lördag, november 24, 2012

Sex sällsynt bra viner på en bättre måndag

Här i veckan var vi sex vinroade människor som träffades och drack några goda viner, bland annat en annan vinbloggare, konjären. Reglerna var ett vin per person som hälldes blint för de andra. Tre viner per omgång. Alltid en kul gissningslek.
 
Echezeaux 2007 (Daniel Rion)
Det här vinet har jag druckit förr och visste vilket det var. Ytterst fin doft med drag av mossa, vildhallon, citrusskal, tät lite sötaktig frukt med stort djup.

Med luftning blir smaken rätt mjuk med mycket tät komplex frukt, en välgjord och tillgänglig Echezeaux trots sin unga ålder. En kaskad av söta röda bär, citrusskal och blommor. Mycket bra. Flera var inne på någon nya-världenpinot vilket jag inte var helt med på, det låter mer i linje med brodern Patrices viner.

Spätburgunder 1999 (Meyer-Näkel)
Klart udda lite murken doft med långt gången mognad. Gammalt trä, lakrits, krut, ett uns arrak och söta fruktaromer.

Mjuk sötaktig silkig frukt åt det röda hållet, rejält åldersstigen, citrusskal, salmiak.
Mycket svårgissat, jag var inne på någon rejält gammal grenache av klassiskt och bra snitt. Klar överraskning och betydligt yngre än vad alla trodde.

Côte-Rôtie 2000 (Jamet)
Mitt vin. Som vanligt väldigt aromatisk med mängder av blommor och röd frukt, lätt rökiga animaliska drag och rejält med lavendel och andra rostade örter.

Efter lite virrande kom de andra fram rätt bra till vad det var. Bra men inte alls på samma nivå som 98'an.

Opus One 1986
Här var det enkelt, trodde vi.
Rejält mogen underbart djup doft, cederträ, viol, mogen finstämd frukt, tydlig ton av lera och järnmalm, blyertspenna. Strålande!

Mjuk mogen smak av klassiskt snitt. Imponerande komplext och bästa vinet under kvällen. Underbart gott vin.

Att det var bordeaux kändes självklart. Efter lite diskussion lutade vi åt Pessac och då isådanafall ett av de bättre slotten. Kvällens mest tappade hakor när flaskan avtäcktes och förmodligen det bästa amerikanska vin jag druckit.

Mas de Daumas Gassac 1982
Även denna var väldigt finstämd i klassisk stil med tydliga drag av cederträ, malen sten, dov mörk frukt, viol och mint.

Trots en del utveckling så känns den ännu lite ung med rejält av tanniner, lera, pinjenöt. Först arketypisk Bordeaux för att sen stänga ner sig lite och få lite andra drag. Definitivt Cabernetbaserat.


Om vi drog oss söderut på förra vinet kändes Medoc rimligast här. När det inte var Bordeaux så var vi rätt lost. Imponerande bra och galet ungt för ett 30 år gammalt vin, det kommer hålla i 30 till (det står på baksidan att vinet bör lagras mellan 5-50 år). Ca 75% cabernet sauvignon, resten merlot, malbec, cabernet franc och sydfranska druvor. Sällsynt informativ baksidestext.

Côte-Rôtie Brune et Blonde 2003 (Guigal)
Om de två tidigare var klassiska så var det här väldigt modernt. Yvig och extemt hårt fatad doft som inte visar någon direkt druvkaraktär. Örter, röd och mörk frukt, rostat kaffe, plommonkompott.

Massivt och rätt komplext, rätt gott trots sina svulstiga drag men i en lite svår fas.

Cote-Rotie kändes ingenstans, jag var mer inne på ett monstervin från Toskana. Kan kanske bli nåt om många fler år, årgången spelar nog stor roll för stilen.

Summa sumarum: Två pinot, två Cabernet och två syrah. Men ändå så olika, väldigt kul och lärorikt. Alla slank ner lätt med helstekt rådjurssadel och tillbehör.
Bortsett från någon enstaka annan sysselsättning är det här nog det roligaste jag vet. Tänk, vin är ett av få ämnen man kan vara oense om och ändå komma helt överens.

måndag, november 19, 2012

Chateau Pape-Clement 2002 och Aalto 2006

Chateau Pape-Clement 2002
Den här brukar vara extremt bra men den här flaskan känns rätt stum och sluten när jag öppnar den. Fina Bordeauxdrag, en del fat men den saknar det rätta djupet. Med en del luft öppnar den upp sig en del men visar inte alls samma klass som tidigare. Dock fortfarande väldigt bra.

Tät lyxigt krämig smak, det finns en del finstämd frukt, kaffe och blommiga toner men den saknar den där riktiga udden. Off flaska eller trist fas?

Aalto 2006
Precis som Pape-Clement så känns den här också oväntat stum när jag öppnar den. Efter runt två och en halv timme börjar den lossna upp. 

Till slut så får den lite karaktär med bra stenig känsla, lera, rödfruktig doft, trä. Men den här saknar också djup och något som gör det intressant. Undrar om det är mer lagring som gör susen? Jag väntar flera år till på sista flaskan.

torsdag, november 15, 2012

Chevalier-Montrachet 1999 (Domaine d'Auvenay)

Lite oplanerat hade vi en halv flaska bättre vit Bourgogne till lördagsmiddagen. D'Auvenay är en stor favorit men trots klassificering så anses hennes Puligny ”En la Richarde” vara hennes bästa vin. Tidigare har jag som hastigast provat det här vinet men den flaskan var stum och konstig. Den här är klart bättre, riktigt bra men en anings under storartad och inte alls i paritet med ”En la Richarde”.

Fortfarande ett extremt bra vin med mängder av mineraltoner, musselskal, ostronspad, krita, tändsticksplån, fascinerande, luftning gör väldigt mycket.
Markerad syra och ok men lite lätt frukt, strålande längd och snyggt integrerade fat. Mycket bra vin på klar Grand Cru-nivå men som sagt inte på samma nivå som hennes bästa.

lördag, november 10, 2012

Larrivet Haut-Brion Blanc 2006

Dov och fatig doft med honung, smör, vax, gul mogen frukt. Det är rätt fläskigt men saknar den riktiga stringensen och djupet för att motivera plats bland toppen av vit Bordeaux, vilket det i och för sig inte heller anses göra.

Smaken är rätt fet med något låg syra. Tät smak med drag av gelegodis, honung, väl mogen gul stenfrukt, smörkola. Ett rätt okomplicerat vin som inte får en att tänka efter så mycket, dagens prisnivåer tycker jag inte ligger i paritet med hur det levererar, jag betalar hellre mer pengar för tex Smith-Haut-Lafitte som är så bra som det ska vara.
Kommer inte köpa igen, om inte på rea som detta.

måndag, november 05, 2012

Restaurant Sant Pau Revisited

Foodscout hade inte varit på Sant Pau som ligger nån timme norr om Barca i lilla San Pol de Mar. Så det vart till att ta pendeln dit för lunch, fantastiskt väder med strålande solsken och 22 grader varmt samtidigt som vinterns första snö föll här hemma.
Schysst oktoberväder i San Pol de Mar.
Förväntningarna var av förklarliga skäl rätt uppskruvade, men med tanke på deras tre stjärnor och mitt förra besök så kan det inte vara annat.

Varför sydamerikanska och framförallt Peruanska smaker har slagit igenom som det har bland Barcelonas bättre restauranger tål att funderas över. Det här var andra gången och det dök upp även dagen efter.
Ammissar med Peruanska smaker.
Ammissarna var olika varianter på traditionell peruansk mat från olika delar. Jag håller helt med om att Peru har den mest intressanta matkulturen i Sydamerika, Astrid y Gaston i Lima är väldigt bra och klart bättre än de övervärderade ställena i Sau Paulo (DOM etc). 41 Grados varianter var dock bättre, bra men inte stort på nåt sätt.
Ceviche, Astrid y Gaston gör det bättre.
Första rätten var kanske den enskilt bästa på hela veckan. En enkelt tillagad havskräfta med bönor och grön tomat. Råvarukvalitet man bara kan drömma om att hitta här hemma, fenomenalt gott.
Avskalat och enkelt men enormt bra, havskräfta med grönsaker.
Sedan gick det åt fel håll med en ny variant av deras brandade. Istället för den mondrianinspirerade rätt som stod på hemsidan och som jag ätit tidigare så fick vi brandade med tre olika tillbehör som smakade bra men inte var så värst upplyftande, blodkorv, grön paprika etc. Det här var mycket sämre än den brandaderätt jag åt förra gången.
Medioker rätt på brandade.
Sen fattade vi ingenting då det kom en rätt med gambas. Gambas, pureade bruna bönor, skaldjursgelé i gurka och avkok från bönkoket. Hur gott kan bruna bönor bli? Inte så värst gott, och att sedan servera det med avkok från bönavkoket! Fullkomligt värdelös rätt som jag aldrig trodde att Sant Pau skulle få för sig att servera. Här försvann deras tredje stjärna enligt oss, obegripligt.
Gambas med bruna bönor, uselt.
Det vart bättre efter det men jag saknade de höjder som första rätten hade och som i princip alla rätter hade förra gången.
God bläckis men inte nödvändigtvis bättre än den på Alkimia.
Svåräten men god bläckisrätt.
Den huvudsakliga fiskrätten på marulk var väldigt bra, snyggt, strålande råvarukvalitet och lättgillat.
Mycket god rätt på marulk. Vi var de första som blivit serverade denna.
Kötträtten var bra men stack inte ut så mycket, godkänd men inte alls trestjärnig.
God speciell styckningsdel av gris.
Som helhet var det alltför många dippar den här gången för att motivera deras tre stjärnor vilket var en rejäl besvikelse jämfört med min förra måltid. Då menyn inte var samma som fanns på hemsidan fram till dagen innan så frågade vi om det och det visade sig att ett flertal rätter var helt nya. Vi var de första som åt vissa rätter. Man undrar om de helt enkelt inte är ”färdiga” med dem, kanske kommer de ändras eller tas bort. Men på ett sånt här ställe känns det väl chansartat att servera mat man inte kan stå för.

Vi drack en flaska NUN 2010 till, samma vin av annan årgång jag drack här förra gången. Som alltid väldigt bra.

Desserterna var bra men lite slätstrukna, de är tekniskt ambitiösa men funkar inte hela vägen. Så var det förra gången också.

Jag kommer nog ändå gå tillbaka om jag får chansen, för att se hur de utvecklas. Det är fortfarande väldigt bra, när det är bra, och intressant.

torsdag, november 01, 2012

Vulcano 2008

Vulcano är något av ett ikoniskt rött vin av Österrikiska Hans Igler. Druvblandningen är i runda slängar 60% Blaufränkisch, 20% Zweigelt, 10% Merlot och 10% Cabernet Sauvignon. Mellan 30-50% nya fat beroende på årgång. Här i Österrikes soligaste område är det Blaufränkisch som gäller.

I början är det dominerat av körsbärstoner men blir med lite luft rätt Bordeauxlikt fast med mer rödfruktiga aromer. Lera, grafit, örter, citrus. Riktigt bra.

Smaken är slank och traditionell, rätt imponerande djup för ett Blaufränkischbaserat vin. I början känns den lite väl enkel och endimensionell men den växer mycket med luft och blir riktigt bra. Markerad syra, gräs, röd och mörk frukt, lätta fattoner. Kul och annorlunda, trevligt nog ett österrikiskt rött vin som inte går på det moderna spåret. Tror den kan utvecklas en hel del med lagring.
Lägger ner nån flaska för att se vad som händer.