Hibiscus
Här vart det
också endast den enklare lunchmenyn vilket var lite trist då jag
gärna hade testat mera, det gick tyvärr inte.
Stilrent och
avslappnad stämning, nästan lite lojt.
Som av en händelse
åt jag en pumpavelouté som förrätt här också och vilken
skillnad mot gårdagen. Väldigt bra, underbart len och smakrik med
strålande lätta, fräsch smakbrytningar runt om som
granatäppelkärnor etc. Klasskillnad mot Robuchon.
Varmrätten var
även den väldigt bra men drogs ned av den enkla fisken pollock som
huvudråvara vilken aldrig blir riktigt bra. Trots att de hade rimmat
den länge och väl och att den var av högre klass än normalt. Bra
rätt i övrigt, runt om hade de friterat skinn av fisken som
oätliga, men de var bara att peta bort.
Desserten var en
fantastisk avslutning som var den bästa desserten på hela matresan.
En djup skål med en kräm på färskost, färska bitar av fikon och
toppad med en fenomenal glass av Earl Grey-te. Otroligt gott och
finstämt, jag var verkligen imponerad av desserten, den var på
trestjärnig nivå. Rent, enkelt men gott. Så här borde de varit på
Ducasse.
Pollen Street Social
Sista middagen var
på detta relativt nyöppnade ställe. Det drivs av en kock,
Jason Atherton, som jobbat länge under Ramsay, på Maze och andra
ställen. Hyllningarna har varit unisona och de fick en stjärna
turligt nog lite efter att jag bokade mitt bord.
Här vart det den
vanliga avsmaken med flera smårätter som inte var så värst små.
Satt/stod i baren som drar mycket folk. Smetfullt på en måndag
borde vara bra betyg.
En ”risotto”
på fint tärnad bläckfisk och blomkål var väldigt, väldigt bra.
Strålande kvalitet på bläckisen som verkar vara lite av en
inneråvara i London.
Deras variant av
”Full English Breakfast” var kul men fungerade inte lika bra då
en tomatsås tog över hela smakpaletten. Basen var det eviga bakade
ägget med bacon, svampcréme och nämnda tomatsås.
Fiskvarmrätten
var på torsk och var enormt bra, fisken i sig var den mest perfekta
fisken ur tillagningssynpunkt under hela resan, serverades med krämig
sås, olika bönor och finfin potatispurée.
Huvudrätten på
kött var bisarrt stor, jag kunde inte äta upp den. Inga
konstigheter men köttkvaliteten var inte i nivå med Hedone,
givetvis.
Väldigt stabil
matlagning, lite förväntade smaker bortsett från bläckisen men
det var en kul upplevelse och kändes väldigt prisvärt. De försöker
inte göra något udda eller knäppt utan det är rätt mycket i
Ramsays klassiska stil med en liten tvist.
Pollen Street
Social var väldigt bra, klart bättre än Robuchon tex men inte med
samma finess som Hibiscus trots att det ”bara” var en lunch där.
Stark rekommendation dock.
Ska jag
sammanställa London är det att Ducasse är bättre än Ramsay av de
två trestjärniga och min favorit bland de tvåstjärniga är
fortfarande Michael Wearing som jag måste tillbaka till (kan det
verkligen ha varit så jäkla bra...). Och jag måste även kolla
Hibiscus närmre som var min favorit av tvåorna denna gång. Robuchon borde inte ha två stjärnor.