lördag, december 24, 2011

Galpin Peak Pinot Noir 2006


Ännu ett lite udda experimentellt lagringsprojekt, den förra Pinoten från SA, Hamilton Russel, var bland det värsta jag druckit på länge, får se hur denna ter sig.

Kvalitetsskillnaden är extremt tydlig, det här är klart bra. Sötfruktig Pinotfrukt med bra djup, fat och gräs. Inte alls samma brända känsla som Hamilton Russel. Klassisk och inställsamt fruktig men samtidigt rätt finstämd, den här behöver inte skämmas för sig i jämförelse med mången amerikansk Pinot.

Mjuk fyllig smak med tät frukt av söta bär, en hel del vanilj, kaffe och choklad. Alkoholen är balanserad, riktigt gott. Oväntat bra, okomplicerat men gott. Marginell men helt överkomlig rökig SA-känsla. Deras toppinot ska bli kul att prova med tanke på hur pass bra den här visade sig vara.

Nu har jag semester så det kommer vara väldigt sporadiskt med inlägg, några sådana här som ovan har jag på lager men i övrigt ligger jag lågt. Kanske hittar jag kul vin på vägen som är värda att ta upp. Jag kommer fira jul med ett exklusivt Brasilianskt rött vin...God Jul!

måndag, december 05, 2011

Gevrey-Chambertin 1:er Cru ”Clos du Fonteny” 2005 (Bruno Clair)


Jag har glömt att ta upp det här vinet men det är helt klart värt att kommentera. När jag skriver det här ska man veta att jag har ytterst svårt för Bruno Clair som producent, ett ypperligt exempel på en biodynamisk producent som inte är kapabel att göra bra viner. Kvalitet har att göra med bra råmaterial och skickliga vinmakare, inte planeters och månens rörelser.

Fick det blint. Lätt klassisk doft med mer jordiga, mineraliga inslag än komplex frukt. Helt klart en traditionell producent av stram Bourgogne, Montille kan vara så här ung men brukar ha mer kött på benen. Inte Montille alltså, svårgissat. Helt ok för bättre villagenivå från svalt år.

Sen får vi höra att det är 1:er Cru, dyr sådan, då är det helt klart inte ok, från bra varmt år!!! Ännu mindre ok, ingen kan tänka tanken att det är 2005. Det är alla överens om, inklusive den som har med sig vinet. Det tar P nån minuts betänketid att istället sälja vidare sina flaskor, det finns alltid nån lättlurad typ som går mer på rykte än verklig kvalitet. Så här medioker brukar inte ens Bruno Clair vara, från varma bra år, vilket skämt.

torsdag, december 01, 2011

RWT Shiraz 1997


Stor maffig doft med dov utvecklad frukt som växer med luftning. Helhetsintrycket är lyxigt med avvägd modern känsla, att det är en Australiensiskt vin av väldigt hög nivå känns rätt tydligt. Örter, fat, mint, blommor, lera och stål. Även denna Shiraz har en del gräsiga, cederträliknande drag som får mig att tro att det finns Cab med i den. Mer Shiraztypiska drag kommer fram mer med luft.

Massiv smak som dock inte känns det minsta svulstig eller överextraherad. Enormt bra med krämig djup känsla och imponerande nivå av karaktär. Stort vin som vann över alla (D.d Chevalier 96 etc), i nivå med bättre 2:ra crunivå enligt samstämmiga röster, om man nu skall göra jämförelser. Penfolds lyckas än en gång leverera bäst under kvällen. Penfolds bättre viner är nästan provocerande bra för en frankofil som jag, eoner från Ben Glaetzers senskördade monsterviner.

Strax efter vi drack denna kom de nya årgångarna av Penfolds på SB, vilka kostar en hel del, men sett till kvaliteten dessa viner håller så är priserna faktiskt helt ok. Man borde se dem i samma kategori som en bättre Bordeaux/Cote Rotie, då är priserna helt ok. Inte för de vita dock, de är alltför banala. Och vilket detta vin visade, de behöver lagras.

onsdag, november 30, 2011

Domaine de Chevalier Rouge 1996


Den öppnar lite tveksamt med väldigt unkna träiga aromer och krutiga drag men de här aromerna brukar luftas bort. Senare öppnar den upp sig rejält och får fram en fruktig fatig bordeauxdoft med rostat kaffe, choklad, trä, vanilj, mörk dov frukt och blyertspenna.

Mjuk fyllig smak som är rätt dominerad av fat vilket ger mycket kaffetoner och en krämig chokladig känsla. Väldigt gott och oväntat bra om man gillar den fatiga stilen, minns 1990 som rätt död och sex år är inte så mycket i skillnad. Oväntad överprestation i något överfatad stil, helt drickfärdig.

måndag, november 21, 2011

Côte-Rôtie 2000 (Jamet)


2000 är inte någon toppenårgång för norra Rhonedalen, jag har inte några förväntningar att denna skall leva upp till 1998 eller 2003 men Jamet är ju alltid Jamet. Dags för en andra koll, förra gången jag drack den var 2006 (tiden går snabbt) då jag hade ungefär det intrycket.

Inte riktigt så öppen och tillgänglig som jag trodde, den behöver en del luft. Klassisk fin Syrahdoft av bra kvalitet men den saknar djupet och parfymen som 98 och 03'an har. Lätt rökighet, teblad, jord, gräs, rödsyrlig frukt.

Medeltät smak med kvaliteter men saknar som sagt det riktiga djupet, dock ett väldigt bra vin med arketypisk känsla av bra Syrah från norra Rhonedalen. Lite av den fina blommigheten finns, röd frukt, lite syrligt som nyöppnat, lossnar aldrig riktigt men är så klart ett väldigt bra vin. Man kan gott vänta några år till om man vill, den börjar nå pensionsåldern men är fortfarande pigg.

fredag, november 18, 2011

Två mogna nyinköpta Pessacer sida vid sida.

Smith Haut Lafitte Blanc 1995
Smith Hauts Lafittes rykte har inte alltid varit det bästa, när de skärpte till sig verkar det finnas olika åsikter om. Deras röda 1998 är grym så det borde ha varit innan dess. Från 1991 slutade de använda pesticider vilket kanske kan ses som en tidsmarkering. Denna var iaf billig jämfört med hur priserna ser ut nu för tiden.

Öppnar jag en 16 år gammal vit Bordeaux så förväntar mig den typiska känslan av bokna äpplen de brukar dras med. Den här har inte alls något sådant. Djupt imponerande doft som är helt intakt, fruktintensivt och perfekt moget. Lanolin finns men inte så mycket (det är Sauvignondominerat), snygga balanserade fattoner, honung, kamomill, örter, lätt petroleumton. Ruggigt bra nästan i nivå med Pape-Clements vita som är en favorit, fast annorlunda, klart bättre än den Domaine de Chevalier Blanc 1992 jag drack för inte så länge sedan.

Tät fet smak, utvecklad mogen smak men inte trött på något sätt. Vax, gul mogen frukt, ett lätt drag av brynt smör, honung, fin känsla av mineralitet som inte många vita Bordeauxer brukar lyckas få fram. Imponerande och oväntat!

Kraften och måttet av karaktär i det här vinet behöver smakrik mat för att komma till sin rätt, bortsett från att det är ett häftigt provningsvin.

Pape-Clement Rouge 1989
Om den vita Bordeauxen överraskade positivt så hade jag redan innan höga förväntningar på det här. Allt annat än extremt bra hade varit en besvikelse.
Vid öppnandet känns vinet lite instängt med en del skeppsvrak och krutrök men det lättar med luftning och frukten kommer fram alltmer. Finstämd klassisk Bordeauxdoft med cederträ och finaste piptobak blandas med dov mörk frukt, fina rostade toner, viol, gräs och örter.

Smakrik med inte massiv utan väldigt klassisk med väl mogen känsla, dock inte trött på något sätt. Läskande och fräscht med djup smak och sirlig mognadskänsla, frukten kommer fram alltmer med luft. Ytterst bra vin på topp just nu, tror inte det kommer bli bättre.

Första gången jag har köpt vin utomsocknes, det var väldigt kul och kan lätt bli en dyr ovana. Den största positiva skillnaden för mig är att det går att få tag i mogna klassiska viner av den här typen.

tisdag, november 15, 2011

Riesling Idig 2005 (Christmann)


När jag provade de här då de lanserades tyckte jag att de var bland det mest lovande och imponerande inom Rieslingväg jag provat. Tills nu har jag lyckats hålla fingrarna borta från flaskorna vilket är bra då det är ett utpräglat lagringsvin.

Doften är dov och utpräglat stenig men inte på ett petroleumsätt utan mer av krita och en känsla av kall lera. Enormt djup fin doft av stenfrukt, gråpäron, nougat, grönt te och blommor. Strålande bra, bland det bättre jag druckit i Rieslingväg.

Krämig fet smak med en oljig känsla, stenig och djupt komplex. Fylligheten och den inte alltför höga syran kommer sig nog av det varma året, men visst finns det rätt bra med syra. Ruggigt bra Riesling, det är framförallt den perfekta balansen som gör det speciellt. Det är lite som en Riesling för Bourgognefantaster.

Morey Saint-Denis Blanc 2003 (Dujac)


Dujac är lite av en favoritproducent, men det är mest röda viner jag tänker på då. Den här vita hittade jag för en bra pris i London.

Doften är bra med en klar känsla av vit bourgogne men känns förvånansvärt ungt knuten. Att det är en 2003'a känns inte alls, intakta syror, flera år till skulle nog lyfta det här en hel del.

Stenigt men inte på ett Pulignysätt, samtidigt har den en fin krämig smörighet som drar lite åt Meursaulthållet men inte riktigt fullt ut. Att de andra har svårt att gissa område känns självklart, tills de får lite hjälp.
Inte stort men riktigt bra, min erfarenhet är att 1:er Cru varianten är ett betydligt steg upp.

lördag, november 12, 2011

Vita och röda pappar med ålder


Chateau de Beaucastel Vieilles Vignes Roussanne 1996
Den här roliga flaskan hittade jag i London för mindre än vad en ny flaska kostar. För några år sedan provade jag 88'an som var enastående bra så jag hade lite hopp om den här.

Den verkar ha börjat lyfta sig från sin oxidativa mellanfas men visst har den klart bokna toner av gamla äpplen. En hel del arrak som påminner om fatlagrad rom, mycket fat, vanilj, tropisk frukt, rostat bröd, torkat gräs och nougat. Väldigt komplext i en fet fatig stil.

Rätt låg syra och aningens alkoholigt, fet krämig känsla, tropisk frukt, mycket fat och lite ålderstigen oxiderad smak. Rätt gott även om det inte riktigt är min typ av vin, mycket kul och annorlunda med en imponerande lång eftersmak.

Domaine de la Janasse Blanc 1985
Den här flaskan kändes minst sagt som en chansning. Färgen tyder på att det är intakt med bara en lätt gyllengul ton.

Rejält mogen med bokna äpplen, honung, lätta drag av punsch, inte lika komplext som Beaucastelflaskan men oväntat bra och kul. Det finns en liten unkenhet som kommer fram lite grann men som inte stör alltför mycket.

Fet mjuk smak med drag av övermogna äpplen, honung, gul mogen frukt. Inte dåligt men inte heller så imponerande bortsett från att det är så pass fräscht för sina 26 år.

Chateau de Beaucastel Rouge 1999
Den öppnar stramt och stenigt, rejält med tanniner och syra. Två timmars luftning gör väldigt mycket.

Massivt fruktig doft med röd tät frukt, mint, rostade örter, tjära, svart te. Mycket personligt och komplext.

Djup karaktärsfull smak med ännu strama tanniner. Luftningen gör att frukten har öppnat upp sig och syran dominerar inte lika mycket. Väldigt bra med sydfransk rödfruktig känsla, teblad, lakrits, lite dov träig mognadskänsla men med långt liv kvar. Väldigt tät frukt. Bland de bättre Beaucastel jag druckit men inte i nivå med 1990.

Le Vieux Donjon Rouge 2000
Den här känns betydligt mer utvecklad än Beaucastel 99 med torkad frukt, russin och lite kryddpeppar. Det är bra men känns inte som någon bättre årgång, rostade örter och lite dov köttig känsla.

Mjuk fyllig smak, rätt låg syra och lite russinlik frukt som nog var bättre får nåt år sedan. Karaktärsfullt men lite trött.

söndag, november 06, 2011

Barolo ”San Rocco” 2005 (Azelia)


Azelia är en baroloproducent jag har fått upp ögonen för. Alla deras viner har imponerat då jag har provat dem. Nu kom jag för mig att köpa en flaska av deras vingårdsbetecknade San Rocco för en mer grundlig koll, det var den enda de hade på passagen.

I början är den lite oväntat trist och stum men efter en dryg timme förvandlas den rejält och öppnar upp sig. Väldigt komplex doft med Nebbitypiska attribut av lera, blommor, rost, röd frukt, ved och citrus. Ruggigt bra med lagom moderna drag, sista glaset är så klart det bästa.

Rejält kärv och stram smak med markerad syra. Fin djup frukt, väldigt druvtypisk, lång och läskande med en del fattoner. Ytterst bra Nebbiolo som jag gärna köper fler flaskor av, det kostar dock en del, trots det ser jag det som ett bra köp i jämförelse med liknande prissatta Nebbis.
Det här vinet kommer vinna väldigt mycket på lagring. Annars måste det luftas länge, minst en och en halv timme.

fredag, november 04, 2011

Chablis Grand Cru ”Les Clos” 1996 (Joseph Drouhin)


Sista flaskan av det här vinet som alltid har varit väldigt bra. Med ålder har det blivit mindre expressivt och faten har helt integrerats.

Doften är mild med en fint utvecklad nötighet, smör och krita. Med luft växer doften betydligt och får mycket mer tropisk frukt, musselskal, jod och en nästan Rieslinglik oljighet, mycket bra. Inte flashigt eller fläskigt utan mest mineraligt och fräscht.

Kritig smak med tät lite krämig känsla, smör och drag av halm, gräs och musselskal. Mer frukt kommer fram, det här är komplext på ett återhållet klassiskt sätt som skulle kunna tas för en Puligny. Väldigt gott och inga premoxproblem alls. Så här får gärna alla mina Chablisviner vara.

Chateau Clarke 2000


Väldigt bra klassiskt skolad Bordeaux från bra år. Stilmässigt påminner den om en traditionell Pauillac eller liknande. Stål, cederträ, tobak, mörk frukt, blyertspenna, blommor och lite lätta kaffetoner. Väldigt snygg doft som har utvecklats en del sen sist men det känns som det här vinet har en hel del framtid framför sig. Det är mer Merlot i Clarke än vanligt för Medoc, trots det känns den väldigt cabbig.
Pauillackopplingen är inte helt fel då det är Lafite-Rotschildarna som driver egendomen.

Inte stram men ändå ännu rätt hårt strukturerad smak med cabbiga drag, ståligt och mineraligt. Väldigt fräsch krispig känsla. Mörk dov frukt, kaffe, blommor och fat i traditionell stil.

Väldigt bra vin som behöver ytterligare några år och var ett extremt bra köp för runt 200 kr. Jag minns en väldigt bra 96'a för några år sedan så potentialen är stor.

onsdag, november 02, 2011

Hibiscus och Pollen Street Social


Hibiscus
Här vart det också endast den enklare lunchmenyn vilket var lite trist då jag gärna hade testat mera, det gick tyvärr inte.
Stilrent och avslappnad stämning, nästan lite lojt.

Som av en händelse åt jag en pumpavelouté som förrätt här också och vilken skillnad mot gårdagen. Väldigt bra, underbart len och smakrik med strålande lätta, fräsch smakbrytningar runt om som granatäppelkärnor etc. Klasskillnad mot Robuchon.

Varmrätten var även den väldigt bra men drogs ned av den enkla fisken pollock som huvudråvara vilken aldrig blir riktigt bra. Trots att de hade rimmat den länge och väl och att den var av högre klass än normalt. Bra rätt i övrigt, runt om hade de friterat skinn av fisken som oätliga, men de var bara att peta bort.

Desserten var en fantastisk avslutning som var den bästa desserten på hela matresan. En djup skål med en kräm på färskost, färska bitar av fikon och toppad med en fenomenal glass av Earl Grey-te. Otroligt gott och finstämt, jag var verkligen imponerad av desserten, den var på trestjärnig nivå. Rent, enkelt men gott. Så här borde de varit på Ducasse.

Pollen Street Social
Sista middagen var på detta relativt nyöppnade ställe. Det drivs av en kock, Jason Atherton, som jobbat länge under Ramsay, på Maze och andra ställen. Hyllningarna har varit unisona och de fick en stjärna turligt nog lite efter att jag bokade mitt bord.

Här vart det den vanliga avsmaken med flera smårätter som inte var så värst små. Satt/stod i baren som drar mycket folk. Smetfullt på en måndag borde vara bra betyg.

En ”risotto” på fint tärnad bläckfisk och blomkål var väldigt, väldigt bra. Strålande kvalitet på bläckisen som verkar vara lite av en inneråvara i London.

Deras variant av ”Full English Breakfast” var kul men fungerade inte lika bra då en tomatsås tog över hela smakpaletten. Basen var det eviga bakade ägget med bacon, svampcréme och nämnda tomatsås.

Fiskvarmrätten var på torsk och var enormt bra, fisken i sig var den mest perfekta fisken ur tillagningssynpunkt under hela resan, serverades med krämig sås, olika bönor och finfin potatispurée.

Huvudrätten på kött var bisarrt stor, jag kunde inte äta upp den. Inga konstigheter men köttkvaliteten var inte i nivå med Hedone, givetvis.
Väldigt stabil matlagning, lite förväntade smaker bortsett från bläckisen men det var en kul upplevelse och kändes väldigt prisvärt. De försöker inte göra något udda eller knäppt utan det är rätt mycket i Ramsays klassiska stil med en liten tvist.

Pollen Street Social var väldigt bra, klart bättre än Robuchon tex men inte med samma finess som Hibiscus trots att det ”bara” var en lunch där. Stark rekommendation dock.

Ska jag sammanställa London är det att Ducasse är bättre än Ramsay av de två trestjärniga och min favorit bland de tvåstjärniga är fortfarande Michael Wearing som jag måste tillbaka till (kan det verkligen ha varit så jäkla bra...). Och jag måste även kolla Hibiscus närmre som var min favorit av tvåorna denna gång. Robuchon borde inte ha två stjärnor.

måndag, oktober 31, 2011

L'Atelier de Robuchon


L'Atelier de Robuchon
Det här har blivit en form av kedja som finns i Paris, London, Hong-Kong etc. De flesta, som denna, har lyckats få två stjärnor.

Det är rätt kul att sitta vid baren och se in i det öppna köket. Precis som i en del TV-kockprogram så svarar hela köket unisont ”Yes, chef” direkt när köksmästaren säger till om något. Man sitter och ser direkt vad alla gör.

Här var vi inte upplagda för nån långsittare utan tog den enklare lunchmenyn. Vi hade nog inte några större förväntningar, Robuchon har inte något vidare rykte bland seriösa matmänniskor. Det här var mer: vi är ju tvungna att äta lunch någonstans så varför inte här, och se vad det var frågan om.

Maten var dock bra men något vobblig.
Min förrätt var helt ok bra, en velouté på pumpa med lite knapriga tillbehör och smakbrytningar av citrus. Gott men inte så minnesvärt.
Min väns förrätt var bättre trots att det var det förbannade bakade ägget (snart måste det försvinna...) serverat med svamp och standardtillbehör, gott men väntat. Jag vägrade att beställa det trots tryck från flera håll.


Varmrätt på tagliatelle av bläckfisk. Oväntat bra och fräscht med bläckis av bra kvalitet utan någon gummiaktig konsistens som det lätt blir. Enkelt smaksatt med basilika och bakad tomat, bra men inte så värst minnesvärt.

Ok desserter men inte mer. Välgjort och gott men alls inte på tvåstjärnig nivå enligt mig. Mer som en medelmåttig till svag enstjärna. Återigen äter man klart bättre på alla enstjärniga i Stockholm, men då åt vi iof sig den enklare lunchen.

Påpekas bör är att det var väldigt billigt, 40£ för tre rätter med tre glas vin till mina tre rätter. Trista viner, men ändå. NZ Sauvignon, yiack... det är minuspoäng. Lunch på Londons stjärnkrogar är generellt rena fynd.

tisdag, oktober 25, 2011

The Ledbury och Alain Ducasse at the Dorchester


The Ledbury
Jag hade höga förväntningar på Ledbury. De har fått flera utmärkelser senaste tiden och har två stjärnor.
Vi valde tre rätter ur den vanliga á la carte-menyn då vi ville ha ett bra helhetsintryck, tänkte att de enklare lunchrätterna inte skulle ge det.

De verkar göra rätter med en liten tvist då det gäller smaksättningen, ofta med lätta asiatiska inslag men aldrig så att de tar över.

Förrätten var kungskrabba med zucchini och frusen parmesan. Krabban var fint strimlad som soppspagetti vilket jag inte uppskattar då mjälla fina bitar av färsk kungskrabba känns bättre. Den här rätten var nog den enskilt sämsta under hela resan, meningslös, smaklös och ointressant. Vi var djupt besvikna.

Min varmrätt var bra, inte på tvåstjärnig nivå men väldigt bra. En halv europeisk hummer i form av urtaget kött serverad med broccoli och brynt smör fint smaksatt med asiatiska/orientaliska kryddor. Bra kvalitet på hummern, framförallt sjukt stor bit hummer. Min väns rätt var inte alls lika bra, en havsabborre som så ofta då det kommer till havsabborre drogs med en lätt unken biton. Havsabborre liksom bla makrill måste serveras en väldigt kort tid efter att den haft en puls för att inte få denna bismak. Rätten som sådan var inte heller alls lika bra.

Desserten var bra men inte tillräckligt bra. Väldigt god och bra ingefärsglass med en ok tonkabönsbakelse.

Som helhet en besvikelse och inte alls i nivå med våra förväntningar. Som en medelgod enstjärna. Man äter bättre på alla enstjärniga i Stockholm, stilmässigt ligger det lite åt F12's stil med sina asiatiska inslag, fast F12 är bättre.

Alain Ducasse at the Dorchester
Ducasse är en av de mest kända inom lyxmatsbranschen. Tre stjärnor i Paris, Monaco och nu London med ytterligare restauranger över hela världen. Undrar hur mycket mat han lagar nuförtiden, bra på att anställa personal måste han dock vara.

Atmosfären är extremt lyxig på ett nästan ofräscht sätt på The Dorchester men personalen inne på restaurangen är väldigt trevlig och professionell.

Väldigt stabilt och bra rakt igenom. Ammisen var en rätt på krabba (deja vu från lunchen...). Fräscht och gott och en väldigt bra början, nivån på denna första start höjde våra förväntningar en hel del. Det var helt klart den mest anmärkningsvärda ammisen hittills. Supertäta smaker och väldigt god.

Nästa var middagens dipp. En rätt med grönsaker tillredda på olika sätt, jag är en stor fantast av grönsaker så det borde vara en rätt i min smak men att servera lätt tillredda grönsaker i oktober i England fungerar inte. Om inte grönsakerna har den smak som de har på San Pau, eller i Italien på sommaren, så fungerar inte den här rätten. Den blir som mest ok. De som har dragit upp en morot ur marken, sköljt av den och ätit den vet hur goda de kan vara, att försöka sig på detsamma med inköpta grönsaker är att gräva en grop åt sig själv. Denna rätt borde diskvalificerat sig efter sommaren.

Sen började dock en uppvisning i klassisk matlagning på högsta nivå.
Pastarullar servade med kycklingqueneller smaksatta med tryffel samt hummer och en fenomenal sås till var ruggigt god. Kvaliteten på hummern var dock inte helt hundra, lite överkörd och aningens seg. På en direkt fråga påpekade jag det vilket de tog, inte bra, men helt ok. Min lunchorgie i hummer var klart bättre sett till hummern. Men rätten var grym, den var visst deras signaturrätt.

Nästa rätt var enligt mig den bästa på hela resan, alltså den bästa på runt 40 stycken.
Helgeflundra serverad väldigt avskalat med tunna skivor rotselleri naperade med skaldjurssås, toppade med små svampar och bläckfisk. Runt om hälldes en av de bättre såser jag smakat. Världsklass, helt i nivå med Rochat som jag ser som den bästa traditionella restaurang jag hittills besökt. Dock tyckte jag återigen att fisken kunde tagits ur ugnen aningens tidigare.

Hjorthuvudrätten var väldigt bra men inte i nivå med fisken. Rätt många olika smaker med kvitten, pumpa och annat. Stabilt och säkert men inte grymt.

Osten var på samma nivå som jag äter varje vecka, alltså väldigt bra men inget som stack ut från det vanliga. Kul tillbehör dock.

Den första huvudsakliga desserten var mycket konstig, en rätt på exotisk frukt som passionsfrukt och mango. De har uppenbarligen inte tillgång till den bästa frukten. Syran i den här rätten var på en bisarr nivå som gav tårar i ögonen och frätsår i munnen. Vi fattade ingenting. Smakerna var ok men syran var obarmhärtig.

Sen kom en oändlig linje av sötsaker och choklad som satte totalt stopp för vidare matintag, har sällan varit så mätt.

Det här var den enda gång vi drack ett seriöst vin som var riktigt gott. En Chassagne-Montrachet 1:er Cru ”Morgeot” 2002 av Girardin som levererade över förväntan, mycket bra med mineralitet och fint utvecklad nötighet, bröd och tät frukt. Fick även ner ett glas Crozes-Hermitage 2009 av Graillot som var bra.

Lite fascinerande att en överväldigande majoritet av personalen på dessa ställen är fransoser med rapplig svårförstådd engelska, endast sommelieren var britt.
Ducasse höll glädjande nog nivå med sina tre stjärnor, det är inte ofta man äter så pass bra mat. Dock fanns det dippar, grönsaksrätten och syrachocken i form av desserten, men helhetsmässigt var det ruggigt bra.
Den enda vi var på som kommer in på min topp-tiolista, men den ligger en bit från helhetsintrycket man får från Spaniens bästa, som förövrigt kostar mindre pengar.

söndag, oktober 23, 2011

Gordon Ramsay och Hedone


Tänkte lägga upp mina intryck efter en hektisk matorgie i London, delar upp dem efter dag. Först dag ett alltså.

Gordon Ramsay
Gordon Ramsay behöver ingen närmare beskrivning. Bland alla restauranger han driver så är det här hans främsta med tre stjärnor. Trots att det nog var länge sedan han själv jobbade i köket så ska nivån hålla sig på trestjärnig nivå i en klassiskt fransk stil.

Personalen är extremt välkomnande och trevlig rakt igenom, trots att en del ser ut som fotbollshuliganer (det gör iofs Gordon också). Trevligaste och proffsigaste personalen på hela resan.
Som alltid ett glas Manzanilla som fördrink medan man fick lite ostfyllda smördegspuffar att stoppa i sig. Vi la i övrigt inte så mycket fokus på vinerna. Drack ett gott glas Mullineux Blanc till rätterna.
Ruggigt trevliga Jean-Claude visar köket.
Även trestjärniga kockar måste göra skitgöra som att skala tomater.

Ammisen bestod av en liten havskräftstjärt på en liten bädd fina grönsaker varefter en tomatconsommé hälldes runt (alltid consommé på sådana här ställen). Väldigt fräsch bra början, mild och lätt.

En välgjord ankleverterrin serverades lite för kall vilket gjorde att den var lite för fast vilket också dämpade smakerna. serverades med en millefueille av fruktmarmelader och små bitar av rökt anka.

Signaturrätten, ravioli med hummer, havskräfta och lax serverades med en enastående god sås. Raviolin var rejält matig på gränsen till stabbig med hög kvalitet på råvarorna. Väldigt gott på ett lättgillat sätt.

En liten bit piggvar som enligt mig var aningens överkörd serverades med en kräm på vita bönor, hela vita bönor och små fina bitar av fläsk som gav en fin smakbrytning. Subtil och aningens slätstruken rätt. Den minst bra rätten. Jag vet att många normalkonsumenter okunnigt vill ha sin fisk så här (ca 55 i kärntempertur) så frågan är om det är en miss eller en anpassning efter det.

Huvudrätt var lamm serverat på tre sätt, väldigt hög kvalitet på köttet, lätt kokta primörer (hur nu man får tag i det den här tiden på året) och klassik välgjord sky runt om. Väldigt bra men inte enastående. Wearings lammrätt är fortfarande den bästa jag ätit.

Bra men inte så värst minnesvärda desserter. Perfekt gjord Créme Brulée, god violsorbet etc.


Helhetsbilden är ytterst välgjord traditionell fransk mat på hög nivå men jag upplevde inte den där allra högsta nerven/växeln som det kan ha vilket tex Rochat har och Ducasse senare visade sig ha. På den här nivån räcker det inte att vara väldigt bra, jag förväntar mig storverk och i princip inga slätstrukna rätter. Stark tvåa enligt mig, inte på samma nivå som Ducasse at the Dorchester, San Pau eller Rochat för att nämna några.

Hedone
Hedone drivs av en svensk som bott länge i Frankrike och där tagit till sig mattänket från Frankrikes främsta restauranger. Där har han även sysslat med att leta rätt på och få fram de allra främsta råvarorna som finns. Han drev/driver matbloggen Gastroville. Nu när han sedan några månader tillbaka har startat upp en restaurang i London är fokus på väldigt avskalade rätter med klassisk fransk prägel, tre komponenter på varje tallrik, och totalt fokus på huvudråvaran som ska vara den bästa tänkbara.
Att driva det avskalade till den här nivån är rätt vågat och bland matskribenter verkar han dela upp dem i två läger. En del som AndyHayler är lyriska medan andra tycker att det blir avskalat på en nivå som gör det ointressant.

Det första som kommer var en créme brulée smaksatt med sjögräs (eller liknande) och ett umamitäcke, udda, bra och kul. 

Första riktiga rätten är en halv silverlök bakad tills den är perfekt mjuk serverad med tunna skivor päron och en smörsås med citrustoner. Det är precis så avskalat som det låter men godare än det låter. Bra men det är fortfarande bara en lök, här skulle jag vilja ha mer smakbrytningar för att göra det intressantare.

Ett bakat ägg serverades med en kräm på svamp och stekt svamp, gott och bra men jag börjar bli lite trött på alla bakade ägg man får på dessa restauranger.

Rätten med två halstrade pilgrimsmusslor var fantastisk. Huvudsakligen för att kvaliteten på musslorna var sanslöst bra, jag har ätit många pilgrimsmusslor genom åren men aldrig ätit så här goda pilisar. Enkelt serverade med minisquash där den fyllda blomman sitter kvar och en välgjord sås med morotsjuice runt om.

Liknande upplevelse var köttet. Superenkelt serverat med förvällda babyendiver och stekskyn. De gånger jag har ätit kött av den här kvaliteten kan jag räkna på ena handens fingrar, imponerande.

Enkelheten och nivån på råvarorna påminner mig lite om Rochats trestjärniga utanför Lausanne. Möjligtvis tycker jag att tillbehören istället för att bara vara nedtonade sidosmaker skulle kunna accentueras och lyfta rätterna ytterligare men jag tycker om den extrema filosofin bakom sättet att laga mat på. Det blir också lite konstigt att jämföra dessa rätter med betydligt mer elaborerade rätter på tex Ducasse där fler smaker samspelar. Men råvarumässigt åt vi inte bättre på något annat ställe under vår matorgie i London. Bedömningsmässigt motsvarar det en stark etta även om råvarorna är helt klart trestjärniga, så sett till det borde det vara högre. Intrycket av Hedone växte när jag tänkte tillbaka på det efter att ha varit på fler ställen i London.

Brödet var bland det bästa under hela resan, britterna är generellt inget vidare på bröd så det är lätt för en svensk att göra det bättre.

Drack ett fascinerande vin som finns på exakt alla Londons toppkrogar just nu. General de la Revolution av Abbatucci. Han gör viner av inhemska druvor på Korsika och verkar vara superhet i London just nu. Druvorna är Biancone, Carcajolo, Paga Debbiti, Riminese, Rossula Brandica och kändisen i sammanhanget; Vermentino. Alla som är familjära med dessa druvor räcker upp en hand...

Har aldrig sett dem i Sverige men det borde bara vara en tidsfråga tills Wine Trade eller någon annan med deras inriktning tar in dem. Stramt och lite svårgillat i början men med hög kvalitet, behövde luft. Påminner om en alltför ung stram Chablis av Dauvissat eller nåt, fast med lite annan bredare smakpalett. Vore väldigt kul att lagra det här några år och se vad som händer.

söndag, oktober 09, 2011

Corton ”Clos du Roi” 2001 (Girardin)


Mina flaskor av Girardins vanliga Corton 2000 har varit väldigt bra de sista gångerna. Nu, när de är slut är det dags att börja beta av hans Clos du Roi 2001 som även de dök upp för under 300 kr vilket är ett extremt bra pris.
Girardin ser jag som underskattad, rätt många gånger levererar de över förväntan.

Den här är inte lika utvecklad som Corton 2000 och mer stenig. Rätt stram kalkig stil med lätt örtig röd frukt som fortfarande har ett markerat syrabett och en del tanniner. Samtidigt hålls det upp av finstämd tät Pinotfrukt som gör det komplett. Väldans gott men inte lika insmickrande krämigt som Corton 2000. De tertiära dragen förstärks med lite luft och får fina drag av svamp och lätt murket trä, gott men lite tuffare än väntat.

Om den förra Cortonen hade börjat sin väg nerför så har den här nog ett par år kvar innan den når sin utvecklingskulmen. Man dricker för lite röd Bourgogne, oavsett hur mycket man dricker.

lördag, oktober 08, 2011

Mathias Dahlgren revisited...

Ett återbesök på Mathias Dahlgren blev av för ett bra tag sedan men jag har missat att lägga upp det, kom på det när jag drack d'Auvenays ” En la Richarde” igen. Förra gången var det många delar som inte höll måttet men från vad jag hade hört av andra så var förväntningarna höga.

Upplägget är lite annorlunda. Skitsnacket om att för gästens skull ha en kort avsmakningsmeny har nu övergivits och som det ska vara när man äter en avsmakningsmeny på ett sånt här ställe så händer det nu saker mest hela tiden. Ammisarna är klart bättre och känns mer som riktiga ammisar, förra gången fick man mest lite trista chips av torkade rotsaker. Ett klart lyft. Popcorn med riven tryffel är lagom humoristiskt och dessutom väldigt gott.

Brödet serveras återigen som en separat rätt med tanken att det inte ska ta uppmärksamheten från rätterna middagen igenom. Så efter man är klar med dem tas smör etc bort, helt ok även om jag tycker om att äta gott bröd.

Det viktigaste sen. Maten. Rakt igenom håller den klart högre nivå än förra gången, det var nog ingen rätt som var direkt ointressant eller någon detalj som kändes ogenomtänkt. Ingen rätt som serverades kylskåpskall som förra gången etc.

En favorit var den första, en försvenskad tolkning av sashimi med ostron och lax. Superfräscht och gott. Rådjuret var också enormt bra. Det känns att MD inte direkt hittar på nya rätter utan mer gör variationer på gamla. Iden med en djup kopp fylld med flera lager med olika texturer och temperaturer var med igen, där var nog den förra bättre.
Även här går det att få båda varmrätterna vid förfrågan, de är inte så generösa att de inte tar betalt för det som på San Pau men det vart ingen svettig extrakostnad heller.
Slånbärsdesserten var ruggigt bra.
Min genomgång är inte lika detaljerad som förra gången men helhetsintrycket var betydligt bättre. Samma intryck fick två av mina vänner som också varit där tidigare. Nu kändes inte de två stjärnorna fel, det här var på nivå som en ok tvåa, bättre än Lasarte men inte så bra som tex Wearing i London. 

För övrigt är det kul att läsa en kunnig britts intryck och kommentarer här, vi verkar ha ungefär samma helhetsintryck bortsett från att jag verkar ha mer överseende med de mer "skandinaviska" smakbrytningarna. Och han premierar enkelhet och avskalade rätter till en gräns jag inte gör.

När det gäller vinet så är fortfarande dryckespaketet överprissatt och vinerna inte så värst spännande. En gång i tiden hette det vinpaket, numera heter det dryckespaket. Allt med syfte att kunna trycka in öl och annat för att maximera vinsten. Möjligtvis kan jag acceptera sake som idé till första rätten med tanke på den utpräglade sashimikänslan (men en toppriesling med sötma är alltid godare än sake).
Välj, bara bra viner, alternativt, låt den låga kostnaden i glasen speglas i priset på dryckespaketet. Det bästa, på samma nivå som maten, var en Meursault av Pierre Morey (när White Guide var där var den visst utbytt mot betydligt tristare Pacalet).
Funnes det inte tillgång till deras källarlista med ok priser vet jag inte om jag hade gått dit överhuvudtaget, priserna är direkt oförskämda på den vanliga listan. Ett virus som sprider sig över landet som pesten. Esperanto är de enda som har schyssta priser på den här nivån numera.
På The Square tog jag vinpaketet, där var vinerna både bra och intressanta (utom den röda Bourgognen), och ok prissatt.
Att tjäna pengar på gäster som inte bryr sig och bara vill komma billigt undan, typ ”husets vin”-beställare är helt ok, varför premiera dem (jag håller alltså inte med DN och SvD's vinpriskritik så länge de inte tar upp vinpriserna på ett mer övergripande plan)? Men här finns inga bra köp överhuvudtaget, oavsett prisnivå. Till deras försvar så finns ju iaf vinkällarlistan, som man måste aktivt be om, det är inget de skyltar med. Så länge den finns tillgänglig så kommer jag tillbaka.

Vi beställde alltså flaskor från deras källarlista vilket i slutändan spårade ur lite, men det är nog den bästa middag ur vinsynpunkt jag kan minnas.
Började med en Veuve Cliquot Rare Vintage 1988 som var otroligt bra, perfekt mogen utan att vara uttorkad med svamp, jord, hasselnötter, smör och mjuka citrustoner. De här flaskorna kan ha en hel del variation men den här är den bästa jag provat. Någon tyckte det var den bästa Champagne den druckit.

I avsaknad av Raveneaus Blanchot som var slut tog vi in Puligny-Montrachet ”En la Richarde” 2000 av Domaine d'Auvenay. Jobbigt dyr men i ett internationellt perspektiv ändå bra prissatt, lika mycket som en ny årgång kostar i butik, om man nu skulle hitta en. Det är den bästa vita Bourgogne jag druckit någonsin. Oändligt djup smak som var som flytande sten med perfekta fattoner och intakt men utvecklad frukt. Vi plockade den nog i ett ypperligt drickfönster. Surrealistiskt bra vin. Finns det någon bättre vinproducent än Domaine d'Auvenay!

En middag är ju inte komplett utan en Riesling så nästa vin blev en Riesling Forst Pechstein 2004 av Reichrat von Buhl. Fint utvecklad och härligt stenig, stramt och läskande med ypperlig balans. Väldigt bra Riesling med en del mognad, och väldigt bra pris.

Det röda fick bli en Chateau Rayas 2002. 2002'an var betydligt billigare än alla andra årgångar, 2002 har ju lite dåligt rykte, men jag har gott minne av den. Speciell och rejält mogen med arrak, blommor, läder, sötbärig frukt som nästan drog åt Pinot-hållet fast med lägre syra. Jag gillade den nog mest av alla runt bordet, Rayas har ju en lite udda stil som inte alla gick igång på lika mycket som de vita.

Sist drack vi en enklare söt Chenin av Rudera från Sydafrika mest för att ha något sött till desserterna. Gott men på gränsen till övermoget.

Rakt igenom hade vi bra flyt med vinerna, alla levererade i nivå eller högre än förväntan och de tre första var alla alldeles strålande på sina olika sätt.

För övrigt var servicen väldigt bra, inte alls lika stiff som förra gången. Avslappnade men proffsiga.