torsdag, april 29, 2010

Viu Manent Reserva Syrah/Carignan 2008

Chilenska viner är normalt sett inte min grej men det kan vara nyttigt att ge det en chans någon gång ibland.


Doften på det här vinet är intensivt fruktigt i en lite svulstig stil. Söt röd och mörk frukt blandas med lite rökiga toner, vanilj och gräs. Syltigt men med ok bra komplexitet för priset, det ligger ett stjälkigt stråk i vinet som stör en del och det domineras för mycket av smörkola.

Smaken är helt ok strukturerad för priset och vintypen. Tät syltig frukt, den stjälkiga känslan kommer igen, vanilj och teblad dyker upp. Det är inte min stil av vin men det är hyggligt bra för vad det är även om det finns bättre balanserade viner i samma prisklass och stil. Ett vin för människor som inte tycker om riktigt vin.

tisdag, april 27, 2010

Le Tense Sassella 2006

Med lite luft känns den här mer fruktig än den brukar vara. Mycket fin blommig (rosor) doft med röda söta bär, nypon, mandarinskal, krita och mjölkchoklad. Även en del uppfräschande gräs och kryddor som nejlika och kanel.

Smaken är frisk med Italiensk syra och en hel del citrusskaltoner, smultron, lera, teblad och blommor. Ett rätt lätt vin som spelar på subtilitet och fräschör.
Så här pass bra och fruktig minns jag inte det här vinet. Det har alltid varit väldigt bra men det här är ännu bättre i en kanske lite mer tillgänglig stil än tidigare.


Det här är nog den bästa årgången av det här vinet jag druckit, lite mjukare syror och lite mer frukt än tidigare. Möjligtvis har de gått ett litet steg mot mindre traditionella viner men det är inte i en utsträckning som stör mig. Finns det något annat vin som ger mer kvalitet för pengarna i samma prisklass och stil? Jag föredrar den här framför Langhe Nebbiolo av Cesare.

Chateau Certan de May 2004

Jag provade det här vinet som hastigast för något år sedan och hade för mig att det var mycket bra men väldigt ungt och stramt för en Pomerol 2004. Tittar man i litteraturen så framgår det att Certan de May är ett av de kärvaste och mest lagringskrävande vinerna inom appellationen, helt i linje med min uppfattning. Därav en viss förvåning när AoV nyligen skrev att det är öppet och tillgängligt, jag öppnar en flaska för att bilda mig en klar uppfattning.


Doften är stor och mycket komplex i en cederträbetonad klassisk stil med blyertspenna, mörk bitter choklad, valnöt, plommon, tryffel, barrträd och en del fina fattoner. Det är imponerande bra med fin rostig mineralkänsla, framförallt med tanke på årgången.

Smaken är intensiv med tät örtig frukt. Efter det första intrycket kickar en rejäl tanninstruktur in som får kinderna att dra ihop sig. Den släpper en hel del med luftning men det känns som det här är ett vin som kommer utvecklas betydligt med några års ytterligare lagring. Mellan den moderna och traditionella skolan ligger det här närmare den traditionella men med riktigt bra frukt och en del rostade fattoner.

Det blir ännu ett snäpp bättre efter ett par timmar. Bland de kärvaste viner från Pomerol från 2004 jag provat även om det är någorlunda tillgängligt efter rejält med luftning. Certan de May är ett rätt nytt vin för mig, jag kan bara påminna mig om att ha druckit någon enstaka annan årgång men det är precis i min stil så det är ett slott jag ska leta mer efter. Nästan värt sina saftiga 499 kr på BS, andra årgångar kostar dock betydligt mer. Om det här är i linje med vad slottet presterar andra, bättre, årgångar är det i den översta ligan inom Pomerol enligt mig, endast ett snäpp under de mest omskrivna.

Semillon 2002 (Tamburlaine)

Ett av mina favoritviner har fortfarande de där speciella Semillonnyanserna av linoleummatta och vått ylle kombinerat med bivax, limeskal och grönt te. Men den har fått en anings bokna äppeltoner som tyder på att den är på väg att tippa över. Det är en utveckling som har gått fort.


Smaken visar samma tendens med mjukare syror än tidigare, inte riktigt samma klipp helt enkelt. Den limeigt krispiga frukten skiner igenom men har inte alls samma fräschör.
Dags att dricka upp.

söndag, april 25, 2010

Sirì d'Jermu (Pecchenino) 2004

Pecchenino har gjort sig ett namn för just Dolcettos, den här är en av deras bättre Dolcettos. Ung är den väldigt stram så trots att Dolcetto inte är känt som något lagringsvin så tänkte jag att den kan ha klarat sina sex år bra.


Doften visar upp en del mognadstoner med lite murket trä men det finns en hel del frukt kvar. Rönnbär, blåbär, sandelträ, enbär, barrträd och lakrits. Smaken har fortfarande bra stuns i syrorna med lite nedmejslade tanniner, örtig rödbärig smak med en del vediga toner. Dolcetto är ingen favoritdruva, den får aldrig någon riktig komplexitet, men den här är ovanligt bra.
Inget stort vin på något sätt men en kul upplevelse. Det lyfter faktiskt lite med luft och får en lite rundare köttigare karaktär med mer sötfruktigare toner i stil med plommonmarmelad eller liknande.

lördag, april 17, 2010

Chateau Musar 1975 och Scala Dei Cartoixa 1975

Chateau Musar 1975
Chateau Musar är ett välkänt vin så det behövs inte sägas särskilt mycket om det. Vinet blev känt med Michael Broadbents hjälp på en vinmässa 1979. Det mest kontroversiella med Chateau Musar är dess mycket speciella volatila stil. Sticker man in en flaska bland andra i en blindprovning så brukar den tas för defekt. Den volatila känslan varierar mycket med årgångar och försvinner delvis med luftning men finns alltid där.


Den här flaskan har lagrats lite tveksamt och korken åker in i flaskan bara man blåser på den, att använda en ”waiters saver” är inte att tänka på. Den slås snabbt upp i en karaff och har en blek lite rödbrun nyans.

Doften är klart över förväntan med intakt fin kryddig fruktighet. Subtil bärighet blandas med citrusskal, apelsinchoklad, arrak, svamp och sandelträ. Det har knappt några volatila drag. Att vänta tills Musar blir 35 år gammalt verkar vara tricket.

Smaken inte oväntat väldigt mogen med kryddor, svamp, röd fin bärighet, mossa och gamla trätoner. Otroligt att den är så pass fräsch, det här är en av de bästa Musar jag har druckit. Imponerande och mycket kul upplevelse.

Scala Dei Cartoixa 1975

Priorats tid som vinområde inleddes av Scala Dei året 1975. Det var det år då Priorat inrättades som vinområde i Spanien och Scala Dei var pionjärerna. Det här vinet är alltså det första Prioratvinet som gjorts. Den historiska betydelsen var helt klart anledningen till att jag hostade upp alldeles för många € i min favoritvinbutik i Barcelona för ett vin som med stor risk är vinäger.


Även det här vinets doft är oväntat intakt med en del frukt även om den är på gränsen till övermogen. Svamp, läder, salmiak och muscovadosocker. Lite unken men har även en del frukt.

Smaken är mjuk och aningens eldig med lätt lite kort smak. Örter, teblad och röd frukt. Det är riktigt gott med tanke på dess ålder.
Den växer med luft och hoppar upp ett par snäpp i intensitet och komplexitet, unkenheten försvinner. Så ett bra tips är att faktiskt lufta sina 35 år gamla Prioratviner någon halvtimme.

fredag, april 16, 2010

Gran Shiras 2004

Jag snappade upp i Argentina att det här vinet vann en vinjuryröstning med ett stort antal MW's, bla vår svenska Madeleine Stenwreth. Nu finns det ju mängder av juryvinprovningar att få troféer från, många känns rätt tveksamma men den känns ändå värd att prova då den inte kostar särskilt mycket på BS.


Doften är typiskt nya världenintensivt fruktig med lite gräddig känsla, söta röda bär som drar mot jordgubbssylt, vanilj och sötlakrits. Det blir mer intressant av en del enbär och granskott.
Imponerande bra för priset i en stil som påminner mig om Yalumbas Handpicked-serie, ett bra betyg.

Tät rödfruktig smak med lagom syra. Det är bra på så sätt att det inte är övergjort eller jolmigt. Djup och mycket komplex smak med mängder av blommor, hallonkärnor, smör och vanilj. Med tanke på priset är det här ett mycket bra köp om man är sugen på en fruktdriven men samtidigt välstrukturerad Shiraz.

söndag, april 11, 2010

Barbaresco Pajé 2003 (Roagna)

Pajé! Efter allt tjat och hyllningar om det här vinet (här, här, här, här och här) har jag nästan ramlat tillbaka i trotsåldern och motsträvigt undvikit det här vinet. Men det håller ju inte i längden så nu är det dags.

Direkt ur flaskan är det stumt och intetsägande, jahapp, helt ok, ännu en välgjord Nebbi, fan vad elakt vin. What's the hype? Luft...
Det händer mycket efter någon halvtimme och det känns nu riktigt bra, mer druvtypiskt med nyponblommor, lera och tjära. Efter ett litet mellanspel av Barbaresco Montersino 2001 av Abrigo inser vi att Pajé är bättre än vad man först tänker, Abrigos Barbaresco känns mest ekig och flabbig, Pajé är fräsh och bra.

Och sen kommer den! Efter ca två timmar transformeras vinet till ett av de bättre Nebbioloviner jag druckit med en rent överjävlig komplex och djup doft. Fantastiskt bra vin och än mer imponerande med tanke på årgången. Långt och syrligt med en underbar druvtypicitet, blommor, tegel, teblad, lakrits, menthol, tjära, rönnbär etc. Det är inte snällt, inte alls snällt, men fan så bra. Det sitter ihop så otroligt bra. Ett vin som absolut måste luftas, minst två timmar. Direkt ur flaskan känns det som årets bluff. Mer flaskor beställda, hoppas, hoppas att Gabriel har fler på lagret och jag ska aldrig mer gå in i trotsåldern.

Barbaresco Vigna Montersino 2001 (Orlando Abrigo)

Dels är det för modernt och fatigt, att det dessutom dricks bredvid Pajé 2003 gör inte saken bättre. Övertydlig mentholton, tjärpastill, mjölkchoklad, smörkola och rätt enkel frukt av rönnbär och tranbär. Nebbiolo och nya ekfat är inte min grej. Vinet lämnades till sist och dracks sen upp i brist på annat, inte ok för ett vin som kostar 349 kr. Bättre än Voerzio men inte bra. Andra tyckte bättre om det, här och här.


Att som i AoV's genomgång av, ett selekterat urval, beställningssortimentet ge det här ”Bästa köp” gränsar till tjänstefel. Gabriel/Bristly Wines, och många andra, ville uppenbarligen inte ge dem flaskor gratis så hans Piemonteviner (läs Roagna) är inte ens omnämnda (nu behöver han inte det då han har en egen fanclub här på nätet men iaf). Blir inte deras bild av BS lite skev då?

lördag, april 10, 2010

Chateau Giscours 2001

Giscours var det där slottet som fuskade och vart påkomna i mitten av 90-talet. Bland annat använde de ekchips i sitt andravin samt blandade in vin från områden utanför appellationen. Om jag har förstått det rätt var det från granngården som numera buteljeras under namnet Le Haut Médoc de Giscours Sedan dess har slottet bytt ägare, vinmakaren åkt ut med huvudet före och vinet har förändrats en del, likaså priserna.

Doften är rejält brettig direkt ur flaskan, det mildras skönt nog med lite luft. Det är rejält tryck i doften bortsett stalltonerna med mycket fattoner, kaffe, plommon, gräs, läder, cederträ, kryddnejlika och muskot. Jag saknar lite av blommigheten jag associerar med Margaux även om det är komplext och bra.


Tät fatig smak, den är rätt utvecklad men har rivig syra och en hel del tanniner. Kommer säkerligen utvecklas en hel del, hoppas bara inte den brettiga karaktären förstärks alltför mycket. Stort, fläskigt och väldigt bra men det är lite för modernt och flabbigt för att nå riktigt stora höjder. Några ytterligare års lagring kommer nog göra gott även om den är en bra bit från tex Pavillon Rouge 2000. Med dagens pris hos Hjo är det inte värt pengarna men sett till primörpriset är det klart ok.

fredag, april 09, 2010

Chassagne-Montrachet ”Marquis de Laguiche” 1996

Egendomen ”Marquis de Laguiche” ägs av familjen Lauiche fast vinerna gös av Drouhin. Det här här deras 1:er Cru-vin från området Morgeot, något som inte framgår av etiketten. De är även den enskilt största ägaren av Grand Cru området Le Montrachet.


Vinet behöver lite luft för att öppna upp sig. Det är inget kraftpaket utan en rätt subtil doft med i en stil som liknar en fatad Grand Cru-Chablis, endast 20% ny ek används vilket jag tycker om. Det luktar halm, gula plommon och citron. Efter tag kommer det fram lite oljiga skiffertoner, ett kvalitetstecken för bra vit Bourgogne.


Smaken domineras helt av citron i början, det är som att dricka nypressad citron. Med luft kommer det fram en del honung, halm och sten. Det liknar som sagt väldigt mycket en bra Chablis Grand Cru,. Det är väldigt gott men håller inte riktigt nivå med de bästa producenterna som tex Domaine Leflaive eller Carillon, men gott är det. Sista glaset är godast, då har syran mildrats en del och det smakar mycket skiffer och krita. Vinet får aldrig någon fläskig tung känsla med tropisk frukt utan håller sig hela tiden åt det stenigt återhållna.

Intressant är att det så pass ungt och stramt fortfarande, det finns ju en mängd vita Bourgogner från mitten av 90-talet och då framförallt 96 som är helt oxiderade. Allt av den annars bra producenten Ramonet tex., Drouhin verkar dock ha svavlat tillräckligt för att de ska hålla. Det här var min sista flaska, om man sitter på någon rekommenderas luftning i någon timme. Ca 250 kr när det begav sig kan man inte klaga på, kostar nog rätt mycket mer nu.

måndag, april 05, 2010

AN 2005, Riesling Cuvée Frederic Emilie 2000

AN är den Mallorcanska producenten Anima Negras näst bästa vin, vinet består av 95% Callet och resten Mantonegro och Fogoneu. Druvorna köps huvudsakligen in av kontrakterade odlare runt byn Felanitx där vineriet ligger. De gör även en specialcuvée av de bästa faten som heter Son Negre.


För ett par år sedan hälsade jag på dem vilket utvecklades till en bisarr spontanlunch på en av deras vänners restaurang i en grannby. Magnumflaskor av Son Negre och AN i olika årgångar ställdes fram i surrealistiska mängder vilka ägarna och deras vänner gjorde sitt bästa att få i sig på en fyratimmars eftermiddagslunch. Efter den bedriften hade min bordsgranne problem att hålla fast sin cigarr. Jag tog det lite lugnare då jag hade en restaurangbokning några timmar senare samma kväll Såna upplevelser gör givetvis att man får ett lite speciellt förhållande till en producents viner. Men att det nog är Mallorcas bästa röda vin är det inte bara jag som tycker, möjligtvis är Gelaberts bästa vin i samma paritet.

Callet ger rätt lätta viner som är tillgängliga redan som unga så det här är klart drickfärdigt. Stor doft med en del köttiga aromer, julkryddor, en blandning av röd och mörk frukt, svart te och en del vedtoner. Mycket personligt vin.

Smaken är mjuk med lätt rökig känsla, kött, röd frukt, örter och teblad. Det är komplext och intressant på ett mycket annorlunda sätt. Blint hade jag nog gissat på södra Frankrike i brist på annat. Kul, bra och mycket eget, glömde jag säga att det är udda...det är det.

Riesling Cuvée Frederic Emilie 2000
Det här vinet var också väldigt bra med utvecklad kryddig Rieslingfrukt, grape och kanske lite mjuka syror. Gott och långt vin som är redo att drickas. Inte den bästa årgången av CFE men inte heller någon av de sämre. Dags att ta upp en flaska för noggrannare koll.

fredag, april 02, 2010

Launois Blanc de Blanc 1996

Det här vinet fick jag blint och jag var rätt fel ute när det gäller årgång. Doften är stor och komplex med dova nyanser av jord, gummi, bakelit och nötter. Mycket mognadstoner men utan att kännas trött. Jag var mer inne på1995 eller till och med 1990, syran är inte alls som en 96'a. Lite funky på ett rätt eget sätt, jag var inne på Clouet eller Sugot-Feneuil Special Club 1990, har för mig att den var lite åt det här hållet. Till sist hamnade jag rätt.


Smaken är tät och lång med en hel del utveckling, mjuka syror och krämiga nougattoner. Komplext och väldans gott i en lättdrucken stil. Smaken är renare och mer klassisk än doften med smör, blodgrape, citrus, rostat bröd, nougat och mogna äpplen.

Den känns lite ambivalent då doften är så pass dov och lite jordig att jag trodde det kunde finnas en del Pinot i den men smaken känns ren och frisk som den BdB det faktiskt är. Det känns som läge att köpa på sig lite årgångslaunois, de är ju fortfarande billiga. Finns det någon annan Champagne med mindre prisskillnad mellan standardcuvéen och dess årgångsbuteljering, 299 vs 329, konstigt men bra.

torsdag, april 01, 2010

Pavillon Rouge du Chateau Margaux 2000

Suckling skrev då det här vinet kom ut på marknaden:”...Best Pavillon Rouge I have ever tasted...” och gav den 94 poäng. Med en sån hyllning bakom sig har det mycket att stå upp för.
Senast jag drack en Pavillon Rouge var i Spanien, årgång 1996, med B. Den var inte något vidare så det här är ett försök att försöka släta över den småtrista flaskan jag övertygade honom att ta in. Det här är första flaskan jag öppnar efter att ha köpt dem som primörer.

Vinet får en kort luftning men är tillgängligt redan vid öppnandet. Doften är djup och mångfacetterad med en fin blandning av klassiska Bordeauxtoner och mer exotiska toner. Nyanser av läder, grafit, blommor, vildhallon, kokos och mörk choklad. Extremt bra och tät fin doft.



Smaken sitter ihop otroligt bra med djup, tyngd o fräschör. Sällsynt bra Bordeaux. Viol, lakrits, nejlika, choklad, mineral, kokos och mycket mer, den växer allt mer med ytterligare luftning.
Riktigt kul när ett vin är precis så bra som beryktat, det här var mycket imponerande och tveklöst den bästa årgången av Pavillon Rouge jag druckit. Hur bra måste då inte förstavinet vara?