Volnay 1:er Cru 2009 (Coche-Dury)

Det är inte ofta man får möjlighet att prova ett vin av Coch-Dury. Det mest ansträngande förutom priset är att överhuvudtaget få fatt i en flaska. Det här var ett uppenbart barnarov som en vän snällt nog bjöd en slurk av.

Givetvis är det purungt och oförlöst men kvaliteten skiner klart igenom. Sammetslent och finstämt med drag av stjälkar, finstämd röd frukt, gräs och kryddor. Inga direkta fattoner. Väldigt bra helt utan glapp eller störande drag men som sagt 10-15 år för ungt, stor potential.

Det är ändå de vita som är hans starkaste kort, en obloggad Meursault Village 1997'a var alldeles enastående bra för några månader sedan.

Crozes-Hermitage 2003 (Guigal)

Lafarge är numera med på svarta listan efter årets hittills mest dyrköpta korkdefekt. Hoppas vinreduktionen blir bra.

Precis som förra gången så får denna Croz från 2003 hoppa in som ersättare. Som tidigare väldigt bra med druv och ursprungstypiskt blommiga drag av tapenade, lera och rödbärig frukt. Fräscht och läskande i en lättare stil som har nästan pinotlika kvaliteter. Inte alls samma ettrigt örtiga drag som tex Graillot utan mer finlemmat och bärigt, väldigt gott och ligger numera på en bra mognadsplatå men håller länge till. Ska nog investera i nya årgången.

Åldersstudie av gammal Bourgogne

Förra veckan blev jag inbjuden till en liten historisk vinstudie av framförallt röd Bourgogne. Otroligt fascinerande och lärorikt för mig som inte har druckit så här pass gamla bordsviner tidigare.

De här vinvännerna har sedan många år köpt upp rejält gamla viner som ligger och samlar damm i deras källare. Kollar man tex ”vinmannens” noteringar så inser man att så här gamla viner inte är nåt nytt under solen i hans vinvardag. 49'an är det numera äldsta vanliga bordsvin jag druckit.

Chateau Cheval Blanc 1962

Det första intrycket är mer mot madeira än mot Saint Emilion vilket säger en del om det här vinets mognad. Extremt ålderstigen med lätt aggressiva oxiderade toner av rancio, brända nötter, citrusskal. Bakom detta skönjs ett rätt vackert vin med en del gräs och järn, men det är mer intressant än genuint gott.

Markerad syra och lite brända oxiderade drag, nötter, rost, jord, fascinerande och eget men väl åldersstiget. Känslan av gammal mulljord var ett drag som återkom flera gånger.

Nuits-Saint-George 1949 (Pierre Ponnelle)

Även det här är väldigt gammalt men av annan karaktär. Inga madeiratoner utan mer silkig lite utmattad frukt med drag av skeppsvrak, jord, svamp.

Mjuk sirlig smak med liknande drag som doften, jord, gammalt trä, jod. Fascinerande och väldigt lärorikt.

Saint-Romain Rouge 1955 (Roland Thevenin et Fils)

Om den förra hade tappat sin Pinotfrukt så är den här rejält mogen men har ett underbart djup av frukt kvar. Enastående finstämd och komplex med lätt drag av krut, viol, blommor, söta röda bär, jord, tryffel. Fantastisk doft.

Mjuk silkig smak med mycket mognad, trä, tryffel, svamp och vildhallon. Kanske inte täthet som en Grand Cru, nivån av appellation avslöjar sig lite grann men det här var en enastående vinupplevelse. Svårbeskrivet, efter ett par timmar börjar den tappa en del. Hur en ”enkel” Saint-Romain från 1955 kan vara så här bra är över mitt förstånd.

Nuits-Saint-George 1966 (Maison Leroy)

Ett annat anslag i mer klassisk mineralig stram stil, gräs, återhållen röd frukt, orientaliska kryddor, citrus. Väldigt bra och otroligt nog känns det som den kan utvecklas ytterligare.

Smaken sitter ihop otroligt bra utan glapp någonstans i syrabetonad klassisk stil. Rent kvalitetsmässigt så är det här ett snäpp bättre än Saint-Romainvinet men är lite mer krävande, på ett positivt sätt, och lite mindre hedonistiskt. Kanonbra vin och bästa Maisonbuteljering jag druckit.

Vosne-Romanée 2009 (Meo-Camuzet)

I början känns det här något reduktivt och slutet men med bra potential. Mycket koncentrerat med finstämd frukt, lera, citrus, fat, örter.

Stram smak i ung tät stil. Mycket bra potential och med luft växer det en hel del. Koncentrationen och helhetskänslan tyder på att det här, framförallt sett till det modesta priset, kan komma att leverera enormt bra.

Volnay 1:er Cru ”Les Taillepieds” 1997 (Domaine Montille)

Montilles viner är kända/ökända för att kräva mycket lagring vilket även det här vinet indikerar.

Det finns inget som helst insmickrande med här vinet. Det handlar mest om stram örtig röd frukt, citrus, fat, lera, jord, svart te, blommor. Känns mer som en supertraditionell outvecklad nebbiolo.

Rejält hög syra i kombination med lite vek stram örtig röd frukt gör att det inte upplevs som helt balanserat i nuläget. Intressant och komplext, gott till maten men det skulle behöva 20-30 år till på rygg. Längden går inte att klaga på, det smakar dock mer Montille än Volnay.

Morey-Saint-Denis 1:er Cru 1990 (Domaine Lambrays)

Rejält tät i muskulös stil, en hel del fat, dovt nötig, jord, kaffe, mycket bra. Klart bättre än de förra flaskorna vi druckit.

Tät frukt och mycket snyggt med drag av sandelträ, kaffe, svart te, finstämd röd frukt. Betydligt fruktigare och komplexare än tidigare flaskor som har upplevts lite träigare och stummare.

Cabernet Sauvignon 1994 (Leeuwin Estate)

Och sen till sist något helt annat. Mycket tät cabernetdoft med grafit, piptobak, cederträ, gräs, paprika, basilika, ett litet störande grönt vegetativt drag. Rätt massivt och fruktdrivet men utan att vara alltför svulstigt. Jag gissade på USA.

Lång och god, helt klart hög kvalitet men det gröna draget stör helhetsupplevelsen, mörk tät frukt, kaffe, mogen paprika, fat, viol. Mycket bra men kanske något finesslös.

Volnay 1:er Cru "En Caillerets Clos de 60 Ouvrées"

Oj, det här inte alls som den småtrista flaskan för några år sedan. 99'orna jag har haft i lager har öppnat sig på ett strålande fint sätt. Pousse d'Ors viner är gjorda i väldigt lagringskrävande stil, det visar inte minst det här. Om de småtrista 2006'orna beter sig likadant är de något att se fram emot om ca sju år.

Fascinerande doft av jord, läder, svett och tryffel blandas med röda bär som drar mot det syrliga hållet, lite gräs, utvecklat och läckert på ett traditionellt sätt. Med luft får det en lite Syrahlik doft av kött, vore intressant att dricka den här bredvid Jamets Côte- Rôtie.

Smakrikt och matkrävande syrligt till en början. Fin komplexitet på ett klassiskt Bourgognesätt, svamp/tryffel, röd frukt, jord, gräs. Kompakt och fascinerande vin på ett sätt som inte alls är inställsamt utan matkrävande stramt. Oväntat bra Volnay.

Volnay ”Vendanges Selectionnéees” 2007 (Michel Lafarge)

Lafarge anses av många som en av de främsta odlaren i Volnay, av den gamla skolan. Mycket klassisk doft med stram syrlig frukt. Det är rejält slutet i början och kräver ett par timmar för att börja öppna upp sig. Syrliga röda bär, jord, tegel, citrus, kalk, vildhallon, mycket fina parfymerade toner efter någon timme.

Stram syrlig smak som lättar upp efter lång luftning. Kalkig smak med lätt gröna inslag som dock inte tar över och stör. Medeltät matkrävande smak så långt ifrån alla former av moderna Bourgogneviner man kan komma. Väldigt bra vin men man ska inte vänta sig ett insmickrande mjukt vin utan ett krävande vin att lägga ner i flera år eller lufta länge.

Det är lite som Volnays motsvarighet till Piemontes Roagna, supertraditionellt och lagringskrävande. Precis som med det vinet är första intrycket inte särskilt övertygande varefter det lyfter rejält efter flera timmars luftning. I nuläget är prisvärdet inte självklart, jag hade hoppats på mer, men det är värt att lägga ner några flaskor och se vad som händer.

Volnay 1:er Cru ”Les Chevrets” 2002 (Jean Boillot)

Jean Boillot gör bourgogneviner med ett rätt modernt fruktigt anslag. Dessa reades ut för några år sedan till ett bra pris.

Stor fläskig doft med fint djup som numera visar upp en del mognad med svamp och mossa. Fatkänslan är bra och den täta pinotfrukten mycket fin med en krämig komplex smak. Syran är burgundiskt bra vilket fräschar upp och ger vinet struktur. Möjligtvis är det lite väl strömlinjeformat för sin nivå, den där svårbeskrivna extra knorren saknas, men för priset kan man inte klaga. Okomplicerat gott och med flera år kvar framför sig, bra köp om man inte plockat på sig korkdefekta flaskor...

Corton ”Clos de Maréchaudes” 2004 samt Volnay 1:er Cru ”Les Chevrets” 2002 (Jean Boillot)

Corton ”Clos de Maréchaudes” Domaine Pavillon 2004 (Albert Bichot) är en separat vingård som ägs helt av Bichot, i och med det har de monopol på denna del inom Corton.
Mycket intressant doft jämfört med Volnayvinet som dricks bredvid. Pinot-frukten överskuggas av jordmånskaraktär, mängder av kalk och våta stenar, örter, nyslaget gräs och nejlika, en cederträton som jag inte brukar uppleva så här tydligt i en Pinot. Viss bärighet finns men inte alls de vanliga söta utan mer tranbär. Efter en liten stund känns dock de mer traditionella vildhallonen, samt lite smultron. Lite luft lyfter även fram en del mycket fina blommiga nyanser och lakrits. Imponerande bra i en egen och mycket karaktärsfull stil.
Mycket komplex i dov återhållen stil.
Syran är ännu rätt ung och påtaglig. Medeltät smak helt utan Volnayvinet insmickrande chokladighet och ekfatstoner. Även efter någon timmes luftning är jordmånskaraktären det dominerande, syran har dock lagts sig en del och vinet upplevs mer balanserat. Mycket bra och personligt vin.

Volnay 1:er Cru ”Les Chevrets” 2002 av Jean Boillot dricks bredvid Cortonvinet, båda ackompanjerande en kraftigt reducerad Coq au vin, fast med majskyckling istället för tupp.
Mycket Pinot-typisk doft som domineras av söta röda bär, mjölkchoklad, apelsinskal och blodgrapefrukt. Tät och rund smak utan vassa kanter, syran är relativt låg för en klassisk Bourgogne. Ett mycket komplext och gott vin gjort i en hedonistisk stil som gjort för att hälla i sig utan att analysera för mycket. Vinet ändras inte nämnvärt med luftning, mycket komplex frukt och lättgillat, möjligtvis lite väl strömlinjeformat och opersonligt.

Volnay 1:er Cru "En Caillerets Clos de 60 Ouvrées" 1999, Pommard "La Chanière" 2004

Volnay 1: Cru öppnar jag inte så värst ofta, men nu då jag tänkte öppna en "En Caillerets Clos de 60 Ouvrées" av Le Pousse d'Or från 1999 gick jag och köpte en Pommard 2004 av Marechal som jag minns som ytterst bra och prisvärd. 2002'an var alldeles underbar medans jag tyckte 2003'an var lite obalanserad och märkt av det extrema året.


Volnay 1:er Cru En Caillerets Clos de 60 Ouvrées 1999 (inte ett så PR-mässigt namn...) är fortfarande ung i färgen. Doften är medelstor med finstämda typiska Pinotnyanser, det är ännu rätt stramt och känns lite stumt så den får åka ner i en karaff medans jag går en promenad och handlar middag. Efter några timmars luftning växer den en del, den har rätt dova nyanser för att vara en Volnay med jord, piptobak och mörk frukt kombinerat med mer klassiskt bäriga nyanser. Det är ett väldigt bra vin, mycket kraft för en Pinot Noir, men på nåt sätt saknar det den det där extra som gör att ett vin verkligen lyfter. Efter ytterligare tid blir den mer expressiv, man kan skymta lite tryffel och blommor bakom den kompakta fasaden. Mycket bra men inte så bra som den borde vara. WS verkar vara inne på mitt spår.

Pommard "La Chanière" 2004 (Maréchal). Den här Pommardvinet brukar vara en favorit och den här 2004’an införlivar alla mina förväntningar. En stor komplex doft slår emot mig, det här vinet får mig att le när jag häller ner den i karaffen. Det så otroligt mycket nyanser och karaktär i det här vinet, röda bär, kaffe, citrusskal, mjölkchoklad, lite ved etc. Det är rejält tryck i syrorna och den behöver mycket lång luftning i nuläget. Tyvärr är vinet precis så bra som den brukar vara vilket gör att jag nog blir tvungen att göra av med en massa pengar på fler flaskor. Pommarden vinner faktiskt matchen idag trots att Volnayvinet ligger betydligt högre i pris och ranking.