lördag, februari 26, 2011

Pape Clement 2002, 1996 och Cos d'Estournel 2001

För första gången dricker jag vin med en annan vinbloggare. Det är en gemensam bekant som tar med Konjären för att dricka, bland annat, två årgångar av Pape Clement. De andra tar jag nog upp senare. Han har även med sig en flaska.

Pape Clement har jag druckit förr med gott resultat. Slottet är det äldsta i hela Bordeaux, vill man veta mer kan man läsa här.

Doften hos 2002'an har ett perfekt anslag mellan traditionellt och modernt. Den känns lite mer tillgänglig än förra gången men växer med luftning. Alla fina Bordeauxtoner man väntar sig finns med som exklusiv cigarrlåda, blyertspenna, viol, tät djup frukt som är otroligt snygg. Det luktar riktigt dyrt och lyxigt. Vad jag gillar hos Pape Clement är den underbara känslan av sten och rost vilket ger vinet ett extra lyft. Smaken är ännu lite knuten men är givetvis otroligt god. Ett riktigt hedonistiskt vin med en krämig smak som klingar kvar länge helt utan gröna toner som årgång 2002 kan föra med sig. Bästa vinet i Graves år 2002 enligt Parker och jag har provat den bredvid Haut-Brion och håller med.


Magrez anklagas av en del att forcera vinerna i den moderna skolan men själv tycker jag att han om någon är den som lyckas balansera det perfekt.

1996'an är väldigt lik 2002'an med endast ett lite mer utvecklat drag av mossa, murket trä och lite rörsocker. För ett par år sedan minns jag konstigt nog den som mer utvecklad. Doft och smak är som en repetition av vinet ovan och bortsett den lite mer mogna tillgängligheten vill jag inte påstå att den här är uppenbart bättre trots det på pappret klart bättre året. Godare just nu men inte nödvändigtvis ett bättre vin på sikt. Det är nog överprestationen det svaga året 2002 som gör de så pass jämställda.
Båda vinerna kommer dock vinna på ytterligare lagring. Jag kan gott vänta runt 3-5 år innan jag provar nästa 2002'a även om de slinker ner väldigt lätt redan nu.

Konjärens flaska provar vi blint. Den första reaktionen är att det är ett väldigt bra vin med stor insmickrande doft av högsta snitt. Rätt modern med med bra ryggrad, lite som Pape Clement skulle man kunna säga. Superfin doft med en hel del fin choklad, kaffe, lera, lite basilika, plommon, sötbärig frukt av vildhallon, sötlakrits och en del vediga Bordeauxdrag. Det måste vara Merlot som dominerar. Jag är inne på en Saint Emilion av hög klass med lite moderna drag, kanske lite som Grand Mayne 1998 var för fyra år sedan eller en till och med en Pavie-Decesse. Det känns mer modernt än P-C ovan med mer smörkola vilken nog bara behöver lite mer tid för att slipas ned.


Vi får ledtråden att det är andra sidan. Merlotinslaget leder då till Saint Estephe. Det här insmickrande anslaget är det inte alla som har i Saint Estephe. En del hus dyker upp och Cos ligger nära till hands men tar man med sig en Cos lite spontant så där till någon man aldrig druckit vin med tidigare? Det gör man uppenbarligen vilket uppskattas enormt, varför har jag inte bjudit över Konjären tidigare. Den här flaskan har inte det starka draget av kokos som jag brukar känna i Cos men kvaliteten är där. Det här vinet är nog det som skulle vinna mest på lagring. Med tanke på hur öppen 1996'an var för något år sedan så skulle jag säga 4-5 år.

fredag, februari 18, 2011

The Square

Dags att ta tag i skrivandet igen, börjar med ett restaurangbesök första dagen på semestern.

The Square ligger i London och har haft sina två stjärnor rätt länge. När jag har vägarna förbi London försöker jag passa på att gå på något bra ställe för att få bättre uppfattning om den typen av restauranger i England.

Avsmakningsmenyn bestod av 9 rätter. Bra ammisar. Konstig första rätt som var en varm viltconsommé med tung ägg och baconkräm. Första rätten brukar vara något lätt och fräscht men fräschör är inte deras ledord märkte jag.


En rätt de verkade vara stolta över, öppen lasagne med dorsetkrabba var väl mjäkig och slätstruken, men okomplicerat god. En del rätter stack ut lite extra som havskräftorna med ostgnocci och tryffel. Den halstrade färska anklevern är kanske den bästa jag ätit och var min favoriträtt. Cheesecaken på Brillat-Savarin var också ytterst bra.


Saker jag reagerade på var att så gott som alla rätter var rejält stabbiga, i rätterna ingick det, i följdordning : 1.ägg/baconkräm, 2. pasta, 3. gnocci och potatiskräm, 4. anklever, 5. potatiskräm, 6. fet kastanjekräm, 7. ostfondue, 8. cheesecake, 9. sufflé.
Mättnadskänslan var inte helt angenäm efter den fett- och kolhydratchocken.

I helhet väldigt bra på en nivå som försvarade sina två stjärnor men inte mer och inte i närheten av Michael Wearing. Värt att prova men jag kommer nog inte gå dit igen.

Vinpaketet var kul med många oväntade viner helt i min smak. Hade det inte varit så kul viner hade jag tagit viner från listan istället som är väldigt bra men har lite för lite fräscha vita viner.


Att börja med Barrals vita vin är minst sagt vågat, de hade luftat den innan för att bli av med de värsta volatila dragen och jag vart glatt överraskad. Den jag drack senast var 2006 vilken var nästan odrickbar, den här var riktig bra även om det är ett väl kraftigt vin att börja med. Tung och kraftig med volatila drag men komplext och intressant.

Sen var det ännu ett vin som överraskade positivt, senast jag drack Szepsys vita standardfurmint var den platt och trist. Den här var ruggigt bra med fina fattoner, strålande mineralkänsla och bra syra. Bättre än den Kakas jag drack för ett tag sen som hade oxidativa drag. Nog bästa vinet under kvällen. FV tyckte visst likadant nyligen.

Viogniervinet var även det väldigt bra med helt intakt känsla och bra syra trots fem års ålder, väldigt nöjd hittills. Måste kolla upp Ogiers Viognierviner i framtiden, det här var oväntat bra.

Sött bra vin till anklevern, mer koncentrerat och bättre än jag minns Clos Thou som fanns på SB för några år sedan.

Den röda Bourgognen var det klart sämsta vinet, vek frukt och gröna toner, inte ok. Jag tog in en annan som de hade på glas.


Bandolen smakade Bandol, helt ok men lite ointressant, finns bättre. Jag hade gärna betalt lite mer för att få Tempier. Jag började bli väl mätt och matt vid det här laget.

God Pinot Gris med restsötma men inget att minnas och det sista söta var som att dricka lönnsirap, kloggigt på ett sätt som inte är min stil. Men som helhet var det ett ovanligt kul vinpaket, hade jag bara fått ett riktigt gott rött vin till någon av varmrätterna hade jag varit helt nöjd. En Nebbiolo hade suttit bra.

För första gången någonsin klarade jag inte av att äta upp min godisbitar till kaffet.