Hermitage vs Côte-Rôtie

Hermitage ”Monnier de la Sizeranne” 1991

Klassisk syrah från norra rhonedalen behöver tid och det har denna fått, dessutom från ett väldigt bra år. Högst överkomligt pris, under motsvarande i Sverige för nya årgångar.

Doften är alldeles magnifik med dova köttiga toner, mycket aromatisk känsla av blommor och orientaliska kryddor, mogna drag av tryffel och cigarrlåda. Optimalt mogen med både tertiära drag och frukten i behåll.

Tät djupt komplex smak i en fräsch rödfruktig stil, perfekt mognadsfönster, åldern har mjukat upp vinet utan göra det fruktfattigt. Ytterst god Hermitage, det här borde jag ha köpt mer av.

Côte-Rôtie 2004 (Rostaing)

Till skillnad från Hermitagen så ligger det här till viss del i en stum typisk syrahtunnel vilket gör att det inte har så mycket fruktaromer eller djup. Det är ändå snyggt och fräscht i klassisk syradominerad stil med örtig fint aromatisk frukt. Men som sagt lite stumt, man borde vänta minst fem år på detta.

Blandade viner

En vinkväll på sensommaren med, nästan, alla på plats. Mina viner underlevererade och vinmannens viner lyfte och lärde mig nåt nytt som vanligt.

Cuvée Frederic Emilie 2001

Rätt stum och mest jordigt intryck, att det är en riesling är tydligt men den saknar en hel del frukt för att vara riktigt intressant. Det är ett lotteri att öppna Trimbachs viner, förra flaskan var betydligt bättre. Tveksamt vin även om det inte är nån uppenbar defekt. Mitt första vin som inledde kvällen.

Puligny-Montrachet 1:er Cru ”Clavoillon” 2005 (Domaine Leflaive)

Det här borde vara bra, jäkligt bra. Men, givetvis, så är den inte så väldans kul. Inte sett till de förväntningarna jag hade, mitt andra vin för kvällen.

Väldigt tungt och kraftigt intryck med tydliga fattoner, gissningarna går åt nån marsanne/roussanne-blandning vilket säger en del. Klar kvalitet men var finns stringensen och syraklippet? Tyvärr känns denna flaska redan rätt trött vilket inte är ok för denna nivå, undersvavlad?

Chateau Pape-Clement Rouge 1967

Den här gillade jag skarpt. Finlemmad och rätt lätt med väldigt aromatisk doft. Lera, skeppsvrak, blommor, blyerts, klart cabdominerad, väldigt gammal men ändå frisk och vital. Smaken är dock inte lika bra som doften då smaken är lite väl lätt och något ihålig. Dock mycket bra och väldigt kul för mig som gillar Pape-Clement, imponerande för en riktigt sopig årgång men på väg att tippa över.

Chateau Phelan-Segur 1959

Öppnar kompakt men lite stum. Först tycker jag vinet ovan är bättre, kraft är inte samma sak som kvalitet. Men efter nån kvart går det här klart om. Strålande bra vin som är moget men helt intakt, tät frukt, stenigt och väl sammansatt. Mycket bra och otroligt fräscht för sin nivå och ålder. Phelan har nog aldrig gjort bättre vin än så här, nya årgångar kommer inte i närheten.

Mercurey 1962

Än en gång blir jag överraskad av en alldeles underbar, på pappret, enkel Bourgogne med mycket ansenlig ålder. Doften är förförisk med mängder av blommor, krossade röda bär, mulljord, tryffel och fin piptobak. Rätt lätt smak som ger en fingervisning om att det inte är nån högre klassad vingård men det är helt otroligt gott och bra.

Morey-Saint-Denis 1:er Cru 1990 (Domaine de Lambrays)

Det här vinet har jag fått vara med om att följa med jämna mellanrum och den blir bara bättre och bättre. Den här är anmärkningsvärt bra med tät parfymerad frukt och stort djup, fin mognad men med långt liv kvar. Försvinnande gott och klart en av kvällens bästa viner.

Odeysses 2003

Odysseus är en cabernet från Coonawarra av producenten Katnook.

Det här vinet skiljer ut sig direkt med sin mer än lovligt moderna stil, extremt kompakt och massivt intryck. Fat, rostade toner och torkade russin i lite amaronelik stil

Smaken är mest kompakt och småsöt med obalanserade drag som inte gör det särskilt angenämt. Ingen gillar detta.

Ermitage ”Les Dionnières” 2005 (Ferraton)

Det här har typiska syrahdrag med dovt köttiga drag, brända stenar, kaffe och tät frukt. En hel del ek i rätt modern stil som nästan får en att tänka på någon nya världenvariant med det finns ändå ett stenigt drag som indikerar norra Rhone.

Smaken är rätt kompakt och ännu ung. Dock är den inte alls så nedstängd som många 2005'or just nu (Jamet!). Klart åt det moderna hållet men riktigt bra, kommer växa betydligt med mer ålder tror jag.

Jordan Cabernet Sauvignon 2000

Rätt återhållen doft i tydlig cabbig stil med gräs och blyertspenna. Semi-modern stil utan alltför hög alkohol som ligger någonstans mellan bordeaux och nya världen.

Relativt slank och balanserad smak, aningens slätstruken men okomplicerat gott.

Antingen ganska modern Bordeaux eller traditionell Kalifornier, jag gissar på det förra vilket var fel. Alkoholen ligger på väldigt modesta 13,5 för Sonoma County.

Torre Testa 2007

Det här var jag inte så säker på att det skulle vara så kul i jämförelse med de andra vinerna men tänkte det skulle vara kul för de andra att prova något rätt udda.

Torre Testa är, så vitt jag vet, världens enda endruvsvin av den uråldriga druvan Susumaniello vilken förekommer sporadiskt nere på Italiens klack i Apulien.

Dels ger druvan väldigt kompakta viner genom naturligt låg avkastning och producenten försöker, tyvärr, göra nån slags Amaronevariant i Apuliansk tappning. Reslutatet blir ett småsött vin med massiv koncentration, smak av torkad frukt och tobak. Som en blandning mellan en Sagrantino di Montefalco och Amarone, inget dåligt vin men inte min stil.

Chateau Talbot 2009, Hermitage ”Monier de la Sizeranne” 1989

Sällan har jag gått så fel på två viner som dessa nedan.

Min första tanke när jag får det här blint framför mig är att det är ett chilenskt vin. Dels den utanpåliggande fathanteringen men framförallt den där rätt otäcka grönt kartiga pyrizinkänslan som de flesta chilenska viner dras med. Att det är ett seriöst vin känns på sin täta komplexa frukt men i nuläget känns eken smörkoladominerad och ointegrerad. Inte kul alls faktiskt, eken kan lösa sig med tiden men den där gröna tonen är oroväckande.

Facit: Chateau Talbot 2009
Yiack, ska det verkligen vara så här? Samma intryck dag två, vänta minst 10 år.

Detta är däremot ruggigt bra och snyggt, känns som en fruktdriven mogen bordeaux från västra stranden med hög andel merlot = Saint Estephe. Varför inte en Cos med en del ålder, det är på den nivån. Tobak, plommon, gräs, cederträ, blommor och en fint krämig lyxig känsla. Storartat.

Facit: Hermitage ”Monier de la Sizeranne” 1989
Jag öppnade en medioker 94'a för nästan 4 år sedan och skrev att den hade varit svår att plocka som en Hermitage om den druckits blint och noterade en krämighet, plommon, gräs etc. Den var kanske bara för ung jmf med denna som var nio år äldre (och från ett mycket bättre år), men var är känslan av Hermitage?

Hermitage ”Marquis de la Tourette” 1996 och Leoville Las Cases 1994

Lite inspirerad av att det lanseras nya årgångar av det här vinet som även verkar ha bytt namn tar jag upp en av de sista flaskorna. Tidigare har det varit riktigt snipigt och trist, för knappa tre år sedan verkade det ha börjat öppna upp sig lite grann. Läste frankos sågning av 2009'an och kände igen mig med tidigare intryck.

Det ter sig som väntat med ok bra röd frukt i örtig stil med tydlig garriguekänsla, den där otäckt vassa syran har mildrats ännu mer. Klart bättre än för några år sedan, gott men inte alls stort, lite ogint. Smaken är slank och fräsch med lite endimensionell frukt, mycket örter, lite korv, sten. Med tanke på att det kostade ungefär lika mycket som Jamets CR vid inköp så är det sisådär (nu är Jamet klart dyrare).

Efter ca två timmar genomgår vinet på 15 minuter en av de mest häpnadsväckande transformeringar jag har upplevt. Från det ok intrycket lyfter det nåt helt enormt. Frukten breddas och växer på djupet på ett helt osannolikt sätt, det går inte att förstå att det är samma vin. Nu finns den där riktigt fina blommiga aromatiska känslan som syrah kan ha, liksom Jamets CR. Sista glaset är helt outstanding, strålande bra och typisk syrah i klassisk stil. Jag och min vinvän sitter med tappade hakor, men glada. Vi kommer fram till att det är nära men nog snäppet under Jamet 98 i somras.

Leoville Las Cases 1994 har sicksackat mellan väldigt bra till helt intetsägande. Den här är riktigt bra. Tät och förvånansvärt primär traditionell bordeauxdoft med plommon, kolaböna, cederträ, gräs och grafit. Väldigt gott men saknar storheten som Gruaud-Larose 96 hade. Tät och för årgången maffig smak med integrerade fat, djup fin frukt men har ingen riktig Saint Julienparfym. Går från ”klart bättre än Hermitagen” till en side-kick då Hermitagen startar raketmotorerna.

Ytterst oväntad vinupplevelse, en upprepning av lektion i syrahtunnelbeteende och jag citerar mig själv när jag provade Croz 1996 av Graillot senast: Som det här vinet levererar nu är alla flaskor jag druckit tidigare bortkastade, en nyttig läxa.

Domaine de Chevalier Blanc 1992, Hermitage Blanc 1999 (Jean-Louis Chave)

Domaine de Chevalier 1992
Djupt komplex doft i en dov tung stil med Semillontypiska drag av ylle och bivax, tropisk frukt, örter, tydliga fattoner som har gått in bra, imponerande bra doft.

Fet tät smak med markanta fattoner, fylligheten och faten balanseras upp av frisk syra och ett mineraligt drag. Den lite trötta fadda känslan som tidigare flaskor har haft hade inte denna, den här verkar ha gått in i en ny mognadsfas som gör det betydligt bättre. Sällsynt bra vit Bordeaux som verkar tåla lagring som en toppriesling.

Hermitage Blanc 1999 (Jean-Louis Chave)
Som väntat när det gäller vit Hermitage så är det här bra men det känns ändå som det är mer intressant än genuint gott. Bra är det dock, mycket stenfrukt, mineral, rostat bröd, vax, honung, en lätt oxidativ ton och en del fat.

Fylligt med fet kraftig smak, gul frukt, honung och lite känsla av alkohol. Komplext och gott men inte stort. Bra mineralkänsla och lite oväntat så växer det och blir ännu godare efter ett par dagar i kylen. Men det får klart spö av Domaine de Chevalier 1992 bredvid.

Vinbloggarkväll

Efter att att ha druckit vin med en annan vinbloggare för några veckor sedan går det snabbt. Nu dricker jag vin med ett helt gäng vinbloggare. M ställer fram vinvänlig dundergod anka efter ungefär hälften av vinerna. Alla viner dricks blint utan att vi ens vet vem som har haft med sig flaskan. Givetvis var jag helt fel ute några gånger men det är halva nöjet. Tempot är högt och det blir mest snabba anteckningar i strikt provarstil. Det här är nog inget kul att läsa annat än för mig själv.

Vin 1
Ett glas välkomstvin sticks i handen.
Återhållen rätt neutral doft med vegatativa aromer, jäst, örter, grön frukt.
Smaken har lite krämighet vilket balanserar de gröna tonerna. Ok bra men inte stort på nåt sätt.

Jag är inne på Grüner Veltliner 2009 men hittar inga tydliga vitpeppartoner vilket gör att jag har Albarino som andrahandsval. 

Facit: Albarino 2009 i ful blå flaska. Minns inte namnet.

Vin 2
Min flaska Ossian 2008.
Tät muskulös doft med exklusiva rostade fat, rökiga mineraltoner och musselskal, gräs, salmiak, gul lite exotisk frukt.
Intensiv mycket god smak i fet men torr stil, djup tät frukt och fina mineraltoner på ett sätt som imiterar en toppmeursault av modernt snitt.

De andra gissar på bättre vit Bourgogne (Meursault 1:er Cru till Corton-Charlemagne) vilket är en bra gissning, hade någon gissat på Verdejo hade jag blivit stum av förundran.

Facit: Ossian 2008.
120 år gamla Verdejostockar från Rueda. 100% fat. Ca 260 kr, enormt prisvärt.

Vin 3:
Komplex sötfruktig doft, chokladig i inställsam stil, aningens utveckling; 2005 eller 2006, smultronbärig och en hel del fat i form av lakrits etc.
Rätt mjuk smak med unga fatiga aromer som känns lite spretiga, hög syra, gott i modern stil.

Svårgissat, södra Frankrike?

Facit: Flor de Pingus 2007.
Peter Sissecks andravin. Kul men inte värt slantarna.

Vin 4:
Stor fatig doft med komplex nebbidoft, lera, plommon, kaffe, gräs.
Tät i oväntat mjuk stil, mognad, mint, nypon, hallon, apelsinskal, en obalanserad ekbeska stör en del men riktigt gott.

Måste vara en något överekad Nebbiolo av hög kvalitet.

Facit: Barolo "Bric del Fiasc" 2003.
Mycket bättre än jag minns Bric del Fiasc, trots året, eken stör mig dock även här.

Vin 5:
Megastor aromatisk doft, vulkanstenig känsla, salmiak, dov mörk frukt, cederträ, myntan och den mogna gula paprikan tar mig till Napa av dyrt slag.
Tät och fatig djup smak, mycket komplext och gott, choklad, utvecklad men ännu en bit kvar till full mognad.

Facit: Dunn ”Howell Mountain Cabernet Sauvignon” 1994


Här går gissningarna mellan traditionell Napa och modern Bourdeaux. Efter tag mot Pessac, jag kan Pape Clement vilket bäst passar in och det är det absolut inte. Min grundgissning var rätt. Förmodligen kvällens godaste vin.

Vin 6:
Tydlig mognad med svamptoner, viol, örter, bränt tegel, lite syrlig röd frukt och citrusskal, arrak. Det här påminner mig om mogen Brunello av hög klass.
Mjuk och väldigt fruktig med en blandning av röda och mörka bär, viol, apelsinskal, lång mycket komplex smak, tobak. Dundergott.

Jag är inne på Brunello. Ingen vill kännas vid vinet trots påstötningar varvid jag börjar undra om det kan vara mitt vin. Efter att ha planterat den iden i skallen är jag låst vilket är helkorkat. Det känns som Toscana men Guado är ju helt annorlunda.
Den känner jag senare igen efter en tiondels sekund. De andra har luftat och smakat på sina viner innan, det ska jag också göra nästa gång för att minska risken att göra bort mig.

Facit Barolo "Cicala" 2001.
Här visar sig för första men inte sista gången min oerfarenhet av mogen toppnebbiolo. Mycket bra läxa, jag ska försöka köpa gammal Nebbiolo.

Vin 7:
Choklad och lite mint, läder, tobak, blandad röd och mörk frukt, stall, lite blommor.
Mjuk smak med blandad frukt, te, örter, lakrits, rätt stumt, ok bra men inte mer.

Inget tydligt ursprung, södra Frankrike? Lite som Sarda-Malet från Roussillon fast sämre.


Bild ovan!
Facit: Valdicava Brunello di Montalcino 1999.
Jag har provat en Valdicava med annorlunda etikett som var mycket bättre (2002'a kanske). Konstig.

Vin 8:
Nästan överdrivna salmiaktoner, sönderkokt sylt i typisk senskördad stil, tegel, vanilj i mängder.
Löjligt extraherad smak, fat och sylt i en ohelig allians, alkoholen slår igenom. Varför görs detta?

Något av mina hatobjekt från förmodligen Australien, Shirazdominerat, som dock känns rätt dyrt.

Facit: Savitar 2004 (Mitolo)
Det står faktiskt ”Late Harvest” på baksidan. Hade de inte jäst ut det hade det kanske varit gott med ett litet glas till en chokladdessert.

Vin 9:
Köttigt med röd frukt, Syrah?, gräs, svart te, rejält fatigt, ungt och stumt i svårbedömd stil.
Röd frukt i stum sluten stil, ekbeska som stör, lakrits, rätt trist just nu men det kommer nog hända en del, obalanserad alkohol förstärker den grovhuggna känslan.

Det här är också obalanserat men är inte alls lika syltsliskigt som vinet ovan. Modern och överextraherad Syrah, jag tänker på en del kompakta Kaliforniska Syrahviner jag provat? När G säger att det är hans vet jag direkt vad det är.


Bild ovan!
Facit: La Peira 2008.
Syrah från södra Frankrike. Bättre än de jag provat innan men fortfarande långt från min vinsmak.

Vin 10:
Karaktärsfull finstämd mogen doft, blommor, lera, röd frukt, svamp, lite mint.
Läskande och fräscht men saknar lite djup, lera, blommor, mjukt med söt röd frukt.

Här känner jag bara att jag inte känner igen det, när de andra gissar på Nebbiolo med drygt 30 års ålder förstår jag varför. Jag drar mest paralleller med gammal Brunello igen men har lärt mig att det nog innebär gammal Nebbiolo. Är mer på runt 1990.

Facit: Barbaresco ”Gallina di Neive” 1998 (Bruno Giacosa)
Mycket gott men inte stort. Bra lektion i gammal Nebbi. Och varför dessa mognadstoner?

Vin 11:
Mitt vin alldeles säkert. Stjälkigare än tidigare, mogen gul paprika som påminner mycket om Napa, cederträ och gräs, blyertspenna, tjära, balanserat och läskande med fin hallonfrukt men lite grön.
Mogen paprika, dov komplex frukt, kaffe, choklad och gräs.

Kan inte vara något annat än min Guado al Tasso 1997.

Facit: Guado al Tasso 1997. Cabernet Sauvignon, Merlot och Syrah från Bolgheri.


Vin 12:
Örtigt och lite stjälkigt, kött, röd frukt, slånbärsris, läder, brända örter, rejält sötfruktigt-hallon.
Smakrikt med viss fräschör, ok bra syra, röd frukt, mjukt i ok bra men lite slätstruken stil.

Grenache/Syrah från södra Frankrike, Pape?

Facit: Hermitage "La Chapelle" 2003
Ha! Ingen som helst känsla av norra Rhonedalen och jag trodde aldrig att det kunde vara ren Syrah. Här vill jag påstå att det är vinet som är atypiskt, inte jag som är helt fel ute. Dock betydligt bättre än de La Chapelle jag provat senast.

Vin 13:
Intensivt fruktigt med mycket blommor, viol och blyerts, kött, läder, fin komplex frukt.
Intensiv och djupt komplex, ungt druvig, fat, smultron, inställsam men bra och intressant i annorlunda stil.

Så pass sötfruktig och blommig att jag är inne på någon udda Syrah/Cab-blandning med sina blyertstoner men inget passar riktigt in. Gott är det.

Facit: Kopar Villanyi Cuvée 2006 (Gere)
Cabernet Franc-baserat vin från Ungern med mycket Merlot, inte min normala domän. Dålig gissning men imponerande bra vin. Villanyi är visst ett bergsområdet nära Kroatien väl lämpat för vin. Kopar är en specifik vingård i söderläge inom Villanyi, vad skulle man göra utan internet.

Vin 14:
En sista slurk vin som varit öppet en dag. Extremt typisk Nebbi så som jag känner igen det. Stramt med hög syra, nypon och rosor.

Facit: Barbaresco Asili 2004 (Produttori del Barbaresco)
Ett kap för 26€. Jobbigt ungt nu men med stor potential.

Det här var en kul provning med många nya bekantskaper, både ur vin- och personaspekter. Jag provade ungefär lika många mogna toppnebbiolo som jag dittills provat innan. Och Dunnflaskan var väldigt minnesvärd. Min Ossian visade var skåpet ska stå när det gäller Verdejo, viket var väntat. Tack allesammans. Var det bara jag som kände mig något matt efter 14 viner?

La Chapelle 1996

Tillbaka från några veckors semester i södra Europa, kändes helt ok att byta svenskt novemberväder mot 27 grader varmt och sol på eftermiddagarna. Nio michelinstjärnor och en massa gott vin var också välkommet. Men nu är det dags att komma igång igen o få upp lite provningsnoteringar.

Till lammracks öppnas en gammal Hermitage, La Chapelle 1996. Doften är medelstor och visar lite tendenser till utveckling. Det finns en krämig smörighet från ekfatslagringen som blandas med tallbarr, röda bär, jord, lite tryffel och stall. Komplex och lovande doft även om jag, som väntat, inte får den upplevelse man borde kunna vänta sig av en Hermitage på den här nivån. La Chapelle har inget vidare rykte för årgångarna på 90-talet och den här ligger i den linjen. Efter bara några minuter kommer mer Syrahtypiska nyanser som bacon och kött fram.

Smaken är bitande syrlig, fruktansvärt hög syra. Vinet luftas i någon timme innan middagen. Efter luftning mildras syran något men den är fortfarande mycket hög, smaken är bra men inte stor på något sätt. Jord, syrliga röda bär, cederträ, stall, teblad och bacon hittas.

Som jag väntade mig håller det här vinet nivå med en bra Crozes-Hermitage på 200-kronorsnivå vilket är undermåligt för en Hermitage, tur att jag betalade mindre än hälften av normalpriset. Hur WS kunde fortsätta att ge det här vinet skyhöga poäng genom hela 90-talet är ett mysterium, tjänstefel enligt mig.

Hermitage ”Marquise de la Tourette” 1996 vs Hermitage ”Monnier de la Sizeranne” 1994

Hermitage ”Marquise de la Tourette” 1996
Det här vinet provade jag senast i mars 2005. Då var den helt inne i sin tunnelfas och var mest snipig med obalanserad syra och minimalt med fruktaromer.

Nu har äntligen tagit sig ur den fasen och har uppnått en trevlig mognad. Har fått lite kött på benen med stor aromatisk doft av lite syrliga röda bär, chark, citrus, rökiga stentoner och brända örter. Mycket rönnbär, hallon och lite korint.
Smaken är frisk med bra tyngd, lång och smakrik med röda syrliga bär i urtypisk Syrahstil. Komplext och bra men jag tror att några år till kommer göra susen. Den var helt klart bättre än Chapoutiers dito från 1994.

Hermitage ”Monnier de la Sizeranne” 1994
Det här vinet har alltid varit en besvikelse, stum och ointressant så jag har sparat sista flaskan tills den bara måste vara ute ur sin mognadstunnel.

Det tar några minuter innan den visar upp sig och det är helt klart den bästa flaskan hittills. En tät krämig doft med ekfat, röd frukt, kaffe och lite mörk bitter choklad, gräs och ett uns köttig rökighet. Den har dock inte närmelsevis den stora aromatiska anslaget som Delas Hermitage visar upp. Den är fortfarande rätt stum och skulle vara svår att plocka som en Hermitage om den dracks blint.

Smaken har en skön tät känsla med lite vedig smörkolakänsla. Plommon, rönnbär och hallon dyker upp men den saknar riktigt djup. Bäst hittills av mina flaskor men en Hermitage ska vara mycket bättre än så här.