En trio av "typ" Bordeaux

Bredvid varandra drack jag/vi, bland annat, en trio bordeuaxviner. Eller, tja, det sista var mest en väldigt välgjord kopia. I ensam majestät hade de alla förmodligen varit riktiga toppviner, egentligen synd att de tvingas jämföras, men kul. 

När jag tänker tillbaka på det så är det lite skrämmande på hur snäva de här söndagskvällarna blir, begreppet vinautism ligger nära till hands, men det är väldigt kul och lärande. En icke vinintresserad hade förmodligen hoppat ut genom fönstret efter en timme.

Chateau Pape Clement 1989

Andra gången jag dricker det här och det är minst lika bra. 23 år är inget problem för det här. Den här flaskan luftades inte utan fick utvecklas i glasen.

Ytterst finstämd klassisk doft med drag av jord, grus, blommor, cederträ, fin piptobak etc. Otroligt djup och komplex doft med intakt frukt i en fräsch stil.

Läskande smak med mogna fruktaromer, inga moderna drag, otroligt gott vin med tät frukt, rost och animaliska toner. Så här ska en bordeaux smaka.

Roc de Cambes 1998

I jämförelse med PC 89 ovan så är det här betydligt mer modernt med en hel del drag av rostat kaffe, choklad och mjukare plommonfrukt. Väldigt bra men helt annan stil. Mer sötfruktigt och utan samma mineralkänsla.

Väldigt gott vin i en direkt och rätt utvecklad lättgillad stil med tät mjuk frukt. Plommon, lakrits, choklad och balanserade drag av rostat kaffe. Att det är modernt är uppenbart men det slår inte över. Dock kommer det inte upp i Pape Clements klass. Det är en klar kvalitetsskillnad även om jag nog tror att en del fruktfanatiker nog föredragit detta, men för mig saknar den ett mått av personlighet och känns lite tillrättalagd.

Cabernet Sauvignon Merlot 2000 (Cullen)

Det här var rätt lätt att hitta rätt till, alla som fick det blint var ense om att det var från Australien. Däremot var Margaret River inte självklart, jag gissade Coonawarra, borde ha reagerat på att den där järnmalmstonen inte fanns där.

Utvecklat och komplext med finstämd gräsig cabernetfrukt som känns att komma från ett relativt svalt klimat med markerad ton av eukalyptus. Viol och cigarrlåda blandas med gräs och sötaktig mörk frukt.

Smaken är helt i linje med doften. Slankt och fräscht, gräsig mörk frukt, choklad och viol. Väldigt bra i en balanserad stil. Man köper för lite viner från Australien. Vi satt och diskuterade en stund varför Australien har hamnat i skuggan när det gäller kvalitetsviner, man får enligt mig betydligt mer kvalitet därifrån för säg 250-300 sek än från USA.

Åldersstudie av gammal Bourgogne

Förra veckan blev jag inbjuden till en liten historisk vinstudie av framförallt röd Bourgogne. Otroligt fascinerande och lärorikt för mig som inte har druckit så här pass gamla bordsviner tidigare.

De här vinvännerna har sedan många år köpt upp rejält gamla viner som ligger och samlar damm i deras källare. Kollar man tex ”vinmannens” noteringar så inser man att så här gamla viner inte är nåt nytt under solen i hans vinvardag. 49'an är det numera äldsta vanliga bordsvin jag druckit.

Chateau Cheval Blanc 1962

Det första intrycket är mer mot madeira än mot Saint Emilion vilket säger en del om det här vinets mognad. Extremt ålderstigen med lätt aggressiva oxiderade toner av rancio, brända nötter, citrusskal. Bakom detta skönjs ett rätt vackert vin med en del gräs och järn, men det är mer intressant än genuint gott.

Markerad syra och lite brända oxiderade drag, nötter, rost, jord, fascinerande och eget men väl åldersstiget. Känslan av gammal mulljord var ett drag som återkom flera gånger.

Nuits-Saint-George 1949 (Pierre Ponnelle)

Även det här är väldigt gammalt men av annan karaktär. Inga madeiratoner utan mer silkig lite utmattad frukt med drag av skeppsvrak, jord, svamp.

Mjuk sirlig smak med liknande drag som doften, jord, gammalt trä, jod. Fascinerande och väldigt lärorikt.

Saint-Romain Rouge 1955 (Roland Thevenin et Fils)

Om den förra hade tappat sin Pinotfrukt så är den här rejält mogen men har ett underbart djup av frukt kvar. Enastående finstämd och komplex med lätt drag av krut, viol, blommor, söta röda bär, jord, tryffel. Fantastisk doft.

Mjuk silkig smak med mycket mognad, trä, tryffel, svamp och vildhallon. Kanske inte täthet som en Grand Cru, nivån av appellation avslöjar sig lite grann men det här var en enastående vinupplevelse. Svårbeskrivet, efter ett par timmar börjar den tappa en del. Hur en ”enkel” Saint-Romain från 1955 kan vara så här bra är över mitt förstånd.

Nuits-Saint-George 1966 (Maison Leroy)

Ett annat anslag i mer klassisk mineralig stram stil, gräs, återhållen röd frukt, orientaliska kryddor, citrus. Väldigt bra och otroligt nog känns det som den kan utvecklas ytterligare.

Smaken sitter ihop otroligt bra utan glapp någonstans i syrabetonad klassisk stil. Rent kvalitetsmässigt så är det här ett snäpp bättre än Saint-Romainvinet men är lite mer krävande, på ett positivt sätt, och lite mindre hedonistiskt. Kanonbra vin och bästa Maisonbuteljering jag druckit.

Vosne-Romanée 2009 (Meo-Camuzet)

I början känns det här något reduktivt och slutet men med bra potential. Mycket koncentrerat med finstämd frukt, lera, citrus, fat, örter.

Stram smak i ung tät stil. Mycket bra potential och med luft växer det en hel del. Koncentrationen och helhetskänslan tyder på att det här, framförallt sett till det modesta priset, kan komma att leverera enormt bra.

Volnay 1:er Cru ”Les Taillepieds” 1997 (Domaine Montille)

Montilles viner är kända/ökända för att kräva mycket lagring vilket även det här vinet indikerar.

Det finns inget som helst insmickrande med här vinet. Det handlar mest om stram örtig röd frukt, citrus, fat, lera, jord, svart te, blommor. Känns mer som en supertraditionell outvecklad nebbiolo.

Rejält hög syra i kombination med lite vek stram örtig röd frukt gör att det inte upplevs som helt balanserat i nuläget. Intressant och komplext, gott till maten men det skulle behöva 20-30 år till på rygg. Längden går inte att klaga på, det smakar dock mer Montille än Volnay.

Morey-Saint-Denis 1:er Cru 1990 (Domaine Lambrays)

Rejält tät i muskulös stil, en hel del fat, dovt nötig, jord, kaffe, mycket bra. Klart bättre än de förra flaskorna vi druckit.

Tät frukt och mycket snyggt med drag av sandelträ, kaffe, svart te, finstämd röd frukt. Betydligt fruktigare och komplexare än tidigare flaskor som har upplevts lite träigare och stummare.

Cabernet Sauvignon 1994 (Leeuwin Estate)

Och sen till sist något helt annat. Mycket tät cabernetdoft med grafit, piptobak, cederträ, gräs, paprika, basilika, ett litet störande grönt vegetativt drag. Rätt massivt och fruktdrivet men utan att vara alltför svulstigt. Jag gissade på USA.

Lång och god, helt klart hög kvalitet men det gröna draget stör helhetsupplevelsen, mörk tät frukt, kaffe, mogen paprika, fat, viol. Mycket bra men kanske något finesslös.

Adams Road Chardonnay 2004

Den här var bra för ett par år sedan och är minst lika bra nu. Fet utvecklad doft med halm, vaniljkakor, krita och gul mogen frukt. Perfekt mogen och imponerande välgjort i en stil som är fräsch och intressant mer än normalt svulstig som många andra Aussiechardonnayer.

Väl sammansatt krämig smak med balanserad syra och långt komplext slut. Liknande känsla som en fet utvecklad Chablis med smörtoner, gul frukt, bra syra och krita fast kanske lite mjukare. Väldigt bra, hade jag insett det här vinets kapacitet hade jag köpt många fler.

Adams Road Chardonnay 2004 (Vasse Felix)

Minns den här som stram och lite stum men med bra utvecklingspotential, det här är första försöket sedan inköpet för drygt 3 år sedan då den reades ut.

Doften är kritig och komplex med honung, flinta, gul mogen frukt, lite gröna äpplen, fat och grönt te. Doften är Chablislik med sin påtagligt kritiga/mineraliga känsla.

Smaken är tät och frisk med balanserade ekfatstoner, ostronskal, halm, honung. Känslan är som att bita i ett perfekt moget äpple, fina citrustoner gör smaken än mer fräsch samtidigt som vinet har nått en väldigt trevlig mognadsfas som ger den lite utvecklade honungsnyanser och toner av mogen gul frukt. Mycket bra Chardonnay och skulle kunna tas för en Chablis 1:er Cru från Pinson eller liknande, den har dock mognat snabbare än en sådan skulle ha gjort. Det här borde jag försöka köpa fler av. Klart bättre än den Grand Cru Vaudesir 2003 jag öppnade nyligen.

Den här cuvéen verkar vara deras svar på en europeiskt influerad Chardonnay medan deras Heytesbury är deras variant av en nya världencuvée, jag föredrar givetvis den här.