smakerna. serverades med en millefueille av fruktmarmelader och små bitar av rökt anka.

Signaturrätten, ravioli med hummer, havskräfta och lax serverades med en enastående god sås. Raviolin var rejält matig på gränsen till stabbig med hög kvalitet på råvarorna. Väldigt gott på ett lättgillat sätt.

En liten bit piggvar som enligt mig var aningens överkörd serverades med en kräm på vita bönor, hela vita bönor och små fina bitar av fläsk som gav en fin smakbrytning. Subtil och aningens slätstruken rätt. Den minst bra rätten. Jag vet att många normalkonsumenter okunnigt vill ha sin fisk så här (ca 55 i kärntempertur) så frågan är om det är en miss eller en anpassning efter det.

Huvudrätt var lamm serverat på tre sätt, väldigt hög kvalitet på köttet, lätt kokta primörer (hur nu man får tag i det den här tiden på året) och klassik välgjord sky runt om. Väldigt bra men inte enastående. Wearings lammrätt är fortfarande den bästa jag ätit.

Bra men inte så värst minnesvärda desserter. Perfekt gjord Créme Brulée, god violsorbet etc.


Helhetsbilden är ytterst välgjord traditionell fransk mat på hög nivå men jag upplevde inte den där allra högsta nerven/växeln som det kan ha vilket tex Rochat har och Ducasse senare visade sig ha. På den här nivån räcker det inte att vara väldigt bra, jag förväntar mig storverk och i princip inga slätstrukna rätter. Stark tvåa enligt mig, inte på samma nivå som Ducasse at the Dorchester, San Pau eller Rochat för att nämna några.

Hedone
Hedone drivs av en svensk som bott länge i Frankrike och där tagit till sig mattänket från Frankrikes främsta restauranger. Där har han även sysslat med att leta rätt på och få fram de allra främsta råvarorna som finns. Han drev/driver matbloggen Gastroville. Nu när han sedan några månader tillbaka har startat upp en restaurang i London är fokus på väldigt avskalade rätter med klassisk fransk prägel, tre komponenter på varje tallrik, och totalt fokus på huvudråvaran som ska vara den bästa tänkbara.
Att driva det avskalade till den här nivån är rätt vågat och bland matskribenter verkar han dela upp dem i två läger. En del som AndyHayler är lyriska medan andra tycker att det blir avskalat på en nivå som gör det ointressant.

Det första som kommer var en créme brulée smaksatt med sjögräs (eller liknande) och ett umamitäcke, udda, bra och kul. 

Första riktiga rätten är en halv silverlök bakad tills den är perfekt mjuk serverad med tunna skivor päron och en smörsås med citrustoner. Det är precis så avskalat som det låter men godare än det låter. Bra men det är fortfarande bara en lök, här skulle jag vilja ha mer smakbrytningar för att göra det intressantare.

Ett bakat ägg serverades med en kräm på svamp och stekt svamp, gott och bra men jag börjar bli lite trött på alla bakade ägg man får på dessa restauranger.

Rätten med två halstrade pilgrimsmusslor var fantastisk. Huvudsakligen för att kvaliteten på musslorna var sanslöst bra, jag har ätit många pilgrimsmusslor genom åren men aldrig ätit så här goda pilisar. Enkelt serverade med minisquash där den fyllda blomman sitter kvar och en välgjord sås med morotsjuice runt om.

Liknande upplevelse var köttet. Superenkelt serverat med förvällda babyendiver och stekskyn. De gånger jag har ätit kött av den här kvaliteten kan jag räkna på ena handens fingrar, imponerande.

Enkelheten och nivån på råvarorna påminner mig lite om Rochats trestjärniga utanför Lausanne. Möjligtvis tycker jag att tillbehören istället för att bara vara nedtonade sidosmaker skulle kunna accentueras och lyfta rätterna ytterligare men jag tycker om den extrema filosofin bakom sättet att laga mat på. Det blir också lite konstigt att jämföra dessa rätter med betydligt mer elaborerade rätter på tex Ducasse där fler smaker samspelar. Men råvarumässigt åt vi inte bättre på något annat ställe under vår matorgie i London. Bedömningsmässigt motsvarar det en stark etta även om råvarorna är helt klart trestjärniga, så sett till det borde det vara högre. Intrycket av Hedone växte när jag tänkte tillbaka på det efter att ha varit på fler ställen i London.

Brödet var bland det bästa under hela resan, britterna är generellt inget vidare på bröd så det är lätt för en svensk att göra det bättre.

Drack ett fascinerande vin som finns på exakt alla Londons toppkrogar just nu. General de la Revolution av Abbatucci. Han gör viner av inhemska druvor på Korsika och verkar vara superhet i London just nu. Druvorna är Biancone, Carcajolo, Paga Debbiti, Riminese, Rossula Brandica och kändisen i sammanhanget; Vermentino. Alla som är familjära med dessa druvor räcker upp en hand...

Har aldrig sett dem i Sverige men det borde bara vara en tidsfråga tills Wine Trade eller någon annan med deras inriktning tar in dem. Stramt och lite svårgillat i början men med hög kvalitet, behövde luft. Påminner om en alltför ung stram Chablis av Dauvissat eller nåt, fast med lite annan bredare smakpalett. Vore väldigt kul att lagra det här några år och se vad som händer.

söndag, oktober 09, 2011

Corton ”Clos du Roi” 2001 (Girardin)


Mina flaskor av Girardins vanliga Corton 2000 har varit väldigt bra de sista gångerna. Nu, när de är slut är det dags att börja beta av hans Clos du Roi 2001 som även de dök upp för under 300 kr vilket är ett extremt bra pris.
Girardin ser jag som underskattad, rätt många gånger levererar de över förväntan.

Den här är inte lika utvecklad som Corton 2000 och mer stenig. Rätt stram kalkig stil med lätt örtig röd frukt som fortfarande har ett markerat syrabett och en del tanniner. Samtidigt hålls det upp av finstämd tät Pinotfrukt som gör det komplett. Väldans gott men inte lika insmickrande krämigt som Corton 2000. De tertiära dragen förstärks med lite luft och får fina drag av svamp och lätt murket trä, gott men lite tuffare än väntat.

Om den förra Cortonen hade börjat sin väg nerför så har den här nog ett par år kvar innan den når sin utvecklingskulmen. Man dricker för lite röd Bourgogne, oavsett hur mycket man dricker.

lördag, oktober 08, 2011

Mathias Dahlgren revisited...

Ett återbesök på Mathias Dahlgren blev av för ett bra tag sedan men jag har missat att lägga upp det, kom på det när jag drack d'Auvenays ” En la Richarde” igen. Förra gången var det många delar som inte höll måttet men från vad jag hade hört av andra så var förväntningarna höga.

Upplägget är lite annorlunda. Skitsnacket om att för gästens skull ha en kort avsmakningsmeny har nu övergivits och som det ska vara när man äter en avsmakningsmeny på ett sånt här ställe så händer det nu saker mest hela tiden. Ammisarna är klart bättre och känns mer som riktiga ammisar, förra gången fick man mest lite trista chips av torkade rotsaker. Ett klart lyft. Popcorn med riven tryffel är lagom humoristiskt och dessutom väldigt gott.

Brödet serveras återigen som en separat rätt med tanken att det inte ska ta uppmärksamheten från rätterna middagen igenom. Så efter man är klar med dem tas smör etc bort, helt ok även om jag tycker om att äta gott bröd.

Det viktigaste sen. Maten. Rakt igenom håller den klart högre nivå än förra gången, det var nog ingen rätt som var direkt ointressant eller någon detalj som kändes ogenomtänkt. Ingen rätt som serverades kylskåpskall som förra gången etc.

En favorit var den första, en försvenskad tolkning av sashimi med ostron och lax. Superfräscht och gott. Rådjuret var också enormt bra. Det känns att MD inte direkt hittar på nya rätter utan mer gör variationer på gamla. Iden med en djup kopp fylld med flera lager med olika texturer och temperaturer var med igen, där var nog den förra bättre.
Även här går det att få båda varmrätterna vid förfrågan, de är inte så generösa att de inte tar betalt för det som på San Pau men det vart ingen svettig extrakostnad heller.
Slånbärsdesserten var ruggigt bra.
Min genomgång är inte lika detaljerad som förra gången men helhetsintrycket var betydligt bättre. Samma intryck fick två av mina vänner som också varit där tidigare. Nu kändes inte de två stjärnorna fel, det här var på nivå som en ok tvåa, bättre än Lasarte men inte så bra som tex Wearing i London. 

För övrigt är det kul att läsa en kunnig britts intryck och kommentarer här, vi verkar ha ungefär samma helhetsintryck bortsett från att jag verkar ha mer överseende med de mer "skandinaviska" smakbrytningarna. Och han premierar enkelhet och avskalade rätter till en gräns jag inte gör.

När det gäller vinet så är fortfarande dryckespaketet överprissatt och vinerna inte så värst spännande. En gång i tiden hette det vinpaket, numera heter det dryckespaket. Allt med syfte att kunna trycka in öl och annat för att maximera vinsten. Möjligtvis kan jag acceptera sake som idé till första rätten med tanke på den utpräglade sashimikänslan (men en toppriesling med sötma är alltid godare än sake).
Välj, bara bra viner, alternativt, låt den låga kostnaden i glasen speglas i priset på dryckespaketet. Det bästa, på samma nivå som maten, var en Meursault av Pierre Morey (när White Guide var där var den visst utbytt mot betydligt tristare Pacalet).
Funnes det inte tillgång till deras källarlista med ok priser vet jag inte om jag hade gått dit överhuvudtaget, priserna är direkt oförskämda på den vanliga listan. Ett virus som sprider sig över landet som pesten. Esperanto är de enda som har schyssta priser på den här nivån numera.
På The Square tog jag vinpaketet, där var vinerna både bra och intressanta (utom den röda Bourgognen), och ok prissatt.
Att tjäna pengar på gäster som inte bryr sig och bara vill komma billigt undan, typ ”husets vin”-beställare är helt ok, varför premiera dem (jag håller alltså inte med DN och SvD's vinpriskritik så länge de inte tar upp vinpriserna på ett mer övergripande plan)? Men här finns inga bra köp överhuvudtaget, oavsett prisnivå. Till deras försvar så finns ju iaf vinkällarlistan, som man måste aktivt be om, det är inget de skyltar med. Så länge den finns tillgänglig så kommer jag tillbaka.

Vi beställde alltså flaskor från deras källarlista vilket i slutändan spårade ur lite, men det är nog den bästa middag ur vinsynpunkt jag kan minnas.
Började med en Veuve Cliquot Rare Vintage 1988 som var otroligt bra, perfekt mogen utan att vara uttorkad med svamp, jord, hasselnötter, smör och mjuka citrustoner. De här flaskorna kan ha en hel del variation men den här är den bästa jag provat. Någon tyckte det var den bästa Champagne den druckit.

I avsaknad av Raveneaus Blanchot som var slut tog vi in Puligny-Montrachet ”En la Richarde” 2000 av Domaine d'Auvenay. Jobbigt dyr men i ett internationellt perspektiv ändå bra prissatt, lika mycket som en ny årgång kostar i butik, om man nu skulle hitta en. Det är den bästa vita Bourgogne jag druckit någonsin. Oändligt djup smak som var som flytande sten med perfekta fattoner och intakt men utvecklad frukt. Vi plockade den nog i ett ypperligt drickfönster. Surrealistiskt bra vin. Finns det någon bättre vinproducent än Domaine d'Auvenay!

En middag är ju inte komplett utan en Riesling så nästa vin blev en Riesling Forst Pechstein 2004 av Reichrat von Buhl. Fint utvecklad och härligt stenig, stramt och läskande med ypperlig balans. Väldigt bra Riesling med en del mognad, och väldigt bra pris.

Det röda fick bli en Chateau Rayas 2002. 2002'an var betydligt billigare än alla andra årgångar, 2002 har ju lite dåligt rykte, men jag har gott minne av den. Speciell och rejält mogen med arrak, blommor, läder, sötbärig frukt som nästan drog åt Pinot-hållet fast med lägre syra. Jag gillade den nog mest av alla runt bordet, Rayas har ju en lite udda stil som inte alla gick igång på lika mycket som de vita.

Sist drack vi en enklare söt Chenin av Rudera från Sydafrika mest för att ha något sött till desserterna. Gott men på gränsen till övermoget.

Rakt igenom hade vi bra flyt med vinerna, alla levererade i nivå eller högre än förväntan och de tre första var alla alldeles strålande på sina olika sätt.

För övrigt var servicen väldigt bra, inte alls lika stiff som förra gången. Avslappnade men proffsiga.

onsdag, oktober 05, 2011

Riesling Geheimrat ”J” Spätlese Trocken 2002


Wegeler gör vin, mest Riesling, i olika delar av Tyskland. Det här vinet ska vara deras bästa från Rheingau. Brukar alltid vara bra men jag har upplevt det lite anemiskt ibland. Just nu finns fyra (!) olika årgångar tillgängliga på SB, 2000, 2005, 2006 och 2008.

Doften är tät och fin med fet gul frukt, inte så stenig och petroleumaktig som de brukar vara. Väldigt bra i ren fruktdriven stil.

Komplex och fyllig smak över förväntan. Honung, te, ingefära, inte så stenig som sagt och det känns som det finns ett uns restsocker vilket gör det här vinet gott, mycket gul mogen frukt. Helt klart läge att testa några av de andra årgångarna.

Till en kycklinggryta med kokosmjölk, ingefära, citrongräs, limeblad och lite chili var den perfekt.

måndag, oktober 03, 2011

The Coppermine Cabernet Sauvignon 1997, Charmes-Chambertin 2005 (Patrice Rion), Larrivet-Haut-Brion 2005, Chasse-Spleen 1998, Chateau Conseillant 2003, Vaio Armaron Amarone 2001 (Masi), Cuvée de Vatican Reserve 2007, Barolo 2004 (Prunotto), Sagrantino di Montefalco ”Collepiano” 2001, Chateau Lafaurie-Peyraguey 2003


Snabbnoteringar av de viner som följde de vita förra söndagen.

The Coppermine Cabernet Sauvignon 1997
Det här var oväntat. Ett svårplacerat vin med drag av röd lite rökig frukt som får mig att tro att det finns Syrah iblandat i det. Australien känns mer tydligt på nåt sätt. Med tid får det mer Cabbiga drag av cederträ, gräs, blyertspenna och mint.

Fruktigt och komplext i smakrik mogen stil men det finns ingen övermogen muggig känsla. Slatten av det här stod sig hur bra som helst till kvällen efter. Gott. Jag borde köpa mer aussieviner och lagra, den klassiska stilen som den här blir ju väldans bra med ålder. Wynn's är ett annat säkert kort.

Charmes-Chambertin 2005 (Patrice Rion)
Hmm. Mängder av sötfruktig pafymerad pinotfrukt. Det saknar lite burgundisk smutsighet, jord, skepssvrak och annan ”terroir” eller vad man nu ska kalla det. Det är så pass strömlinjeformat att jag efter ha vimlat runt Volnay börjar tro att det är någon topp-Nya Zeeländare, Block X eller nåt. Gott är det iaf och alla är med på att det är hög klass... men inte högsta klass, vilket det visade sig vara.

Smaken är som doften. Gott och sötfruktigt med strömlinjeformad frukt, rätt låg syra (det är egentligen här jag börjar gå mot NZ). Inga vassa kanter någonstans. Nyttig läxa.

Larrivet-Haut-Brion 2005
Det här känns rätt forcerat och modernt utan att ha på fötterna att gå den vägen. Chokladigt och lite banalt även om det är gott och välgjort.

Fruktigt och rätt massivt i årstypisk stil men håller givetvis inte nivå med bättre slott. Gott men jämfört med Conseillant nedan framstod det som väldigt enkelt.

Chasse-Spleen 1998
Bra vin med toner av lera, kaffe, mörk fin frukt. Jag tror det är en Pessac men känner ingen specifik husstil. Svårgissat men bra.

Tät smak i klassisk Bordeauxstil som känns Cabernetdominerad med gräs, mörk frukt, cederträ, kokos. Lite strömlinjeformat men bra.

Chateau Conseillant 2003
Det är intressant att testa 2003'or från Bordeaux. Efter Tertre som var sådär provade jag några andra för ett tag sedan som också var tydligt märkta av året, även tunga namn som Trotanoy, Talbot etc, ingen höll måttet. Nu har jag kommit till den jag tror mest på. Vilket också är anledningen till att jag faktiskt köpte några flaskor för några år sedan

Ytterst komplex och snygg doft i tung plommonstil. Choklad, kaffe, örter, blommor och parfym. Det känns att det här är ett stort vin på alla sätt, bästa vinet under kvällen. Det är framförallt imponerande att det inte dras med någon 2003'ig flabbighet. Grym doft!

Ruggigt gott och bra, djup fin frukt i chokladig plommonstil, fin blommighet. Pomerolltypiskt och fantastiskt gott. Bästa bordeaux från 2003 jag druckit. Intressant jämförelse mot de 2003'or jag
provat nyligen som alla var skadade av det varma året, Trotanoy 2003 har inte en chans mot det här

Vaio Armaron Amarone 2001 (Masi)
Det här vinet lurade upp de andra på läktaren. Själv vart jag glatt överraskad då den inte alls hade samma jobbiga överextraherade känsla av russinkompott som den 1997'a jag drack för nåt år sedan.

Bra struktur med lätt vediga drag, örter och gräs. Korint och torkad frukt. Oväntat bra och inte alls så mycket jobbig Amaronekänsla, vissa årgångar av den här typen av vin, svalare år, blir helt ok med ålder. Dock var det inte någon som tyckte att kvaliteten var i närheten av priset, nu 385 kr.

Cuvée de Vatican Reserve Sixtine 2007
Ok, att jag inte tyckte om det här är som att slå in en öppen dörr. Visst känns det som ett välgjort vin men den för mig överextraherade frukten och stickiga alkoholen funkar inte. Söt kompakt portlik frukt, kirsch, ved, sylt och russin, den blommiga tonen är trevlig. Var inne på någon sötfruktig modern Priorat, nähä, en Pape alltså.

Det är framförallt i smaken det tar emot. För hög alkohol och för söt jolmig känsla. Bortsett från de dragen som får mig att se rött så är det ett välgjort gott vin. Jag fortsätter att hålla mig till traditionalister som Vieux Donjon.

Barolo 2004 (Prunotto)
Kompakt och ungt med ettriga syror. Röd örtig frukt och citrustoner. Väldigt Italienskt men saknar lite av den blommiga nyponkänslan som jag väntar mig från Nebbiolo.

Gott i ung krävande stil. Ännu känns det oförlöst med bångstyriga syror och lite stum frukt men det har bra potential.

Sagrantino di Montefalco ”Collepiano” 2001
Modern massiv frukt med mycket fat. Kaffe, choklad och mycket minttoner får en del att gissa Australien vilket inte är så konstigt som det låter. Det här är en modernt stylad Sagrantino. 

Nu, 10 år gammal, har den släppt det mesta av sin massiva tanninstruktur som den har som ung. Gott och för det nya priset på 249 kr (år 2006) är det helt ok (kostade 399 tidigare).

Chateau Lafaurie-Peyraguey 2003
Mörk färg indikerar rejäl mognad. Doft och smak visar också på hög mognad, komplext och gott men saknar lite fräschör och sting. Tungt och limmigt med saffran och tropisk frukt.

Chockerande att det är från 2003, trodde det var runt 10 år äldre. Är det så här 2003'orna från Sauternes beter sig måste jag snart dricka mina.

söndag, oktober 02, 2011

Semillon Reserve 1999 (Peter Lehmann), El Rocallis 2007


Semillon Reserve 1999 (Peter Lehmann)
Den här typen av vin tål lagring som få andra viner. Visst har det en viss utveckling men det känns inte trött på nåt sätt. Gul frukt, lime, citrongräs, lanolin och bivax.

Smakupplevelsen påminner mycket om en stram Riesling med grape, lime, ingefära, bivax, honung. Gott i stram syrabetonad stil. 139 kr för det här, som det kostade, är enormt bra leverans.

El Rocallis 2007
Det här är ett obskyrt vitt vin från Penedes av den Italienska druvan Incroccio Manzoni. Så givetvis har jag druckit det runt 3-4 gånger innan, ett vin helt i min stil.


Väldigt fruktigt och komplext med en del fattoner. Doft av gula plommon och honung i fet stil men även med ett uppfriskande mineralstråk.

Smakrikt vin med bra längd, komplext och annorlunda. Ett av Spaniens mest intressanta vita viner i linje med Ossian och andra.
Deras vin av Chenin Blanc, La Calma, är ändå min favorit.

Cigalus 2002 (Gerard Bertrand)


Intressant test. Det här känns som en Castello di Brolio utan Sangiovese, om jag nu ska koppla det till en senare vinupplevelse. Mycket rostade fattoner som ger kaffe, choklad och smörkola. Bra och imponerande men saknar kanske lite personlighet. Givetvis komplext och gott och inte alls något dussinvin. Det finns andra drag som får mig att koppla ihop det med Brolio som ett drag av körsbärskärnor och brända örter samt lite lera. Gott och bra.


Djup fin frukt i smaken, ingen ihålig känsla nånstans. Mörk dov frukt, fatigt och komplext. Att jag har en del aber mot det här är mest att jag är bortskämd, det här är bra. Men det är för modernt för min smak och det skulle lätt tas för ett modernt Italienskt vin om jag provade det blint, tror jag.