söndag, april 29, 2012

Restaurang Djuret, Chateau Magdelaine 1998 och Chambolle-Musigny 2004 (J.J. Confuron)


Restaurang Djuret har bra priser på sina viner, lägstaprisnivån är rätt hög men det stör inte mig. Det måste vara en av sveriges bästa vinlistor, helt enorm. Vinlistan var en stor anledning att vi valde Djuret för ett spontanbesök. Maten var bra men saknade lite finess och fräschör enligt mig. En riktig köttchock med tema anka och kyckling.

Kvaliteten på råvaror och tillagning höll bra nivå, det var nog mest att det blev för mycket av allt kött, fet rotsakskräm och smörade skyer. Något som bröt av med fräschör hade uppskattats, förrätten var bättre i det avseendet. Men bra är det, man ska komma ihåg att jag framförallt gillar grönsaker och fisk/skaldjur när man läser det aningens återhållna helhetsintrycket.

Magdelainen var uppfriskande klassisk i stilen med järnig lite knuten frukt vid öppnandet. Öppnade upp sig väldigt bra med finstämd frukt, inte alls massivt eller modernt. Riktigt bra även om den har en bit kvar till de bästa från St. Emilion. Och för knappa 900 på restaurang var det ett kap.

Chambollen däremot var klart modern i anslaget. Helt öppen med massiv pinotfrukt i lite slampig stil som funkade väldigt bra. Inte överdriven på något sätt, komplext och väldigt gott. Årgången la till ett aningens stjälkigt drag som mest gav fräschör till den täta frukten, yummy.
Måste kolla upp Confuron i framtiden. De på Cellartracker måste haft dåliga flaskor, ”muted”; ”flat”?!? Och sen ska jag försöka få rätsida på hur J.J. Confuron och Confuron-Cotetidot hänger ihop, nån som vet?

lördag, april 28, 2012

Riesling Zöbinger Heiligstein Alte Reben 2001 (Bründlmayer)


Det ser ut som flaskan har minst 50 år på nacken men det är bara mina tidigare fuktproblem som nästan har raderat etiketten.

Fyllig och god riesling, inte så mycket stenig petroleum utan mest fet gul frukt och mjuka citrustoner, örter och lite anis.

Smaken följer doften, en liten bitterhet stör, givetvis gott men lite opersonligt på nåt sätt. Men riktigt schysst till en ugnsbakad kyckling. Ska jag köpa riesling i den här prisklassen numera så lutar jag mer åt en tysk, säg, Christmanns IDIG.

fredag, april 27, 2012

Chablis Grand Cru ”Les Clos” 2004 (Drouhin)


Det här vinet har utvecklats oväntat mycket. Det har tydliga toner av nötter, smör, honung, nästan lite arrakstoner. Uppenbarligen svårgissat för de andra som är med, de tydliga fattonerna ställer nog till det.

Gott men lite atypiskt, jag som har druckit det här förr känner igen det även om det är konstigt moget. Halm, honung, gul fet frukt. Krämigare och fetare känsla än vad man normalt associerar Chablis med och har inte den där riktigt kritiga känslan. Dags att dricka upp.

söndag, april 22, 2012

Hermitage ”Marquis de la Tourette” 1996 och Leoville Las Cases 1994


Lite inspirerad av att det lanseras nya årgångar av det här vinet som även verkar ha bytt namn tar jag upp en av de sista flaskorna. Tidigare har det varit riktigt snipigt och trist, för knappa tre år sedan verkade det ha börjat öppna upp sig lite grann. Läste frankos sågning av 2009'an och kände igen mig med tidigare intryck.

Det ter sig som väntat med ok bra röd frukt i örtig stil med tydlig garriguekänsla, den där otäckt vassa syran har mildrats ännu mer. Klart bättre än för några år sedan, gott men inte alls stort, lite ogint. Smaken är slank och fräsch med lite endimensionell frukt, mycket örter, lite korv, sten. Med tanke på att det kostade ungefär lika mycket som Jamets CR vid inköp så är det sisådär (nu är Jamet klart dyrare).

Efter ca två timmar genomgår vinet på 15 minuter en av de mest häpnadsväckande transformeringar jag har upplevt. Från det ok intrycket lyfter det nåt helt enormt. Frukten breddas och växer på djupet på ett helt osannolikt sätt, det går inte att förstå att det är samma vin. Nu finns den där riktigt fina blommiga aromatiska känslan som syrah kan ha, liksom Jamets CR. Sista glaset är helt outstanding, strålande bra och typisk syrah i klassisk stil. Jag och min vinvän sitter med tappade hakor, men glada. Vi kommer fram till att det är nära men nog snäppet under Jamet 98 i somras.

Leoville Las Cases 1994 har sicksackat mellan väldigt bra till helt intetsägande. Den här är riktigt bra. Tät och förvånansvärt primär traditionell bordeauxdoft med plommon, kolaböna, cederträ, gräs och grafit. Väldigt gott men saknar storheten som Gruaud-Larose 96 hade. Tät och för årgången maffig smak med integrerade fat, djup fin frukt men har ingen riktig Saint Julienparfym. Går från ”klart bättre än Hermitagen” till en side-kick då Hermitagen startar raketmotorerna.

Ytterst oväntad vinupplevelse, en upprepning av lektion i syrahtunnelbeteende och jag citerar mig själv när jag provade Croz 1996 av Graillot senast: Som det här vinet levererar nu är alla flaskor jag druckit tidigare bortkastade, en nyttig läxa.

Finca Dofí 2001 och Gran Clos 2004


Först öppnar jag Finca Dofí 2001. Den här typen av vin blir alltmer ointressant för mig, jag vet iof att det finns bättre Prioratviner än det här.

Det luktar starkvin, portvin i trist stum fas skulle jag säga. Mest torkad mörk frukt, russin, eldig känsla, stumt och rätt trist i största allmänhet. Det här är ett vin som bara kan bli omtyckt av de som vet vad det är och vad det kostar. Usel pris/kvalitetsleverans, 499 kr, jo men tjena! Nu betalade jag runt 200 vilket är helt ok men mer än så borde den här typen av vin inte kosta.

Kompakt och eldig smak, russin och kryddor, rätt ointressant och utan fräschör.
Förra gången jag drack det här hade jag inga förväntningar alls och drack det bredvid ett av årets mest negativa vinupplevelser, Tenuta Belguardo 2003. Då tyckte jag det var bättre än väntat men nu finns det inga förmildrande omständigheter.
Lånad/snodd bild...
Som jämförelse testar jag Gran Clos 2004 parallellt. Det är givetvis också kompakt och eldigt, minst lika eldigt, men det finns nåt mer som lyfter det här och gör det klart mer intressant. En örtig/gräsig ton som går mot slånbär blandat med en balsamisk känsla och en liten ruffighet som får det att kravla sig ur det massiva alkoholträsket.
Kanske inte heller ett favoritvin men klart bättre och mer givande än Finca Dofí, det här är faktiskt riktigt gott. För mindre än hälften av Finca Dofis pris har jag inga problem med det här. Smaken har den vanliga kombon av julkryddor, teblad, dov mörk frukt etc men med den ovan nämnda balsamiska känslan.

Ur mitt perspektiv är Priorat tillsammans med den moderna vinstilen från södra Rhonedalen med omnejd den mest uppblåsta bubblan bland exklusiva viner just nu. Jag kan inte fatta varför de hyllas som de gör, och de har likheter sinsemellan. Sen finns det givetvis ett och annat vin därifrån som är bra.

fredag, april 20, 2012

Gruaud Larose 1996 och Perlato del Bosco 2002


Årets hittills bästa vin på hemmafronten är, utan konkurrens, Gruaud Larose 1996. Fantastisk typicitet med cederträ, underbar blommighet, viol, tobak, stringent men ytterst finstämd frukt, krossad sten och järn. Perfekt mognad med fina tertiära aromer men med helt intakt och utvecklad frukt.

Tät smak helt utan överdrivna fattoner som många av mina senaste bordeauxviner har dragits med, klassiskt på alla plan. Enormt gott på alla sätt, långt och fräscht med strålande mineralitet. Den blir ännu bättre efter nån timme och blir än mer komplex.

Just det, vi drack ett annat bra vin parallellt. Tua Ritas Perlato del Bosco med lite ålder. Jag vart positivt överraskad över hur pass fräscht och återhållet det upplevdes, hade nog väntat mig nåt rätt fläskigt. Stramt och örtigt med toner av tegel, röd frukt, lätt flintig stenighet, plommon och fina kärntoner. Jag trodde det innehöll ett uns Syrah med sin örtiga aningens rökiga röda frukt, på baksidan står det dock bara Sangiovese.

Läskande med nästan nebbiololik fräschör. Ingen tydlig ek (bara använda), örter, viol, cedereträ. Det förändras mycket med luft och får en mer fläskig smörkolaton. Jag föredrog det nog som oluftat. Inget problem med kartighet trots årgången, det där med årgångar är ju ändå rätt överdrivet. Bra vin men det står sig givetvis helt slätt mot Gruddan bredvid.

tisdag, april 17, 2012

Evenstad Reserve Pinot Noir 2006 (Domaine Serene)


Tänkte det skulle vara intressant att se hur de här låg till efter den lilla besvikelsen av Fort Ross.
Den har öppnat upp sig rejält, frukten osar ur glaset med tät lite fatig söt pinotfrukt. Jag saknar lite av stringensen eller djupet jag väntat mig, den är mer direkt och fluffig än återhållet snygg.

Tät krämig smak, komplex pinotfrukt som mest handlar om tät söt frukt än verkligt djup. Riktigt bra men inte så pass som jag hoppats, minns den mogna 2003'an som ett betydligt djupare och mer ”intellektuellt” vin än det här. Dock ett stort steg upp från Fort Ross.

onsdag, april 11, 2012

Barolo 2001 (Batasiolo) och Barbaresco ”Serraboella” 2005 (Cigliuti)


Får denna upphällt blint. Hmm, stor aromatisk doft, riktigt bra. Mynta, blommor, tydliga fattoner, huvudsakligen röd frukt, lite kärnbittra toner. Jag är helt inne på Brunello vilket det inte är, mycket bra i en fatig men balanserad stil.

Med erfarenhet av tidigare felgissningar i exakt samma stil då jag tog Cicala 2001 för en Brunello så gissar jag på något motsvarande vilket stämmer. Den här producenten har jag aldrig hört talas om men gillar man Aldo Conternos stil så bör man gilla det här.

Det blev en ofrivillig men intressant jämförelse då jag öppnade en Serraboella 2005. Den var precis lika anmärkningsvärt bra som tidigare. Enastående komplex nebbikänsla med stort djup och personlighet. Fantastiskt vin och ett klart snäpp bättre än Barolon. Drickbar nu men med ett långt liv framför sig.

söndag, april 08, 2012

Vosne-Romanée 2005 (Sylvain Cathiard) och Échezeaux 2007 (Daniel Rion)


Vosne av Cathiard är, givetvis, väldigt bra. Tät Vosnetypisk doft av nötter, blommor, örter, röd aningen träig frukt och annat i en rätt stram lagringskrävande stil som är väldigt bra men lite krävande.
Tät smak som följer doften med röd frukt, örter, lakrits, citrus, tätt men silkigt. Riktigt bra men fortfarande lite lagringskrävande stumt.

Efter denna dricker vi en Grand Cru av den ena av bröderna Rion, de är enligt hörsägen djupa ovänner. Helt enligt klassificeringen så spöar det här klart det tidigare vinet trots svag årgång mot bra. Stor och enormt aromatisk doft i ungt bärig och blommig burgundisk stil. Exotiska kryddor och citrusskal, stort på alla sätt bortsett från att det ännu är helt primärt.

Det är framförallt i smaken dess ungdom visar sig med en markerad ung syra som lägger sig en del med luftning men det är redan väldigt gott och komplett. Tät parfymerad smak med stort djup, väl ungt men med stor potential. Wow, det här kommer bli fantastiskt om några år, bästa Pinoten på länge.

Daniel Rion har hamnat lite under bourgogneradarn vilket uppskattas då priserna är modesta, framförallt för högre klassificeringar.

fredag, april 06, 2012

Colección Rubini Malbec Crianza 2006 (Ocucaje)


Peru är ett fantastiskt land att resa i med sevärdheter som Colca Canyon, Cuzco, Macchu Picchu och Sydamerikas bästa restaurang.
Men när det gäller vin, gör om, gör rätt. Kokta rotsaker och bränt gummi är inte bra i ett vin, uselt och inte tillnärmelsevis värt sina ca 140 kr (vilket är rätt mycket pengar i Peru). Det här ska vara bland det bättre som Peru har att erbjuda i vinväg, hoppas det inte stämmer.

Perus huvudsakliga vinområde är Ica vilket ligger vid kusten i södra delen av landet, söder om Lima, rätt nära Chile.

torsdag, april 05, 2012

Chateau Destieux 2001


Destieux drivs av familjen Dauriac som även äger Le Clemence i Pomerol. Vinerna är Rollandifierade då de visst är goda vänner.

Jag minns denna som väldigt bra i något modern Italieninspirerad stil. Nu upplever jag den som hårt fatad och extremt modern, men ändå bra. Bitarna sitter ännu inte riktigt ihop ännu men det här kan bli något väldigt bra.
Fat som sagt, tät mörk frukt, kaffetoner, stort och svulstigt. Andra gissar på Bolgheri, inte helt fel ute stilmässigt. Bra och ett jäkligt snyggt bygge men lite för modernt för mig numera. Det är lite Pavie-light över det, kan bli enastående om allt sätter sig och om man gillar stilen. Ett väldigt bra vin för modesta 300+ men lite väl fläskigt. Jag hoppas att det sätter sig och väntar minst fem år.

måndag, april 02, 2012

Chateau Cantelys 2004


Det är alltid lite gambling med vita bordeauxer, den senaste av de här var oxiderad. Att få en fräsch vit bordeaux med lite ålder verkar vara som att singla slant. Trevligt nog är den här helt korrekt

Örtig/gräsig doft med både Semillon och Sauvignon Blancinslag. Vax, honung, krusbär, rågummi, lite fat och citrongräs. Väldigt bra med fin mognad och fascinerande personlighet som vit bordeaux har.

Medeltät smak med karaktär. Friska citrustoner och gräs blandas med gråpäron och annan stenfrukt, lite krämiga fattoner och honung. Gott och inget bråttom att dricka upp om alla flaskor är så här.