Leoville -Las-Cases 1994 och Mas la Plana 2002

11 flaskan LLC-94 från en låda. Tyvärr är denna en av de som inte är så värst kul. Saknar frukt och djup men har väldiga klassiska drag av stål, cigarrlåda, en känsla av rost/borstat stål i Pauillacliknande stil. Blir lite bättre med luft och är ett klart gott vin men inte så som de kan vara. Dags att dricka upp.

Mas la Planan är fruktintensiv i varm stil med märkbara drag av fat, kaffe, mörk lite likörlik fruk, ännu rätt påtagliga tanniner. Lättgillat och välgjort trots ett, på pappret, dåligt år. Priset på Mas la Plana har dragit iväg över min smärtgräns sett till dess kvalitet men denna var god. Kan lagras i minst 3-5 år till.

Några Bordeauxviner av enklare snitt med viss ålder

Chateau Graulet, 1976, 1985 och 1986

Chateau Graulet kommer från Côtes de Blay, ett premier cruläge vid namn Plassac. Helt okänt 1:er cruläge eller hus för mig. De gör visst fortfarande vin.

76'an är rejält knuten med med mycket mognad, den känns extremt hårt svavlad på ett otidsenligt sätt och behöver mängder med ovarsam hantering i karaff för att öppna upp sig. Jordig och lite skeppsvraksorienterad med något uttorkad frukt, cederträ och örter. Slankt och gott på ett enkelt sätt.

85'an är den som tveklöst har mest frukt kvar. Imponerande komplext och gott för sin oansenliga nivå. Plommon, viol och mörk bitter choklad balanseras av ok syra och finstämda mognadstoner. Riktigt bra.

86'an har ungefär samma mognad som 85'an men har inte samma täta frukt. En del föredrar denna men jag gillade 85'an bäst. Slank och stenig med drag av borstat stål, viol och gräs. Bra.

Representativa flaskor för dessa närliggande årgångar rent stilmässigt.

Leoville Barton 1982

Denna känns väldigt murken och mogen och vi undviker att ge den alltför mycket luft vilket visar sig vara något av en missbedömning. Efter nån timme kommer alltmer frukt fram och den blir riktigt god med mer Bordeauxlika drag, vilket inte var självklart i början då den nästan kändes italienskt syrlig. Kanske inte en optimalt lagrad flaska men ett klart steg upp jmf med de enklare vinerna innan, dock hade jag nog väntat mig mer från en 2'a Cru från 82'a. Väldigt gott hur man än vrider och vänder på det, efter luftning.

De enklare flaskorna är härtappade av Vin & Sprit med informativa baksidesetiketter vilket väcker sentimentala minnen från då jag började dricka vin lite mer seriöst.

Leoville-Las-Cases 1994 och Chateau du Tertre 2003

Leoville-Las-Cases 1994

De här flaskorna har gått upp och ned. Som sämst är de stumma och intetsägande men som bäst är de fantastiskt goda. Den här flaskan låg någonstans mellan de två ytterligheterna. Finstämd klassisk frukt, inga som helst svulstiga drag, blyertspenna, stål och tegel, väldigt gott vin men inte stort. Tror inte de kommer bli så värst mycket bättre med ytterligare lagring.

Chateau du Tertre 2003

Vid sidan av LLC ovan så känns det här väldigt modernt, och ungt. Tät och svulstig massiv frukt med drag av kaffe, blommor och fat. Inget dåligt vin men rätt forcerat och årgången gör sig påmind med ett lite bränt drag. Lite för modernt för min smak idag, ett svalt år borde det dock kunna fungera bättre.

Traditionell vindekadens på midsommardagen

Liksom föregående år samlades vi ett gäng och öppnade några flaskor av bland det bättre/intressantare vi har på midsommardagen. Som en julafton för vuxna.

Vilmart "Coeur de Cuvée" 1999
Jag började sedvanligt med ett bubbel. Med tanke på den svaga årgången men hur bra rosén av Vilmart var för två år sedan så verkade det här passande, synd att lagra sönder den.

Det är bra men inte så massivt och bra som jag väntat mig. Frukten känns mer återhållen än jag brukar uppleva dem. Ändå väldigt bra bubbel med ytterst bra munkänla, fylligt med gul mogen frukt, lite tropiska toner. Som en vit Bourgogne med bubblor. Att det är 100% nya fat märks inte alls, vilket ger en indikation på grundmaterialkvaliteten. Riktigt bra men ändå inte upp till förväntningarna.

Chablis 1:er Cru ”Montée de Tonnerre” 2005 (Raveneau)
Den här däremot levererade på topp. Raveneau behöver mycket tid men med tanke på det varma året och att jag inte provat någon flaska av dessa tidigare så drog jag en.

Alldeles enormt bra djup doft men mängder av mineral och finess. Faten känns mer än väntat, förmodligen spelar det varma året in i intrycket. En täthet, kvalitet och ”värme” som drar tankarna åt en högkvalitativ Puligny eller liknande. Drickfärdig men kan nog utvecklas positivt i ytterligare några år. Fantastiskt vin, kvällens vin efter Chateau Margaux enligt mig.


Riesling Pechstein 2004 (Bürklin-Wolf)
Som en intressant jämförelse så öppnade jag denna parallellt. Väldigt Bürklintypisk med stram stenig återhållen doft. Inga som helst drag av petroleum, precis som Bürklin vill ha det. Vet man som jag att det är en riesling så är det uppenbart men inte annars visade det sig. Röda äpplen, stenfrukt och blodgrape, mycket mineral. Väldigt bra vin som kan utvecklas vidare och bästa rieslingen på väldigt länge för mig.


Chateau Leoville-Barton 1953
Sen gick vi över till rött. Den första flaskan behövde inte täckas över då etiketten helt försvunnit under åren. Man kunde dock se årtalet 195?.

Rejält mogen, en smakpreferens om den var övermogen men den balanserade åtminstone nära. Ålderssyrlig smak men inte oxiderad, drag av gammalt trä, svamp, tryffel, kaffe och gräs. Kändes cabbaserat. Jag tycker det är svårt att känna tydligt ursprung när viner blir så här gamla, de olika karaktärerna smälter liksom ihop men denna gång var vi väldigt rätt ute.


Chateau Margaux 1999
Nästa vin var, givetvis, betydligt yngre vid första anblick. Ytterst bra och komplext, mycket blommor, lera, finstämd frukt med tobak, viol och cederträ. Enastående känsla i munnen, ”dyr” smak.

Jag var inne på sent 90-tal och kanske Pichon-Lalande men fick då hinten att det var högre klassat = första cru. Trodde då Lafitte pga den ”eleganta” stilen. Drickfärdig men kommer leva länge.
 

Chateau Pichon-Baron 1999
Jag hade passande nog dragit en annan bra 99'a. Denna upplevdes yngre än Margaux'n, ståligare, stramare men inte lika komplex. Mer fattoner, grus, dov frukt, cigarrlåda och allmänt väldigt Pauillactypisk, kanske lite mjuk i hullet. Visade sig vara rätt lättgissat. Denna behöver mer tid, dagen efter var ett sista glas klart bättre.


Clos de l'Oratoire 2000
Uppenbart ännu en Bordeaux men nu i klart mer modern stil och även högra stranden. Supertät aromatisk doft med imponerande djup. Choklad, blommor, orientaliska kryddor som kanel och sandelträ. En del ek i maffig stil men väldigt bra. Kände igen den sedan tidigare.  

Brunello di Montalcino Riserva 2004 (Fuligni)
Då det blev tjatigt med all bordeaux som alla hade tagit med sig ovetandes om varandras viner så öppnade jag denna. Väldigt bra i stram stil, rödsyrlig frukt, en del fat, tobak, citrus och lera. Väldigt bra men behöver fortfarande mer tid och hade tufft motstånd mot vinerna bredvid.

Chateau Montus Cuvée Prestige 1995
Denna provade jag för några veckor sedan. Då var den väldigt mogen med bonniga drag, lätt brettig, ålderstigen men intressant.

Den här flaskan är helt annorlunda, kände inte alls igen den. Här är intrycket väldigt ungt, ståligt och utan bonnig känsla. Däremot extremt bordeauxlik, jag gissade på Chasse-Spleen från typ 98. En väldigt bra Madiran men den stod sig slätt denna kväll. Det är taskigt när detta vin ter sig som sämst i klassen, för det är bra.


Coraïl 1998
Jag öppnade denna som ett mellanspel efter maten för att få lite variation i smakbilden som blev löjligt enahanda (men bra). Var helt säker på att ingen hade provat vinet innan och tror jag lovade bort min vinsamling till den som plockade det blint, ingen risk.

Coraïl består av en udda druvmix av chardonnay, savagnin, trosseau, pinot noir och poulsard. Som en mycket lättviktigt och mogen röd Bourgogne, fast ändå inte. Svårbeskrivet vin som har drag av citrusskal, krita, lera, mulljord, hallon, gräs. Inte stort men sällsynt eget och gott, fenomenalt för priset. Det går inte att placera det här vinet i normala vinkategorier som vitt, rött eller rosé men det ligger någonstans mellan en rosé och ett rött vin.

Chateua Rieussec 1999
Denna var perfekt mogen (halvflaska). Supertät tropisk frukt med mängder av botrytis i sötlimmig stil men ändå fräsch. Svingott.

Väldigt bra vinkväll men chockerande att vi inte drack någon röd Bourgogne.

Chateau Talbot 2009, Hermitage ”Monier de la Sizeranne” 1989

Sällan har jag gått så fel på två viner som dessa nedan.

Min första tanke när jag får det här blint framför mig är att det är ett chilenskt vin. Dels den utanpåliggande fathanteringen men framförallt den där rätt otäcka grönt kartiga pyrizinkänslan som de flesta chilenska viner dras med. Att det är ett seriöst vin känns på sin täta komplexa frukt men i nuläget känns eken smörkoladominerad och ointegrerad. Inte kul alls faktiskt, eken kan lösa sig med tiden men den där gröna tonen är oroväckande.

Facit: Chateau Talbot 2009
Yiack, ska det verkligen vara så här? Samma intryck dag två, vänta minst 10 år.

Detta är däremot ruggigt bra och snyggt, känns som en fruktdriven mogen bordeaux från västra stranden med hög andel merlot = Saint Estephe. Varför inte en Cos med en del ålder, det är på den nivån. Tobak, plommon, gräs, cederträ, blommor och en fint krämig lyxig känsla. Storartat.

Facit: Hermitage ”Monier de la Sizeranne” 1989
Jag öppnade en medioker 94'a för nästan 4 år sedan och skrev att den hade varit svår att plocka som en Hermitage om den druckits blint och noterade en krämighet, plommon, gräs etc. Den var kanske bara för ung jmf med denna som var nio år äldre (och från ett mycket bättre år), men var är känslan av Hermitage?

Chateau Pichon-Lalande 1966 (375 ml), Pol Roger 1996, Riesling Alte Reben 2006 (Schloss Gobelsburg), Riesling IDIG 2005 (Christmann), Hautes-Côtes de Nuits ”Clos-Saint Philibert” 2008 (Meo-Camuzet), Meursault ”Clos de la Barre” 2003 (Comtes Lafon), Felix Callejo Family Reserve 2005, Dominus 1997, Solaia 1990, Chateau Leoville-Poyferre 1998, Chateau Suduiraut 2003, Grahams Vintage Port 1983

Middag hemma hos Konjären med sedvanlig extremt ambitiös mat och stora mängder vin, och vinglas.

Chateau Pichon-Lalande 1966 (375 ml)

Två parallella flaskor varav den ena hade luftats en timme medan den andra var nyöppnad. Extremt mogen doft med känsla av skeppsvrak, svamp, sågdamm etc. Den luftade har dock betydligt mer frukt och är angenämare, lite högre syra.

Med lite tid i glasen blir den luftade allt mer syrlig och börjar tappa medan den andra lyfter en del och går om. Uppenbarligen bra med viss luftning för även så här pass gamla viner, men inte för länge. Mycket kul test.

Pol Roger 1996

Komplex finstämd doft med en del mognad. Klassisk bra Champagnestil, förslagsvis blandade druvor med bröd, nougat, aningens stum men lyfter i glaset. Även bubbel behöver luft.

Tät och god med mjuka citrustoner, inte stort men riktigt bra. Blev klart förvånad att det var en 96'a, den har inte alls den syrastruktur som 96'or brukar ha.

Kände inte alls igen den från den flaska jag drack förra vintern, klart bättre, men jag hade visst reagerat på den atypiskt mjuka syran även då. Och hur kan den här flaskan se helt annorlunda ut än min, nåt lurt?

Riesling Alte Reben 2006 (Schloss Gobelsburg)

Väldigt tydlig fruktdriven Rieslingdoft, mycket tropisk fruktkänsla, petroleum.

Gott på ett rakt och på sätt och vis lite banalt sätt som jag alltmer tycker många österrikiska Rieslingar dras med, saknar lite stringens. Fet och oljig.

Riesling IDIG 2005 (Christmann)

Intressant jämförelse med Rieslingen ovan, helt annorlunda. Betydligt mer subtil frukt och ett under av mineralitet som drar mot ostronskal och krita. Växer med tid. Rätt imponerande.

Fokuserad underbar tät smak som inte har några glapp, grym mineralkänsla. Lägre syra än jag mindes vilket gör den lite mjäkig men annars är den ytterst bra.

Hautes-Côtes de Nuits ”Clos-Saint Philibert” 2008 (Meo-Camuzet)

Ung doft med bra rökig mineralkänsla och en del fat. Snyggt och bra med karaktär, mycket frukt och citrus.

Ungt stramt med markerad syra och fat som inte riktigt satt sig. Komplext i på ett stenigt sätt med bra frukt. Grym pris/kvalitetleverans.

Meursault ”Clos de la Barre” 2003 (Comtes Lafon)

Mjukt och nötigt, fetma, viss mineralitet, komplext av hög kvalitet med skitsnygg fathantering.

Koncentrerat och fylligt med lite låg syra, fetma, väldigt bra. Syran tyder på varmt år men frukten känns förvånansvärt outvecklad. Mina Meursaulter från 2004 senast var betydligt mer utvecklade. Lurigt, trodde den var yngre.

Felix Callejo Family Reserve 2005

Väldigt ungt med fin blommig karaktär, syrén, muskot, choklad, ekigt med bra potential.

Supertät och kompakt, ungt fatig, bitter choklad. Kan bli alldeles storartad med många år till på flaska. Inte övergjord.

Dominus 1997

Dov superfin doft med stall, äpplighet, snygga fat i klassisk/europeisk stil, läder och mörk frukt.

Läskande och gott i klassisk stil, cederträ, markerad syra. Den beter sig lite konstigt i glaset som om den fick lite väl lång luftning innan och blir konstigt rödsyrlig. Direkt ur karaffen är den dock grym och väldigt Bordeauxlik. Inte lufta för mycket i framtiden.

Solaia 1990

Speciell blommig doft med lite yogurtkänsla, viss avrundad syltighet. Svår att sätta fingret på.

Slimmat och snyggt, markerad syra och rätt stramt. Svår, jag hade lite problem med denna.

Förvånad att det var en gammal Solaia, drack 94'an för nåt drygt år sedan vilken var massivt fruktig i tydligt cabbig stil. Den här har inte åldrats med samma grace.

Chateau Leoville-Poyferre 1998

Sista rödvinet dominerar, helt strålande bra. Supersnyggt i lyxig förpackning, finstämd, orientaliska kryddor, cederträ, dov frukt. Vilket doftvin.

Slimmad utvecklad dov frukt med ännu frisk syra, violigt och snyggt, den lyxiga känslan är grym. Spöar mina Las Cases 1994 vilken dag som helst. 98 är en klart underskattad årgång.

Chateau Suduiraut 2003

Tog med denna då en annan 2003'a var vådligt utvecklad för ett tag sedan. Denna var bra men lyfte inte riktigt, kompakt och komplext med mycket botrytis och fat.

Gott men inte alls stort, klassisk Sauternes med lite låg syra men inte alls på väg att mogna för fort.

Grahams Vintage Port 1983

En första flaska var konstig. Den andra var renare och bättre, ännu lite ung precis som min flaska i vintras men annars väldigt gott. Klassiskt i lättare stil i linje med året.

Chablis 1:er Cru ”Montmains” 2000 (Brocard), Chateau Monbousquet 1995, Clos du Marquis 1998

Chablis 1:er Cru ”Montmains” 2000 (Brocard)

Den förra Brocardflaskan från 2000 var rätt trött. Den här är trevligt nog helt intakt utan oxidativa inslag.

Finstämd kritig doft med mycket tertiära drag av smör, honung och en nötig känsla som imiterar fattoner. Slimmat och mineraldominerat, väldigt bra.

Läskande och mineraligt även i munnen med fiktiva fattoner av smör och fudge, gråpäron, grape och limeskal. Perfekt mogen Chablis av hög klass, tyvärr sista flaskan.

Chateau Monbousquet 1995

Dunderfet, ”in your face” doft av mullig frukt, mjölkchoklad, läder och mocka. Väldigt komplext och bra. Jag gissar på modern Saint Emilion från 98 eller 00, visar sig vara 95.

Insmickrande smak med mängder av kraft utan att det känns obalanserat som Bolgherikopian Destieux 2001 jag drack för ett tag sedan. Det här är solklart en genuin Bordeuax, fast med tydligt modernt drag. Perse lyckas verkligen göra fruktdrivna viner som funkar även för en traditionalist som jag. Enormt bra vin med kraft och djup, den här var visst bland de bästa flaskorna hittills.

Clos du Marquis 1998

Leoville Las Cases sidovin, inte andravin, har jag inte varit så värst förtjust i tidigare. Senaste gången underpresterade den rejält.

Klassisk stålig doft som känns rätt sluten och lite stum med den här flaskan har iaf de rätta attributen och dragen av bättre bordeuax. Bra men inte anmärkningsvärt. Blir bättre med luft men lyfter aldrig riktigt. Möjligtvis kan längre lagring göra susen.

Riesling Smaragd Dürnsteiner Kellerberg 2005 (F. X. Pichler), Chateau Gruaud-Larose 1996, Barolo ”Bric dël Fiasc” 1998 (Scavino)

Riesling Smaragd Dürnsteiner Kellerberg 2005 (F. X. Pichler)

En flaska jag fick av en god gammal vän som tidvis bott i Österrike, tror inte den har förekommit i Sverige.

Doften är alldeles bedårande med mängder av aromer från sent skördad Riesling, tropisk frukt som ananas, persika, lätt flintig stenighet men ingen direkt petroleumton, väldigt fin blommighet av vita blommor. Insmickrande.

Smaken är rejält krämig/fet/oljig. Även här ger den sena skörden sin typiska karaktär, smaken är bra men inte alls enastående, jag saknar en del stringens och fräschör. Det blir mest oljigt och smakrikt, gott givetvis, men ändå. Den lyfter en del med luft, okomplicerat gott men jag hade nog väntat mig lite mer. Jag gillar nog Pichler mest när det gäller Grüner.

Chateau Gruaud-Larose 1996

Plockar jag en flaska i ett så ypperligt drickfönster som den förra flaskan av det här så drar jag mig inte för att dra den sista rätt snart.

Inser direkt att denna inte håller samma klass. Det osar ur den här också men mer av brett än supertät frukt som den förra gjorde. Om den förra var helt enastående så är den här bara väldigt bra, man ska inte klaga, kanske mer som man borde vänta sig, tyvärr. Stall som sagt, skeppsvrak som luftas bort, en hel del fin frukt, tobak, grafit och sedvanliga mogna bordeauxaromer. Men, inte alls det där astronomiska klippet jag hade hoppats på.

Fin balanserad smak med dova lite brettiga aromer, viol, blyertspenna, kaffe och mörk frukt. Väldigt bra och gott men inte stort. Men en fin uppvisning i klassisk Bordeaux. Helt drickfärdigt.

Barolo ”Bric dël Fiasc” 1998 (Scavino)

Bredvid Gruddan har denna klart mer inställsam frukt, den moderna touchen är rätt uppenbar även om faten har gått in helt ok. Löjligt mycket mint, bortsett den röda nebbifrukten så slår det in en hel del mer dova toner av choklad, kaffe och trä som följer med husstilen. Inte en Barolo för Bourgognefantaster. Mer kraft än subtil sirlighet. Om något så är det lite imponerande hur ung den framstår, den här kan ligga i lätt ett decennium till.

Smaken är riktigt bra med tät frukt i sötfruktig stil för en nebbi, mycket mint som sagt och mockachoklad, men var är nyponblommorna? Gott vin men för pris etc inte så hiskeligt intressant, blir inte så berörd som man borde av den här nivån av vin. Hellre Serraboella till min samling, men väldigt kul att få en chans att testa en med ålder.

Vilken trevlig kväll, tre viner som teoretiskt borde leverera på topp men som alla på sitt sätt underpresterar. Men den påtvingade fotbollstävlingen på TV var ju osedvanligt bra, till och med för mig som avskyr att titta på sport.

Hermitage ”Marquis de la Tourette” 1996 och Leoville Las Cases 1994

Lite inspirerad av att det lanseras nya årgångar av det här vinet som även verkar ha bytt namn tar jag upp en av de sista flaskorna. Tidigare har det varit riktigt snipigt och trist, för knappa tre år sedan verkade det ha börjat öppna upp sig lite grann. Läste frankos sågning av 2009'an och kände igen mig med tidigare intryck.

Det ter sig som väntat med ok bra röd frukt i örtig stil med tydlig garriguekänsla, den där otäckt vassa syran har mildrats ännu mer. Klart bättre än för några år sedan, gott men inte alls stort, lite ogint. Smaken är slank och fräsch med lite endimensionell frukt, mycket örter, lite korv, sten. Med tanke på att det kostade ungefär lika mycket som Jamets CR vid inköp så är det sisådär (nu är Jamet klart dyrare).

Efter ca två timmar genomgår vinet på 15 minuter en av de mest häpnadsväckande transformeringar jag har upplevt. Från det ok intrycket lyfter det nåt helt enormt. Frukten breddas och växer på djupet på ett helt osannolikt sätt, det går inte att förstå att det är samma vin. Nu finns den där riktigt fina blommiga aromatiska känslan som syrah kan ha, liksom Jamets CR. Sista glaset är helt outstanding, strålande bra och typisk syrah i klassisk stil. Jag och min vinvän sitter med tappade hakor, men glada. Vi kommer fram till att det är nära men nog snäppet under Jamet 98 i somras.

Leoville Las Cases 1994 har sicksackat mellan väldigt bra till helt intetsägande. Den här är riktigt bra. Tät och förvånansvärt primär traditionell bordeauxdoft med plommon, kolaböna, cederträ, gräs och grafit. Väldigt gott men saknar storheten som Gruaud-Larose 96 hade. Tät och för årgången maffig smak med integrerade fat, djup fin frukt men har ingen riktig Saint Julienparfym. Går från ”klart bättre än Hermitagen” till en side-kick då Hermitagen startar raketmotorerna.

Ytterst oväntad vinupplevelse, en upprepning av lektion i syrahtunnelbeteende och jag citerar mig själv när jag provade Croz 1996 av Graillot senast: Som det här vinet levererar nu är alla flaskor jag druckit tidigare bortkastade, en nyttig läxa.

Gruaud Larose 1996 och Perlato del Bosco 2002

Årets hittills bästa vin på hemmafronten är, utan konkurrens, Gruaud Larose 1996. Fantastisk typicitet med cederträ, underbar blommighet, viol, tobak, stringent men ytterst finstämd frukt, krossad sten och järn. Perfekt mognad med fina tertiära aromer men med helt intakt och utvecklad frukt.

Tät smak helt utan överdrivna fattoner som många av mina senaste bordeauxviner har dragits med, klassiskt på alla plan. Enormt gott på alla sätt, långt och fräscht med strålande mineralitet. Den blir ännu bättre efter nån timme och blir än mer komplex.

Just det, vi drack ett annat bra vin parallellt. Tua Ritas Perlato del Bosco med lite ålder. Jag vart positivt överraskad över hur pass fräscht och återhållet det upplevdes, hade nog väntat mig nåt rätt fläskigt. Stramt och örtigt med toner av tegel, röd frukt, lätt flintig stenighet, plommon och fina kärntoner. Jag trodde det innehöll ett uns Syrah med sin örtiga aningens rökiga röda frukt, på baksidan står det dock bara Sangiovese.

Läskande med nästan nebbiololik fräschör. Ingen tydlig ek (bara använda), örter, viol, cedereträ. Det förändras mycket med luft och får en mer fläskig smörkolaton. Jag föredrog det nog som oluftat. Inget problem med kartighet trots årgången, det där med årgångar är ju ändå rätt överdrivet. Bra vin men det står sig givetvis helt slätt mot Gruddan bredvid.

Provade en radda viner som kanske inte alla var på topp men var helt klart intressanta. Blir mest korta noteringar i tråkig stil.

Bollinger Grand Année 2002

Ung men finstämd med mycket krita, exotiskt kryddig med sandelträ, eneträ och viol. Inte alls lika nötig och oxidativ som den brukar vara.

Ungt stum och sluten men med stor potential. Citrongräs och ingefära, tät men ung som sagt. Man bör vänta flera år innan den kommer börja öppna upp sig. Men gott är det.

Det här är det enda vin som går att få tag i just nu, ett helt ok bra köp jämfört med annat bubbel i samma prisklass.

Cuvée Robert Winer 1996 (Bedel)

Udda stil med mycket dova toner av bokna äpplen, must, väl mogen, brända mandlar och lite gummi/plast.

En udda kombination av syra men samtidigt lite fadd smak. Inte så värst kul, mer intressant än god.

Meursault ”Les Tessons” 2004 (Domaine Pierre Morey)

Mycket rökiga flintastenstoner och fet rostad doft. Djupt komplex men jag minns inte fattonerna som så här markerade.

Bra syra, djup tät frukt,kritig, rostad och fet med bra drag av mineral. Mycket bra, långt och gott. Det här vinet delade upp oss en del, en del som jag tyckte mycket om det medan andra tyckte den atypiskt fläskig.

Riesling Schlossberg 2004 (Breuer)

Fet och rund mogen Rieslingdoft. Petroleum och intakt fin sötaktig frukt. Mycket bra i mogen stil.

Lång och tät, hög syra och stor kraft, mineralig, fet mogen smak. Jag gissade på 97, oväntat utvecklad.

Villa la Pagliara 1986

Rejält mogen med svamp, arrak, bränt socker, lätt unken.

Lite moget syrlig med röd frukt. Ok bra men inte stort på nåt sätt. Nån snipig övermogen Bourgogne? Kul vin som lyfte en del, helt ok.

Chateau Laroze 1959

Komplext och bra, väldigt moget, skeppsvrak, svamp och mulljord. Lätt volatil ålderssyrlig röd frukt, stål. Det händer mycket med lite luft. Blir allt mer bordeauxlik med blyertspenna och cederträ från att vara nästan burgundiskt rödfruktig.

Sirlig och lite trött smak men helt ok. Tegel, mogen med paprikatoner. Klart bättre doft än smak.

Det här är ett slott jag aldrig har hört talas om men det finns fortfarande uppenbarligen.

Chateau Poujeaux 1998

Supertät, modern med drag av sen skörd. Kaffe, smörkola, komplext och gott men lite provocerande modernt.

Mycket tät, ekig och modern med komplex frukt, gott men väl modern. Oväntat att det var Poujeaux, brukar inte uppfatta den som så modern men det är ett väldigt bra köp för sitt pris.

Chateau Leoville-las-Cases 1994

Konstigt vin. Först är den stum, sen öppnar den upp sig för att efter nån timme stänga ner sig helt. Ståligt och mineraligt i klassisk stil, lite ved och violtoner men inget djup.

Såg att den beskrivs på precis samma sätt på cellartracker. Trist då mina senaste flaskor har varit väldigt bra, kvällens flopp.

Chateau Guiraud 1997

Fadd och platt vin helt utan stuns. Känns som en trött Österrikare från varmt år. Defekt?

Offley 1970

En hel del mognad men ännu inte helt mogen. Sirlig frukt, viol, apelsinskal och lite läder. Saknar dock lite djup även om den är helt klart bra. Gammal port är alltid gott.

Domaine de Chevalier 1990, Arrowood Cabernet Sauvignon 1992, Cos d'Estournel 1975, Chateau Branaire-Ducru 1982, Chateau Rieussec 1961

Domaine de Chevalier 1990
Fint utvecklad doft med med typiska Pessac-toner av rost och järn. Lera, jord, gammalt trä, tydliga fattoner med rostade kaffebönor men aningens murket. Finstämd frukt.

Tydlig markerad syra på ett lite instängt sätt. En blandning av röd och mörk frukt, doften lovar mer än smaken levererar. Lite väl syrlig frukt av rönnbär som backas av mer mjuka plommontoner. Bra men inte stort på något sätt.

Arrowood Cabernet Sauvignon 1992
Jag har druckit en 80-tals flaska av Arrowood för länge sedan som jag har för mig var riktigt bra. Tyvärr är den här inte det. Banal och sötfruktig med gröna irriterande drag. Mörk blandsylt, paprika, trä, mint och kaffebönor.

Enkelt men helt ok gott. De gröna tonerna stör en hel del och det finns inget större djup i frukten. Men, lärorikt och klart värt sitt ytterst modesta pris.

Cos de Estournel 1975
Öppnar träigt och muggigt. Övermoget för min smak, jag tycker om nåt mått av frukt. Andra tycker om den bättre. Den öppnar upp sig och får lite mer frukt och en hel del citrustoner men är rätt träig hela tiden.

Ärketraditionell smak med träig frukt. Fascinerande men lite gammal och trött. Mer intressant än gott, men väldigt angenämt på sitt sätt.

Chateau Branaire-Ducru 1982
Denna är enormt bra men dras typiskt nog med en subtil defekt som inte riktigt känns som TCA utan mer som en närbesläktad variant som inte dödar frukten. För frukten finns kvar och jag tycker vinet är gott att dricka trots unkna toner som växer mer mot slutet.

Komplext och gott. Om det inte vore för defekten vore det ett fantastiskt vin som är på topp, kvällens vin av de röda, bortsett defekten.

Chateau Rieussec 1961
Nu snackar vi gammalt vin. 50 år är en ansenlig ålder även för ett sött vin. Finstämt med hjortron, mogen gul frukt, mandel, lim. Det dras med lätta ranciotoner.

Djupt komplex och det vin som, oväntat, levererar bäst ikväll. Sötman har dämpats en hel del och det kan nästan inte klassas som ett helt igenom sött vin. Len och krämig smak, som att dricka sufflé. Väldigt fascinerande och lärorikt. En anings bitterhet stör lite i bakgrunden.

En Noble One 1999 bredvid var betydligt kompaktare och sötare men inte i närheten av Rieussecens komplexitet.

Det märktes att jag hade mindre överseende med de uttorkade dragen bland de som var med. Och en kunde inte alls med Branaire-flaskan på grund av defekten men i övrigt var vi hyggligt samstämda. Sällan, eller aldrig, har jag druckit så många gamla och lärorika viner på restaurang för dessa helt otroligt låga priser. Det verkar som de inte har justerat priserna efter inköp för decennier sedan, tack för det.