Hermitage vs Côte-Rôtie

Hermitage ”Monnier de la Sizeranne” 1991

Klassisk syrah från norra rhonedalen behöver tid och det har denna fått, dessutom från ett väldigt bra år. Högst överkomligt pris, under motsvarande i Sverige för nya årgångar.

Doften är alldeles magnifik med dova köttiga toner, mycket aromatisk känsla av blommor och orientaliska kryddor, mogna drag av tryffel och cigarrlåda. Optimalt mogen med både tertiära drag och frukten i behåll.

Tät djupt komplex smak i en fräsch rödfruktig stil, perfekt mognadsfönster, åldern har mjukat upp vinet utan göra det fruktfattigt. Ytterst god Hermitage, det här borde jag ha köpt mer av.

Côte-Rôtie 2004 (Rostaing)

Till skillnad från Hermitagen så ligger det här till viss del i en stum typisk syrahtunnel vilket gör att det inte har så mycket fruktaromer eller djup. Det är ändå snyggt och fräscht i klassisk syradominerad stil med örtig fint aromatisk frukt. Men som sagt lite stumt, man borde vänta minst fem år på detta.

Côte-Rôtie "Brune et Blonde" 2004 (Guigal)

Det har inte blivit några inlägg på länge då jag har semester och inte haft nåt att skriva om. Men häromdagen så sprang jag på Guigals Côte-Rôtie 2004 för under SB's pris, 60$ på restaurang, mer än rimligt.

Mina förväntningar var väl inte skyhöga men det borde ändå vara ett bra vin. Doften var lite stum till en början med mest örter och jord. Med luft kom det fram mer blommiga nyanser och ett tydligt drag av blyertspenna i bordeuaxstil.
Örtig och läskande smak med finstämd lätt bärig frukt. Bortsett från den något veka frukten var det riktigt bra, framförallt då jag inte har druckit kvalitetsvin på länge. Ligger nog delvis i den ökända Syrahtunneln just nu och kan nog utvecklas med lagring.

Det här var helt väsensskilt mot den 2003'a jag drack i vintras som var ett supermodernt monster. Går inte att fatta att det bara är ett års skillnad som skiljer dessa viner åt, konstigt.

Sex sällsynt bra viner på en bättre måndag

Här i veckan var vi sex vinroade människor som träffades och drack några goda viner, bland annat en annan vinbloggare, konjären. Reglerna var ett vin per person som hälldes blint för de andra. Tre viner per omgång. Alltid en kul gissningslek.

 

Echezeaux 2007 (Daniel Rion)

Det här vinet har jag druckit förr och visste vilket det var. Ytterst fin doft med drag av mossa, vildhallon, citrusskal, tät lite sötaktig frukt med stort djup.

Med luftning blir smaken rätt mjuk med mycket tät komplex frukt, en välgjord och tillgänglig Echezeaux trots sin unga ålder. En kaskad av söta röda bär, citrusskal och blommor. Mycket bra. Flera var inne på någon nya-världenpinot vilket jag inte var helt med på, det låter mer i linje med brodern Patrices viner.

Spätburgunder 1999 (Meyer-Näkel)

Klart udda lite murken doft med långt gången mognad. Gammalt trä, lakrits, krut, ett uns arrak och söta fruktaromer.

Mjuk sötaktig silkig frukt åt det röda hållet, rejält åldersstigen, citrusskal, salmiak.

Mycket svårgissat, jag var inne på någon rejält gammal grenache av klassiskt och bra snitt. Klar överraskning och betydligt yngre än vad alla trodde.

Côte-Rôtie 2000 (Jamet)

Mitt vin. Som vanligt väldigt aromatisk med mängder av blommor och röd frukt, lätt rökiga animaliska drag och rejält med lavendel och andra rostade örter.

Efter lite virrande kom de andra fram rätt bra till vad det var. Bra men inte alls på samma nivå som 98'an.

Opus One 1986

Här var det enkelt, trodde vi.

Rejält mogen underbart djup doft, cederträ, viol, mogen finstämd frukt, tydlig ton av lera och järnmalm, blyertspenna. Strålande!

Mjuk mogen smak av klassiskt snitt. Imponerande komplext och bästa vinet under kvällen. Underbart gott vin.

Att det var bordeaux kändes självklart. Efter lite diskussion lutade vi åt Pessac och då isådanafall ett av de bättre slotten. Kvällens mest tappade hakor när flaskan avtäcktes och förmodligen det bästa amerikanska vin jag druckit.

Mas de Daumas Gassac 1982

Även denna var väldigt finstämd i klassisk stil med tydliga drag av cederträ, malen sten, dov mörk frukt, viol och mint.

Trots en del utveckling så känns den ännu lite ung med rejält av tanniner, lera, pinjenöt. Först arketypisk Bordeaux för att sen stänga ner sig lite och få lite andra drag. Definitivt Cabernetbaserat.

Om vi drog oss söderut på förra vinet kändes Medoc rimligast här. När det inte var Bordeaux så var vi rätt lost. Imponerande bra och galet ungt för ett 30 år gammalt vin, det kommer hålla i 30 till (det står på baksidan att vinet bör lagras mellan 5-50 år). Ca 75% cabernet sauvignon, resten merlot, malbec, cabernet franc och sydfranska druvor. Sällsynt informativ baksidestext.

Côte-Rôtie Brune et Blonde 2003 (Guigal)

Om de två tidigare var klassiska så var det här väldigt modernt. Yvig och extemt hårt fatad doft som inte visar någon direkt druvkaraktär. Örter, röd och mörk frukt, rostat kaffe, plommonkompott.

Massivt och rätt komplext, rätt gott trots sina svulstiga drag men i en lite svår fas.

Cote-Rotie kändes ingenstans, jag var mer inne på ett monstervin från Toskana. Kan kanske bli nåt om många fler år, årgången spelar nog stor roll för stilen.

Summa sumarum: Två pinot, två Cabernet och två syrah. Men ändå så olika, väldigt kul och lärorikt. Alla slank ner lätt med helstekt rådjurssadel och tillbehör.

Bortsett från någon enstaka annan sysselsättning är det här nog det roligaste jag vet. Tänk, vin är ett av få ämnen man kan vara oense om och ändå komma helt överens.

Blandade goda viner med minst lika god mat.

Rolig kväll med matgänget. Extremt bra mat med goda viner, väldigt lyckat. Efter påtryckningar lägger jag upp lite mer information om maten. 

Fem vaktlar fick sätta livet till.

Lyxigt snacks i form av rostat bröd med topping från Bon Llockokboken fick ackompanjera bubblet som även fungerade som matlagningsvin, alltså till oss, inte i maten.

Serrano, Monte Negro och sardell.

Chardonnay Vieilles Vignes 1998 (Legras)

Detta som var så bra förra gången känns rätt trött den här gången. Lite fadd frukt och lätt oxidativt drag. Helt ok men har sackat ihop en del. Visst är det gott men det saknar stuns och frukt för att vara riktigt intressant.

Cuvée Orphale 1998 (Saint-Gall)

Betydligt mer fruktig och komplext än det andra bubblet. Väldigt fruktigt i en rätt inställsam stil. Mycket nougat, kex, röd och gul mogen frukt.

Mjuka syror, söta citrustoner, fruktigt med bra djup, mognad och komplexitet. Väldigt bra bubbel, om än något snällt och inställsamt, för sitt pris.

Riesling Nonneberg 2004 (Breuer)

Breuer brukar alltid vara bra men flera gånger har de dragits med ett lite trött intryck och en beska som stört. Den här flaskan har inte alls de problemen utan sitter ihop perfekt med lagom långt gången mognad.

Väldigt tydlig Rieslingdoft med stort djup av grapefrukt och andra citrustoner, petroleum och andra väntade rieslingdrag. Väldans bra doft.

Lång och tät, fet smak med lagom syror och drag av lime och grapefrukt, ingen som helst beska i eftersmaken. En del tropisk frukt. 2004 upplevs som en ovanligt lyckad årgång för Nonneberg.

Extremt bra mat, bästa vi har lagat hittills på våra middagar. Rätterna var gamla favoriter från ställen som Oaxen, F/L, Bon Lloc etc.

Grymt bra odlad kaviar

Halstrad gös med kaviarsås.

Riesling Schartzhofberger Spätlese 2007 (Egon Müller)

Återigen en supertydlig rieslingdoft, att det är Mosel är även det helt uppenbart. Den känns sent skördad och rätt utvecklad. Förvånansvärt utvecklad med tanke på sin modesta ålder.

Doft av sent skördad frukt med djup och komplexitet. Redan nu en hel del petroleum, tropisk frukt. Yummy.

Supertät smak, långt och gott. Väldigt bra och häftigt, men prismässigt, nja, väl saftigt.

Här kokade vi en fond på havskräfta som vart, tillslut, enormt bra vilken smörades lätt och serverades med primörer och varsin svans kokt i 30 sekunder. Den här var givetvis före fiskrätten ovan med kaviarsåsen.

Pinfärsk havskräfta med loco god sås.

Chardonnay Les Noisetiers 2008 (Kistler)

Det här är stort och fläskigt, första tanken är en dunderfet Meursault men det är väl svulstigt och kompakt för det. Intrycket är varmare, är inne på Yattarna eller liknande. Kokos, kaffe, fat, något sen skörd, varm mogen frukt.

Smaken får mig in på Kistlerspåret. Rätt låg syra, väldigt smakrikt och komplext men definitivt inte bourgogne. Lättgillat och lättdrucket, lite mer syra och mineralitet hade uppskattats på den här prisnivån men annars är det grymt bra.

Côte-Rôtie 2003 (Jamet)

Det här var mitt vin. Tänkte det skulle var kul för mina borgognefantaster till vänner att prova det här om det det tedde sig som förra gången, vilket det gör.

Det första intrycket är väldigt burgundiskt med mängder av söta röda bär, blommor, parfym, lätta fattoner, mineral. Med luft blir det mer syrahlikt med mer kött/chark med sina lätt rökiga drag, extremt bra och karaktärsfullt.

Medelfyllig fräsch smak med röd frukt, mineral, charktoner, jord, blommor, orientaliska kryddor. Stort vin som förmodligen toppar om ytterligare några år. Skönt med en Jamet på nivå som jag förväntar mig efter en heltrist 2005'a i vintras som behövde betydlig fler år.

En dålig dag för en vaktel.

Vaktel med primörer och smörad skysås.

Barolo Rocche 2000 (Vietti)

En typisk Nebbiolo med örter, rödsyrlig frukt, tegel, nypon, teblad, rätt tydliga fattoner. Inte modern som säg Spinetta men ligger ändå en del åt det moderna hållet. Känns som den har första drag av utveckling men är fortfarande rätt ung. Mycket förvånande att den var från 2000, känns yngre.

Läskande och god i aningens modern stil, tät lite extraherad frukt men förvånansvärt ungt stum för sin ålder. En utpräglad lagringskrävande Barolo. Bra.

Avslutade med en dessert av "kräm" smaksatt med maskmydra, färska bär och tomatsorbet. Mycket jobb men god mat.

Uselt foto av dessert.

 

Côte-Rôtie 2000 (Jamet)

2000 är inte någon toppenårgång för norra Rhonedalen, jag har inte några förväntningar att denna skall leva upp till 1998 eller 2003 men Jamet är ju alltid Jamet. Dags för en andra koll, förra gången jag drack den var 2006 (tiden går snabbt) då jag hade ungefär det intrycket.

Inte riktigt så öppen och tillgänglig som jag trodde, den behöver en del luft. Klassisk fin Syrahdoft av bra kvalitet men den saknar djupet och parfymen som 98 och 03'an har. Lätt rökighet, teblad, jord, gräs, rödsyrlig frukt.

Medeltät smak med kvaliteter men saknar som sagt det riktiga djupet, dock ett väldigt bra vin med arketypisk känsla av bra Syrah från norra Rhonedalen. Lite av den fina blommigheten finns, röd frukt, lite syrligt som nyöppnat, lossnar aldrig riktigt men är så klart ett väldigt bra vin. Man kan gott vänta några år till om man vill, den börjar nå pensionsåldern men är fortfarande pigg.

Chateau Cheval Blanc 1979, Côte-Rôtie 1998 (Jamet), Chateau Pavie 1998, Clos de L'Oratoire 2000

Chateau Cheval Blanc 1979
Doften är orealistiskt finlemmad, cabernetig, gräsig, djup fin plommonfrukt, mulljord, skeppsvrak, grafit, fint blommig, tobak, violig och underbart vacker på alla sätt. Att det här är kvällens vin är otvetydigt. Det här handlar mer om balans och subtil komplexitet än kraft vilket blir än mer tydligt när andra moderna Bordeauxer ställs upp bredvid.

Lång och sirlig smak med fin frukt, mjuka syror och tanniner. Enormt komplext och svårbeskriven, fantastiskt vin och den är klart godast bland en stark uppställning. Undrar hur bra en mogen Cheval är från en toppårgång?
Flaskvariationen är visst rätt stor och det här var en bra flaska enligt P.

Côte-Rôtie 1998 (Jamet)
Mycket fin med rosenblad, kött, läder, blod, röd finlemmad frukt. Ytterst bra och ännu bättre än den förra flaskan. Den här lyckas hålla nivå strax under Cheval Blanc 1979 som dricks bredvid. Alla andra viner ligger ett klart steg under dessa båda.

Underbart läskande smak med toner av kött, blod, rosenblad, jasmin, viol, otroligt komplex i en vinnande stil som kombinerar frukt, animaliska toner och mognad på ett underbart sätt. Enormt bra.

Chateau Pavie 1998
Supertät doft med mycket rostade fat, järn, rost, bitter choklad, rök, en kärnig ton som påminner om Italienska viner. Trots någon timme i karaff känns det rätt stumt och oväntat primärt för sin ålder.

Imponerande men rätt opersonligt, massivt och kompakt men det ligger oväntat i lä jämfört med Clos de Oratoire 2000 om man ser till vinernas aromatiska drag. Den kompakta känslan och utvecklingen med luft tyder på att det kommer hända mycket med det här vinet men i nuläget levererar det inte som sitt rykte. Bör lagras minst 10 år till men kan nog bli något alldeles enastående.

Clos de L'Oratoire 2000
Superaromatisk, mer aromatisk än Pavie. Mycket rostade fat, choklad, modern och fläskig, rost, mulljord och blommor gör det intressant med stor komplexitet, öppen och tillgänglig.

Extremt fruktig, choklad, lakrits, citrus, mörk frukt, djupt komplex och grymt bra. Bättre än Pavie. Väldigt bra i sin moderna stil men kanske inte så väldans mycket Bordeauxkänsla.

Sammantaget är alla vinerna extremt bra och alla hade kunnat vara kvällens vin, en annan kväll, om uppställningen varit mer normal.

Côte-Rôtie 2003 (Jamet)

Under en diskussion för några veckor angående Jamets Côte-Rôtie menade Nettare e Gioia med bestämdhet att 2003'an var på topp just nu. Det låter ju bra, jag har inte provat den sedan inköp för knappa fyra år sedan. Då tyckte jag den var enormt bra efter tre timmars luftning, dock kändes ca åtta år som en lagom lagringstid. 98'an var alldeles perfekt i höstas vilket motsvarar den åldern. Bästa, och roligaste, sättet att bilda sig en egen åsikt är att ta upp en flaska.

Jamet gör sina viner i traditionell stil utan alltför mycket nya fat (20-25%) och använder endast Syrah, en stående favorit som i princip är den enda Côte-Rôtie jag köper. Priset börjar bli rätt krävande, det gick upp 20-25% efter att Jamet bytte importör för ett tag sedan. Men det är fortfarande ok sett till kvaliteten och vad de kostar utomlands.

Förvånande mycket opalescens i glaset, med all säkerhet ofiltrerat vin.
Doften är trots min skepsis verkligen helt öppen med superfin frukt som påminner om en lätt utvecklad toppbourgogne. Förutom fin sötbärig röd frukt så finns mer Syrahtypiska nyanser av kött, rostade örter och en rökig stenighet. Underbara nyanser av sandelträ, kryddor och läder tillför ett extra djup. Enormt bra vin med personlighet som bara lyfter än mer med mer luft.

Smaken är förvånande mjuk med tanke på den ringa åldern. Tät men fräsch frukt med underbar komplexitet av röd mjuk frukt, chark, svart te, sten, tapenade och örter. Det är så här jag vill ha mina Syrahviner från Rhonedalen, balanserade och fräscha med fin bärighet. Så otroligt bra och gott vin.
Det här vinet verkar inte ha gått in i nån tunnel utan är tillgängligt från start. 96 p av WS's James Molesworth, jag är helt med.

Côte-Rôtie 1998 (Jamet)

Jag har blivit missnöjd med många av mina Syrah-viner från norra rhonedalen senaste året, bl.a. Graillots Crozes1996 som mest är obalanserat sur utan frukt, Marquis de la Tourette 1996, Monier de la Sizeranne 1994 etc. Nu, äntligen, har jag en Rhonedals-syrah framför mig som gör mig riktigt lycklig.

Det är så här klassisk Syrah ska vara. Superfin blommig doft med balanserade stråk av chark och peppar. Djupt komplex doft med läder, mynta, basilika, sötlakrits, vildhallon, jord och tryffel. Strålande helt enkelt.

Medelfyllig fräsch smak med balanserad fin fruktighet av röd frukt, tobak, kött, citrusskal, brända örter. Det här är verkligen så bra man önskar sig att Côte-Rôtie ska vara. Det är helt tillgängligt nu men kommer nog vidareutvecklas positivt i flera år till.

Det var med den här årgången jag ”upptäckte” Jamets viner, dessvärre gav inte CSN-pengen utrymme till mer än några enstaka flaskor så nu har jag endast en kvar. Dock har jag köpt mer av senare årgångar. 2000 håller inte alls samma klass men 2003 och 2005 verkar vara på samma nivå så jag får se fram emot dem om 5-7 år. Vad som är trist är att Jacobsson & Söderström numera har tagit över Jamet varvid priset har chockhöjts till runt 800 om jag minns rätt jämfört med denna som kostade 340 kr. 
Senaste årgången jag köpte var 2005 och den kostade runt 470 vilket redan det var en anmärkningsvärd höjning, men då är BS fraktkostnad med. Trots kvaliteten så är ca 800 för mycket för det här, kanske kan man hitta dem billigare utsocknes. Det var Mardell Wine som sålde Jamet tidigare, räddningen vore om de importerar vinerna parallellt.


Dricker man dem unga tycker jag man ska lufta dem i minst sex timmar för att få dem att öppna upp sig.