måndag, december 31, 2012

Sketch 2010

Sketch är förmodligen det mest omtalade vita vinet i Spanien just nu, att hitta en flaska har dock visat sig vara anmärkningsvärt svårt.

Ett vin gjort av Raul Perez från gamla Albarinostockar i Rias Baixas. Produktionen är ett sju år gammalt franskt ekfat på 750 liter, flaskorna lagras sedan på havsbotten en tid. Just det verkar mest vara en PR-grej som iof verkar funka. Det har blivit väldigt omskrivet, att det också är det vita spanska vin som har fått högst betyg av WA någonsin har nog även hjälpt till.

Jag hade tänkt vänta längre med en första test men kunde inte hålla fingrarna borta, det fick bli min julklapp till mig själv. Doften är väldigt snygg på ett rätt återhållsamt sätt med mineraltoner, havskänsla, mycket örter, honung, grönt te, mogen gul stenfrukt, fattonerna är knappt kännbara. Väldigt bra, inte alls fläskigt eller tungt.

Smaken är det som imponerar mest i början med lyxig krämig känsla. Bra fräschör och tydliga mineraler. Imponerande lång och komplex smak utan att vara övergjort. Med säkerhet den bästa Albarino jag druckit, på ett mer subtilt sätt än Gran Veigadares var.

tisdag, december 25, 2012

Saint-Aubin 1:er Cru ”En Remilly” 2007 (Lamy)

Bättre Saint-Aubinviner av Lamy har det blivit några det senaste året. Bland hans 1:er Cruer är Derriere Chez Edouard 2007 kanske den bästa jag provat men på pappret är det ”En Remilly” och ”Murgers Dents de Chien” som ska vara de bästa.

De två lotterna ligger på sluttningen av det oansenliga men välkända ”berget” Rachet. På andra sidan sluttningen ett stenkast därifrån ligger Chevalier-Montrachet och strax nedan Le Montrachet, så jordmån och andra förutsättningar är exemplariska men givetvis är prisbilden minst sagt annorlunda. Som man ser på bilden så går en bit av En Remilly in på Chassagne-Montrachets område i direkt anslutning till Chevalier, så det görs även En Remilly från Chassagne. Grenar av släkten Colin verkar äga det mesta.

Vinet då. Precis som Lamys andra viner från 2007 är det som dominerar en imponerande mineralitet. Krossade musselskal, krita och havsstrand blandas med en balanserad dos fat, finstämd frukt åt stenfruktshållet. Mycket bra.

Läskande ännu rätt stram smak med markerad syra i linje med året. Frukten hade kunnat vara lite tätare men det är väldigt bra och komplext i som sagt mineraldriven stil. Jag gillar stilen från 2007 men har sett att vissa resencenter föredrar vinerna från varmare år som ger lite mer kött på benen. Ett vin jag gärna dricker igen.

torsdag, december 20, 2012

Gevrey-Chambertin 1:er Cru Clos Saint-Jacques x 2

En kompis tog med sig två flaskor som hälldes blint för oss andra, att det var bourgogne var uppenbart men i övrigt var det lite svårgissat. Goda viner.

GC Clos Saint-Jacques 2001 av Jadot är ett gott vin men lite stumt och så att säga Jadottypiskt. Rätt utvecklad doft med lite svamp och mulljordstoner, samtidigt är fruktaromerna rätt pigga vilket gör upplevelsen något tvetydig. Gott men som sagt något opersonligt och slätstruket, som Jadot brukar vara.

GC Clos Saint-Jacques Vieille Vigne 2006 (Fourrier)
Den andra flaskan är betydligt bättre med lyxigt aromatisk blommig känsla. Så pass att jag är mer inne på Chambolle än Gevrey. Väldigt komplex och tät frukt som känns semi-modern, vissa modernt svulstiga drag men inte alls så de dominerar. Blommor, choklad, och ytterst bra vin. Imponerande att det är en 2006'a, jag gissade på 2007, 2006 dras ofta med lite vek frukt och ett lätt vegetativt inslag som denna inte alls har. Min erfarenhet av Fourrier är begränsad så det var en kul och lärorik flaska. Fourrier köper jag gärna efter det här.

onsdag, december 12, 2012

Två väldigt olika vita viner

Bourgogne Blanc 2007 (Roulot)
En ynka flaska av denna fick jag med mig för ett par år sedan från södra Frankrike. Roulot är ju bra i en mineraldriven stram stil, tänkte att den borde vara hyggligt tillgänglig nu och funka till stekt pilis med jordärtkockskräm.

Nja, det är den inte riktigt. Fortfarande stram och lite knuten. Mer Pulignyig eller Chablis Grand Cruig i stilen än Meursault som är Roulots hemvist. Stenfrukt, krita, lite lätta fattoner, väldigt bra men lite ungt knuten. Luftar vinet vilket hjälper en del men den skulle tjäna på runt 3-5 års ytterligare lagring.
Dock imponerande bra för en bourgogne blanc, den jabbar klart över sin viktklass. Det är nog bara Arnaud Ente som kan matcha denna (fast i helt annan stil).

Vinha Formal 2008 (Luis Pato)
Det bästa vita vin från Portugal jag hittat är helt klart Maritavora, varför tas det inte in igen? Den här sprang jag på för ett tag sedan och gillade. Alltid kul att vidga sina vyer. Kommer från Beiras och är ett sällsynt endruvsvin av den lokala druvan Bical.

Klart egensinnig doft med örtiga drag, anisfrön, honung, kamomill, bivax, en del fat och ett lätt oxidativt drag som påminner om en del bioviner. Kul och riktigt bra.

Fyllig mogen smak. Även här en anings oxidativ men inte så det stör, honung, kolaremmar från fat, mjuk krämig gul fruktighet, örter. Riktigt bra om än inte på Maritavoras nivå, lite för dyr tyvärr jämfört med hur den levererar. 160-170 hade känts mer rimligt än 248 kr men väl värt att prova.

söndag, december 09, 2012

Geyserville 2001

Efter många långa år har det här vinet nått in i en fas som är förvånansvärt bra. Inte alls lika svulstigt och plufsigt som jag brukar tycka det är, och då är ändå Geyserville ett av de Zinfandelviner jag tycker allra mest om. En kompott av likörlika drag av vildhallon och björnbär, en del trä, balsamiska drag, korinter och allmänt tät frukt.

Rejält fruktig smak men åldern har taggat ner de mest svulstiga dragen och nu känns den riktigt balanserad med bra syra, tät frukt, kryddor som nejlika. Riktigt gott.
Det är ändå inte riktigt min typ av vin så jag har inte köpt några flaskor av senare årgångar.

lördag, november 24, 2012

Sex sällsynt bra viner på en bättre måndag

Här i veckan var vi sex vinroade människor som träffades och drack några goda viner, bland annat en annan vinbloggare, konjären. Reglerna var ett vin per person som hälldes blint för de andra. Tre viner per omgång. Alltid en kul gissningslek.
 
Echezeaux 2007 (Daniel Rion)
Det här vinet har jag druckit förr och visste vilket det var. Ytterst fin doft med drag av mossa, vildhallon, citrusskal, tät lite sötaktig frukt med stort djup.

Med luftning blir smaken rätt mjuk med mycket tät komplex frukt, en välgjord och tillgänglig Echezeaux trots sin unga ålder. En kaskad av söta röda bär, citrusskal och blommor. Mycket bra. Flera var inne på någon nya-världenpinot vilket jag inte var helt med på, det låter mer i linje med brodern Patrices viner.

Spätburgunder 1999 (Meyer-Näkel)
Klart udda lite murken doft med långt gången mognad. Gammalt trä, lakrits, krut, ett uns arrak och söta fruktaromer.

Mjuk sötaktig silkig frukt åt det röda hållet, rejält åldersstigen, citrusskal, salmiak.
Mycket svårgissat, jag var inne på någon rejält gammal grenache av klassiskt och bra snitt. Klar överraskning och betydligt yngre än vad alla trodde.

Côte-Rôtie 2000 (Jamet)
Mitt vin. Som vanligt väldigt aromatisk med mängder av blommor och röd frukt, lätt rökiga animaliska drag och rejält med lavendel och andra rostade örter.

Efter lite virrande kom de andra fram rätt bra till vad det var. Bra men inte alls på samma nivå som 98'an.

Opus One 1986
Här var det enkelt, trodde vi.
Rejält mogen underbart djup doft, cederträ, viol, mogen finstämd frukt, tydlig ton av lera och järnmalm, blyertspenna. Strålande!

Mjuk mogen smak av klassiskt snitt. Imponerande komplext och bästa vinet under kvällen. Underbart gott vin.

Att det var bordeaux kändes självklart. Efter lite diskussion lutade vi åt Pessac och då isådanafall ett av de bättre slotten. Kvällens mest tappade hakor när flaskan avtäcktes och förmodligen det bästa amerikanska vin jag druckit.

Mas de Daumas Gassac 1982
Även denna var väldigt finstämd i klassisk stil med tydliga drag av cederträ, malen sten, dov mörk frukt, viol och mint.

Trots en del utveckling så känns den ännu lite ung med rejält av tanniner, lera, pinjenöt. Först arketypisk Bordeaux för att sen stänga ner sig lite och få lite andra drag. Definitivt Cabernetbaserat.


Om vi drog oss söderut på förra vinet kändes Medoc rimligast här. När det inte var Bordeaux så var vi rätt lost. Imponerande bra och galet ungt för ett 30 år gammalt vin, det kommer hålla i 30 till (det står på baksidan att vinet bör lagras mellan 5-50 år). Ca 75% cabernet sauvignon, resten merlot, malbec, cabernet franc och sydfranska druvor. Sällsynt informativ baksidestext.

Côte-Rôtie Brune et Blonde 2003 (Guigal)
Om de två tidigare var klassiska så var det här väldigt modernt. Yvig och extemt hårt fatad doft som inte visar någon direkt druvkaraktär. Örter, röd och mörk frukt, rostat kaffe, plommonkompott.

Massivt och rätt komplext, rätt gott trots sina svulstiga drag men i en lite svår fas.

Cote-Rotie kändes ingenstans, jag var mer inne på ett monstervin från Toskana. Kan kanske bli nåt om många fler år, årgången spelar nog stor roll för stilen.

Summa sumarum: Två pinot, två Cabernet och två syrah. Men ändå så olika, väldigt kul och lärorikt. Alla slank ner lätt med helstekt rådjurssadel och tillbehör.
Bortsett från någon enstaka annan sysselsättning är det här nog det roligaste jag vet. Tänk, vin är ett av få ämnen man kan vara oense om och ändå komma helt överens.

måndag, november 19, 2012

Chateau Pape-Clement 2002 och Aalto 2006

Chateau Pape-Clement 2002
Den här brukar vara extremt bra men den här flaskan känns rätt stum och sluten när jag öppnar den. Fina Bordeauxdrag, en del fat men den saknar det rätta djupet. Med en del luft öppnar den upp sig en del men visar inte alls samma klass som tidigare. Dock fortfarande väldigt bra.

Tät lyxigt krämig smak, det finns en del finstämd frukt, kaffe och blommiga toner men den saknar den där riktiga udden. Off flaska eller trist fas?

Aalto 2006
Precis som Pape-Clement så känns den här också oväntat stum när jag öppnar den. Efter runt två och en halv timme börjar den lossna upp. 

Till slut så får den lite karaktär med bra stenig känsla, lera, rödfruktig doft, trä. Men den här saknar också djup och något som gör det intressant. Undrar om det är mer lagring som gör susen? Jag väntar flera år till på sista flaskan.

torsdag, november 15, 2012

Chevalier-Montrachet 1999 (Domaine d'Auvenay)

Lite oplanerat hade vi en halv flaska bättre vit Bourgogne till lördagsmiddagen. D'Auvenay är en stor favorit men trots klassificering så anses hennes Puligny ”En la Richarde” vara hennes bästa vin. Tidigare har jag som hastigast provat det här vinet men den flaskan var stum och konstig. Den här är klart bättre, riktigt bra men en anings under storartad och inte alls i paritet med ”En la Richarde”.

Fortfarande ett extremt bra vin med mängder av mineraltoner, musselskal, ostronspad, krita, tändsticksplån, fascinerande, luftning gör väldigt mycket.
Markerad syra och ok men lite lätt frukt, strålande längd och snyggt integrerade fat. Mycket bra vin på klar Grand Cru-nivå men som sagt inte på samma nivå som hennes bästa.

lördag, november 10, 2012

Larrivet Haut-Brion Blanc 2006

Dov och fatig doft med honung, smör, vax, gul mogen frukt. Det är rätt fläskigt men saknar den riktiga stringensen och djupet för att motivera plats bland toppen av vit Bordeaux, vilket det i och för sig inte heller anses göra.

Smaken är rätt fet med något låg syra. Tät smak med drag av gelegodis, honung, väl mogen gul stenfrukt, smörkola. Ett rätt okomplicerat vin som inte får en att tänka efter så mycket, dagens prisnivåer tycker jag inte ligger i paritet med hur det levererar, jag betalar hellre mer pengar för tex Smith-Haut-Lafitte som är så bra som det ska vara.
Kommer inte köpa igen, om inte på rea som detta.

måndag, november 05, 2012

Restaurant Sant Pau Revisited

Foodscout hade inte varit på Sant Pau som ligger nån timme norr om Barca i lilla San Pol de Mar. Så det vart till att ta pendeln dit för lunch, fantastiskt väder med strålande solsken och 22 grader varmt samtidigt som vinterns första snö föll här hemma.
Schysst oktoberväder i San Pol de Mar.
Förväntningarna var av förklarliga skäl rätt uppskruvade, men med tanke på deras tre stjärnor och mitt förra besök så kan det inte vara annat.

Varför sydamerikanska och framförallt Peruanska smaker har slagit igenom som det har bland Barcelonas bättre restauranger tål att funderas över. Det här var andra gången och det dök upp även dagen efter.
Ammissar med Peruanska smaker.
Ammissarna var olika varianter på traditionell peruansk mat från olika delar. Jag håller helt med om att Peru har den mest intressanta matkulturen i Sydamerika, Astrid y Gaston i Lima är väldigt bra och klart bättre än de övervärderade ställena i Sau Paulo (DOM etc). 41 Grados varianter var dock bättre, bra men inte stort på nåt sätt.
Ceviche, Astrid y Gaston gör det bättre.
Första rätten var kanske den enskilt bästa på hela veckan. En enkelt tillagad havskräfta med bönor och grön tomat. Råvarukvalitet man bara kan drömma om att hitta här hemma, fenomenalt gott.
Avskalat och enkelt men enormt bra, havskräfta med grönsaker.
Sedan gick det åt fel håll med en ny variant av deras brandade. Istället för den mondrianinspirerade rätt som stod på hemsidan och som jag ätit tidigare så fick vi brandade med tre olika tillbehör som smakade bra men inte var så värst upplyftande, blodkorv, grön paprika etc. Det här var mycket sämre än den brandaderätt jag åt förra gången.
Medioker rätt på brandade.
Sen fattade vi ingenting då det kom en rätt med gambas. Gambas, pureade bruna bönor, skaldjursgelé i gurka och avkok från bönkoket. Hur gott kan bruna bönor bli? Inte så värst gott, och att sedan servera det med avkok från bönavkoket! Fullkomligt värdelös rätt som jag aldrig trodde att Sant Pau skulle få för sig att servera. Här försvann deras tredje stjärna enligt oss, obegripligt.
Gambas med bruna bönor, uselt.
Det vart bättre efter det men jag saknade de höjder som första rätten hade och som i princip alla rätter hade förra gången.
God bläckis men inte nödvändigtvis bättre än den på Alkimia.
Svåräten men god bläckisrätt.
Den huvudsakliga fiskrätten på marulk var väldigt bra, snyggt, strålande råvarukvalitet och lättgillat.
Mycket god rätt på marulk. Vi var de första som blivit serverade denna.
Kötträtten var bra men stack inte ut så mycket, godkänd men inte alls trestjärnig.
God speciell styckningsdel av gris.
Som helhet var det alltför många dippar den här gången för att motivera deras tre stjärnor vilket var en rejäl besvikelse jämfört med min förra måltid. Då menyn inte var samma som fanns på hemsidan fram till dagen innan så frågade vi om det och det visade sig att ett flertal rätter var helt nya. Vi var de första som åt vissa rätter. Man undrar om de helt enkelt inte är ”färdiga” med dem, kanske kommer de ändras eller tas bort. Men på ett sånt här ställe känns det väl chansartat att servera mat man inte kan stå för.

Vi drack en flaska NUN 2010 till, samma vin av annan årgång jag drack här förra gången. Som alltid väldigt bra.

Desserterna var bra men lite slätstrukna, de är tekniskt ambitiösa men funkar inte hela vägen. Så var det förra gången också.

Jag kommer nog ändå gå tillbaka om jag får chansen, för att se hur de utvecklas. Det är fortfarande väldigt bra, när det är bra, och intressant.

torsdag, november 01, 2012

Vulcano 2008

Vulcano är något av ett ikoniskt rött vin av Österrikiska Hans Igler. Druvblandningen är i runda slängar 60% Blaufränkisch, 20% Zweigelt, 10% Merlot och 10% Cabernet Sauvignon. Mellan 30-50% nya fat beroende på årgång. Här i Österrikes soligaste område är det Blaufränkisch som gäller.

I början är det dominerat av körsbärstoner men blir med lite luft rätt Bordeauxlikt fast med mer rödfruktiga aromer. Lera, grafit, örter, citrus. Riktigt bra.

Smaken är slank och traditionell, rätt imponerande djup för ett Blaufränkischbaserat vin. I början känns den lite väl enkel och endimensionell men den växer mycket med luft och blir riktigt bra. Markerad syra, gräs, röd och mörk frukt, lätta fattoner. Kul och annorlunda, trevligt nog ett österrikiskt rött vin som inte går på det moderna spåret. Tror den kan utvecklas en hel del med lagring.
Lägger ner nån flaska för att se vad som händer.

söndag, oktober 28, 2012

41 Grados

Bröderna Ferran, Adria och Albert, som tidigare drev El Bulli startade efter El Bulli tapasbaren Tickets och en coctailbar vägg i vägg inne i Barcelona. Sedan nåt år tillbaka serverar de en fast avsmakningsmeny i coctailbaren för totalt 16 gäster. Som namnet antyder är det 41 serveringar som gäller till ett fast pris. Då ingår det även några drinkar.

Då Adria är ute och reser mest hela tiden är det huvudsakligen Albert som är där, även bland personalen har de flesta av dem jobbat på El Bulli tidigare. Jag hade ingen aning vad jag skulle vänta mig, vi lyckades aldrig få bord på El Bulli så jag har inget att jämföra med men vissa av rätterna är visst därifrån. Det hade rykte om sig att vara väl flippat där experimentslustan ibland tog överhanden på bekostnad av smakerna.

Vid förfrågan så sa de att de här vill ha ett mer nedtonat ställe där smaken är det viktigaste. Personalen är klädd i jeans och gympaskor. Man sitter vid enkla låga läderinfattade coctailbord där det huvudsakliga besticket är, förutom händerna, en specialdesignad pincett. Kniv förekom aldrig, ibland las en liten sked fram och nån enstaka gång en liten gaffel.

Att beskriva rätterna blir svårt, och tröttsamt. Då det inte finns nån tydlig början, mitten eller slut på en 41 rättersservering så går det inte riktigt att jänföra med en vanlig måltid med förrätter, huvudrätter och dessert. Kvalitetsmässigt så var det på en helt enastående nivå, av alla rätter var det kanske två jag inte gillade. Det mesta var väldigt bra till helt otroligt bra.

Efter några inledande plockbitar så startar en matresa runt jordklotet med inspiration från Spanien, Ryssland, Danmark (hyllning till Noma), Mexiko, Peru, Japan etc. De flesta länder representerades av två-tre rätter vardera.

Som helhetsupplevelse är det nog det häftigaste jag varit med om i matväg. Uppläggen är spektakulära samtidigt som munsbitarna är till synes enkla men man inser att det måste ligga en enorm mängd arbete bakom. Drinkarna var väldigt karaktärsfulla och satans goda, perfekt anpassade till rätterna de serverades till. Från en alkoholfri av mandarin och ingefära till en uppkryddad sakevariant.

Jag tog foton på många men inte alla rätter. Lägger upp dem med en kommentar till, det blir nog bästa sättet.

Delvis ätbara saker. Ett "löv", en "jordnöt" etc. Ok start.
El Bulli-sfär av kalamataoliver. God.
Fetaost med torkade tomater. Enkelt men gott.
Alger med quinoa, majs med tentakler? Krunchy, helt ok.
"Pärla" med smak av nöt och sesam. God.
Isgel av rödbeta och päron. Lite trist.
Krispig rulle med parmesankräm. Mycket gott.
Kronärtsskockor med ansjoviskräm och parmesansmulor. Enormt gott och bra.



Kaviar med hasselnötsgrej. Funkade inte riktigt men god kaviar.

Tema Ryssland, ovan och nedan. Här fick vi vodka med hasselnötsolja till.



Ostron med kaviar och rödbetsjuice. Fräscht och gott.


Hyllning till Noma, Danmark.

Morot med pepparrot, gott. Smörrebröd med tunt kött, syrad grädde och syltad lök, enormt bra.

Tema Mexiko.
Svåräten agavesfär. Som en tequilshot av mycket hög kvalitet.

Majssfär med krunchy majskorn. Gott.
"Nachos" med salsa på grön tomat, avokado, syrad grädde. Underbart gott.
Tema Peru. Här fick vi en variant av Pisco till.
Peruansk potatiskräm med abalone. Inte riktigt min grej.
Kyckling med mycket speciell sås av peruansk ört.
Tema Japan, min favorit. Här fick vi en variant på sake till.
Strut med tonfisk, poppad quino, sesam, flygfiskrom. Otroligt bra, stort.
Snäckskal med knivmussla, misosås, fermenterad vitlök, sojakulor, alger. Bästa rätten, svårbeskrivet underbart gott.
Musslor med yuzusmörsås. Tveksamma musslor, gillade inte.
Tema Europa.
Kantareller med pinjenötssås. Lite vek, för lättstekt svamp.
El Bullivariant av Stek frites med bea. Barnsligt gott.
Typ "vita bönor" med blodkorv. Ok men väl påtaglig inälvssmak för mig.
Ostfondue med tryffel. För vek tryffelsmak men annars gott.
Glasstrut på salt karamell med krunch. Godaste glassen någonsin.
Yogurtglass med svartvinbärsmaräng. Mycket bra.
Kaffegodis. Mycket bra.

Det är svårt att dricka vin till det här, drinkarna passade bäst. Vi drack en Albarino "Seleccion de Anada" 2005 av Pazo Senoran som började kännas lite trött men annars var god.

Med alla asiatiska och peruanska smaker så hade en halvtorr tysk riesling varit bättre men det fanns inte. Clos d'Agon hade kanske varit ett bättre alternativ.

Jämfört med våra andra besök framstod det här som jämnast och bäst men det var helhetsintrycket som gjorde det. Lägstanivån var anmärkningsvärd hög, att hålla det på 41 rätter är än mer imponerande.
Otroligt bra trevlig service. Vi frågade om de trodde att de skulle få nån stjärna när nästa guide kommer ut. De ville uttryckligen inte ha nån stjärna, de vill bort från allt sånt. Tyvärr blir det nog svårt att komma ifrån. De skulle mycket väl kunna gå från noll till två direkt, eller tre.

Min vapendragare på dessa matresor bloggar också numera. Han har en betydligt bättre kamera än jag och brukar vara mer grundlig så där kommer det om ett tag mer info och bilder, länk.