Tre bra luncher i London

Den årliga matresan blev ett återbesök till London. Därför lägger jag upp ett inlägg om tre bra till väldigt bra luncher. Ska försöka få upp de andra också.

Apsleys

Apsleys ligger i ett exklusivt hotell vilket har satt sin prägel på restaurangen. Pampig inredning i lyxig stil ackompanjeras av en hord av personal.

Bakom matinriktningen står Heinz som driver trestjärniga La Pergola i Rom. Inriktningen är alltså italiensk.

Här tog vi blandat mellan deras lunchmeny och a la carte. Sommelieren var kunnig och gav oss mycket uppmärksamhet när han förstod att vi var intresserade. Valet föll på ett vin jag inte visste fanns, en malvasia 2011 av Miani. Hade helt missat att han gjorde rena malvasiaviner.

Rätterna, rakt igenom, låg på en anmärkningsvärt hög nivå. Jag åt en soppa på gröna ärtor som slogs över perfekta pastakuddar med lamm i, finstämt och mycket välgjort.

En annan förrätt, pork belly, var en av de bästa rätterna vi smakade under hela den här matresan. Kombinationen av köttkvalitet som jag sällan mött och perfekt tillagad med en underbar krispig ovansida lyfte den till stor höjd. Enormt bra.

Min varmrätt på långbakat lamm var även det mycket bra, mer på tvåstjärnig än enstjärnig nivå. ”Pork bellyn” var dock bäst och hade inte skämts för sig på vilken trestjärnig restaurang som helt.

Till det ett bra Nerellobaserat vin i modern stil jag inte kände till.

Desserten var mer normal bra men väldigt god och fräsch.

Vi drack även ett par glas port, Warres 1970 och 1963. 63'an var klart mer komplett då den uppnått full mognad till skillnad från 70'an som skulle tjäna på ytterligare lagring.

Stark rekommendation och borde höjas upp till två stjärnor baserat på vårt besök.

Dinner by Heston Blumenthal

Dinner har gjort sig mycket uppmärksamhet med sin mat inspirerad av recept från uråldriga brittiska kokböcker. Alla rätter har ett årtal efter sig vilket visar från vilken tid den kommer från. Att det är Blumenthal som står bakom gör nog även sitt till uppmärksamheten.

Här tog vi rätter från den vanliga menyn för att få en mer fullödig bild av deras mat. Två förrätter, en varmrätt och en dessert per person. Då fick vi möjlighet att testa igenom ett rätt stort antal rätter.

Maten var genomgående bra men stod inte ut på något sätt, råvarukvaliteten märkte inte heller ut sig som på Apsleys. Vi satt och diskuterade huruvida den var värd en stjärna, nivån låg på låg till mellannivå av en stjärna. Av de ställen vi var på med stjärnor var det här klart sämst. Dagen efter upptäckte vi att de hade fått en andra stjärna några dagar tidigare vilket framstår som helt fel, men det förklarar varför det var så mycket folk på en tisdag lunch. Det här stället kan man hoppa över sett till kvaliteten. 

Desserterna var dock extremt bra.

Vinet blev en Vosne-Romanée av Bichots buteljeringar från Clos Frantin, riktigt bra för sin nivå och helt öppen och tillgänglig efter lite luft.

Meat Fruit. Mandarin, chicken liver and foie gras parfait, grilled bread..

Earl Grey Tea cured Salmon. Lemon salad, gentleman's relish, wood sorrel & smoked roe..

Salamugundy. Chicken oysters, salsify, marrow bone, & horseradish cream.

Black foot Pork Chop. Spelt, ham hock, turnip & Robert sauce.

Brown Bread Ice Cream. Salted butter caramel, pear & malted pear syrup.

HKK

HKK har startats av gruppen bakom Hakkasan vilken har en stjärna sedan länge. Satsningen på HKK är att det ska vara deras flaggskepp på en klart högre nivå. Andy Hayler ger dem betyg på en motsvarande tvåstjärnig nivå.

De serverar en 15-rätters meny som visar på en väldig bredd inom olika delar av det kinesiska köket. Det finns givetvis toppar och dalar på en så pass stor meny men mittensegmentet var extremt bra med pekingankan och deras tre dumplings som största utropstecken.

De två rätterna vidgade verkligen mitt perspektiv när det gäller dessa rätter, alldeles strålande.

HKK fick sin första stjärna några dagar innan och det skulle inte förvåna mig om de får en till.

Sällsynt givande och lärorik restaurangupplevelse. Rekommenderas starkt.

Dryckespaketet till passade bra ihop även om det inte var några stora dryckesupplevelser. Allt från vitt och rött vin till sake och te

Poulet de Bresse puff.

Cherry wood roasted Peking duck

Dim sum trilogy.

Lobster in egg white with organic natural yogurt.

Sugar snap, maitake mushroom and lily bulb in XO sauce.

Australian green abalone in royal sauce.

Echezeaux 1969 (Maison Leroy), Morey-Saint-Denis 1:er Cru 1990 (Domaine des Lambrays), Miani Rosso 2007, Chateau Pichon-Lalande 1998

Vart en bra rödvinsuppställning på en sällsynt bra vinsöndag för ett par veckor sedan. Anteckningarna började vid det här laget bli lite lidande av alla olika viner.

Echezeaux 1969 (Maison Leroy)
Ljus tegelfärg indikerar rejäl mognad.

Sirlig och finlemmad doft med fina parfymerade nyanser. Väldigt mogen med tydliga tegelnyanser, örter, citrus, jord och cederträ. Komplex på ett traditionellt sätt och otvetydigt en högklassig Bourgogne.

Sirlig smak med markerad syra, väldigt klassisk med snustorr känsla. Lera, gräs och finstämd röd frukt som backas upp av violiga/blommiga drag. Väldigt komplext och bra men saknar det riktiga djupet och intensiteten i frukten för att vara stort.

Morey-Saint-Denis 1:er Cru 1990 (Domaine des Lambrays)
Även denna känns klassiskt skolad med röd frukt, gräs, mynta, brända örter, mulljord och svamp.

Stram något krävande smak med en italiensk kärnig bitterhet, läskande med tegel och citrusskal. Riktigt bra men inte på samma nivå Echezeauxvinet. Det här hamnar lite i skymundan bredvid de andra vinerna.

Miani Rosso 2007
Årgång 2007 ansåg Enzo inte dög för att buteljera några vingårdsbetecknade röda viner utan allt buteljerades som Miani Rosso, minns jag rätt är det 90% Merlot och resten Refosco. Det här gör att man får ett högklassigt rött Mianivin för ett "spottstyver" mot normalt då Enzos uppfattning av medioker kvalitet inte är som andras. De flesta andra producenter i området, ja i hela Italien, hade nog varit extremt nöjda med det här.

Vid öppnandet känns det som ett fatprov med extremt primära drag där eken ligger helt utanpå. Ett par timmars luftning gör väldigt mycket och är helt avgörande för upplevelsen av det här vinet.

Fortfarande primär doft med grillkol, fat, dov mörk frukt, fet plommonfrukt, djupt komplex och imponerande men ännu ungt stum.

Dov smak med mörk fin plommonfrukt, extremt kraftfullt och massivt. Bläckiga drag (refoscon som visar sig?), långt och gott med enorm potential. Exotiskt och häftigt.
Väldigt gott redan nu men det är bortkastat att dricka det här så pass ungt, lite som att dricka någon massiv modern Saint Emilion vid samma ålder. Jag kommer vänta minst fem år innan nästa öppnas.

Chateau Pichon-Lalande 1998
Helt fantastisk doft i en klassisk men fruktdriven stil som inte kan komma någon annanstans än från Bordeaux. Stall, läder, blommig och parfymerad med burgundiska drag, tobaksblomma, blyertspenna. Underbar doft! Jag tänker på en lättare årgång av Gruaud Larose, känns väldigt Saint Julien.

Sirlig och djupt komplex med tät frukt, tobak, väldigt violig, finlemmad med en blandning av röda och mörka bär.
Vi som inte vet vad det är tror benhårt på Saint Julien men när det visar sig vara fel landar vi hos Pichon-Lalande med sin högre andel Merlot som inte har samma ståliga Pauillackänsla. Än en gång visar en mogen mellanårgång av det här vinet hur gott Bordeaux kan vara. Denna har lagrats varmt och är säkerligen mer mogen än en normallagrad flaska, jag trodde den var från runt 93-94. Kvällens röda vin.

Terre Alte 2006 och NUN 2008

Det vart många bra viner i söndags och för att få lite ordning delar jag upp intrycken i mindre delar. Först ut är mina två bidrag av vita viner, undervisningsviner som jag kallade dem för mina frankofila vinvänner.

Terre Alte 2006
Dov o lite funky doft med bivax, plastmatta, mer Sauvignonig än tidigare med nässlor och gräs. Citrustoner och mogen gul frukt. Väldigt komplext och fascinerande men den något övertydliga Sauvignontoner stör lite. Jag tycker dock om det mer än de andra närvarande. Mycket bra vin på ett inställsamt sätt.

Fet och krämig känsla. Komplext och fruktigt. Fascinerande på ett typiskt Friuliensätt med mängder av karaktär. Dock är det lite synd att Felluga låter Sauvignondruvan dominera så mycket på sitt toppvin, mer Friulano hade varit att föredra. Helt färdigt men tål nog en del ytterligare lagring.

NUN 2008
NUN görs av endast Xarel-lo i en stil som har Bourgogne som förebild. Stockarna är gamla, 60+, och ungefär sex bourgognefat produceras per år.

Mängder av karaktär, mineral, musselskal, krita, mogna äpplen, fat och mogen fin frukt. Det här är bland det bästa vita vin man kan hitta från Spanien, det är nog bara Gran Veigadares som är bättre. Förbannat bra vin på ett sätt som inte är direkt eller insmickrande utan som vinner med luft och helst dricks över en lång middag såsom jag gjorde på San Pau i september. Klar potential för vidare utveckling.

Miani Sauvignon 2000

Mamma fyller år och jag öppnar ett av mina mer sällsynta viner, syster hickar till när hon ser vad det är, mamma utan bakgrundskunskap tycker vinet är ”väldigt gott”. Bra betyg för ett måndagsvin.

Enzo Pontonis viner är bland de mest svårfunna vinerna som finns. Han har en starkt eremitiskt attityd bland sina vinrankor som enligt utsago mer liknar en trädgård med bonzaiträd än en normal vingård. Små, hårt tuktade vinrankor med en ynka vinklase på vardera sida om rankan. Uttaget är löjligt lågt, på hans areal vore en produktion på 100.000 flaskor normalt, Enzo gör 6000. Från (om jag minns rätt) 2004 har han ändrat filosofi en aning och försöker numera göra viner med högre syra, lägre alkohol och mer mineralkänsla. De är fortfarande enormt koncentrerade men förändringen är nog i linje med min smak. Det här vinet har en alkoholhalt på 14,5 % vilket är i högsta laget.
Numera har han separerat sina Sauvignon och Friulanoviner i två separata cuvéeer, år 2000 gjorde han ännu endast en av varje. Förutom de vita vinerna gör han även världens bästa Refosco och en enormt bra Merlot.

Doften minst sagt intensiv i dovt återhållet aromatisk stil. Det är inte alls så Sauvignon Blanc-typiskt utan betydligt dovare och kraftigare. Kanske lite som en mogen Pavillon Blanc du Chateau Margaux fast tätare. Honung, kamomill, stenfrukt som gula plommon, jasminblommor, fat, brioche, vax och krämiga vaniljtoner. Det är imponerande kompakt och komplext men aningens svulstigt. Att det är 100% ny ek märks inte så mycket, det finns fattoner men de slår inte över.

Smaken är bisarrt kompakt för en Sauvignon med tät krämig känsla, mogen gul stenfrukt, honung, smördeg, blommor och vanilj. Det är lite eldigt och rätt svulstigt men kvaliteten går inte att ta miste på, det här är ett högst imponerande vin med enorm täthet och komplexitet. Dock skulle jag nog föredra hans nutida viner som är lite mindre av allt och har mer syra och mineralkänsla än hans viner hade på den här tiden, men bra är det.

Prisvärdheten kan diskuteras men vissa viner måste ju bara provas någon gång. En yngre Friulano i källaren ser jag fram emot att prova om några år.

Terre Alte 2006

Livio Felluga håller till i nordvästra Italien där han gör några av Italiens bästa vita viner. Även de röda är bra. En av druvorna i det här vinet, Tocai Friulano, är en druva jag försöker dricka så ofta jag kan, kanske mest för att den är så ovanlig på våra breddgrader. Förutom Tocai Friulano ingår Sauvignon och Pinot Bianco, en udda druvkombination. Friulanon lagras på fat, de andra på ståltank.
Denna årgång anses vara en av de bästa som gjorts. Givetvis tre glas av Gambero Rosso, 92 poäng av Suckling och 18,5 av Robinson vilket får ses som ett mycket högt betyg för ett Italienskt vitt vin. Förväntningarna är höga.

Det första jag tänker på när jag doftar på vinet är att det inte passar i någon av mina doftmallar jag har i huvudet när det gäller vin. Det här är något jag har upplevt tidigare från Fellugas viner, de sticker verkligen ut. Jag har svårt att precisera vad det är, men jag tycker om det.
Det är aromatiskt med havre, örter, grönt te och gelékulor. En balanserad fatton ger den en del fetma, gul frukt med en anings exotisk inslag, varma citrustoner som mandarinskal. Det finns något funkigt som är svårt att sätta fingret som tilltalar mig väldigt mycket, något som tillför ett stort mått av personlighet. Vissa drag påminner mig om bra vit Bordeaux av 50/50 Sauvignon/Semillon, lite bakelit och gummi. Det är högst personligt, väldigt snyggt och enormt tilltalande.

Smaken är fyllig med balanserad fatton, Smaken är intensivare än vad den först verkar vara med örter, honung, bivax, gul fruktighet, skållade mandlar och mjuka fina citrustoner. Smaken är väldigt bra men det är doften som verkligen får en att reagera. Syran känns i eftersmaken som ger ett uppfräschande bett, enligt min smak hade alkoholen gärna fått taggats ner en aning (14%), men det funkar. Det gäller att välja rätt tillfälle för det här vinet med sin fruktdrivna stil och lite eldiga fyllighet.

Enligt hemsidan växer det med lagring men det känns svårt att sia om.
Ett av de roligare vita vinerna jag druckit på länge, det påminner mig en del om när jag provade portugisiska Maritávora för första gången.

Fantin Nodar 2007

Doften är egen och annorlunda. Den präglas av örter, halm, vått ylle, honung, bakelit och lite färsk kvalitetstobak eller nåt åt det hållet. Det finns även ett lite unket drag samt jästiga nyanser som drar mot yoghurt, ingen ek. Alltså en typisk Tokai Friulanodoft med sina säregna drag. Inte ett av de kraftigare Friulanovinerna jag druckit men hyggligt bra typicitet för pengarna.
Smaken är frisk och rätt lätt, ganska mjuka syror. Örterna kommer igen samt honung, mogen gul frukt. Ett rätt bra vin även om det inte riktigt lyfter, struktur som en ofatad Albarino eller liknande, fast mildare syror. Friulanoviner brukar vara rätt dyra så det här får ses som ett ok prissatt vin (99 kr) med högt intressevärde.