söndag, december 22, 2013

Il Frappato 2011 (Occhipinti)

Occhipintis Frappato har rönt rätt mycket uppmärksamhet senaste åren. Jag har nog druckit/provat de flesta årgångar men inte tagit upp dem här. Minns inte de olika årgångarna tillräckligt bra för att kunna jämföra dem men denna är i alla fall väldigt bra.

Doften är väldigt aromatisk med ren rödbärig frukt som imiterar en pinot noir på många sätt. Väldigt fin doft med söta röda bär, citrusskal och choklad. Steniga drag finns också, mycket bra.

Smaken är slank och läskande, mineralig med balanserad syra. Imponerande bra och fräscht. Det här dricker jag gärna igen. Inget direkt lagringsvin även om det nog överlever och växer några år, det här är gott nu.

söndag, december 08, 2013

The Square revisited

Kul att komma tillbaka till ett av Londons säkraste kort på denna nivå. The Square levererar klassisk lyxig mat utan att vara varken konstlat eller tråkigt, lättförståelig och lättgillad mat. Genomgående väldigt bra med några riktiga toppar som tartar på kalv men framförallt deras piggvar. Om något så var inte desserterna lika bra denna gång. Även denna gång var jag nästan jobbigt mätt efter.
(Alla rätter är inte med på bild)

Här drack vi Londonresans bästa viner. Meursault ”Tesson-Clos de Mon Plaisir” 2005 av Roulot och Meursault 1999 av Coche-Dury. Roulots vin var helt öppet och väldigt bra med tät frukt. Coche-Duryn öppnade dovt och lite knutet men växte hela tiden och var efter runt 45 minuter helt överlägset, stort vin på alla sätt, en av de bättre vita bourgognerna jag druckit med enorm mineralkänsla.

En Nuits-Saint-George 1:er Cru ”Clos de Porrets” 2007 av Gouges var lite stum, nötig och inte så märkvärdig, precis som deras viner brukar vara.

Riesling Brauneberger Juffer-Sonnenuhr Auslese 1995 av Fritz Haag var mindre söt än väntat men utvecklad och god, bra prissatt.

The Square är med rätta erkända för sin vinlista som är dels massiv dels har sällsynt bra priser på många bättre viner.

Då vi hade en del vitt vin kvar efter piggvaren så beställde vi en extra fiskrätt, köket fick välja. En bra havsabborre som i och för sig inte låg i nivå med piggvaren. Först när vi satt i taxin insåg vi att de hade bjudit på extrarätten, väldigt generöst.

Salad of beetroots, celeirac and dried pear with goats cheese curd and Ice Wine vinaigrette

Tartar of English Veal with Violet Artichokes, Black Radish and autumn Truffles

Saute of Scottish Lobster with Parmesan Gnocchi and emulsion of potatoe and Truffle

Roast Foie Gras with a Tart Fine of Endive and Figs

Fillet of Turbot with Rosemary Butter and Farfalle. (Bästa rätten)

Breast of Yorkshire Grouse with a Crustillant of the leg, baked Celeriac and Blackberry

PS Jag har haft problem med Blogger. Mina "knappar" för redigering, inlägg etc syns/finns inte, nu har jag hittat en omväg till dem. Är det nån som har upplevt detsamma?

måndag, november 11, 2013

Le Vieux Donjon 2008 och Garden Gully Syrah 2011

Le Vieux Donjon 2008
2008 ses som en något svag årgång, sånt brukar jag sällan bry mig om. En bra producent gör, nästan, alltid bra viner. Donjon 08 är bra, det tar ett tag för den att lyfta då den öppnar lite stumt. Efter nån dryg halvtimmer öppnar den upp sig med läskande fräsch rödfruktig smak av röda bär, rostade örter och tobak. Inte stort men väldigt gott, kommer nog utvecklas flera år. Att den får dyngspö av nästa vin är inte vinets fel, de flesta skulle få det.

Garden Gully Syrah 2011
Jamsheed är en relativt nystartad firma som har rönt mycket uppmärksamhet. Stockarna till det här vinet är från slutet av 1800-talet. Vinerna jäses med hela klasar.
Det här är andra gången jag dricker detta vin och det är verkligen helt galet bra. Doften är massivt expressiv med supertät aromatisk frukt utan att bli svulstigt, kött, brända örter, mängder av steniga drag, fat, läder. Sjukt imponerande.

Smaken är massiv men lyckas att kännas slank och fräsch trots sina 14,5 % alkohol, syran är hög och vinet känns som en turboversion av en Hermitage på toppnivå. Uttrycket i detta är verkligen förföriskt.

Det är inte ofta jag tycker att 399 sek är mer berättigande än för detta vin, det känns billigt jämfört med vad en Hermitage på motsvarande nivå skulle kosta. Ett nytt favoritvin och djupt fascinerande, det här en helt ny stil och nivå för Australiensisk syrah. Andra har också gillat detta, här och här.

måndag, november 04, 2013

Tre bra luncher i London

Den årliga matresan blev ett återbesök till London. Därför lägger jag upp ett inlägg om tre bra till väldigt bra luncher. Ska försöka få upp de andra också.

Apsleys
Apsleys ligger i ett exklusivt hotell vilket har satt sin prägel på restaurangen. Pampig inredning i lyxig stil ackompanjeras av en hord av personal.

Bakom matinriktningen står Heinz som driver trestjärniga La Pergola i Rom. Inriktningen är alltså italiensk.

Här tog vi blandat mellan deras lunchmeny och a la carte. Sommelieren var kunnig och gav oss mycket uppmärksamhet när han förstod att vi var intresserade. Valet föll på ett vin jag inte visste fanns, en malvasia 2011 av Miani. Hade helt missat att han gjorde rena malvasiaviner.

Rätterna, rakt igenom, låg på en anmärkningsvärt hög nivå. Jag åt en soppa på gröna ärtor som slogs över perfekta pastakuddar med lamm i, finstämt och mycket välgjort.

En annan förrätt, pork belly, var en av de bästa rätterna vi smakade under hela den här matresan. Kombinationen av köttkvalitet som jag sällan mött och perfekt tillagad med en underbar krispig ovansida lyfte den till stor höjd. Enormt bra.

Min varmrätt på långbakat lamm var även det mycket bra, mer på tvåstjärnig än enstjärnig nivå. ”Pork bellyn” var dock bäst och hade inte skämts för sig på vilken trestjärnig restaurang som helt.
Till det ett bra Nerellobaserat vin i modern stil jag inte kände till.

Desserten var mer normal bra men väldigt god och fräsch.

Vi drack även ett par glas port, Warres 1970 och 1963. 63'an var klart mer komplett då den uppnått full mognad till skillnad från 70'an som skulle tjäna på ytterligare lagring.

Stark rekommendation och borde höjas upp till två stjärnor baserat på vårt besök.

Dinner by Heston Blumenthal
Dinner har gjort sig mycket uppmärksamhet med sin mat inspirerad av recept från uråldriga brittiska kokböcker. Alla rätter har ett årtal efter sig vilket visar från vilken tid den kommer från. Att det är Blumenthal som står bakom gör nog även sitt till uppmärksamheten.

Här tog vi rätter från den vanliga menyn för att få en mer fullödig bild av deras mat. Två förrätter, en varmrätt och en dessert per person. Då fick vi möjlighet att testa igenom ett rätt stort antal rätter.

Maten var genomgående bra men stod inte ut på något sätt, råvarukvaliteten märkte inte heller ut sig som på Apsleys. Vi satt och diskuterade huruvida den var värd en stjärna, nivån låg på låg till mellannivå av en stjärna. Av de ställen vi var på med stjärnor var det här klart sämst. Dagen efter upptäckte vi att de hade fått en andra stjärna några dagar tidigare vilket framstår som helt fel, men det förklarar varför det var så mycket folk på en tisdag lunch. Det här stället kan man hoppa över sett till kvaliteten. 
Desserterna var dock extremt bra.

Vinet blev en Vosne-Romanée av Bichots buteljeringar från Clos Frantin, riktigt bra för sin nivå och helt öppen och tillgänglig efter lite luft.
Meat Fruit. Mandarin, chicken liver and foie gras parfait, grilled bread..

Earl Grey Tea cured Salmon. Lemon salad, gentleman's relish, wood sorrel & smoked roe..
Salamugundy. Chicken oysters, salsify, marrow bone, & horseradish cream.
Black foot Pork Chop. Spelt, ham hock, turnip & Robert sauce.
Brown Bread Ice Cream. Salted butter caramel, pear & malted pear syrup.


HKK
HKK har startats av gruppen bakom Hakkasan vilken har en stjärna sedan länge. Satsningen på HKK är att det ska vara deras flaggskepp på en klart högre nivå. Andy Hayler ger dem betyg på en motsvarande tvåstjärnig nivå.

De serverar en 15-rätters meny som visar på en väldig bredd inom olika delar av det kinesiska köket. Det finns givetvis toppar och dalar på en så pass stor meny men mittensegmentet var extremt bra med pekingankan och deras tre dumplings som största utropstecken.
De två rätterna vidgade verkligen mitt perspektiv när det gäller dessa rätter, alldeles strålande.

HKK fick sin första stjärna några dagar innan och det skulle inte förvåna mig om de får en till.

Sällsynt givande och lärorik restaurangupplevelse. Rekommenderas starkt.

Dryckespaketet till passade bra ihop även om det inte var några stora dryckesupplevelser. Allt från vitt och rött vin till sake och te
Poulet de Bresse puff.






Cherry wood roasted Peking duck

Dim sum trilogy.
Lobster in egg white with organic natural yogurt.
Sugar snap, maitake mushroom and lily bulb in XO sauce.
Australian green abalone in royal sauce.

fredag, oktober 18, 2013

Hermitage vs Côte-Rôtie

Hermitage ”Monnier de la Sizeranne” 1991
Klassisk syrah från norra rhonedalen behöver tid och det har denna fått, dessutom från ett väldigt bra år. Högst överkomligt pris, under motsvarande i Sverige för nya årgångar.

Doften är alldeles magnifik med dova köttiga toner, mycket aromatisk känsla av blommor och orientaliska kryddor, mogna drag av tryffel och cigarrlåda. Optimalt mogen med både tertiära drag och frukten i behåll.

Tät djupt komplex smak i en fräsch rödfruktig stil, perfekt mognadsfönster, åldern har mjukat upp vinet utan göra det fruktfattigt. Ytterst god Hermitage, det här borde jag ha köpt mer av.

Côte-Rôtie 2004 (Rostaing)
Till skillnad från Hermitagen så ligger det här till viss del i en stum typisk syrahtunnel vilket gör att det inte har så mycket fruktaromer eller djup. Det är ändå snyggt och fräscht i klassisk syradominerad stil med örtig fint aromatisk frukt. Men som sagt lite stumt, man borde vänta minst fem år på detta.

fredag, oktober 11, 2013

Chateau l'Arrosée 2001

l'Arrosée 2005 var ett väldigt bra vin senast, ett hus jag inte har mycket erfarenhet av, så när jag råkade hitta en 2001'a så köpte jag en för se hur den var. 

Druvblandningen är normal med 60 merlot och lika delar cab franc och cab sauvignon. 2002 fick egendomen nya ägare vilket ska ha medfört positiva förändringar (verkar stämma...). I år såldes det vidare till familjen Dillon.

Doften är aningens murken på ett väl utvecklat sätt och inte alls lika aromatisk och tät som 2005'an. Bra men inte så väldans imponerande doft, trä, mulljord, plommon och örter.

Smaken följer doften och är mjuk och ok bra men saknar riktigt djup, en lätt och sirlig upplevelse. Som denna var så ser jag ingen anledning att snoka rätt på fler äldre flaskor. 2005'an ligger på en helt annan nivå.

fredag, september 27, 2013

Volnay 1:er Cru 2009 (Coche-Dury)


Det är inte ofta man får möjlighet att prova ett vin av Coch-Dury. Det mest ansträngande förutom priset är att överhuvudtaget få fatt i en flaska. Det här var ett uppenbart barnarov som en vän snällt nog bjöd en slurk av.

Givetvis är det purungt och oförlöst men kvaliteten skiner klart igenom. Sammetslent och finstämt med drag av stjälkar, finstämd röd frukt, gräs och kryddor. Inga direkta fattoner. Väldigt bra helt utan glapp eller störande drag men som sagt 10-15 år för ungt, stor potential.
Det är ändå de vita som är hans starkaste kort, en obloggad Meursault Village 1997'a var alldeles enastående bra för några månader sedan.

torsdag, september 19, 2013

Chateau Haut-Corbin 1975

Ett för mig mer eller mindre okänt slott som aldrig har gjort sig nåt större rykte. Första intrycket är att det är rätt trött och mer eller mindre uttorkat av ålder. Inga direkta oxidativa toner finns dock. Ursprung är helt omöjligt att gissa, det finns mest röda bär och mynta. Som en trött väl mogen Brunello eller liknande.

Efter ett par timmar lyfter nåt helt enormt och utvecklar sirlig röd frukt och drag av tryffel, mulljord, blommor och gammalt trä. En rätt burgundiskt finlemmad stil av Bordeuax. Strålande gott under en kort tidsperiod, fascinerande vin.

tisdag, september 17, 2013

Leoville-Las-Cases 1994 och Chateau du Tertre 2003


Leoville-Las-Cases 1994
De här flaskorna har gått upp och ned. Som sämst är de stumma och intetsägande men som bäst är de fantastiskt goda. Den här flaskan låg någonstans mellan de två ytterligheterna. Finstämd klassisk frukt, inga som helst svulstiga drag, blyertspenna, stål och tegel, väldigt gott vin men inte stort. Tror inte de kommer bli så värst mycket bättre med ytterligare lagring.


Chateau du Tertre 2003
Vid sidan av LLC ovan så känns det här väldigt modernt, och ungt. Tät och svulstig massiv frukt med drag av kaffe, blommor och fat. Inget dåligt vin men rätt forcerat och årgången gör sig påmind med ett lite bränt drag. Lite för modernt för min smak idag, ett svalt år borde det dock kunna fungera bättre.

torsdag, september 05, 2013

Blandade viner

En vinkväll på sensommaren med, nästan, alla på plats. Mina viner underlevererade och vinmannens viner lyfte och lärde mig nåt nytt som vanligt.

Cuvée Frederic Emilie 2001
Rätt stum och mest jordigt intryck, att det är en riesling är tydligt men den saknar en hel del frukt för att vara riktigt intressant. Det är ett lotteri att öppna Trimbachs viner, förra flaskan var betydligt bättre. Tveksamt vin även om det inte är nån uppenbar defekt. Mitt första vin som inledde kvällen.

Puligny-Montrachet 1:er Cru ”Clavoillon” 2005 (Domaine Leflaive)
Det här borde vara bra, jäkligt bra. Men, givetvis, så är den inte så väldans kul. Inte sett till de förväntningarna jag hade, mitt andra vin för kvällen.

Väldigt tungt och kraftigt intryck med tydliga fattoner, gissningarna går åt nån marsanne/roussanne-blandning vilket säger en del. Klar kvalitet men var finns stringensen och syraklippet? Tyvärr känns denna flaska redan rätt trött vilket inte är ok för denna nivå, undersvavlad?

Chateau Pape-Clement Rouge 1967
Den här gillade jag skarpt. Finlemmad och rätt lätt med väldigt aromatisk doft. Lera, skeppsvrak, blommor, blyerts, klart cabdominerad, väldigt gammal men ändå frisk och vital. Smaken är dock inte lika bra som doften då smaken är lite väl lätt och något ihålig. Dock mycket bra och väldigt kul för mig som gillar Pape-Clement, imponerande för en riktigt sopig årgång men på väg att tippa över.


Chateau Phelan-Segur 1959
Öppnar kompakt men lite stum. Först tycker jag vinet ovan är bättre, kraft är inte samma sak som kvalitet. Men efter nån kvart går det här klart om. Strålande bra vin som är moget men helt intakt, tät frukt, stenigt och väl sammansatt. Mycket bra och otroligt fräscht för sin nivå och ålder. Phelan har nog aldrig gjort bättre vin än så här, nya årgångar kommer inte i närheten.


Mercurey 1962
Än en gång blir jag överraskad av en alldeles underbar, på pappret, enkel Bourgogne med mycket ansenlig ålder. Doften är förförisk med mängder av blommor, krossade röda bär, mulljord, tryffel och fin piptobak. Rätt lätt smak som ger en fingervisning om att det inte är nån högre klassad vingård men det är helt otroligt gott och bra.


Morey-Saint-Denis 1:er Cru 1990 (Domaine de Lambrays)
Det här vinet har jag fått vara med om att följa med jämna mellanrum och den blir bara bättre och bättre. Den här är anmärkningsvärt bra med tät parfymerad frukt och stort djup, fin mognad men med långt liv kvar. Försvinnande gott och klart en av kvällens bästa viner.


Odeysses 2003
Odysseus är en cabernet från Coonawarra av producenten Katnook.
Det här vinet skiljer ut sig direkt med sin mer än lovligt moderna stil, extremt kompakt och massivt intryck. Fat, rostade toner och torkade russin i lite amaronelik stil

Smaken är mest kompakt och småsöt med obalanserade drag som inte gör det särskilt angenämt. Ingen gillar detta.

Ermitage ”Les Dionnières” 2005 (Ferraton)
Det här har typiska syrahdrag med dovt köttiga drag, brända stenar, kaffe och tät frukt. En hel del ek i rätt modern stil som nästan får en att tänka på någon nya världenvariant med det finns ändå ett stenigt drag som indikerar norra Rhone.

Smaken är rätt kompakt och ännu ung. Dock är den inte alls så nedstängd som många 2005'or just nu (Jamet!). Klart åt det moderna hållet men riktigt bra, kommer växa betydligt med mer ålder tror jag.

Jordan Cabernet Sauvignon 2000
Rätt återhållen doft i tydlig cabbig stil med gräs och blyertspenna. Semi-modern stil utan alltför hög alkohol som ligger någonstans mellan bordeaux och nya världen.
Relativt slank och balanserad smak, aningens slätstruken men okomplicerat gott.
Antingen ganska modern Bordeaux eller traditionell Kalifornier, jag gissar på det förra vilket var fel. Alkoholen ligger på väldigt modesta 13,5 för Sonoma County.

Torre Testa 2007
Det här var jag inte så säker på att det skulle vara så kul i jämförelse med de andra vinerna men tänkte det skulle vara kul för de andra att prova något rätt udda.
Torre Testa är, så vitt jag vet, världens enda endruvsvin av den uråldriga druvan Susumaniello vilken förekommer sporadiskt nere på Italiens klack i Apulien.

Dels ger druvan väldigt kompakta viner genom naturligt låg avkastning och producenten försöker, tyvärr, göra nån slags Amaronevariant i Apuliansk tappning. Reslutatet blir ett småsött vin med massiv koncentration, smak av torkad frukt och tobak. Som en blandning mellan en Sagrantino di Montefalco och Amarone, inget dåligt vin men inte min stil.

torsdag, augusti 08, 2013

Mandrone di Lohsa 2002

Mandrone di Lohsa blir imponerande bra med ålder och även anmärkningsvärt Bordeauxlikt. 80% Cabernet Sauvignon, övriga druvor är petit verdot, alicante bouschet och carignan.

Tydliga steniga cabbdrag med blommor, blyertspenna, viol och lakrits. Ingen övergjord modern känsla utan strukturerat och bra med frisk syra och lagom tanninbett. Mycket bra vin som kan klara ytterligare lagring och väldigt bra leverans för priset.

måndag, augusti 05, 2013

Bourgogne Blanc 2007 (Dujac)


Dujac är mest känd för sina röda viner men gör även en del vitt. Det här är nog deras enklaste vita vin men från en bra årgång.
Tät frukt med fet känsla och tydliga men snygga fattoner, möjligtvis saknas lite mineralkänsla, framförallt med tanke på året. Rätt egensinnigt med lite brända toner, blint hade jag aldrig gissat 2007, snarare 2005.
Dujac gör som vanligt bra vin även om den inte ligger på samma nivå som tex Roulots variant.

fredag, juli 26, 2013

Bourgogne Rouge 1993 (Coche-Dury)

Det finns generell röd Bourgogne och sen finns det generell röd Bourgogne av Coche-Dury. Det här är verkligen anmärkningsvärt bra för en generell röd Bourgogne och är nog bland de dyrare man kan hitta. Ett blindprovat vin öppnat av ”Vinmannen” som alltid har roliga viner på lut.

Första känslan är en självklar pinot noir från Bourgogne med en del ålder men jag trodde den var yngre. Syran är rätt hög och vinet har en lätt gräsig ton utan att vara grön, sirlig röd frukt med lite blommiga drag samt en del lite dovare köttiga toner. Anmärkningsvärt fint steniga drag för den här nivån, väldigt bra.

Smaken följer doften med sirlig lite gammeldags stram frukt, röda bär, citrusskal i en något köttig Côte Rôtielik stil. Rhone dyker upp som förslag men min första instinkt var definitivt Bourgogne. Mycket kul och sällsynt vinupplevelse. Ett vin jag gärna dricker igen men prislappen avskräcker en del för denna nivå, man kan hitta grand cru-bourgogne för samma pris.

söndag, juli 21, 2013

Pommard ”La Chaniere” 2010

Jag har senaste tiden köpt lite nya årgångar av viner i mellanprisklass som kan vara intressanta att lagra. Ett av dessa var detta, ett vin varav jag drack upp min sista 2002'a nyligen. Den var god i en lite Nya Zeeländsk-liknande fruktig stil, kunde ha sparats längre.

Det här är ungt och primärt med rödsyrlig frukt, känns lite ovant att dricka en så pass ung Pommard. Mycket citrustoner, balanserade fat, örter och kryddor, lite fatiga chokladtoner kommer fram med mer luft. Bra men inte alls stort, på nåt sätt känns det lite enkelspårigt. 2010 är en uppenbar toppårgång men jag velar lite om jag jag investera i några flaskor.
Det levererar dock väldigt bra för priset, det måste man tillstå, men jag lutar nog mer åt Azelias Barolo i samma prisklass, den var intressantare.

fredag, juli 19, 2013

Barolo 2008 (Azelia)


En nyhet rätt nyligen på SB, jag brukar gilla Azelias viner.
Vid öppnandet blir jag lite besviken på en rätt stum och ointressant doft och smak. Efter runt en timme kickar det dock igång rejält med druvtypiska drag av blommor, lera, citrusskal, rönnbär och örter. Stramt vin i lite krävande stil men det passar mig.
En riktigt bra nebbi som definitivt behöver luft eller lagring. Det här vore klart värt att lägga ner några flaskor av.

lördag, juni 29, 2013

Traditionell vindekadens på midsommardagen

Liksom föregående år samlades vi ett gäng och öppnade några flaskor av bland det bättre/intressantare vi har på midsommardagen. Som en julafton för vuxna.


Vilmart "Coeur de Cuvée" 1999
Jag började sedvanligt med ett bubbel. Med tanke på den svaga årgången men hur bra rosén av Vilmart var för två år sedan så verkade det här passande, synd att lagra sönder den.

Det är bra men inte så massivt och bra som jag väntat mig. Frukten känns mer återhållen än jag brukar uppleva dem. Ändå väldigt bra bubbel med ytterst bra munkänla, fylligt med gul mogen frukt, lite tropiska toner. Som en vit Bourgogne med bubblor. Att det är 100% nya fat märks inte alls, vilket ger en indikation på grundmaterialkvaliteten. Riktigt bra men ändå inte upp till förväntningarna.

Chablis 1:er Cru ”Montée de Tonnerre” 2005 (Raveneau)
Den här däremot levererade på topp. Raveneau behöver mycket tid men med tanke på det varma året och att jag inte provat någon flaska av dessa tidigare så drog jag en.

Alldeles enormt bra djup doft men mängder av mineral och finess. Faten känns mer än väntat, förmodligen spelar det varma året in i intrycket. En täthet, kvalitet och ”värme” som drar tankarna åt en högkvalitativ Puligny eller liknande. Drickfärdig men kan nog utvecklas positivt i ytterligare några år. Fantastiskt vin, kvällens vin efter Chateau Margaux enligt mig.


Riesling Pechstein 2004 (Bürklin-Wolf)
Som en intressant jämförelse så öppnade jag denna parallellt. Väldigt Bürklintypisk med stram stenig återhållen doft. Inga som helst drag av petroleum, precis som Bürklin vill ha det. Vet man som jag att det är en riesling så är det uppenbart men inte annars visade det sig. Röda äpplen, stenfrukt och blodgrape, mycket mineral. Väldigt bra vin som kan utvecklas vidare och bästa rieslingen på väldigt länge för mig.


Chateau Leoville-Barton 1953
Sen gick vi över till rött. Den första flaskan behövde inte täckas över då etiketten helt försvunnit under åren. Man kunde dock se årtalet 195?.

Rejält mogen, en smakpreferens om den var övermogen men den balanserade åtminstone nära. Ålderssyrlig smak men inte oxiderad, drag av gammalt trä, svamp, tryffel, kaffe och gräs. Kändes cabbaserat. Jag tycker det är svårt att känna tydligt ursprung när viner blir så här gamla, de olika karaktärerna smälter liksom ihop men denna gång var vi väldigt rätt ute.


Chateau Margaux 1999
Nästa vin var, givetvis, betydligt yngre vid första anblick. Ytterst bra och komplext, mycket blommor, lera, finstämd frukt med tobak, viol och cederträ. Enastående känsla i munnen, ”dyr” smak.

Jag var inne på sent 90-tal och kanske Pichon-Lalande men fick då hinten att det var högre klassat = första cru. Trodde då Lafitte pga den ”eleganta” stilen. Drickfärdig men kommer leva länge.
 

Chateau Pichon-Baron 1999
Jag hade passande nog dragit en annan bra 99'a. Denna upplevdes yngre än Margaux'n, ståligare, stramare men inte lika komplex. Mer fattoner, grus, dov frukt, cigarrlåda och allmänt väldigt Pauillactypisk, kanske lite mjuk i hullet. Visade sig vara rätt lättgissat. Denna behöver mer tid, dagen efter var ett sista glas klart bättre.


Clos de l'Oratoire 2000
Uppenbart ännu en Bordeaux men nu i klart mer modern stil och även högra stranden. Supertät aromatisk doft med imponerande djup. Choklad, blommor, orientaliska kryddor som kanel och sandelträ. En del ek i maffig stil men väldigt bra. Kände igen den sedan tidigare.  



Brunello di Montalcino Riserva 2004 (Fuligni)
Då det blev tjatigt med all bordeaux som alla hade tagit med sig ovetandes om varandras viner så öppnade jag denna. Väldigt bra i stram stil, rödsyrlig frukt, en del fat, tobak, citrus och lera. Väldigt bra men behöver fortfarande mer tid och hade tufft motstånd mot vinerna bredvid.

Chateau Montus Cuvée Prestige 1995
Denna provade jag för några veckor sedan. Då var den väldigt mogen med bonniga drag, lätt brettig, ålderstigen men intressant.

Den här flaskan är helt annorlunda, kände inte alls igen den. Här är intrycket väldigt ungt, ståligt och utan bonnig känsla. Däremot extremt bordeauxlik, jag gissade på Chasse-Spleen från typ 98. En väldigt bra Madiran men den stod sig slätt denna kväll. Det är taskigt när detta vin ter sig som sämst i klassen, för det är bra.


Coraïl 1998
Jag öppnade denna som ett mellanspel efter maten för att få lite variation i smakbilden som blev löjligt enahanda (men bra). Var helt säker på att ingen hade provat vinet innan och tror jag lovade bort min vinsamling till den som plockade det blint, ingen risk.

Coraïl består av en udda druvmix av chardonnay, savagnin, trosseau, pinot noir och poulsard. Som en mycket lättviktigt och mogen röd Bourgogne, fast ändå inte. Svårbeskrivet vin som har drag av citrusskal, krita, lera, mulljord, hallon, gräs. Inte stort men sällsynt eget och gott, fenomenalt för priset. Det går inte att placera det här vinet i normala vinkategorier som vitt, rött eller rosé men det ligger någonstans mellan en rosé och ett rött vin.

Chateua Rieussec 1999
Denna var perfekt mogen (halvflaska). Supertät tropisk frukt med mängder av botrytis i sötlimmig stil men ändå fräsch. Svingott.

Väldigt bra vinkväll men chockerande att vi inte drack någon röd Bourgogne.