Nambrot 2003

Nambrot består av mest merlot, en del cabernet och lite sangiovese, 70/20/10. Modern stil med en hel del rostade nya fat. Tenuta di Ghizzano drivs av en kvinnlig vinmakerska vilket känns ovanligt i den här delen av världen.

Även om det är modernt så känns kvaliteten rakt igenom. Stor fet doft med djup tät plommonfrukt, kaffe, lera, choklad, viol och kryddor. Väldigt komplext om än något massivt i nya världenstil, men balansen som skiljer ett blajvin från ett bra finns där.

Maffig smak som ändå lyckas kännas fräsch med tät frukt. Chokladigt, viol, rostat kaffe, tät mörk frukt. Väldigt bra på ett lyckat modernt sätt. Ännu bättre än senaste flaskan.

Il Blu 2002

Il Blu görs av Sangiovese och Merlot samt en rejäl men välmåttad dos nya fat. Det här är ett italienskt vin i balanserat modern stil som jag verkligen gillar.

Stor medoclik doft med cederträ, mörk bitter choklad, plommonkompott, viol, dov tät frukt och ett väldans djup, superfin doft som är alldeles lagom insmickrande. Väldigt bra!

Smaken är tät och lagom modern i en stil som är väldigt Medoclik fast med lite bittra italienska körsbärskärnor. Typ som en imaginär blandning av 70% Ducru-Beaucaillou och 30% toppbrunello. Superkomplext, ruggigt gott med imponerande längd. Perfekt mogen just nu och en grym prestation för 2002.

För 264 sek är det ett av de bättre vinköp jag gjort, WS 92 poäng är nästan i underkant för den här flaskan men det här är också den bästa hittills, och tyvärr den sista. Så tålamod krävs för de yngre årgångarna i lagret. Jag kanske var på bra humör men den här var enormt bra.

Il Blu 2002

Tio veckors semester i vinfattiga länder sätter sina spår, alltså avsaknaden av spår, på bloggen. Tre viner på tio veckor är nog personligt rekord efter min tjugoårsdag, i negativ bemärkelse. De tre vinerna jag ramlade över är också bland de tre sämsta jag provat under året, men uddastämpeln går inte att klaga på.

Väl hemma var det första vinet en gammal favorit, Merlotbaserade Brancaia Il Blu från 2002.

Il Blu 2002

Det är slutet och lite stumt i början men öppnar upp sig efter någon halvtimme. Fruktigt och komplext med toner av mörkt kakaopulver, ved, kokos, bittra körsbär, lakrits och rostade kaffebönor. Merlot gör sig som alltid väldigt bra i Toscana.

Från att ha varit slutet och lite småtrist öppnar det upp sig och blir fläskigt och väldigt fruktigt efter någon timme. Väldigt gott i en direkt och lättgillad stil. Det är bra läge att dricka dessa nu men de håller några år till, utvecklingen har gått snabbt sen senast.

Nambrot 2003

Nambrot görs av Tenuta di Ghizzano, en liten by uppe på en bergsknalle i nordvästra Toscana. Egendomen drivs av en driftig och sympatisk kvinna i medelåldern, Nambrot är hennes mest moderna vin av (mest) Merlot och mycket nya fat.

Doften är superaromatisk och djupt komplex. Anslaget är inte så värst Italienskt, mer Australien kanske, årgången hjälper nog till. Mycket chokladtoner samsas med plommon, kanel, läder, lakrits, smultron, blommor, vaniljiga fattoner och balsamvinäger. Det här är ett vin som inte passerar obemärkt, extremt maxad doft.

En intensiv smak av smultron och mörka bär, choklad, kaffe, vanilj och en djup kryddig ton. Det här är ett kompakt vin med mängder av karaktär, rätt mjukt och lättdrucket. Frukten är kompakt på ett nya världen sätt men smaken är torr som ett mer klassiskt vin. Väldigt bra i en modern stil som går på kraft och intensitet. De tillfällen jag är sugen på ett Australiensiskt vin öppnar jag det här, väldigt gott ”in your face” vin.

Casalferro 1999

Vilket gott vin! Doften införlivar alla förväntningar direkt. Mognadstoner av svamp, mulljord och läder blandas med pinjenötter, rostat kaffe, mörk bitter choklad, plommon och körsbärskärnor. Lite teblad, citrusskal och julmust (är jag påverkad av årstiden kanske...) kommer också fram.

Smaken har blivit mjuk och inställsam men har fortfarande bra syra och tanniner. Smak av mörk choklad, tranbär, kaffe, örter, teblad, plommon, bigarråer och mynta. Klart fatig, men med balans.

Ett mycket bra och komplext vin i en perfekt mognadsfas med frisk syra, djup och komplexitet. Den här är nog till och med bättre än 97'an. Blandningen är huvudsakligen Sangiovese med en dos Merlot, andelen Merlot har kontinuerligt minskat med årgångarna.

Casalferro 1997

Casalferro 1997 består huvudsakligen av Sangiovese plus en dos Merlot.
En djup doft slår emot en med bigarråer, plommon, mörk bitter choklad, fin nötighet som drar mot valnöt samt kaffe, eken har sjunkit in bra och lämnar ett balanserat spår av vanilj, det finns även lite brända nyanser som liknar bränt socker eller liknande. Smaken är fortfarande uppfriskande stram med markerad syra, körsbär, örter, mörk bitter choklad, kaffe, ved. Lång, läskande och ett ypperligt matvin.

Det här den årgång som har fått bäst betyg i internationell press, 94 av WS (Suckling), tidigare flaskor har känts lite disharmoniska men den här, den sista, visar på riktig klass. Kanske inte 94 poäng i min bok men mycket bra.

Corton-Charlemagne 1997, Brancaia Il Blu 2002 och Castello di Fonterutoli 1999.

På grund av födelsedag drar jag ihop en ostronsoppa till förrätt och lamm med tortillas fyllda med aubergine, tomat, buffelmozzarella och basilika till varmrätt. Då måste man ju också öppna lite passande viner. Så den sista flaskan Corton-Charlemagne 1997 av Bonneau de Martray öppnas på förmiddagen för att undersöka om den bör luftas, den får en lite kortare stund i en mindre kanna nån timme innan den skall drickas. Till lammet luftas en Brancaia Il Blu 2002 samt en Castello di Fonterutoli 1999 (halvflaska) i god tid.

Det osar, verkligen osar mineralitet om Corton-Charlemagnen. En enormt tät doft av mineraler, våt slipsten och flinta är det första man slås av. Bakom detta finns lagom mogna äpplen, gula plommon, lite ek som har nästan helt har integrerats, citronskal, nötter, ett uns blommighet i stil med lilja. Ett imponerande vin men inte riktigt så bra som jag minns den, jag tyckte om den bättre när den fortfarande hade en tung, fet känsla vilken nu nästan har torkat in helt. Man skulle kunna ta den för en mycket bra, mogen Chablis Grand Cru med sin helt dominerande mineralkaraktär.
Brancaia Il Blu 2002 består av 50% sangiovese, 45% merlot samt 5% cabernet sauvignon och är precis som jag minns den: Enormt tät, i synnerhet med tanke på årgången, dov mörk frukt med bakomliggande moderna fat, mörk bitter choklad, plommon, kaffe, körsbär med fin kärnighet, cederträ, komplex men ännu lite ungt bångstyrig, väntar till runt 2011 innan nästa öppnas. Det som slår mig är att ingen som provar denna blint skulle ta den för en 2002'a, imponerande bra.
Castello di Fonterutoli 1999 är betydligt mer utvecklad, här finns teblad, mulljord, bigaråer, cederträ, choklad, brända örter. Ett okomplicerat gott och rätt utvecklat vin, tyvärr sista flaskan.