torsdag, mars 20, 2008

En minnesvärd provning

Det har blivit ett litet uppehåll med mitt bloggande men jag ska försöka få det till en mer kontinuerlig vana. För ca tio dagar sedan hade jag och några vänner en liten trevlig provning. Alla tar med roliga, bra viner som de vill bidra med vilket innebär att uppställningen är helt okänd. Alla viner serveras blint av den som har det med sig.


Först vart det tre vita viner, mina bidrag var Clos de la Coulée de Serrant 1988 samt Riesling Smaragd Singerriedel 2001 (Hirtzberger), det tredje stod S för och visade sig vara Riesling Rüdesheimer Berg Rottland 1981 (Breuer).
Nicolas Jolys knasvin hade jag luftat redan dagen innan vilket han anser att man bör göra, dock vart det ingen större skillnad. Annorlunda och utvecklad doft med våta lovikavantar, honungspastiller, linoleummatta, jord, bokna äpplen, citrus, det har tydlig karaktär av sent skördade druvor. Smaken är rätt uttorkad och har tappat en hel del frukt, koncentrationen är det dock inget fel på. D sammanfattade det rätt bra: Otroligt kul att prova men det är mer intressant än bra.
Singerriedel Rieslingen av Hirtzberger anses vara bland det bästa som finns i Österrike, vi har druckit denna för ett antal år sedan då den var ung och D ansåg då att det var den bästa riesling han provat. Nu har vinet utvecklats rejält, färgen är djupt gyllene och doften domineras av torkad tropisk frukt, apelsinskal, ingefära, ett uns skiffer, en otroligt komplex och fint sammansatt doft. Att druvorna skördades under tre dagar den sista veckan i november märks, den syra som fanns för ca fyra år sedan har lagt sig och vinet upplevs som halvtorrt. Det har en otroligt fin balans, komplexa fruktiga nyanser som speglar doften väl och en underbar lång eftersmak. Mycket bra men gör sig nog bäst att dricka så här, på fri hand. Jag börjar förstå varför österrikarna dricker sina rieslingar väldigt unga då de har kvar sin friska syra.
Sist var det en helt mogen riesling av Breuer. Doften säger med stora bokstäver: Mogen riesling från Rheingau! Utvecklad stenig doft med skiffer och flinta, men även fina fruktnyanser av rött äpple, grapefrukt, lime, citronskal, rabarber. Perfekt mogen smak med fin balans mellan syra och frukt. En strålande bra riesling, jag önskar jag kunde dricka såna här viner oftare.


Sedan blir det en radda röda viner. Först upp kom mitt intressantaste köp från Sydafrika, Kanonkop Auction Reserve Pinotage 1999. En stor doft packad med frukt, fina söta röda bär, kaffe, viol, massor av basilika, choklad, pomerans, ett uns rökighet. Smaken är perfekt mogen och balanserad, tät och fruktig med fina tanniner, söta röda bär, choklad och vanilj. Alla var överens om denna pinotagen helt ritade om vår bild av hur bra en pinotage kan vara, otroligt imponerande!
D och E stod för Domaine Serene Pinot Noir "Evenstad Reserve" 2003. Det här vinet importerades av Jakobsson & Söderström tidigare men numera får de inte in det längre på grund av för liten allokering, endast det enklaste Pinot Noirvinet finns tillgängligt. Först är doften rätt sluten men är ändå väldigt komplex med druvtypiska aromer helt utan någon syltighet, vildhallon och andra fina röda bär dominerar samt mjölkchoklad, nejlika, kanel, sandelträ och kaffe. Smaken sitter ihop mycket bra och efter en knapp timme har det verkligen lyft och blivit den överlägset bästa amerikanska Pinot jag provat med ett otroligt djup.
Sist drar jag upp en Bosquet des Papes 1998. Denna är också tydligt utvecklad. En örtig lite bränd doft med nyanser av gummi, läder, röd och mörk frukt, korint och svart te slår emot en. Smaken är rätt mjuk, utvecklad och med samma aromer som doften. Det är mer eller mindre helt moget men kan utan problem ligga ett antal år till. Mycket bra men kan inte riktigt matcha de två tidigare vinerna.


Sist öppnas två söta viner vilka visar sig vara grannar. Moulin Touchais 1959 har en djup bärnstensfärg, lite för mörk för att det ska kännas bra. Doften är mycket utvecklad, citrus, torkade gula frukter, nötter, ylle, mineral, halm, bränt socker, mycket komplex. Smaken har den där märkliga blandnigen av sent skördad frukt kombinerad med en ung limeig syra som från unga druvor vilket ju kommer sig av de plockar druvorna i två omgångar, dels unga för att få tillräckligt med syra och sedan sent för att få mogna fruktaromer. Bra men lite för åldrad, jag har provat bättre exemplar.
S står för en Quarts de Chaume 1990 (Dom. de Baumard). Det här vinet är i en annorlunda stil, mycket fräschare med tropisk frukt, lite lim, mineral, apelsinskal, ingefära. Tät, fyllig smak med balanserad sötma, komplex och lång. Det finns lite kokta/fadda aromer som stör mig men i övrigt är det mycket bra. Känns inte alls som ett 18 år gammalt vin.

Vi var överens om att denna provning var den bästa vi har haft av den här sorten då vi bara tar med vad vi känner för. Förhoppningsvis tar det inte alltför lång tid tills nästa gång.

fredag, mars 07, 2008

Corton-Charlemagne 1997, Brancaia Il Blu 2002 och Castello di Fonterutoli 1999.

På grund av födelsedag drar jag ihop en ostronsoppa till förrätt och lamm med tortillas fyllda med aubergine, tomat, buffelmozzarella och basilika till varmrätt. Då måste man ju också öppna lite passande viner. Så den sista flaskan Corton-Charlemagne 1997 av Bonneau de Martray öppnas på förmiddagen för att undersöka om den bör luftas, den får en lite kortare stund i en mindre kanna nån timme innan den skall drickas. Till lammet luftas en Brancaia Il Blu 2002 samt en Castello di Fonterutoli 1999 (halvflaska) i god tid.

Det osar, verkligen osar mineralitet om Corton-Charlemagnen. En enormt tät doft av mineraler, våt slipsten och flinta är det första man slås av. Bakom detta finns lagom mogna äpplen, gula plommon, lite ek som har nästan helt har integrerats, citronskal, nötter, ett uns blommighet i stil med lilja. Ett imponerande vin men inte riktigt så bra som jag minns den, jag tyckte om den bättre när den fortfarande hade en tung, fet känsla vilken nu nästan har torkat in helt. Man skulle kunna ta den för en mycket bra, mogen Chablis Grand Cru med sin helt dominerande mineralkaraktär.
Brancaia Il Blu 2002 består av 50% sangiovese, 45% merlot samt 5% cabernet sauvignon och är precis som jag minns den: Enormt tät, i synnerhet med tanke på årgången, dov mörk frukt med bakomliggande moderna fat, mörk bitter choklad, plommon, kaffe, körsbär med fin kärnighet, cederträ, komplex men ännu lite ungt bångstyrig, väntar till runt 2011 innan nästa öppnas. Det som slår mig är att ingen som provar denna blint skulle ta den för en 2002'a, imponerande bra.
Castello di Fonterutoli 1999 är betydligt mer utvecklad, här finns teblad, mulljord, bigaråer, cederträ, choklad, brända örter. Ett okomplicerat gott och rätt utvecklat vin, tyvärr sista flaskan.