Solaia 1994 och Ghiaie della Furba 2004

Småbarnsföräldrar har inte samma möjligheter att dricka vin som jag. När J undrar om jag kan komma över och dela hans sista flaska Solaia 1994 är det enkelt att tacka ja, den borde man väl kunna få ner. Jag tar med en flaska Ghiaie della Furba för en jämförelse.

Solaia 1994 består enligt baksidesetiketten av 80% Cabernet Sauvignon och resten Sangiovese, druvblandningen har förändrats en del genom åren. Numera är det inte heller längre en VdT som den var då.
16 år är mycket för ett italienskt vin men Cab tål ju lagring, det är inte en kväll för finlir utan mest äta, dricka gott och softa så inga karaffer eller nåt sånt. Det är helt intakt och fräscht, till och med lite slutet vid öppnandet. Efter en stund kommer det fram mer Cabtoner av cederträ och blyertspenna. Stilmässigt är det som en mogen amerikansk toppcab (mogen gul paprika, basilika, piptobak, kaffe) med lite italienskt rödfruktssyrliga och kärniga drag. Mycket, mycket gott.

Det är framförallt när man jämför den med Capezzenas vin bredvid som Solaias kvalitet skiner igenom. Ghiaie della Furba känns svulstig och lite jolmig i jämförelse. Det är helt klart bra men har inte alls strukturen som kombattanten bredvid. Lite mycket fat vilket ger ett modernt stylat vin som är gott men lite ointressant. Att lagra det här i motsvarande 16 år är inte att rekommendera.

Vi får inte i oss allt vin, vilket vin som det är kvar av behöver väl inte nämnas. Sista slurken av Solaia är strålande bra, luftning hade varit bra. Total avsaknad av fällning vilket är konstigt med tanke på vin och ålder, överdriven filtrering?
Capezzanas olivolja är dock givetvis lika underbart god som vanligt.