söndag, augusti 26, 2012

Pommard ”La Chanière” 2002 (Marechal)

Marechals Pommard har varit en favorit i många år som fortfarande kostar under 300. Den senaste flaskan var tyvärr defekt.

Doften är Pommardtypisk i en traditionell dov stil med drag av mulljord och valnöt. Frukten känns finstämd i örtig stram stil, ingen fläskighet med överdrivna chokladtoner. Väldigt klassiskt.

I smaken känns ett första tecken på mognad men det är inte alls fullmoget utan kommer nog nå sin topp om ytterligare 5-10 år. Stram örtig frukt, markerad syra, snyggt och slankt med bra djup och komplexitet för nivå och pris. Huvudsakligen ett matvin.
Dagen efter har den tappat lite frukt och att dricka det utan mat till är aningens krävande. Sånt här borde jag köpa mer av.

fredag, augusti 24, 2012

Chateau Haut-Batailley 2002

Jag minns knappt hur jag upplevde det här vinet när jag drack det vid lanseringen. 2002'orna går rätt bra att dricka nu enligt min erfarenheter, lätt och klassisk årgång. Vill man veta mer så rekommenderas som vanligt denna sida.

Doften är klart över förväntan. Superfin arketypisk pauillackaraktär av blyertspenna, cederträ, damm/grus, dyr tobak, mörk dov frukt. Imponerande för ett så pass ”enkelt” vin från ett ”svagt” år.

Slank fräsch smak, väldigt klassiskt och bra. Djup god smak utan modernt fatiga drag, mineraligt, tobak, gräs. Det här kostade runt 250 kr, hittar jag det för det priset ska jag köpa mer av det här slottet, imponerande bra för priset.

torsdag, augusti 23, 2012

Vigneto Bucerchiale (Selvapiana) 2006 och Barolo ”Vigna Giaschini” 2006 (Corino)

Selvapiana blev plötsligt en bloggfavorit för nåt år sedan, här, här och här. Jag hittade och gillade det här vinet i och med årgång 2003 som var en sällsynt bra variant av det varma året och givetvis fyllde jag på med 2006'or.

Bucerchiale 2006 är betydligt stramare, mindre öppet och fruktigt än 2003. Så långt ifrån en flaska Fonterutoli man kan komma. I början ger det inte så mycket, mest lera, syrlig röd frukt, citrus, svart te. Med luft lyfter det en hel del och får lite mer fruktiga aromer men känns hela tiden rätt återhållet.

Ett utpräglat matvin med en läskande syrastruktur som en traditionell nebbi. Stram och krävande smak av gräs, röd frukt och lite trä. Bra till maten men jag hade väntat mig lite mer tillgänglighet. Det här behöver flera års ytterligare lagring.

Barolon är betydligt mer öppen och nyanserad. Här känns även en markerad men välbalanserad dos nya fat. Koncentrerat mycket komplext vin med mängder av nebbikaraktär, rost, tegel, nypon, kaffe, röd frukt. Stort djup och väldigt bra.

Även om det har ett långt liv kvar går det här att dricka nu, frukten är tillräckligt intensiv för att balansera upp det ungt kärva draget. Faten har inte riktigt satt sig men är inte allt för stökiga. Jag gillar verkligen Corinos viner men ska vänta minst tre år innan nästa tas upp.

fredag, augusti 17, 2012

Lohsa 2002 vs Princeps 2005

Både Lohsa och Princeps är två bordeauxinfluerade italienska viner med Cabernet Sauvignon som dominerande druva.
Lohsa är en andraselektering av Polizianos Maremmavin ”Mandrone di Lohsa” och Princeps görs av den Umbriska producenten Castello delle Regine och släpptes rätt nyligen på bolaget. Priset vid inköp var mer eller mindre lika, men Lohsa har jag haft i flera år.

Lohsa har den klart mest bordeauxlika doften med violtoner, cederträ, finstämd mörk frukt. Här är det 80% CS och inga italienska druvor. Det italienska visar sig bara i form av en lätt bitter kärnighet, den här sista flaskan dras dock med en lätt murken/muggig ton jag inte riktigt uppskattar. Flaskvariation förmodligen, den borde inte ha kunnat börja tappa redan nu.

Princeps är betydligt mer genuint italiensk i stilen med surkörsbär, örter, citrusskal och bittermandel. Här är det 60% CS, 20% sangiovese och 20% merlot. Lite dovare cabtoner finns med gräs och ett uns paprika. Lite mer grovhugget och rustikt än Lohsa. Bra vin för slanten men Lohsa vinner rätt enkelt trots den något svaga flaskan.

lördag, augusti 11, 2012

Grüner Veltliner Smaragd Urgestein Terrassen 2008 (F. X. Pichler)

Som en jämförelse mot Pragers Grüner nyligen så öppnade jag denna, Pichler håller jag högt när det gäller Grüner. Den här buteljeringen är en andraselektering från olika terrasserade vingårdar.

Tät karaktärsfull doft av örter, vitpeppar, mineral, gråpäron. Det här känns mindre fläskigt och mer stenigt än Pragers variant. Väldigt bra.

Viss viskös oljighet men med lägre alkohol än Pragers vilket jag uppskattar och därmed mindre fet känsla. En finstämd mineralton bidrar till en fräschare och bättre upplevelse. Lång fin smak av grön och mer mogen gul frukt, örter, fänkål, citrus. Jag gillar nog det här bättre än Pragers och då kostar den här mindre. Pragers är i jämförelse mer massiv men saknade lite finess.

tisdag, augusti 07, 2012

Viña Pedrosa 2009

Vina Pedrosas lite enklare vin utan lagringsbeteckning som crianza, reserva etc. Bland spanska producenter tillhör Pedrosa de mest klassiska och pålitliga, eller, producenten heter egentligen Bodegas Perez Pascuas men det känns enklare att säga Vina Pedrosa då alla viner utom ett heter det.

En ren tempranillo från lite yngre stockar än de bättre vinerna, 12 månader på fat.

För att vara ett enklare vin är det imponerande bra med dov väldigt strukturerad doft med cederträ och en järnig mineralkänsla som påminner en del om en ung, outvecklad Pauillac. Dov komplex frukt som har framtiden för sig, plommon, lite fat, kaffe. Inte någon modern känsla av överambitiöst rostade nya fat, klassiskt och stramt.

Tät komplex smak, ungt och lite oförlöst men redan nu väldigt bra. Mörk frukt, cederträ, blyertspenna, mörk choklad, lite gräs. En Ribera för de som gillar klassisk Bordeaux. Väldigt välgjort vin.

onsdag, augusti 01, 2012

Åldersstudie av gammal Bourgogne


Förra veckan blev jag inbjuden till en liten historisk vinstudie av framförallt röd Bourgogne. Otroligt fascinerande och lärorikt för mig som inte har druckit så här pass gamla bordsviner tidigare.

De här vinvännerna har sedan många år köpt upp rejält gamla viner som ligger och samlar damm i deras källare. Kollar man tex ”vinmannens” noteringar så inser man att så här gamla viner inte är nåt nytt under solen i hans vinvardag. 49'an är det numera äldsta vanliga bordsvin jag druckit.


Chateau Cheval Blanc 1962
Det första intrycket är mer mot madeira än mot Saint Emilion vilket säger en del om det här vinets mognad. Extremt ålderstigen med lätt aggressiva oxiderade toner av rancio, brända nötter, citrusskal. Bakom detta skönjs ett rätt vackert vin med en del gräs och järn, men det är mer intressant än genuint gott.

Markerad syra och lite brända oxiderade drag, nötter, rost, jord, fascinerande och eget men väl åldersstiget. Känslan av gammal mulljord var ett drag som återkom flera gånger.

Nuits-Saint-George 1949 (Pierre Ponnelle)

Även det här är väldigt gammalt men av annan karaktär. Inga madeiratoner utan mer silkig lite utmattad frukt med drag av skeppsvrak, jord, svamp.

Mjuk sirlig smak med liknande drag som doften, jord, gammalt trä, jod. Fascinerande och väldigt lärorikt.

Saint-Romain Rouge 1955 (Roland Thevenin et Fils)
Om den förra hade tappat sin Pinotfrukt så är den här rejält mogen men har ett underbart djup av frukt kvar. Enastående finstämd och komplex med lätt drag av krut, viol, blommor, söta röda bär, jord, tryffel. Fantastisk doft.

Mjuk silkig smak med mycket mognad, trä, tryffel, svamp och vildhallon. Kanske inte täthet som en Grand Cru, nivån av appellation avslöjar sig lite grann men det här var en enastående vinupplevelse. Svårbeskrivet, efter ett par timmar börjar den tappa en del. Hur en ”enkel” Saint-Romain från 1955 kan vara så här bra är över mitt förstånd.

Nuits-Saint-George 1966 (Maison Leroy)
Ett annat anslag i mer klassisk mineralig stram stil, gräs, återhållen röd frukt, orientaliska kryddor, citrus. Väldigt bra och otroligt nog känns det som den kan utvecklas ytterligare.

Smaken sitter ihop otroligt bra utan glapp någonstans i syrabetonad klassisk stil. Rent kvalitetsmässigt så är det här ett snäpp bättre än Saint-Romainvinet men är lite mer krävande, på ett positivt sätt, och lite mindre hedonistiskt. Kanonbra vin och bästa Maisonbuteljering jag druckit.

Vosne-Romanée 2009 (Meo-Camuzet)
I början känns det här något reduktivt och slutet men med bra potential. Mycket koncentrerat med finstämd frukt, lera, citrus, fat, örter.

Stram smak i ung tät stil. Mycket bra potential och med luft växer det en hel del. Koncentrationen och helhetskänslan tyder på att det här, framförallt sett till det modesta priset, kan komma att leverera enormt bra.

Volnay 1:er Cru ”Les Taillepieds” 1997 (Domaine Montille)
Montilles viner är kända/ökända för att kräva mycket lagring vilket även det här vinet indikerar.

Det finns inget som helst insmickrande med här vinet. Det handlar mest om stram örtig röd frukt, citrus, fat, lera, jord, svart te, blommor. Känns mer som en supertraditionell outvecklad nebbiolo.

Rejält hög syra i kombination med lite vek stram örtig röd frukt gör att det inte upplevs som helt balanserat i nuläget. Intressant och komplext, gott till maten men det skulle behöva 20-30 år till på rygg. Längden går inte att klaga på, det smakar dock mer Montille än Volnay.

Morey-Saint-Denis 1:er Cru 1990 (Domaine Lambrays)
Rejält tät i muskulös stil, en hel del fat, dovt nötig, jord, kaffe, mycket bra. Klart bättre än de förra flaskorna vi druckit.

Tät frukt och mycket snyggt med drag av sandelträ, kaffe, svart te, finstämd röd frukt. Betydligt fruktigare och komplexare än tidigare flaskor som har upplevts lite träigare och stummare.

Cabernet Sauvignon 1994 (Leeuwin Estate)
Och sen till sist något helt annat. Mycket tät cabernetdoft med grafit, piptobak, cederträ, gräs, paprika, basilika, ett litet störande grönt vegetativt drag. Rätt massivt och fruktdrivet men utan att vara alltför svulstigt. Jag gissade på USA.

Lång och god, helt klart hög kvalitet men det gröna draget stör helhetsupplevelsen, mörk tät frukt, kaffe, mogen paprika, fat, viol. Mycket bra men kanske något finesslös.