Traditionell vindekadens på midsommardagen

Liksom föregående år samlades vi ett gäng och öppnade några flaskor av bland det bättre/intressantare vi har på midsommardagen. Som en julafton för vuxna.

Vilmart "Coeur de Cuvée" 1999
Jag började sedvanligt med ett bubbel. Med tanke på den svaga årgången men hur bra rosén av Vilmart var för två år sedan så verkade det här passande, synd att lagra sönder den.

Det är bra men inte så massivt och bra som jag väntat mig. Frukten känns mer återhållen än jag brukar uppleva dem. Ändå väldigt bra bubbel med ytterst bra munkänla, fylligt med gul mogen frukt, lite tropiska toner. Som en vit Bourgogne med bubblor. Att det är 100% nya fat märks inte alls, vilket ger en indikation på grundmaterialkvaliteten. Riktigt bra men ändå inte upp till förväntningarna.

Chablis 1:er Cru ”Montée de Tonnerre” 2005 (Raveneau)
Den här däremot levererade på topp. Raveneau behöver mycket tid men med tanke på det varma året och att jag inte provat någon flaska av dessa tidigare så drog jag en.

Alldeles enormt bra djup doft men mängder av mineral och finess. Faten känns mer än väntat, förmodligen spelar det varma året in i intrycket. En täthet, kvalitet och ”värme” som drar tankarna åt en högkvalitativ Puligny eller liknande. Drickfärdig men kan nog utvecklas positivt i ytterligare några år. Fantastiskt vin, kvällens vin efter Chateau Margaux enligt mig.


Riesling Pechstein 2004 (Bürklin-Wolf)
Som en intressant jämförelse så öppnade jag denna parallellt. Väldigt Bürklintypisk med stram stenig återhållen doft. Inga som helst drag av petroleum, precis som Bürklin vill ha det. Vet man som jag att det är en riesling så är det uppenbart men inte annars visade det sig. Röda äpplen, stenfrukt och blodgrape, mycket mineral. Väldigt bra vin som kan utvecklas vidare och bästa rieslingen på väldigt länge för mig.


Chateau Leoville-Barton 1953
Sen gick vi över till rött. Den första flaskan behövde inte täckas över då etiketten helt försvunnit under åren. Man kunde dock se årtalet 195?.

Rejält mogen, en smakpreferens om den var övermogen men den balanserade åtminstone nära. Ålderssyrlig smak men inte oxiderad, drag av gammalt trä, svamp, tryffel, kaffe och gräs. Kändes cabbaserat. Jag tycker det är svårt att känna tydligt ursprung när viner blir så här gamla, de olika karaktärerna smälter liksom ihop men denna gång var vi väldigt rätt ute.


Chateau Margaux 1999
Nästa vin var, givetvis, betydligt yngre vid första anblick. Ytterst bra och komplext, mycket blommor, lera, finstämd frukt med tobak, viol och cederträ. Enastående känsla i munnen, ”dyr” smak.

Jag var inne på sent 90-tal och kanske Pichon-Lalande men fick då hinten att det var högre klassat = första cru. Trodde då Lafitte pga den ”eleganta” stilen. Drickfärdig men kommer leva länge.
 

Chateau Pichon-Baron 1999
Jag hade passande nog dragit en annan bra 99'a. Denna upplevdes yngre än Margaux'n, ståligare, stramare men inte lika komplex. Mer fattoner, grus, dov frukt, cigarrlåda och allmänt väldigt Pauillactypisk, kanske lite mjuk i hullet. Visade sig vara rätt lättgissat. Denna behöver mer tid, dagen efter var ett sista glas klart bättre.


Clos de l'Oratoire 2000
Uppenbart ännu en Bordeaux men nu i klart mer modern stil och även högra stranden. Supertät aromatisk doft med imponerande djup. Choklad, blommor, orientaliska kryddor som kanel och sandelträ. En del ek i maffig stil men väldigt bra. Kände igen den sedan tidigare.  

Brunello di Montalcino Riserva 2004 (Fuligni)
Då det blev tjatigt med all bordeaux som alla hade tagit med sig ovetandes om varandras viner så öppnade jag denna. Väldigt bra i stram stil, rödsyrlig frukt, en del fat, tobak, citrus och lera. Väldigt bra men behöver fortfarande mer tid och hade tufft motstånd mot vinerna bredvid.

Chateau Montus Cuvée Prestige 1995
Denna provade jag för några veckor sedan. Då var den väldigt mogen med bonniga drag, lätt brettig, ålderstigen men intressant.

Den här flaskan är helt annorlunda, kände inte alls igen den. Här är intrycket väldigt ungt, ståligt och utan bonnig känsla. Däremot extremt bordeauxlik, jag gissade på Chasse-Spleen från typ 98. En väldigt bra Madiran men den stod sig slätt denna kväll. Det är taskigt när detta vin ter sig som sämst i klassen, för det är bra.


Coraïl 1998
Jag öppnade denna som ett mellanspel efter maten för att få lite variation i smakbilden som blev löjligt enahanda (men bra). Var helt säker på att ingen hade provat vinet innan och tror jag lovade bort min vinsamling till den som plockade det blint, ingen risk.

Coraïl består av en udda druvmix av chardonnay, savagnin, trosseau, pinot noir och poulsard. Som en mycket lättviktigt och mogen röd Bourgogne, fast ändå inte. Svårbeskrivet vin som har drag av citrusskal, krita, lera, mulljord, hallon, gräs. Inte stort men sällsynt eget och gott, fenomenalt för priset. Det går inte att placera det här vinet i normala vinkategorier som vitt, rött eller rosé men det ligger någonstans mellan en rosé och ett rött vin.

Chateua Rieussec 1999
Denna var perfekt mogen (halvflaska). Supertät tropisk frukt med mängder av botrytis i sötlimmig stil men ändå fräsch. Svingott.

Väldigt bra vinkväll men chockerande att vi inte drack någon röd Bourgogne.

Chablis 1:er Cru ”Montmains” 2002 (Brocard)

2002 är välkänt som en toppårgång för vit Bourgogne och det märks i den här flaskan. Doften har uppnått en väldigt finstämd djup mognad med drag av honung och smör. Mineraliteten i form av ostronspad och krita är väldigt dominerande blandat med komplex frukt som drar åt mogen gröngul frukt, grönt te och halm. Inga som helst oxidativa inslag.

Sällsynt bra balans i smaken mellan fräschör av citrus, krita och smörig frukt. Den här ligger på en perfekt mognadsplatå för tillfället och är nog ett av mina mest lyckade lagringsprojekt av Brocards viner. Den dominerande kritigheten och avsaknad av fat ger vinet ett stramt något asketiskt intryck, men på ett positivt sätt. Väldigt Montmainstypisk Chablis.

Chablis Grand Cru ”Les Clos” 2004 (Drouhin)

Förra flaskan var konstig och på gränsen till övermogen så jag öppnade min sista rätt snart efter.

Den här är helt perfekt. En del mognad är helt uppenbart men inte alls som förra gången. Här finns väldigt fin kritighet, gråpäron, grape, en del fat, ett uns honung. Väldigt djup din doft med mängder av mineral och karaktär.

Smaken är rejält fyllig för en Chablis, mer som en klassisk Bourgogne. Faten spelar också in. Djup tät smak och sällsynt bra vin. Kul men dags att dricka upp, det här kommer inte bli bättre.

När Drouhins Les Clos är så här bra är det ett av deras bästa vita viner, nu får jag vänta några år på 2007, den behöver nog mer tid än 2004. 

Akelare, Chablis Grand Cru ”Valmur” 2006 (Raveneau), Capitel 2010, Roda 2005

Äntligen tillbaka till Spanien och den supertrevliga staden San Sebastian vid atlantkusten. Staden som är känd för att ha flest michelinstjärnor per capita. Tre trestjärniga restauranger i en studentstad i storlek som, säg, Örebro, plus ett gäng andra.

Akelare ligger en bit utanför på en höjd med fantastisk utsikt över havet. Rätt stelt på ett typiskt trestjärnigt sätt. Två fasta, helt olika avsmakningsmenyer vilket är konstigt. Borde det inte vara bättre att lägga fokus och energi på en?

Man förväntar sig en del udda tekniska inslag på ett sånt här ställe i Spanien vilket även kommer med första serveringen. En tallrik som ser ut som olika saker man kan hitta på en strand, liggandes på ätlig ”sand”. Kul och fräscht, inte anmärkningsvärt men en bra början.

Sen kommer nästa rätt som stakar ut middagens linje. Snyggt, välgjort, gott av bra råvaror, men gäspande intetsägande.

De verkar ha som grej att ta en råvara och få den att se ut som något helt annat. Här var det krabbkött formad och stekt så att den såg ut precis som en pilgrimsmussla. Under en kräm på annan del av krabban och nån form av ris, de påpekade att man skulle äta krabban med riset. Och, det smakade inte så värst mycket. Gott men väl slätstruket.

En rätt på knivmussla bröt av genom att vara anskrämligt ful, annars är rätterna ruggigt snygga. Serverades med bakad lammsida med sitt fett och lite blomkål. Här var det viktigt att äta allt samtidigt. Krämigt och helt ok men inte mer. Småsnarrigt att äta rent fett.

Middagens bästa rätt var en perfekt stekt anklever över vilken de hällde nåt som såg ut som svartpeppar och stora saltflagor. Det var poppat svart ris och nån form av karamelliserat socker. Enkelt och svingott.

Piggvar av bra kvalitet serverades med kokotxka, en mjäll bit från ”nacken” av fisken, friterat skinn och en limmig potatiskräm. Gott men slätstruket.

God torskrätt men, ja, rätt slätstruken.

Spädgrisen var saftig och väldigt god men vad gjorde stora bitar ”fast sockervadd” där, annars en bra rätt men inte på trestjärnig nivå.

Rolig osttallrik, en ost var enastående bra. Snygg och god liten dessert på jordgubb, en enda dessert kändes lite snålt då kaffegodiset inte heller var väl tilltaget.

Matmässigt var Akelare en stor besvikelse, inte alls på trestjärnig nivå, knappt ens värd två. Man äter bättre på tex Gastrologik helt utan stjärna.

Vinlistan är förvånansvärt kort med tanke på nivå av ställe men väldigt välkomponerad vilket tyder på en sommelier med begränsad budget/utrymme men väldigt bra känsla. Tanken var ursprungligen att dricka spanskt men finns det Raveneau för en spottstyver så kastas alla sådana ideal över bord.

Chablis Grand Cru ”Valmur” 2006 (Raveneau) tog över hela scenen. Ett av de bästa vita viner jag har druckit på mycket länge. Enormt tät mineralisk doft med viss fetma från fat och årgång, djup doft av ostronskal, nougat, kalk, gul frukt, blommor, citrusskal, svårbeskrivet men stort. Smaken är fantastisk med enormt längd. Sublimt! Raveneau får alla andra Chablisproducenter att framstå som lallare. Och vilken prestation för mediokra årgången 2006.

Sen skickar vi ut en korkdefekt Chablis 1:er Cru ”Vaillons” 2006 (vilket sommelieren givetvis inte upptäckte, de är inte bra på sånt i Spanien) av samma magiker och dricker istället Capitel 2010. Det är det största vinet av Ossian, en slags Ossian de-luxe. Äldsta stockarna, hög höjd, jäst på fat, låg rostningsgrad, yada yada...

Sällsynt bra Verdejo, lite ung men mycket snyggt. Krämigt och komplext med balanserade fat, mindre fatigt än syskonet Ossian faktiskt. Men hamnar av förklarliga skäl på avbytarbänken med Valmuren i glaset bredvid.

Roda 2005 på 50-centilitersflaska är riktigt gott, visst, rätt modernt och fatigt men mycket bra med djup tät frukt och ok balans. Den här graden av modernitet bland spanska röda fixar jag.

Jag avslutar med att citera Andy Hayler som är en bra källa för restauranginformation angående Akelare:

”Its elevation to three Michelin stars in 2007 is bewildering to me. ”.

Chablis 1:er Cru ”Montmains” 2000 (Brocard), Chateau Monbousquet 1995, Clos du Marquis 1998

Chablis 1:er Cru ”Montmains” 2000 (Brocard)

Den förra Brocardflaskan från 2000 var rätt trött. Den här är trevligt nog helt intakt utan oxidativa inslag.

Finstämd kritig doft med mycket tertiära drag av smör, honung och en nötig känsla som imiterar fattoner. Slimmat och mineraldominerat, väldigt bra.

Läskande och mineraligt även i munnen med fiktiva fattoner av smör och fudge, gråpäron, grape och limeskal. Perfekt mogen Chablis av hög klass, tyvärr sista flaskan.

Chateau Monbousquet 1995

Dunderfet, ”in your face” doft av mullig frukt, mjölkchoklad, läder och mocka. Väldigt komplext och bra. Jag gissar på modern Saint Emilion från 98 eller 00, visar sig vara 95.

Insmickrande smak med mängder av kraft utan att det känns obalanserat som Bolgherikopian Destieux 2001 jag drack för ett tag sedan. Det här är solklart en genuin Bordeuax, fast med tydligt modernt drag. Perse lyckas verkligen göra fruktdrivna viner som funkar även för en traditionalist som jag. Enormt bra vin med kraft och djup, den här var visst bland de bästa flaskorna hittills.

Clos du Marquis 1998

Leoville Las Cases sidovin, inte andravin, har jag inte varit så värst förtjust i tidigare. Senaste gången underpresterade den rejält.

Klassisk stålig doft som känns rätt sluten och lite stum med den här flaskan har iaf de rätta attributen och dragen av bättre bordeuax. Bra men inte anmärkningsvärt. Blir bättre med luft men lyfter aldrig riktigt. Möjligtvis kan längre lagring göra susen.

Chablis 1:er Cru ”Montée de Tonnerre” 2000 (Brocard)

Sista flaskan av, enligt mig, ofta Brocards bästa vin. Jag föredrar ofta det här framför hans Grand Cruer, det finns andra som gör Grand Cruer bättre.

Just den här flaskan känns lite väl mogen med en lätt oxiderad ton. Rejält nötig med mängder av karaktär, nästan lite oxiderad Jurakänsla, jag tycker om viner från Jura. Yummy, men väldigt utvecklad.

Fyllig och stramt markerad smak av gul stenfrukt, krita, oxiderade nötter, lång med mycket karaktär med den här flaskan börjar tippa över.

Det är en smaksak om man gillar så här mycket mognad, jag tycker om det men kan tänka mig att många hade haft svårt för det. Andra flaskor har varit betydligt fräschare.

Chablis Grand Cru ”Les Clos” 2004 (Drouhin)

Det här vinet har utvecklats oväntat mycket. Det har tydliga toner av nötter, smör, honung, nästan lite arrakstoner. Uppenbarligen svårgissat för de andra som är med, de tydliga fattonerna ställer nog till det.

Gott men lite atypiskt, jag som har druckit det här förr känner igen det även om det är konstigt moget. Halm, honung, gul fet frukt. Krämigare och fetare känsla än vad man normalt associerar Chablis med och har inte den där riktigt kritiga känslan. Dags att dricka upp.

Chablis Grand Cru ”Les Clos” 1996 (Joseph Drouhin)

Sista flaskan av det här vinet som alltid har varit väldigt bra. Med ålder har det blivit mindre expressivt och faten har helt integrerats.

Doften är mild med en fint utvecklad nötighet, smör och krita. Med luft växer doften betydligt och får mycket mer tropisk frukt, musselskal, jod och en nästan Rieslinglik oljighet, mycket bra. Inte flashigt eller fläskigt utan mest mineraligt och fräscht.

Kritig smak med tät lite krämig känsla, smör och drag av halm, gräs och musselskal. Mer frukt kommer fram, det här är komplext på ett återhållet klassiskt sätt som skulle kunna tas för en Puligny. Väldigt gott och inga premoxproblem alls. Så här får gärna alla mina Chablisviner vara.

Chablis Grand Cru ”Les Clos” 2007 (Drouhin)

Det börjar bra men lite ungdomligt stumt. Koncentrationen är klart på Grand Crunivå men det behöver lagring eller luft för att visa upp hela sitt register.
Doft av krita, musselskal, stenfrukt, halm och citronfudge. De använder bara gamla fat och det ligger mest som en krydda i bakgrunden, det känns som de har minskat faten det senaste decenniet.

Smaken är rejält tät med en krämig fin känsla. Stramt kritigt och samtidigt ”Les Clos”-typiskt tung. Det är med luft efter ungefät halva flaskan det här vinet verkligen kickar igång och visar upp sina kvaliteter. Då kommer det fram mer komplexa aromer, mer havskänsla av jodstinna ostron och djupare frukt.

Ett väldigt drickvänligt vin, man blir mer sugen ju mer man dricker och lagring kommer lyfta det här flera snäpp. Det är inte framfusigt eller insmickrande fatigt utan stenigt och återhållsamt på ett sätt jag gillar. Minst ett par års lagring behövs. 2004'an jag drack senast var ett drygt år äldre då och var klart mer öppen. Priset på BS är väl högt och andra kanaler är att föredra, 599 kronorsbra är det inte men väldans bra.

Chablis 1:er Cru ”Montée de Tonnerre” 2001 (Louis Michel)

Det här vinet börjar bli väl moget, de smöriga honungstonerna börjar ta överhanden men den har inga oxidativa drag iaf. Gul frukt, lemoncurd, plommon, musselskal och en del kritor visar på ursprunget. Bra och om man som jag gillar Chablis med mognad, riktigt gott.

Mjuk smak som börjar balansera farligt nära faddhetsgränsen, smaken följer doften till punkt och pricka. Mycket honung. Gott, men den var nog bättre för två år sedan, både Laroches och Brocards 1:er Cru-viner i samma ålder levererar bättre än det här.

Chablis 1:er Cru ”Montmains” 2000 (Brocard)

Av Brocards viner så tycker jag bäst om deras 1:er Cru buteljeringar. Grand Cru-vinerna håller inte riktigt måttet för Grand Cru, vill jag ha det så går jag på andra producenter. Mina favoriter bland 1:er Cru vinerna är helt klart Montée de Tonnerre och Montmains (de relativt nyinköpta lotterna inom Mont de Milieu verkar även väldigt lovande). Montmains är stramare och kräver lite mer tid jämfört med MdT som brukar vara lite mer inställsam med mer öppen frukt.

Numera har de helt gått över till skruvkork vilket är bra, framförallt för den här typen av vin som bygger på fräschör. Sonen har även infört biodynamiska metoder sedan något år tillbaka vilket är korkat men jag hoppas att de åtminstone svavlar ordentligt. Sedan den duktiga vinmakaren Clotilde Davenne slutade tycker jag det känns som om druvorna skördas aningens senare, det är inte riktigt samma klipp i syrorna och frukten känns inte lika krispig men det är fortfarande bra.

Väldigt kritig och stenig doft med musselskal, havre, gråpäron, lite gula plommon, åldern har givit den en fin liten smörig ton. Väldigt bra med grym appellationskänsla.

Tät och djup smak, utvecklad lätt smörighet, gula plommon, balanserade citrustoner, extremt bra mineralkänsla. Ju mer mineralkänsla desto bättre Chablis enligt mig så det här är väldigt bra. Det ligger även i en alldeles lagom mognadsfas, inga bokna övermogna toner, bara fint utvecklad.

Montmains brukar vara den 1:er Cru-gård som tar längst tid på sig och även om vinet är helt tillgängligt så kommer det här kunna lagras flera år till.

Chablis Premier Cru ”Les Vaillons Vieilles Vignes ” 2000

Det här vinet släpptes på majsläppet för ett bra pris, Vaillons är min favorit av Laroches olika premier cru-områden. Klart bättre än den Beauroy som släpptes samtidigt.

Doften visar på en alldeles lagom fin mognad med lite honungstoner och smör. Klassiska Chablistoner av mineral, musselskal, grape, gråpäron och halm. Mycket bra och aptitretande.

Smaken är fyllig för en Chablis med en finstämd smörig krämighet, citrus och krita. Den sitter ihop kanonbra med lång mineralstinn eftersmak och är ett solklart köp för sina 239 kr. Alldeles lagom mogen utan tendens till övermogna nyanser. Funkade bra till en god getost.

Chablis 1:er Cru Mont-de-Milieu 2004 (Domaine Pinson)

Tar upp en flaska Mont-de-Milieu 2004 för att se hur de ligger till. Pinson använder ekfat vid vinifieringen av sina 1:er Cru och Grand Cru, lite väl mycket ibland enligt mig.
Jag saknar lite klipp i doften, rätt återhållen doft av halm, krita, citron, gråpäron och ett uns smörkola, eken har integrerats bra. Lite mer exotisk frukt kommer fram.

Smaken är mild med friskt kritiga nyanser men har inte riktigt den mineralitet man kan vänta sig av en Chablis från ett så här bra område. Grön och gul frukt, grape, smörkola och halm, lite honung visar på en del mognad. Bra men inte så mycket mer, kanske kommer den växa ytterligare med några år till på rygg.

Chablis Grand Cru Vaudésir 2003 (J.P. et B. Droin)

Det här riktigt stumt och trist vid öppnandet, den dras även med en unken reduktiv doft som försvinner snabbt som tur är.

Efter en stund öppnar den upp sig med halm, honung, krita och mogen gul stenfrukt. Den blir rätt komplex efter runt halva flaskan men har inte alls det klipp en bättre årgång har.
Smaken är mjuk och inställsam med låga syror för en Chablis, den där superfriska salivretande känslan uteblir. Mjuk vaxig gul frukt med bra komplexitet av krita, gräs och gula äpplen, lite jordig och slapp i hullet. Inte särskilt Chablistypisk men helt ok för 22€.

Mathias Dahlgren, Chablis 1:er Cru "Montée de Tonnerre" 2003 (Raveneau), Schoenenbourg 1998 (Deiss) och Brunello di Montalcino Riserva 2001 (Fiorita)

Ja, det här är en mycket bra restaurang. Jag var på Bon Lloc tre gånger, den första gången var jag överväldigad över hur bra det var. Flera av de rätter vi var serverade då är med i hans kokbok. Den andra och tredje gången var jag däremot missnöjd, topparna var färre, dalarna fler och mängden mat var absurt liten. Efter andra besöket köpte vi alla ett hamburgermål på Burger King en dryg timme efter besöket vilket inte är ett vidare betyg, vi var fortfarande hungriga.

Nu har Dahlgren till slut fått två stjärnor i Guide Rouge och förväntningarna är givetvis höga. Det börjar bra, ammisarna är bra men lite intetsägande, knapriga varianter av typiskt svenska grönsaker som blomkål, dill, rödbeta etc. Sen kommer brödet, tidigare var det en av rätterna i avsmakningsmenyn vilket är lite upprörande, nu kommer brödet endast som en fortsättning på ammisarna. Det är riktigt bra, olika varianter av bröd, en kula av tunnbröd fylld med varmt smör, knäcke, mjukt vanligt gott bröd. Stabilt men inget spektakulärt.

Efter det serveras tre förrätter som håller hög nivå men inte ”Internationell världsklass” som White Guide uttrycker det. Den första är riktigt bra med ett par tunna skivor halstrad pilgrimsmussla bredvid en bakad bit långa omgiven av en krämig sås samt distinkt vitlökssmak. En av de bästa rätterna, subtil och balanserad början som lovar mycket gott. Jag tycker om när första rätten har mycket havskänsla.
Den andra ska bestå av rökt lax och gåsleverterrin men är helt dominerad av syltade grönsaker, goda grönsaker gjorda med omsorg men den rökta laxen och gåslevern försvinner i mängden av tunt skurna syrliga grönsaker, den här rätten lyfter inte.

Sen kommer en djup liten skål med krämig pumpakräm, något som Dahlgren hade vurm för redan på Bon Lloc, det här är bra. Okomplicerat skitgott med kräm på pumpa spetsad med tryffel och rostade kärnor som ger en härlig konsistensbrytning till krämen, det finns även parmesan etc som gör den än mer smakrik. En rätt på godkänd tvåstjärnig nivå även om den är väl självklar.

Nästa rätt är också mycket bra, en blandning av råbiff och ostron som fungerar mycket fint. Rätten är kylskåpskall vilket är en miss men rätten i sig är subtil och bra. Smakkombinationen fungerar bra men det finns inget annat runt omkring som lyfter den högre än själva ursprungsidéen, det behövs inte, men med tanke på det kommer den här rätten på fel ställe. Varför serveras den här rätten efter pumpakrämen, den borde serveras efter den första rätten för att följa crescendotänkandet. Klart bra men lite stum, den dör lite efter första intrycket.

Sen kommer huvudrätten som är en av mina två favoriter, lammsadel. En ren och fräsch rätt med ypperliga råvaror, lammet är (givetvis) perfekt, kanongod bräss och sparrisen bredvid är grym. I övrigt kanderas rätten med underbara toppmurklor och en kräm på nässlor som tillför en trevlig lenhet. Lamm som huvudrätt får mig dock att tänka på min senaste tvåstjärniga restaurang innan denna, Michael Wearing at the Berkleys som också hade lamm som huvudrätt. Det är i det perspektivet som hyllningskörerna känns väldigt krystade, Michael Wearing var väl sisådär fem gånger bättre. Den svagaste rätten på Michael Wearings avsmakningsmeny är klart bättre än den bästa rätten på Mathias Dahlgren, där kan vi snacka om att hålla tvåstjärnig nivå. Taskigt sagt, men tyvärr sant.

Personalen är vältalig. De är bra trimmade men lite stela och opersonliga. Den superproffsiga restaurangchefen från Edsbacka håller dock internationell världsklass. Hur många av dem som jobbar där har varit på fler utomsvenska michelinrestauranger än de har fingrar? Inte många skulle jag tro.

I helhet ett, som väntat, mycket bra restaurangbesök. Men än en gång förundras jag över White Guides rubrik ”Internationell världsklass”, ledsen att behöva säga det men det håller inte internationell världsklass. Det håller inte riktigt heller nivå för två michelinstjärnor. Det är mycket bra, kanske Sveriges bästa restaurang just nu, men två stjärnor når de inte upp till. Det är fortfarande alltför svårt att få en första stjärna i Sverige jmf med Frankrike och Spanien men vi borde, tyvärr, inte ha någon tvåstjärnig restaurang överhuvudtaget. Alla tvåstjärniga restauranger jag har varit på hittills spöar Mathias Dahlgren. Men fortsätt på den utstakade vägen, det är helt klart bland det absolut bästa som går att äta i Sverige just nu. Vill man uppleva vad två michelinstjärnor kan, och ska, innebära så rekommenderas La Broche i Madrid eller Michael Wearing i London.

Vinlistan: En gång i tiden fanns det en tanke att vinpaketet var ett sätt att kunna erbjuda gästerna roliga och bra viner för ett överkomligt pris om man serverade dem per glas till en meny på bättre ställen. För att länka tillbaka till Mathias Dalhgren så drar jag mig till minnes att paret Larsson/Polonius som var ansvariga sommelierer på Bon Lloc köpte upp det resterande svenska lagret av Mouton Rotschild 1997 och serverade det som vin till kötthuvudrätten på deras meny. Det är internationell världsklass!
Numera ses vinmenyn som ett sätt att krama ut ännu lite mer pengar av kunderna. Vinpaketet på Dahlgren kostar 1200 kr, då får man en alltför ung Grüner Veltliner av Loimer (269 kr), en halvtorr alltför ung Riesling Spätlese av Dönnhoff (ca 280 kr), en Gosset 1999 (ca 600 kr), Domaine Trevallon 2005 (ca 400 kr) och ett dessertvin från Jurancon som jag inte minns vilket det var. Att de sedan har kunnat förhandla fram bättre priser än de officiella kan man förutsätta. Då man serveras mindre än en flaska vin under middagen inser man att det är en dålig affär med ett påslag på ungefär 400 %, lite väl mycket för viner i den prisnivån. Vi köpte därför loss Chablis 1:er Cru ”Montée de Tonnerre” 2003 av Francois Raveneau, Schoenenbourg 1998 av Deiss och Brunello di Montalcino Riserva 2001 av La Fiorita. Det första och sista vinet var helt enastående, det ska till Raveneau för att lyckas göra en så bra och chablistypisk Chablis från det varma året 2003, fantastisk. Fioritas Brunello går inte heller av för hackor, nästan burgundisk i stilen med fantastisk intensitet och balans.

Chablis Grand Cru ”Les Clos” 2003 (Jean-Paul & Benoit Droin)

Då den senaste öppnade 2003’an av Droin var på väg utför tar jag upp en av deras Les Clos från samma år. Det här är den kraftigaste av alla Grand Cruområden och det visar sig att den har hållit ihop bättre.

Doften är utvecklad med honung, smör och en liten nötighet. Syran har trots det hållit ihop och vinet har ännu ett friskt bett med citrustoner, halm, krita, mogen gul frukt och en fin havskänsla. Väldigt tät och fet, nästan lite oljig smak med fräschör och lång mjuk eftersmak. Inte så Chablistypisk men mycket god bortsett från det.

Det är helt klart den bästa av de tre Grand Cruer årgång 2003 av Droin jag har, dock är det inget att spara, resterande kommer drickas upp inom något år.

Chablis Grand Cru Vaudesir 2003 (Jean-Paul & Benoit Droin)

Jag har en del problem med år 2003 hos viner som bygger på fräschör, Chablis är ett av dessa viner. Den här samt ett par av deras andra Grand Cru’er hittade jag för högst överkomliga 215 kr på plats för ett par år sedan, då får det ses som ok.

Glömde ta foto så jag återanvänder en gammal bild, man får tänka sig att det står Vaudesir istället för Valmur.

Vinet är utvecklat med mer smör och honungstoner än vad man väntar sig från en sex år gammal Chablis, helt i linje med årgången. Deras Vaudesir har lyckats behålla en del av Chabliskaraktären med fina toner av hav och jodiga ostronskal. Det finns även en hel del mogen gul frukt, halm, gråpäron och krita.

Chablisproducenterna brukar själva säga att det är de bästa områdena, Grand Cru, som är enklast att ta hand om. De sköter sig själva med rötter som sträcker sig långt ner i jorden, är bättre dränerade etc och påverkas därmed mindre av väder och vind jämfört med stockar på mer känsliga områden. Det är ett påstående som mycket väl kan stämma, det låter rimligt. Man ska dock komma ihåg att vinproducenter har en stor förkärlek att komma med romantiserade klichéartade teorier som stämmer överens med deras egna tycken och agendor, det betyder inte att de är korrekta.

Se till exempel på den bisarra vurm för biodynamiska idéer som går genom, i synnerhet, den franska vinvärlden. Undrar hur de vinproducenterna ställer sig till Rudolf Steiners rasbiologiinfluerade texter, köper de även dem utan ifrågasättande?

Smaken är mjuk för att vara en Chablis med rätt smöriga toner, det finns dock en liten kritighet som intresserar men den kommer inte i närheten av Drouhins Chablis förra helgen. Det här är många steg ner, den håller inte måttet för sin appellation och är på väg utför. Mer likt ett moget vin från Macondalen.

Chablis Les Clos 2004 (Joseph Drouhin)

Oj, vilken bra Chablis det här är. Superfin doft med underbart djup av huvudsakligen hav och halm. Drouhin ekfatslagrar sina Chablisviner på den här nivån men använder endast gamla franska ekfat, eken är perfekt balanserad och tillför mest ett exotiskt element till den mineraltäta karaktären.

Annat som finns är utvecklad gul fruktighet, citronskal, krita, hasselnötter och en del skållade mandlar, havskänslan med musselskal, jodstinna ostron etc är enormt påtaglig och det som verkligen lyfter det här vinet. Den har uppnått en del mognad men kommer nog nå sin topp först om ett par år.

Smaken är tät med frisk syra, mängder av mineraltoner, ostronskal, gula plommon, citronjuice, halm och en fin liten nötighet.
Generellt sett är jag inte så förtjust i Drouhins viner, framförallt inte hans röda. De vita är klart bättre och av dessa är det just hans Chablisviner jag tycker bäst om, det här håller helt klart toppklass, enormt bra vin. Parker gav den 93 poäng, nästan en anings snålt tycker jag.

Schoenenbourg 1998 (Marcel Deiss), Chablis Grand Cru ”Les Clos” 1996 (Drouhin)

Schoenenbourg 1998 (Marcel Deiss) köpte jag sommaren 2002 på plats hos Deiss. I något halvår har jag gått och väntat på ett lämpligt tillfälle att öppna den, en samling vinvänner och en rejäl kloss ankleverterrin gjorde tillfället. Terrinen lades på smörstekt bröd och toppades med tryffelolja, ruccola, inlagda fikon och flingsalt. Underbar kombination.


Deiss viner på den här nivån är minst sagt kompakta, den är nästan lite likörlik när man häller upp. Den här cuvéen görs på mestadels Riesling samt en del Gewurtztraminer och Pinot Gris. Vinet har en utvecklad doft med massor av frukt, kryddor, ingefära, lite petroleum och ett uns lim, apelsinskal, blodgrapefrukt, mineralig rökighet och röda äpplen, mycket tungt och komplext intryck. Smaken är enormt tät helt utan glapp med perfekt balanserad sötma/syra, halvtorr skulle jag säga. Lång underbart komplex smak och ett ypperligt ackompanjemang till ankleverterrin.

Chablis Grand Cru ”Les Clos” 1996 (Drouhin) tyckte jag var ett av de bästa vita viner jag hade druckit då jag köpte den för en massa år sedan, nu var det länge sedan jag drack den.
Min erfarenhet av det här vinet gjorde att jag luftade det nån timme innan servering vilket den behöver för att öppna sig. Mycket mineralig och tät doft, krita, balanserade ekfat, mycket fruktig och komplex. Den är så pass kraftig att den lätt kan tas för en vit Bourgogne från Puligny eller liknande, S trodde det.
Smaken är tät och lång med en mycket balanserad kombination av mogen frukt, integrerade ekfat och fina mineraliga syror. Ett ypperligt exempel på Chablis även om WS 98 poäng känns lite högt, dock bästa Chablisvinet förra året.

Chablis Grand Cru "Valmur" 2003

Chablis Grand Cru "Valmur" 2003 av Droin är lite atypisk för Chablis med sin markerade ekfatslagring i kombination med det extremt varma året, Valmur är ju även ett av de kraftfullaste Grand Cru-områdena. En grand cru bör vara äldre än så här , normalt sett, vid konsumtion enligt mig men denna får vara försöksflaska för att se hur Droins Grand Cru 2003'or utvecklas.
Rätt stor doft med tydligt smöriga nyanser, eken har gått in riktigt bra nu även om den finns där. Mogen gul frukt med kraft och tyngd, viss flintighet men den fylliga frukten döljer mycket av mineraliteten och vinet skulle lätt kunna tas för en vit Bourgogne från Macon eller liknande. Mycket bra vin men inte så Chablistypiskt, kommer nog växa några snäpp med ytterligare några års lagring.