CH by Chocapalha 2008

Chocapalha gör en mängd olika viner, vita och röda. Det här sprang jag på i höstas och fastnade för, det stod klart ut kvalitetsmässigt över alla andra portugiser. 100 % touriga nacional lagrat 22 månader på franska fat, nya eller gamla vet jag inte.

Doften är väldigt direkt och imponerande djup. Blommig och fruktig på ett lite burgundiskt sätt, lera, mineral, läder och balanserade fattoner. Väldigt bra doft om än något primär.

Även om det är ett kraftigt vin med tät smak så har det en fräschör och mineralkänsla som lyfter det här vinet markant utöver det vanliga. Även nu några månader efter provat det första gången så tycker jag det är ett av de bästa röda portugisiska viner jag druckit, det här kommer jag komma tillbaka till.

Bosquet des Papes 2007

Det här är en av få CdP'er jag tycker om. Gjort i traditionell stil utan alltför hög alkohol och jolmig känsla som modernisterna har.

Ört och rödfruktsdominerad doft med drag av hallonlikör, lakrits (nästan salmiak), pomerans och tobak. Riktigt bra doft som precis börjat få lite utveckling.

Gott och läskande rätt tät smak. Ingen påträngande alkohol eller svulstighet, fräsch röd frukt med mycket tobaksdrag. Bra matvin som säkert kan lagras längre men som är gott redan nu. Bosquet kan man lita på.

Sketch 2010

Sketch är förmodligen det mest omtalade vita vinet i Spanien just nu, att hitta en flaska har dock visat sig vara anmärkningsvärt svårt.

Ett vin gjort av Raul Perez från gamla Albarinostockar i Rias Baixas. Produktionen är ett sju år gammalt franskt ekfat på 750 liter, flaskorna lagras sedan på havsbotten en tid. Just det verkar mest vara en PR-grej som iof verkar funka. Det har blivit väldigt omskrivet, att det också är det vita spanska vin som har fått högst betyg av WA någonsin har nog även hjälpt till.

Jag hade tänkt vänta längre med en första test men kunde inte hålla fingrarna borta, det fick bli min julklapp till mig själv. Doften är väldigt snygg på ett rätt återhållsamt sätt med mineraltoner, havskänsla, mycket örter, honung, grönt te, mogen gul stenfrukt, fattonerna är knappt kännbara. Väldigt bra, inte alls fläskigt eller tungt.

Smaken är det som imponerar mest i början med lyxig krämig känsla. Bra fräschör och tydliga mineraler. Imponerande lång och komplex smak utan att vara övergjort. Med säkerhet den bästa Albarino jag druckit, på ett mer subtilt sätt än Gran Veigadares var.

Saint-Aubin 1:er Cru ”En Remilly” 2007 (Lamy)

Bättre Saint-Aubinviner av Lamy har det blivit några det senaste året. Bland hans 1:er Cruer är Derriere Chez Edouard 2007 kanske den bästa jag provat men på pappret är det ”En Remilly” och ”Murgers Dents de Chien” som ska vara de bästa.

De två lotterna ligger på sluttningen av det oansenliga men välkända ”berget” Rachet. På andra sidan sluttningen ett stenkast därifrån ligger Chevalier-Montrachet och strax nedan Le Montrachet, så jordmån och andra förutsättningar är exemplariska men givetvis är prisbilden minst sagt annorlunda. Som man ser på bilden så går en bit av En Remilly in på Chassagne-Montrachets område i direkt anslutning till Chevalier, så det görs även En Remilly från Chassagne. Grenar av släkten Colin verkar äga det mesta.

Vinet då. Precis som Lamys andra viner från 2007 är det som dominerar en imponerande mineralitet. Krossade musselskal, krita och havsstrand blandas med en balanserad dos fat, finstämd frukt åt stenfruktshållet. Mycket bra.

Läskande ännu rätt stram smak med markerad syra i linje med året. Frukten hade kunnat vara lite tätare men det är väldigt bra och komplext i som sagt mineraldriven stil. Jag gillar stilen från 2007 men har sett att vissa resencenter föredrar vinerna från varmare år som ger lite mer kött på benen. Ett vin jag gärna dricker igen.

Gevrey-Chambertin 1:er Cru Clos Saint-Jacques x 2

En kompis tog med sig två flaskor som hälldes blint för oss andra, att det var bourgogne var uppenbart men i övrigt var det lite svårgissat. Goda viner.

GC Clos Saint-Jacques 2001 av Jadot är ett gott vin men lite stumt och så att säga Jadottypiskt. Rätt utvecklad doft med lite svamp och mulljordstoner, samtidigt är fruktaromerna rätt pigga vilket gör upplevelsen något tvetydig. Gott men som sagt något opersonligt och slätstruket, som Jadot brukar vara.

GC Clos Saint-Jacques Vieille Vigne 2006 (Fourrier)

Den andra flaskan är betydligt bättre med lyxigt aromatisk blommig känsla. Så pass att jag är mer inne på Chambolle än Gevrey. Väldigt komplex och tät frukt som känns semi-modern, vissa modernt svulstiga drag men inte alls så de dominerar. Blommor, choklad, och ytterst bra vin. Imponerande att det är en 2006'a, jag gissade på 2007, 2006 dras ofta med lite vek frukt och ett lätt vegetativt inslag som denna inte alls har. Min erfarenhet av Fourrier är begränsad så det var en kul och lärorik flaska. Fourrier köper jag gärna efter det här.

Två väldigt olika vita viner

Bourgogne Blanc 2007 (Roulot)

En ynka flaska av denna fick jag med mig för ett par år sedan från södra Frankrike. Roulot är ju bra i en mineraldriven stram stil, tänkte att den borde vara hyggligt tillgänglig nu och funka till stekt pilis med jordärtkockskräm.

Nja, det är den inte riktigt. Fortfarande stram och lite knuten. Mer Pulignyig eller Chablis Grand Cruig i stilen än Meursault som är Roulots hemvist. Stenfrukt, krita, lite lätta fattoner, väldigt bra men lite ungt knuten. Luftar vinet vilket hjälper en del men den skulle tjäna på runt 3-5 års ytterligare lagring.

Dock imponerande bra för en bourgogne blanc, den jabbar klart över sin viktklass. Det är nog bara Arnaud Ente som kan matcha denna (fast i helt annan stil).

Vinha Formal 2008 (Luis Pato)

Det bästa vita vin från Portugal jag hittat är helt klart Maritavora, varför tas det inte in igen? Den här sprang jag på för ett tag sedan och gillade. Alltid kul att vidga sina vyer. Kommer från Beiras och är ett sällsynt endruvsvin av den lokala druvan Bical.

Klart egensinnig doft med örtiga drag, anisfrön, honung, kamomill, bivax, en del fat och ett lätt oxidativt drag som påminner om en del bioviner. Kul och riktigt bra.

Fyllig mogen smak. Även här en anings oxidativ men inte så det stör, honung, kolaremmar från fat, mjuk krämig gul fruktighet, örter. Riktigt bra om än inte på Maritavoras nivå, lite för dyr tyvärr jämfört med hur den levererar. 160-170 hade känts mer rimligt än 248 kr men väl värt att prova.

Geyserville 2001

Efter många långa år har det här vinet nått in i en fas som är förvånansvärt bra. Inte alls lika svulstigt och plufsigt som jag brukar tycka det är, och då är ändå Geyserville ett av de Zinfandelviner jag tycker allra mest om. En kompott av likörlika drag av vildhallon och björnbär, en del trä, balsamiska drag, korinter och allmänt tät frukt.

Rejält fruktig smak men åldern har taggat ner de mest svulstiga dragen och nu känns den riktigt balanserad med bra syra, tät frukt, kryddor som nejlika. Riktigt gott.

Det är ändå inte riktigt min typ av vin så jag har inte köpt några flaskor av senare årgångar.

Sex sällsynt bra viner på en bättre måndag

Här i veckan var vi sex vinroade människor som träffades och drack några goda viner, bland annat en annan vinbloggare, konjären. Reglerna var ett vin per person som hälldes blint för de andra. Tre viner per omgång. Alltid en kul gissningslek.

 

Echezeaux 2007 (Daniel Rion)

Det här vinet har jag druckit förr och visste vilket det var. Ytterst fin doft med drag av mossa, vildhallon, citrusskal, tät lite sötaktig frukt med stort djup.

Med luftning blir smaken rätt mjuk med mycket tät komplex frukt, en välgjord och tillgänglig Echezeaux trots sin unga ålder. En kaskad av söta röda bär, citrusskal och blommor. Mycket bra. Flera var inne på någon nya-världenpinot vilket jag inte var helt med på, det låter mer i linje med brodern Patrices viner.

Spätburgunder 1999 (Meyer-Näkel)

Klart udda lite murken doft med långt gången mognad. Gammalt trä, lakrits, krut, ett uns arrak och söta fruktaromer.

Mjuk sötaktig silkig frukt åt det röda hållet, rejält åldersstigen, citrusskal, salmiak.

Mycket svårgissat, jag var inne på någon rejält gammal grenache av klassiskt och bra snitt. Klar överraskning och betydligt yngre än vad alla trodde.

Côte-Rôtie 2000 (Jamet)

Mitt vin. Som vanligt väldigt aromatisk med mängder av blommor och röd frukt, lätt rökiga animaliska drag och rejält med lavendel och andra rostade örter.

Efter lite virrande kom de andra fram rätt bra till vad det var. Bra men inte alls på samma nivå som 98'an.

Opus One 1986

Här var det enkelt, trodde vi.

Rejält mogen underbart djup doft, cederträ, viol, mogen finstämd frukt, tydlig ton av lera och järnmalm, blyertspenna. Strålande!

Mjuk mogen smak av klassiskt snitt. Imponerande komplext och bästa vinet under kvällen. Underbart gott vin.

Att det var bordeaux kändes självklart. Efter lite diskussion lutade vi åt Pessac och då isådanafall ett av de bättre slotten. Kvällens mest tappade hakor när flaskan avtäcktes och förmodligen det bästa amerikanska vin jag druckit.

Mas de Daumas Gassac 1982

Även denna var väldigt finstämd i klassisk stil med tydliga drag av cederträ, malen sten, dov mörk frukt, viol och mint.

Trots en del utveckling så känns den ännu lite ung med rejält av tanniner, lera, pinjenöt. Först arketypisk Bordeaux för att sen stänga ner sig lite och få lite andra drag. Definitivt Cabernetbaserat.

Om vi drog oss söderut på förra vinet kändes Medoc rimligast här. När det inte var Bordeaux så var vi rätt lost. Imponerande bra och galet ungt för ett 30 år gammalt vin, det kommer hålla i 30 till (det står på baksidan att vinet bör lagras mellan 5-50 år). Ca 75% cabernet sauvignon, resten merlot, malbec, cabernet franc och sydfranska druvor. Sällsynt informativ baksidestext.

Côte-Rôtie Brune et Blonde 2003 (Guigal)

Om de två tidigare var klassiska så var det här väldigt modernt. Yvig och extemt hårt fatad doft som inte visar någon direkt druvkaraktär. Örter, röd och mörk frukt, rostat kaffe, plommonkompott.

Massivt och rätt komplext, rätt gott trots sina svulstiga drag men i en lite svår fas.

Cote-Rotie kändes ingenstans, jag var mer inne på ett monstervin från Toskana. Kan kanske bli nåt om många fler år, årgången spelar nog stor roll för stilen.

Summa sumarum: Två pinot, två Cabernet och två syrah. Men ändå så olika, väldigt kul och lärorikt. Alla slank ner lätt med helstekt rådjurssadel och tillbehör.

Bortsett från någon enstaka annan sysselsättning är det här nog det roligaste jag vet. Tänk, vin är ett av få ämnen man kan vara oense om och ändå komma helt överens.

Chateau Pape-Clement 2002 och Aalto 2006

Chateau Pape-Clement 2002

Den här brukar vara extremt bra men den här flaskan känns rätt stum och sluten när jag öppnar den. Fina Bordeauxdrag, en del fat men den saknar det rätta djupet. Med en del luft öppnar den upp sig en del men visar inte alls samma klass som tidigare. Dock fortfarande väldigt bra.

Tät lyxigt krämig smak, det finns en del finstämd frukt, kaffe och blommiga toner men den saknar den där riktiga udden. Off flaska eller trist fas?

Aalto 2006

Precis som Pape-Clement så känns den här också oväntat stum när jag öppnar den. Efter runt två och en halv timme börjar den lossna upp. 

Till slut så får den lite karaktär med bra stenig känsla, lera, rödfruktig doft, trä. Men den här saknar också djup och något som gör det intressant. Undrar om det är mer lagring som gör susen? Jag väntar flera år till på sista flaskan.

Chevalier-Montrachet 1999 (Domaine d'Auvenay)

Lite oplanerat hade vi en halv flaska bättre vit Bourgogne till lördagsmiddagen. D'Auvenay är en stor favorit men trots klassificering så anses hennes Puligny ”En la Richarde” vara hennes bästa vin. Tidigare har jag som hastigast provat det här vinet men den flaskan var stum och konstig. Den här är klart bättre, riktigt bra men en anings under storartad och inte alls i paritet med ”En la Richarde”.

Fortfarande ett extremt bra vin med mängder av mineraltoner, musselskal, ostronspad, krita, tändsticksplån, fascinerande, luftning gör väldigt mycket.

Markerad syra och ok men lite lätt frukt, strålande längd och snyggt integrerade fat. Mycket bra vin på klar Grand Cru-nivå men som sagt inte på samma nivå som hennes bästa.