Blandade viner

En vinkväll på sensommaren med, nästan, alla på plats. Mina viner underlevererade och vinmannens viner lyfte och lärde mig nåt nytt som vanligt.

Cuvée Frederic Emilie 2001

Rätt stum och mest jordigt intryck, att det är en riesling är tydligt men den saknar en hel del frukt för att vara riktigt intressant. Det är ett lotteri att öppna Trimbachs viner, förra flaskan var betydligt bättre. Tveksamt vin även om det inte är nån uppenbar defekt. Mitt första vin som inledde kvällen.

Puligny-Montrachet 1:er Cru ”Clavoillon” 2005 (Domaine Leflaive)

Det här borde vara bra, jäkligt bra. Men, givetvis, så är den inte så väldans kul. Inte sett till de förväntningarna jag hade, mitt andra vin för kvällen.

Väldigt tungt och kraftigt intryck med tydliga fattoner, gissningarna går åt nån marsanne/roussanne-blandning vilket säger en del. Klar kvalitet men var finns stringensen och syraklippet? Tyvärr känns denna flaska redan rätt trött vilket inte är ok för denna nivå, undersvavlad?

Chateau Pape-Clement Rouge 1967

Den här gillade jag skarpt. Finlemmad och rätt lätt med väldigt aromatisk doft. Lera, skeppsvrak, blommor, blyerts, klart cabdominerad, väldigt gammal men ändå frisk och vital. Smaken är dock inte lika bra som doften då smaken är lite väl lätt och något ihålig. Dock mycket bra och väldigt kul för mig som gillar Pape-Clement, imponerande för en riktigt sopig årgång men på väg att tippa över.

Chateau Phelan-Segur 1959

Öppnar kompakt men lite stum. Först tycker jag vinet ovan är bättre, kraft är inte samma sak som kvalitet. Men efter nån kvart går det här klart om. Strålande bra vin som är moget men helt intakt, tät frukt, stenigt och väl sammansatt. Mycket bra och otroligt fräscht för sin nivå och ålder. Phelan har nog aldrig gjort bättre vin än så här, nya årgångar kommer inte i närheten.

Mercurey 1962

Än en gång blir jag överraskad av en alldeles underbar, på pappret, enkel Bourgogne med mycket ansenlig ålder. Doften är förförisk med mängder av blommor, krossade röda bär, mulljord, tryffel och fin piptobak. Rätt lätt smak som ger en fingervisning om att det inte är nån högre klassad vingård men det är helt otroligt gott och bra.

Morey-Saint-Denis 1:er Cru 1990 (Domaine de Lambrays)

Det här vinet har jag fått vara med om att följa med jämna mellanrum och den blir bara bättre och bättre. Den här är anmärkningsvärt bra med tät parfymerad frukt och stort djup, fin mognad men med långt liv kvar. Försvinnande gott och klart en av kvällens bästa viner.

Odeysses 2003

Odysseus är en cabernet från Coonawarra av producenten Katnook.

Det här vinet skiljer ut sig direkt med sin mer än lovligt moderna stil, extremt kompakt och massivt intryck. Fat, rostade toner och torkade russin i lite amaronelik stil

Smaken är mest kompakt och småsöt med obalanserade drag som inte gör det särskilt angenämt. Ingen gillar detta.

Ermitage ”Les Dionnières” 2005 (Ferraton)

Det här har typiska syrahdrag med dovt köttiga drag, brända stenar, kaffe och tät frukt. En hel del ek i rätt modern stil som nästan får en att tänka på någon nya världenvariant med det finns ändå ett stenigt drag som indikerar norra Rhone.

Smaken är rätt kompakt och ännu ung. Dock är den inte alls så nedstängd som många 2005'or just nu (Jamet!). Klart åt det moderna hållet men riktigt bra, kommer växa betydligt med mer ålder tror jag.

Jordan Cabernet Sauvignon 2000

Rätt återhållen doft i tydlig cabbig stil med gräs och blyertspenna. Semi-modern stil utan alltför hög alkohol som ligger någonstans mellan bordeaux och nya världen.

Relativt slank och balanserad smak, aningens slätstruken men okomplicerat gott.

Antingen ganska modern Bordeaux eller traditionell Kalifornier, jag gissar på det förra vilket var fel. Alkoholen ligger på väldigt modesta 13,5 för Sonoma County.

Torre Testa 2007

Det här var jag inte så säker på att det skulle vara så kul i jämförelse med de andra vinerna men tänkte det skulle vara kul för de andra att prova något rätt udda.

Torre Testa är, så vitt jag vet, världens enda endruvsvin av den uråldriga druvan Susumaniello vilken förekommer sporadiskt nere på Italiens klack i Apulien.

Dels ger druvan väldigt kompakta viner genom naturligt låg avkastning och producenten försöker, tyvärr, göra nån slags Amaronevariant i Apuliansk tappning. Reslutatet blir ett småsött vin med massiv koncentration, smak av torkad frukt och tobak. Som en blandning mellan en Sagrantino di Montefalco och Amarone, inget dåligt vin men inte min stil.

Chateau Lafon-Rochet 1995

Rätt öppen doft redan vid öppnandet. Klassisk mogen doft med violtoner, lera, mörk rätt komplex frukt, choklad, svamp, borstat stål och lite murket trä. Inte stort men riktigt bra och betydligt bättre än den förra flaskan som mest var trött och träig.

Mjuk silkig smak med finstämd mogen Bordeauxsmak av klassiskt snitt. Inte på något sätt massivt, modernt ekat eller liknande utan traditionellt och finstämt. Helt drickfärdigt och lär inte vinna på ytterligare lagring. Perfekt söndagsvin som gör en lite lycklig.

Domaine de Chevalier 1990, Arrowood Cabernet Sauvignon 1992, Cos d'Estournel 1975, Chateau Branaire-Ducru 1982, Chateau Rieussec 1961

Domaine de Chevalier 1990
Fint utvecklad doft med med typiska Pessac-toner av rost och järn. Lera, jord, gammalt trä, tydliga fattoner med rostade kaffebönor men aningens murket. Finstämd frukt.

Tydlig markerad syra på ett lite instängt sätt. En blandning av röd och mörk frukt, doften lovar mer än smaken levererar. Lite väl syrlig frukt av rönnbär som backas av mer mjuka plommontoner. Bra men inte stort på något sätt.

Arrowood Cabernet Sauvignon 1992
Jag har druckit en 80-tals flaska av Arrowood för länge sedan som jag har för mig var riktigt bra. Tyvärr är den här inte det. Banal och sötfruktig med gröna irriterande drag. Mörk blandsylt, paprika, trä, mint och kaffebönor.

Enkelt men helt ok gott. De gröna tonerna stör en hel del och det finns inget större djup i frukten. Men, lärorikt och klart värt sitt ytterst modesta pris.

Cos de Estournel 1975
Öppnar träigt och muggigt. Övermoget för min smak, jag tycker om nåt mått av frukt. Andra tycker om den bättre. Den öppnar upp sig och får lite mer frukt och en hel del citrustoner men är rätt träig hela tiden.

Ärketraditionell smak med träig frukt. Fascinerande men lite gammal och trött. Mer intressant än gott, men väldigt angenämt på sitt sätt.

Chateau Branaire-Ducru 1982
Denna är enormt bra men dras typiskt nog med en subtil defekt som inte riktigt känns som TCA utan mer som en närbesläktad variant som inte dödar frukten. För frukten finns kvar och jag tycker vinet är gott att dricka trots unkna toner som växer mer mot slutet.

Komplext och gott. Om det inte vore för defekten vore det ett fantastiskt vin som är på topp, kvällens vin av de röda, bortsett defekten.

Chateau Rieussec 1961
Nu snackar vi gammalt vin. 50 år är en ansenlig ålder även för ett sött vin. Finstämt med hjortron, mogen gul frukt, mandel, lim. Det dras med lätta ranciotoner.

Djupt komplex och det vin som, oväntat, levererar bäst ikväll. Sötman har dämpats en hel del och det kan nästan inte klassas som ett helt igenom sött vin. Len och krämig smak, som att dricka sufflé. Väldigt fascinerande och lärorikt. En anings bitterhet stör lite i bakgrunden.

En Noble One 1999 bredvid var betydligt kompaktare och sötare men inte i närheten av Rieussecens komplexitet.

Det märktes att jag hade mindre överseende med de uttorkade dragen bland de som var med. Och en kunde inte alls med Branaire-flaskan på grund av defekten men i övrigt var vi hyggligt samstämda. Sällan, eller aldrig, har jag druckit så många gamla och lärorika viner på restaurang för dessa helt otroligt låga priser. Det verkar som de inte har justerat priserna efter inköp för decennier sedan, tack för det.

Pape Clement 2002, 1996 och Cos d'Estournel 2001

För första gången dricker jag vin med en annan vinbloggare. Det är en gemensam bekant som tar med Konjären för att dricka, bland annat, två årgångar av Pape Clement. De andra tar jag nog upp senare. Han har även med sig en flaska.

Pape Clement har jag druckit förr med gott resultat. Slottet är det äldsta i hela Bordeaux, vill man veta mer kan man läsa här.

Doften hos 2002'an har ett perfekt anslag mellan traditionellt och modernt. Den känns lite mer tillgänglig än förra gången men växer med luftning. Alla fina Bordeauxtoner man väntar sig finns med som exklusiv cigarrlåda, blyertspenna, viol, tät djup frukt som är otroligt snygg. Det luktar riktigt dyrt och lyxigt. Vad jag gillar hos Pape Clement är den underbara känslan av sten och rost vilket ger vinet ett extra lyft. Smaken är ännu lite knuten men är givetvis otroligt god. Ett riktigt hedonistiskt vin med en krämig smak som klingar kvar länge helt utan gröna toner som årgång 2002 kan föra med sig. Bästa vinet i Graves år 2002 enligt Parker och jag har provat den bredvid Haut-Brion och håller med.

Magrez anklagas av en del att forcera vinerna i den moderna skolan men själv tycker jag att han om någon är den som lyckas balansera det perfekt.

1996'an är väldigt lik 2002'an med endast ett lite mer utvecklat drag av mossa, murket trä och lite rörsocker. För ett par år sedan minns jag konstigt nog den som mer utvecklad. Doft och smak är som en repetition av vinet ovan och bortsett den lite mer mogna tillgängligheten vill jag inte påstå att den här är uppenbart bättre trots det på pappret klart bättre året. Godare just nu men inte nödvändigtvis ett bättre vin på sikt. Det är nog överprestationen det svaga året 2002 som gör de så pass jämställda.
Båda vinerna kommer dock vinna på ytterligare lagring. Jag kan gott vänta runt 3-5 år innan jag provar nästa 2002'a även om de slinker ner väldigt lätt redan nu.

Konjärens flaska provar vi blint. Den första reaktionen är att det är ett väldigt bra vin med stor insmickrande doft av högsta snitt. Rätt modern med med bra ryggrad, lite som Pape Clement skulle man kunna säga. Superfin doft med en hel del fin choklad, kaffe, lera, lite basilika, plommon, sötbärig frukt av vildhallon, sötlakrits och en del vediga Bordeauxdrag. Det måste vara Merlot som dominerar. Jag är inne på en Saint Emilion av hög klass med lite moderna drag, kanske lite som Grand Mayne 1998 var för fyra år sedan eller en till och med en Pavie-Decesse. Det känns mer modernt än P-C ovan med mer smörkola vilken nog bara behöver lite mer tid för att slipas ned.

Vi får ledtråden att det är andra sidan. Merlotinslaget leder då till Saint Estephe. Det här insmickrande anslaget är det inte alla som har i Saint Estephe. En del hus dyker upp och Cos ligger nära till hands men tar man med sig en Cos lite spontant så där till någon man aldrig druckit vin med tidigare? Det gör man uppenbarligen vilket uppskattas enormt, varför har jag inte bjudit över Konjären tidigare. Den här flaskan har inte det starka draget av kokos som jag brukar känna i Cos men kvaliteten är där. Det här vinet är nog det som skulle vinna mest på lagring. Med tanke på hur öppen 1996'an var för något år sedan så skulle jag säga 4-5 år.

Fyra viner från 1982

En middag som har dragit ut på tiden i tid som räknas i år på grund av oväsentligheter som fruar, barn, jobb och annat världsligt är äntligen här. Fem viner från 1982 har samlats som ackompanjemang till en lång god middag, den sista (en söt PX) fick jag slänga i mig så den tar jag inte upp.

Första vinet är Deutz Millesime 1982. jag har provat Deutz med ålder tidigare, 1988 och 1990, en del har varit helt intakta medan andra har varit rätt trötta. 1982 är den äldsta jag provat och jag var lite rädd att den skulle vara väl oxiderad. Det var den inte.
Doften visar som väntat på hög mognad, den har lite avsaknad av frukt men det finns inga övertydliga sherrytoner, lite kanske, på ett bra sätt, den känns mest fint mogen.
Vinet ger ingen uttorkad känsla men frukten är rätt dämpad, svamp, vedbod, bokna äpplen, grapeskal och mineral. Mycket bra men inte stort.

Nästa Champagne är Clos des Goisses 1982. Det är något helt annat. Ett flertal gånger har äldre flaskor av Clos des Goisses varit helt enormt bra, framförallt från årgångar med allmänt dåligt rykte som 1991 och 1992. Det här vinet lyckas göra samma trolleritrick.
Doften är supertät och helt fantastiskt komplex med mängder av exotisk frukt, nougat, ostronskal, kex, grafit, hasselnötter och rött äpple. Den har en tyngd och kraft som är enormt imponerande. 98 poäng av WS, jag opponerar mig inte.

Smaken är mycket kompakt med mängder av frukt; exotisk frukt, bra syra, fina brödiga mognadstoner, nougat och tryffel. Enastående vin med fantastisk komplexitet samtidigt som det känns helt balanserat, allt sitter ihop. Bästa bubblet i år, ehh, ja just det, det har inte blivit så många ännu, bara tre. Bästa bubblet sedan Comte de Champagne 1995 då, det var ett tag sedan. Stort vin!

Sedan öppnas båda rödvinerna från 1982 samtidigt. Mina förväntningar prickas den här gången in väldigt bra. Cos d'Estournel 1982 är rejält mogen, lite övermogen, med mycket torkad splintved, svamp och krutrök. Den lyfter efter en stund i glaset och får fram en del fin mörk frukt, kaffe, mörk choklad och sötlakrits men når inte någon riktig höjd.

Bredvid har vi Gran Coronas Mas la Plana 1982, en av deras bättre årgångar. Här kommer det en kaskad av finstämd frukt ur glaset, väldigt Burgundisk eller kanske är det mer en fint mogen Grenachebaserad CdP tankarna vandrar åt. Doften består av söta röda bär med en mycket komplex blommig/parfymerad ton i bakgrunden samt choklad, sandelträ, kanel, gräs, grafit och tobak. Mycket komplext och intakt vin trots sin ansenliga ålder. Att det är en ren Cab känns svårt att tro, den är mer feminin än dovt maskulin för att använda sig av tveksamma genusliknelser. 47€ hos min favoritvinbutik i Barca nu i november, billigaste vinet under middagen och ett mycket bra köp. Har jag vägarna förbi kommer jag köpa en till.

Festligt att andra bloggare nyligen har skrivit om Mas la Plana (Gran Coronas har numera tagits bort i namnet), dock har vi olika åsikter. Jag tycker det här är ett finstämt vin av mycket hög kvalitet, mer aktuella årgångar känns mer modernt ekiga och kompakta men jag tycker om dem med. Visst är det väldigt genomarbetat och medvetet vinifierat vin men det är Mouton också...

Lafon-Rochet 1995 och 1982

Lafon-Rochet 1995 är helt sluten och monolitisk i början. Tyvärr öppnas flaskorna lite för sent så större delen är uppdrucken när den tillslut börjar utvecklas. Väl då är doften tät och dov med jord, ceder, lera, nötter, viol, mörk choklad, plommon, fint stenig doft i en återhållen klassisk stil. Smaken sitter ihop mycket bra med ännu rätt ung struktur, bra rund känsla och längd. Nästa gång kommer vinet luftas i mycket god tid.

Lafon-Rochet 1982 är mer tillgänglig då den öppnas. Den luftas dock även den. I början har den lite volatila syror som försvinner snabbt. Vinet är mjukt och utvecklat med komplex chokladig doft med mycket vediga nyanser som ceder, trä och grafit. Även kaffe och fin mörk frukt, mycket balanserat och bra vin.
Båda vinerna är bra men ingen av dem lyfter så där riktigt högt, kul jämförelse och upplevelse dock. 82'an var en gåva från L till B, mycket generöst, han verkar dock ha lite problem med sina etiketter.