Crozes-Hermitage 1996 (Graillot)

Graillots Croz från 1996 var ett de första viner jag köpt en hel låda av, nu endast nån enstaka flaska kvar. Det är också först nu det här vinet verkligen visar sig från sin rätta sida.

Doften har utvecklat en väldigt aromatisk känsla med fina druviga drag av chark och saker man förknippar med syrah som peppar, brända örter, rödbärig frukt, lite citrusskal.

Framförallt var det smaken som var ett problem tidigare, i sin mellanfas, med obalanserat hög syra. Nu har den mognat och mjuknat på ett mycket angenämt sätt. Djup komplex smak med en rejäl dos fräschör, klart i min stil, långt och karaktärsfullt.. Väldigt gott, överlägset bästa flaskan jag druckit hittills.

Crozes-Hermitage 2003 (Guigal)

Lafarge är numera med på svarta listan efter årets hittills mest dyrköpta korkdefekt. Hoppas vinreduktionen blir bra.

Precis som förra gången så får denna Croz från 2003 hoppa in som ersättare. Som tidigare väldigt bra med druv och ursprungstypiskt blommiga drag av tapenade, lera och rödbärig frukt. Fräscht och läskande i en lättare stil som har nästan pinotlika kvaliteter. Inte alls samma ettrigt örtiga drag som tex Graillot utan mer finlemmat och bärigt, väldigt gott och ligger numera på en bra mognadsplatå men håller länge till. Ska nog investera i nya årgången.

The Ledbury och Alain Ducasse at the Dorchester

The Ledbury

Jag hade höga förväntningar på Ledbury. De har fått flera utmärkelser senaste tiden och har två stjärnor.

Vi valde tre rätter ur den vanliga á la carte-menyn då vi ville ha ett bra helhetsintryck, tänkte att de enklare lunchrätterna inte skulle ge det.

De verkar göra rätter med en liten tvist då det gäller smaksättningen, ofta med lätta asiatiska inslag men aldrig så att de tar över.

Förrätten var kungskrabba med zucchini och frusen parmesan. Krabban var fint strimlad som soppspagetti vilket jag inte uppskattar då mjälla fina bitar av färsk kungskrabba känns bättre. Den här rätten var nog den enskilt sämsta under hela resan, meningslös, smaklös och ointressant. Vi var djupt besvikna.

Min varmrätt var bra, inte på tvåstjärnig nivå men väldigt bra. En halv europeisk hummer i form av urtaget kött serverad med broccoli och brynt smör fint smaksatt med asiatiska/orientaliska kryddor. Bra kvalitet på hummern, framförallt sjukt stor bit hummer. Min väns rätt var inte alls lika bra, en havsabborre som så ofta då det kommer till havsabborre drogs med en lätt unken biton. Havsabborre liksom bla makrill måste serveras en väldigt kort tid efter att den haft en puls för att inte få denna bismak. Rätten som sådan var inte heller alls lika bra.

Desserten var bra men inte tillräckligt bra. Väldigt god och bra ingefärsglass med en ok tonkabönsbakelse.

Som helhet en besvikelse och inte alls i nivå med våra förväntningar. Som en medelgod enstjärna. Man äter bättre på alla enstjärniga i Stockholm, stilmässigt ligger det lite åt F12's stil med sina asiatiska inslag, fast F12 är bättre.

Alain Ducasse at the Dorchester

Ducasse är en av de mest kända inom lyxmatsbranschen. Tre stjärnor i Paris, Monaco och nu London med ytterligare restauranger över hela världen. Undrar hur mycket mat han lagar nuförtiden, bra på att anställa personal måste han dock vara.

Atmosfären är extremt lyxig på ett nästan ofräscht sätt på The Dorchester men personalen inne på restaurangen är väldigt trevlig och professionell.

Väldigt stabilt och bra rakt igenom. Ammisen var en rätt på krabba (deja vu från lunchen...). Fräscht och gott och en väldigt bra början, nivån på denna första start höjde våra förväntningar en hel del. Det var helt klart den mest anmärkningsvärda ammisen hittills. Supertäta smaker och väldigt god.

Nästa var middagens dipp. En rätt med grönsaker tillredda på olika sätt, jag är en stor fantast av grönsaker så det borde vara en rätt i min smak men att servera lätt tillredda grönsaker i oktober i England fungerar inte. Om inte grönsakerna har den smak som de har på San Pau, eller i Italien på sommaren, så fungerar inte den här rätten. Den blir som mest ok. De som har dragit upp en morot ur marken, sköljt av den och ätit den vet hur goda de kan vara, att försöka sig på detsamma med inköpta grönsaker är att gräva en grop åt sig själv. Denna rätt borde diskvalificerat sig efter sommaren.

Sen började dock en uppvisning i klassisk matlagning på högsta nivå.

Pastarullar servade med kycklingqueneller smaksatta med tryffel samt hummer och en fenomenal sås till var ruggigt god. Kvaliteten på hummern var dock inte helt hundra, lite överkörd och aningens seg. På en direkt fråga påpekade jag det vilket de tog, inte bra, men helt ok. Min lunchorgie i hummer var klart bättre sett till hummern. Men rätten var grym, den var visst deras signaturrätt.

Nästa rätt var enligt mig den bästa på hela resan, alltså den bästa på runt 40 stycken.

Helgeflundra serverad väldigt avskalat med tunna skivor rotselleri naperade med skaldjurssås, toppade med små svampar och bläckfisk. Runt om hälldes en av de bättre såser jag smakat. Världsklass, helt i nivå med Rochat som jag ser som den bästa traditionella restaurang jag hittills besökt. Dock tyckte jag återigen att fisken kunde tagits ur ugnen aningens tidigare.

Hjorthuvudrätten var väldigt bra men inte i nivå med fisken. Rätt många olika smaker med kvitten, pumpa och annat. Stabilt och säkert men inte grymt.

Osten var på samma nivå som jag äter varje vecka, alltså väldigt bra men inget som stack ut från det vanliga. Kul tillbehör dock.

Den första huvudsakliga desserten var mycket konstig, en rätt på exotisk frukt som passionsfrukt och mango. De har uppenbarligen inte tillgång till den bästa frukten. Syran i den här rätten var på en bisarr nivå som gav tårar i ögonen och frätsår i munnen. Vi fattade ingenting. Smakerna var ok men syran var obarmhärtig.

Sen kom en oändlig linje av sötsaker och choklad som satte totalt stopp för vidare matintag, har sällan varit så mätt.

Det här var den enda gång vi drack ett seriöst vin som var riktigt gott. En Chassagne-Montrachet 1:er Cru ”Morgeot” 2002 av Girardin som levererade över förväntan, mycket bra med mineralitet och fint utvecklad nötighet, bröd och tät frukt. Fick även ner ett glas Crozes-Hermitage 2009 av Graillot som var bra.

Lite fascinerande att en överväldigande majoritet av personalen på dessa ställen är fransoser med rapplig svårförstådd engelska, endast sommelieren var britt.

Ducasse höll glädjande nog nivå med sina tre stjärnor, det är inte ofta man äter så pass bra mat. Dock fanns det dippar, grönsaksrätten och syrachocken i form av desserten, men helhetsmässigt var det ruggigt bra.

Den enda vi var på som kommer in på min topp-tiolista, men den ligger en bit från helhetsintrycket man får från Spaniens bästa, som förövrigt kostar mindre pengar.

Crozes-Hermitage 1996 (Graillot)

Det här är imponerande bra. Alla människor som intresserar sig och tycker om vin vet att många viner har ett visst mått av tunnelbeteende, Syrah från Rhonedalen har det i ännu större mån. Cirka 14 år verkar vara en tumregel som det anses ta för en Syrah att nå ut från sin stumma trista fas, det här är något som jag personligen har haft lite svårt att belägga men börjat få en viss konsoliderad känsla av. Efter att ha följt detta vins utveckling stämmer det bra, samtidigt verkar vissa årgångar av Jamet inte följa det här beteendet.

Från att ha varit surt och ogint i flera år har det här vinet nu exploderat med frukt och parfymerade toner som är väldigt insmickrande. Visst håller det inte nivå som Jamets Côte-Rôtie, men det är väldigt bra. Fint parfymerat med lätta drag av rökt kött, sten, rostade örter, kaffe och röda bär. Riktigt bra doft av mogen Syrah.

Gott och läskande, kött, lera, röd frukt, långt och bra. Syran finns där men är betydligt mer nedtonad med bättre balans av frukt än tidigare. Som det här vinet levererar nu är alla flaskor jag druckit tidigare bortkastade, en nyttig läxa. Och jag tror det kommer bli ännu bättre.

Crozes-Hermitage 2003 (Guigal)

Det här korkas upp som ersättning för vinet jag la upp innan. Dags att testa en flaska av den här Crozen som jag gillade skarpt när den lanserades. Hyllad vid lansering, Parker gav den 93, men senare har den fått svalare omdömen. Att en Syrah stänger ner sig och blir tristare efter några år är väldigt väntat så jag blir lite förvånad att tex Parker inte påpekar det. Dags att bilda sig en egen uppfattning.

En hel del fällning. Fint parfymerad doft med skir röd fruktighet, grädde, lätta fattoner, blodapelsin och bacon, riktigt bra i en fräsch rätt lätt stil. Den fina parfymerade blommigheten är ett stort plus. Extremt druvtypisk.

Slank smak med fina syror, finstämd röd frukt som hallonkärnor och lingon, citrus, kött. Den utvecklas med luft och blir allt bättre. Verkligen ett bra vin för appellationen, betydligt djupare och mer balanserat än Graillot.
Jag tror den kommer växa ytterligare och är väldigt nöjd med min investering. Det här blir intressant att följa i framtiden, fem kvar.

P.S. Har inte typsättaren råkat slinta med fingrarna och sätta dit ett x istället för ett z  på texten för AOC-beteckningen (granne med varandra på ett tangentbord), eller är det ett z i skrivstil? Såg det först på bilden efter flaskan slängts.

Crozes-Hermitage 2006 (Alain Graillot)

Det här är löjligt typisk Syrah från norra Rhonedalen. En enormt stor aromatisk doft av gummi, tjärpastiller, korv, lagerblad, peppar, röda bär och citrusskal slår emot en. Jag tänkte att den här kanske hade börjat sluta ihop sig och gå in i en tunnel men den känns ännu öppen och tillgänglig. I jämförelse minns jag mina 1996’or som slöt sig som musslor efter några år och först nu börjar bli tillgängliga igen, en sådan måste korkas upp snart för ny utvärdering.

Smaken är inte lika rolig som doften, den känns rätt syrlig utan någon fet känsla. Luftning gör en hel del men den känns lite anemisk vilket får mig att tro att den har börjat röra sig mot sin komafas. Jag kommer nog försöka glömma resterande flaskor och vänta tills de blir 14 år gamla. Sitter de som de ska så utvecklas de till verkliga vinstlotter runt år 2020, lång väntan. Kontentan blir att dricka snarast för en chockeffekt av Syrah från norra Rhone eller vänta tills jag börjar få gråa hårstrån, svårt val. Det finns ju dock en del annat att dricka under tiden.

Om jag hypotetiskt skulle hålla en kurs om vin skulle det här vara det självklara valet för att visa hur ett vin från norra Rhonedalen av Syrah doftar och smakar, skolboksexempel. Syrligt, ettrigt och örtigt.