Chateau l'Arrosée 2001

l'Arrosée 2005 var ett väldigt bra vin senast, ett hus jag inte har mycket erfarenhet av, så när jag råkade hitta en 2001'a så köpte jag en för se hur den var. 

Druvblandningen är normal med 60 merlot och lika delar cab franc och cab sauvignon. 2002 fick egendomen nya ägare vilket ska ha medfört positiva förändringar (verkar stämma...). I år såldes det vidare till familjen Dillon.

Doften är aningens murken på ett väl utvecklat sätt och inte alls lika aromatisk och tät som 2005'an. Bra men inte så väldans imponerande doft, trä, mulljord, plommon och örter.

Smaken följer doften och är mjuk och ok bra men saknar riktigt djup, en lätt och sirlig upplevelse. Som denna var så ser jag ingen anledning att snoka rätt på fler äldre flaskor. 2005'an ligger på en helt annan nivå.

Chateau Haut-Corbin 1975

Ett för mig mer eller mindre okänt slott som aldrig har gjort sig nåt större rykte. Första intrycket är att det är rätt trött och mer eller mindre uttorkat av ålder. Inga direkta oxidativa toner finns dock. Ursprung är helt omöjligt att gissa, det finns mest röda bär och mynta. Som en trött väl mogen Brunello eller liknande.

Efter ett par timmar lyfter nåt helt enormt och utvecklar sirlig röd frukt och drag av tryffel, mulljord, blommor och gammalt trä. En rätt burgundiskt finlemmad stil av Bordeuax. Strålande gott under en kort tidsperiod, fascinerande vin.

Traditionell vindekadens på midsommardagen

Liksom föregående år samlades vi ett gäng och öppnade några flaskor av bland det bättre/intressantare vi har på midsommardagen. Som en julafton för vuxna.

Vilmart "Coeur de Cuvée" 1999
Jag började sedvanligt med ett bubbel. Med tanke på den svaga årgången men hur bra rosén av Vilmart var för två år sedan så verkade det här passande, synd att lagra sönder den.

Det är bra men inte så massivt och bra som jag väntat mig. Frukten känns mer återhållen än jag brukar uppleva dem. Ändå väldigt bra bubbel med ytterst bra munkänla, fylligt med gul mogen frukt, lite tropiska toner. Som en vit Bourgogne med bubblor. Att det är 100% nya fat märks inte alls, vilket ger en indikation på grundmaterialkvaliteten. Riktigt bra men ändå inte upp till förväntningarna.

Chablis 1:er Cru ”Montée de Tonnerre” 2005 (Raveneau)
Den här däremot levererade på topp. Raveneau behöver mycket tid men med tanke på det varma året och att jag inte provat någon flaska av dessa tidigare så drog jag en.

Alldeles enormt bra djup doft men mängder av mineral och finess. Faten känns mer än väntat, förmodligen spelar det varma året in i intrycket. En täthet, kvalitet och ”värme” som drar tankarna åt en högkvalitativ Puligny eller liknande. Drickfärdig men kan nog utvecklas positivt i ytterligare några år. Fantastiskt vin, kvällens vin efter Chateau Margaux enligt mig.


Riesling Pechstein 2004 (Bürklin-Wolf)
Som en intressant jämförelse så öppnade jag denna parallellt. Väldigt Bürklintypisk med stram stenig återhållen doft. Inga som helst drag av petroleum, precis som Bürklin vill ha det. Vet man som jag att det är en riesling så är det uppenbart men inte annars visade det sig. Röda äpplen, stenfrukt och blodgrape, mycket mineral. Väldigt bra vin som kan utvecklas vidare och bästa rieslingen på väldigt länge för mig.


Chateau Leoville-Barton 1953
Sen gick vi över till rött. Den första flaskan behövde inte täckas över då etiketten helt försvunnit under åren. Man kunde dock se årtalet 195?.

Rejält mogen, en smakpreferens om den var övermogen men den balanserade åtminstone nära. Ålderssyrlig smak men inte oxiderad, drag av gammalt trä, svamp, tryffel, kaffe och gräs. Kändes cabbaserat. Jag tycker det är svårt att känna tydligt ursprung när viner blir så här gamla, de olika karaktärerna smälter liksom ihop men denna gång var vi väldigt rätt ute.


Chateau Margaux 1999
Nästa vin var, givetvis, betydligt yngre vid första anblick. Ytterst bra och komplext, mycket blommor, lera, finstämd frukt med tobak, viol och cederträ. Enastående känsla i munnen, ”dyr” smak.

Jag var inne på sent 90-tal och kanske Pichon-Lalande men fick då hinten att det var högre klassat = första cru. Trodde då Lafitte pga den ”eleganta” stilen. Drickfärdig men kommer leva länge.
 

Chateau Pichon-Baron 1999
Jag hade passande nog dragit en annan bra 99'a. Denna upplevdes yngre än Margaux'n, ståligare, stramare men inte lika komplex. Mer fattoner, grus, dov frukt, cigarrlåda och allmänt väldigt Pauillactypisk, kanske lite mjuk i hullet. Visade sig vara rätt lättgissat. Denna behöver mer tid, dagen efter var ett sista glas klart bättre.


Clos de l'Oratoire 2000
Uppenbart ännu en Bordeaux men nu i klart mer modern stil och även högra stranden. Supertät aromatisk doft med imponerande djup. Choklad, blommor, orientaliska kryddor som kanel och sandelträ. En del ek i maffig stil men väldigt bra. Kände igen den sedan tidigare.  

Brunello di Montalcino Riserva 2004 (Fuligni)
Då det blev tjatigt med all bordeaux som alla hade tagit med sig ovetandes om varandras viner så öppnade jag denna. Väldigt bra i stram stil, rödsyrlig frukt, en del fat, tobak, citrus och lera. Väldigt bra men behöver fortfarande mer tid och hade tufft motstånd mot vinerna bredvid.

Chateau Montus Cuvée Prestige 1995
Denna provade jag för några veckor sedan. Då var den väldigt mogen med bonniga drag, lätt brettig, ålderstigen men intressant.

Den här flaskan är helt annorlunda, kände inte alls igen den. Här är intrycket väldigt ungt, ståligt och utan bonnig känsla. Däremot extremt bordeauxlik, jag gissade på Chasse-Spleen från typ 98. En väldigt bra Madiran men den stod sig slätt denna kväll. Det är taskigt när detta vin ter sig som sämst i klassen, för det är bra.


Coraïl 1998
Jag öppnade denna som ett mellanspel efter maten för att få lite variation i smakbilden som blev löjligt enahanda (men bra). Var helt säker på att ingen hade provat vinet innan och tror jag lovade bort min vinsamling till den som plockade det blint, ingen risk.

Coraïl består av en udda druvmix av chardonnay, savagnin, trosseau, pinot noir och poulsard. Som en mycket lättviktigt och mogen röd Bourgogne, fast ändå inte. Svårbeskrivet vin som har drag av citrusskal, krita, lera, mulljord, hallon, gräs. Inte stort men sällsynt eget och gott, fenomenalt för priset. Det går inte att placera det här vinet i normala vinkategorier som vitt, rött eller rosé men det ligger någonstans mellan en rosé och ett rött vin.

Chateua Rieussec 1999
Denna var perfekt mogen (halvflaska). Supertät tropisk frukt med mängder av botrytis i sötlimmig stil men ändå fräsch. Svingott.

Väldigt bra vinkväll men chockerande att vi inte drack någon röd Bourgogne.

Chateau Grand Mayne 1998

Det här vinet har alltid varit bra även om det har tagit sig lite olika uttryck. Irriterande har tre flaskor av 12 varit korkdefekta, lite väl hög procentdel.

Det är alltid kul att testa nya viner från olika delar av världen men när jag öppnar det här och det är precis så bra som det ska så känns det nästan som att man inte behöver nåt annat än bättre bordeaux med perfekt mognad i källaren.

Superfin blommig doft med ett uns stallighet, lera, läder, plommon och choklad. Väldigt bra i en klart tertiär stil som nog ligger precis på sin mognadskulmen. Svinsnyggt och imponerande bra, det är framförallt den superaromatiska blommiga draget som lyfter det över det vanliga.

Fräsch smak men med tät frukt, en del fat men inte så det stör. Grand Mayne har lite modernt rykte men det är inte i närheten av Destieux som jag drack nyligen när det gäller moderna drag. Anmärkningsvärt gott vin med tät men finstämd frukt, helt moget och bör nog drickas nu. Tror det precis börjat att komma in på en nedåtgående utvecklingskurva. Ingen långliggare.

Det är ok att dricka cabernet...

I brist på färdigskrivna blogginlägg sätter jag upp det här. Septembers bästa dagsfångst.

Eller som talesättet lyder, något omskrivet, det är helt ok att dricka cabernet så länge det inte är utskrivet på flaskan...

Cheval var ohotad etta, grym!

Chateau l'Arrosée 2005

L'Arrosee var ett av mina köp från 2005 och är faktiskt den första från det primörköpet jag öppnar. I december var jag med på en hedonistisk vinträff med stockholms vinbloggsmaffia (tyvärr obloggad på grund av för mycket arbete och sen semester utomsocknes). Där sades att denna 2005'a redan var god att dricka. Att jag sen aldrig, otroligt faktiskt, druckit detta slott tidigare gjorde att jag tog upp en flaska. Köpt efter bra recensioner där den sades ha burgundiska kvaliteter, låter bra i mina öron.

L'Arrosée sticker ut en del då de använder dels 20% cabernet franc samt även 20% cabernet sauvignon. Vingården består av två delar, dels en sluttning samt en varmare, plattare del. Båda bestående av kalkrik lera. Gården verkar ha gjort ett lyft efter att den 2002 köpte upp av bröderna Caille.

Doften är verkligen rätt öppen och väldigt insmickrande med fin frukt och en påtagligt blommig ton. Väldigt bra och långt ifrån moderna hårt extraherade Saint Emilionviner. Lätt plommonfrukt, smultron och andra söta bär, lera, orientaliska kryddor. Jämförelsen med Bourgogne är inte alls fel, det här är bordeaux i min stil.

Smaken är slank, mångfacetterad, mineralig och fräsch. Inte så chokladig eller rostad som så många andra viner från det här området numera. Lite slutet känns det som, jag tror det här kommer växa betydligt mer några fler år på rygg. Nytt slott och till och med kanske ett nytt favoritslott för mig, precis min stil av Saint Emilion, lite som Saint Emilions svar på Pauillacs Grand-Puy-Lacoste.

Åldersstudie av gammal Bourgogne

Förra veckan blev jag inbjuden till en liten historisk vinstudie av framförallt röd Bourgogne. Otroligt fascinerande och lärorikt för mig som inte har druckit så här pass gamla bordsviner tidigare.

De här vinvännerna har sedan många år köpt upp rejält gamla viner som ligger och samlar damm i deras källare. Kollar man tex ”vinmannens” noteringar så inser man att så här gamla viner inte är nåt nytt under solen i hans vinvardag. 49'an är det numera äldsta vanliga bordsvin jag druckit.

Chateau Cheval Blanc 1962

Det första intrycket är mer mot madeira än mot Saint Emilion vilket säger en del om det här vinets mognad. Extremt ålderstigen med lätt aggressiva oxiderade toner av rancio, brända nötter, citrusskal. Bakom detta skönjs ett rätt vackert vin med en del gräs och järn, men det är mer intressant än genuint gott.

Markerad syra och lite brända oxiderade drag, nötter, rost, jord, fascinerande och eget men väl åldersstiget. Känslan av gammal mulljord var ett drag som återkom flera gånger.

Nuits-Saint-George 1949 (Pierre Ponnelle)

Även det här är väldigt gammalt men av annan karaktär. Inga madeiratoner utan mer silkig lite utmattad frukt med drag av skeppsvrak, jord, svamp.

Mjuk sirlig smak med liknande drag som doften, jord, gammalt trä, jod. Fascinerande och väldigt lärorikt.

Saint-Romain Rouge 1955 (Roland Thevenin et Fils)

Om den förra hade tappat sin Pinotfrukt så är den här rejält mogen men har ett underbart djup av frukt kvar. Enastående finstämd och komplex med lätt drag av krut, viol, blommor, söta röda bär, jord, tryffel. Fantastisk doft.

Mjuk silkig smak med mycket mognad, trä, tryffel, svamp och vildhallon. Kanske inte täthet som en Grand Cru, nivån av appellation avslöjar sig lite grann men det här var en enastående vinupplevelse. Svårbeskrivet, efter ett par timmar börjar den tappa en del. Hur en ”enkel” Saint-Romain från 1955 kan vara så här bra är över mitt förstånd.

Nuits-Saint-George 1966 (Maison Leroy)

Ett annat anslag i mer klassisk mineralig stram stil, gräs, återhållen röd frukt, orientaliska kryddor, citrus. Väldigt bra och otroligt nog känns det som den kan utvecklas ytterligare.

Smaken sitter ihop otroligt bra utan glapp någonstans i syrabetonad klassisk stil. Rent kvalitetsmässigt så är det här ett snäpp bättre än Saint-Romainvinet men är lite mer krävande, på ett positivt sätt, och lite mindre hedonistiskt. Kanonbra vin och bästa Maisonbuteljering jag druckit.

Vosne-Romanée 2009 (Meo-Camuzet)

I början känns det här något reduktivt och slutet men med bra potential. Mycket koncentrerat med finstämd frukt, lera, citrus, fat, örter.

Stram smak i ung tät stil. Mycket bra potential och med luft växer det en hel del. Koncentrationen och helhetskänslan tyder på att det här, framförallt sett till det modesta priset, kan komma att leverera enormt bra.

Volnay 1:er Cru ”Les Taillepieds” 1997 (Domaine Montille)

Montilles viner är kända/ökända för att kräva mycket lagring vilket även det här vinet indikerar.

Det finns inget som helst insmickrande med här vinet. Det handlar mest om stram örtig röd frukt, citrus, fat, lera, jord, svart te, blommor. Känns mer som en supertraditionell outvecklad nebbiolo.

Rejält hög syra i kombination med lite vek stram örtig röd frukt gör att det inte upplevs som helt balanserat i nuläget. Intressant och komplext, gott till maten men det skulle behöva 20-30 år till på rygg. Längden går inte att klaga på, det smakar dock mer Montille än Volnay.

Morey-Saint-Denis 1:er Cru 1990 (Domaine Lambrays)

Rejält tät i muskulös stil, en hel del fat, dovt nötig, jord, kaffe, mycket bra. Klart bättre än de förra flaskorna vi druckit.

Tät frukt och mycket snyggt med drag av sandelträ, kaffe, svart te, finstämd röd frukt. Betydligt fruktigare och komplexare än tidigare flaskor som har upplevts lite träigare och stummare.

Cabernet Sauvignon 1994 (Leeuwin Estate)

Och sen till sist något helt annat. Mycket tät cabernetdoft med grafit, piptobak, cederträ, gräs, paprika, basilika, ett litet störande grönt vegetativt drag. Rätt massivt och fruktdrivet men utan att vara alltför svulstigt. Jag gissade på USA.

Lång och god, helt klart hög kvalitet men det gröna draget stör helhetsupplevelsen, mörk tät frukt, kaffe, mogen paprika, fat, viol. Mycket bra men kanske något finesslös.

Chateau La Serre 2004

När jag drack den här senast var den ungt stum men jag trodde den hade bra potential och kunde bli riktigt bra. Nu när den blivit lite äldre är det dags att prova igen.

Doft och smak har alla de vanliga attributen man kopplar med bordeaux och Saint-Emilion av silkeslen plommonfrukt, lite trä, kaffe och choklad. Men den har ingen personlighet eller något större djup som jag hade väntat mig borde kommit fram vid det här laget.

Det här är mest en ok välgjord standardemilion som man öppnar och dricker utan att fundera så mycket. Dessa släpptes för 399 för ett par år sedan, det vore ett grovt överpris för den här flaskan. Jag betalade under 200 långt tidigare så det är helt ok. Känns inte som om det är nåt lurt med flaskan, bara lite väl banalt, jag behöver prova det här igen för att se om det är en tillfällig svacka.

Chablis 1:er Cru ”Montmains” 2000 (Brocard), Chateau Monbousquet 1995, Clos du Marquis 1998

Chablis 1:er Cru ”Montmains” 2000 (Brocard)

Den förra Brocardflaskan från 2000 var rätt trött. Den här är trevligt nog helt intakt utan oxidativa inslag.

Finstämd kritig doft med mycket tertiära drag av smör, honung och en nötig känsla som imiterar fattoner. Slimmat och mineraldominerat, väldigt bra.

Läskande och mineraligt även i munnen med fiktiva fattoner av smör och fudge, gråpäron, grape och limeskal. Perfekt mogen Chablis av hög klass, tyvärr sista flaskan.

Chateau Monbousquet 1995

Dunderfet, ”in your face” doft av mullig frukt, mjölkchoklad, läder och mocka. Väldigt komplext och bra. Jag gissar på modern Saint Emilion från 98 eller 00, visar sig vara 95.

Insmickrande smak med mängder av kraft utan att det känns obalanserat som Bolgherikopian Destieux 2001 jag drack för ett tag sedan. Det här är solklart en genuin Bordeuax, fast med tydligt modernt drag. Perse lyckas verkligen göra fruktdrivna viner som funkar även för en traditionalist som jag. Enormt bra vin med kraft och djup, den här var visst bland de bästa flaskorna hittills.

Clos du Marquis 1998

Leoville Las Cases sidovin, inte andravin, har jag inte varit så värst förtjust i tidigare. Senaste gången underpresterade den rejält.

Klassisk stålig doft som känns rätt sluten och lite stum med den här flaskan har iaf de rätta attributen och dragen av bättre bordeuax. Bra men inte anmärkningsvärt. Blir bättre med luft men lyfter aldrig riktigt. Möjligtvis kan längre lagring göra susen.

Restaurang Djuret, Chateau Magdelaine 1998 och Chambolle-Musigny 2004 (J.J. Confuron)

Restaurang Djuret har bra priser på sina viner, lägstaprisnivån är rätt hög men det stör inte mig. Det måste vara en av sveriges bästa vinlistor, helt enorm. Vinlistan var en stor anledning att vi valde Djuret för ett spontanbesök. Maten var bra men saknade lite finess och fräschör enligt mig. En riktig köttchock med tema anka och kyckling.

Kvaliteten på råvaror och tillagning höll bra nivå, det var nog mest att det blev för mycket av allt kött, fet rotsakskräm och smörade skyer. Något som bröt av med fräschör hade uppskattats, förrätten var bättre i det avseendet. Men bra är det, man ska komma ihåg att jag framförallt gillar grönsaker och fisk/skaldjur när man läser det aningens återhållna helhetsintrycket.

Magdelainen var uppfriskande klassisk i stilen med järnig lite knuten frukt vid öppnandet. Öppnade upp sig väldigt bra med finstämd frukt, inte alls massivt eller modernt. Riktigt bra även om den har en bit kvar till de bästa från St. Emilion. Och för knappa 900 på restaurang var det ett kap.

Chambollen däremot var klart modern i anslaget. Helt öppen med massiv pinotfrukt i lite slampig stil som funkade väldigt bra. Inte överdriven på något sätt, komplext och väldigt gott. Årgången la till ett aningens stjälkigt drag som mest gav fräschör till den täta frukten, yummy.

Måste kolla upp Confuron i framtiden. De på Cellartracker måste haft dåliga flaskor, ”muted”; ”flat”?!? Och sen ska jag försöka få rätsida på hur J.J. Confuron och Confuron-Cotetidot hänger ihop, nån som vet?

Chateau Destieux 2001

Destieux drivs av familjen Dauriac som även äger Le Clemence i Pomerol. Vinerna är Rollandifierade då de visst är goda vänner.

Jag minns denna som väldigt bra i något modern Italieninspirerad stil. Nu upplever jag den som hårt fatad och extremt modern, men ändå bra. Bitarna sitter ännu inte riktigt ihop ännu men det här kan bli något väldigt bra.

Fat som sagt, tät mörk frukt, kaffetoner, stort och svulstigt. Andra gissar på Bolgheri, inte helt fel ute stilmässigt. Bra och ett jäkligt snyggt bygge men lite för modernt för mig numera. Det är lite Pavie-light över det, kan bli enastående om allt sätter sig och om man gillar stilen. Ett väldigt bra vin för modesta 300+ men lite väl fläskigt. Jag hoppas att det sätter sig och väntar minst fem år.

Chateau Grand Mayne 1998

Förra flaskan i höstas var det något lurt med men då jag snart betat mig igenom en hel låda så var jag förvissad om att det var tillfälligt.

Nuförtiden har den fått lätt ålderstigna mumifierade drag vid öppnandet vilka lossnar efter runt 45 minuter i karaff. Efter det vaknar den och får väldigt trevliga typiska Saint Emiliondrag av choklad, blyerts, sötfruktig plommonfrukt, fin blommighet, lera etc.

Det har av förklarliga skäl blivit tröttsamt många svulstiga unga fruktbomber senaste månaderna så det var underbart att komma tillbaka till en sån här, jämförelsevis, klassisk fräschör.

Fräsch medeltät smak med klassiska attribut. Grand-Mayne ses som en rätt modern producent men det är inget som tar överhanden. Lite sötfruktigt inställsamt och något ekigt men väldigt bra, 98 var en väldigt lyckad årgång för dem men det börjar bli dags att dricka upp.

Provade en radda viner som kanske inte alla var på topp men var helt klart intressanta. Blir mest korta noteringar i tråkig stil.

Bollinger Grand Année 2002

Ung men finstämd med mycket krita, exotiskt kryddig med sandelträ, eneträ och viol. Inte alls lika nötig och oxidativ som den brukar vara.

Ungt stum och sluten men med stor potential. Citrongräs och ingefära, tät men ung som sagt. Man bör vänta flera år innan den kommer börja öppna upp sig. Men gott är det.

Det här är det enda vin som går att få tag i just nu, ett helt ok bra köp jämfört med annat bubbel i samma prisklass.

Cuvée Robert Winer 1996 (Bedel)

Udda stil med mycket dova toner av bokna äpplen, must, väl mogen, brända mandlar och lite gummi/plast.

En udda kombination av syra men samtidigt lite fadd smak. Inte så värst kul, mer intressant än god.

Meursault ”Les Tessons” 2004 (Domaine Pierre Morey)

Mycket rökiga flintastenstoner och fet rostad doft. Djupt komplex men jag minns inte fattonerna som så här markerade.

Bra syra, djup tät frukt,kritig, rostad och fet med bra drag av mineral. Mycket bra, långt och gott. Det här vinet delade upp oss en del, en del som jag tyckte mycket om det medan andra tyckte den atypiskt fläskig.

Riesling Schlossberg 2004 (Breuer)

Fet och rund mogen Rieslingdoft. Petroleum och intakt fin sötaktig frukt. Mycket bra i mogen stil.

Lång och tät, hög syra och stor kraft, mineralig, fet mogen smak. Jag gissade på 97, oväntat utvecklad.

Villa la Pagliara 1986

Rejält mogen med svamp, arrak, bränt socker, lätt unken.

Lite moget syrlig med röd frukt. Ok bra men inte stort på nåt sätt. Nån snipig övermogen Bourgogne? Kul vin som lyfte en del, helt ok.

Chateau Laroze 1959

Komplext och bra, väldigt moget, skeppsvrak, svamp och mulljord. Lätt volatil ålderssyrlig röd frukt, stål. Det händer mycket med lite luft. Blir allt mer bordeauxlik med blyertspenna och cederträ från att vara nästan burgundiskt rödfruktig.

Sirlig och lite trött smak men helt ok. Tegel, mogen med paprikatoner. Klart bättre doft än smak.

Det här är ett slott jag aldrig har hört talas om men det finns fortfarande uppenbarligen.

Chateau Poujeaux 1998

Supertät, modern med drag av sen skörd. Kaffe, smörkola, komplext och gott men lite provocerande modernt.

Mycket tät, ekig och modern med komplex frukt, gott men väl modern. Oväntat att det var Poujeaux, brukar inte uppfatta den som så modern men det är ett väldigt bra köp för sitt pris.

Chateau Leoville-las-Cases 1994

Konstigt vin. Först är den stum, sen öppnar den upp sig för att efter nån timme stänga ner sig helt. Ståligt och mineraligt i klassisk stil, lite ved och violtoner men inget djup.

Såg att den beskrivs på precis samma sätt på cellartracker. Trist då mina senaste flaskor har varit väldigt bra, kvällens flopp.

Chateau Guiraud 1997

Fadd och platt vin helt utan stuns. Känns som en trött Österrikare från varmt år. Defekt?

Offley 1970

En hel del mognad men ännu inte helt mogen. Sirlig frukt, viol, apelsinskal och lite läder. Saknar dock lite djup även om den är helt klart bra. Gammal port är alltid gott.

Chateau Monbousquet 2001

Ännu en massiv modern Saint-Emilion från den kontroversiella Gerard Perse. Det här var den första egendomen Perse köpte år 1993. Efter det följde Pavie-Decesse och sedan den beryktade Pavie.

Superdjup doft med tydligt rostade fat, kaffe, mjuk chokladig plommonfrukt, grillkol, kokos. Det finns även stramare drag av lera och blyertspenna som ger vinet välbehövlig ryggrad bland alla fat och fruktnyanser.

Mjuk och fyllig smak utan några som helt gräsiga eller kartiga nyanser, väldigt extraherat men inte lika kompakt som Pavie. Fatigt men inte överdrivet, väldigt gott i modernt fruktdriven stil, det hela sitter ihop bra. Det här vinet parar upp den täta frukten och faten med fräschör och struktur. Ruggigt bra prestation. ”Bara” 13,5% EtOH. Klar att dricka men den klarar många års ytterligare lagring.

Klart imponerande i sin massiva stil men ska jag välja en modern producent i Saint-Emilion så är dock Neippbergs viner mer i min stil (Clos de l'Oratoire, Mondotte etc).

Chateau Cheval Blanc 1979, Côte-Rôtie 1998 (Jamet), Chateau Pavie 1998, Clos de L'Oratoire 2000

Chateau Cheval Blanc 1979
Doften är orealistiskt finlemmad, cabernetig, gräsig, djup fin plommonfrukt, mulljord, skeppsvrak, grafit, fint blommig, tobak, violig och underbart vacker på alla sätt. Att det här är kvällens vin är otvetydigt. Det här handlar mer om balans och subtil komplexitet än kraft vilket blir än mer tydligt när andra moderna Bordeauxer ställs upp bredvid.

Lång och sirlig smak med fin frukt, mjuka syror och tanniner. Enormt komplext och svårbeskriven, fantastiskt vin och den är klart godast bland en stark uppställning. Undrar hur bra en mogen Cheval är från en toppårgång?
Flaskvariationen är visst rätt stor och det här var en bra flaska enligt P.

Côte-Rôtie 1998 (Jamet)
Mycket fin med rosenblad, kött, läder, blod, röd finlemmad frukt. Ytterst bra och ännu bättre än den förra flaskan. Den här lyckas hålla nivå strax under Cheval Blanc 1979 som dricks bredvid. Alla andra viner ligger ett klart steg under dessa båda.

Underbart läskande smak med toner av kött, blod, rosenblad, jasmin, viol, otroligt komplex i en vinnande stil som kombinerar frukt, animaliska toner och mognad på ett underbart sätt. Enormt bra.

Chateau Pavie 1998
Supertät doft med mycket rostade fat, järn, rost, bitter choklad, rök, en kärnig ton som påminner om Italienska viner. Trots någon timme i karaff känns det rätt stumt och oväntat primärt för sin ålder.

Imponerande men rätt opersonligt, massivt och kompakt men det ligger oväntat i lä jämfört med Clos de Oratoire 2000 om man ser till vinernas aromatiska drag. Den kompakta känslan och utvecklingen med luft tyder på att det kommer hända mycket med det här vinet men i nuläget levererar det inte som sitt rykte. Bör lagras minst 10 år till men kan nog bli något alldeles enastående.

Clos de L'Oratoire 2000
Superaromatisk, mer aromatisk än Pavie. Mycket rostade fat, choklad, modern och fläskig, rost, mulljord och blommor gör det intressant med stor komplexitet, öppen och tillgänglig.

Extremt fruktig, choklad, lakrits, citrus, mörk frukt, djupt komplex och grymt bra. Bättre än Pavie. Väldigt bra i sin moderna stil men kanske inte så väldans mycket Bordeauxkänsla.

Sammantaget är alla vinerna extremt bra och alla hade kunnat vara kvällens vin, en annan kväll, om uppställningen varit mer normal.

La Mondotte 1997

Än en gång är det bland de bättre moderna Bordeauxviner jag provat. Underbar blommig aromtisk komplexitet med mängder av karaktär som drar mot en bra Grand Cru-Bourgogne. Rost, lera, choklad, blommor, tryffel, kaffe, fat, lakrits, mörk tät frukt, vildhallon, läder, jord etc. Det här är ett vin man kan dofta på hur länge som helst, varje gång förändras vinet. Fantastiskt bra.

Smaken är medelfyllig med fräsch mineralig känsla, ved, choklad, viol, lera och vildhallon. Långt och enormt komplext. Nu har det nått en alldeles lagom mognadsplatå och kommer nog inte vidareutvecklas så värst mycket mer även om det kommer hålla i många år till.

Chateau Destieux 2001

Det här vinet köpte jag för några år sedan efter provat det på en bordeauxprovning på nordiska museumet, det var det vin jag tyckte hade bäst pris/kvalitetsrelation. Förra måndagen släpptes 2002'an för 398 kr vilket gav mig infallet att ta upp den här för en första test.

Doften är inte riktigt som man väntar sig från Saint Emilion då den har en hel del italienska drag som körsbärskärnor, bittermandel, brända örter och ett lätt drag av balsamvinäger. Det var inte så länge sedan jag upplevde det i ett bordeauxvin, Smith-Haut-Lafitte. I övrigt är doften mycket komplex med fascinerande drag av grusvägsdamm, lera, hallonkärnor, salmiak, gräs och lakrits. Det är riktigt bra, framförallt efter lite luftning. Dock känns det inte alls säkert att jag hade gissat på Saint Emilion om jag hade provat den blint, någon toscansk merlot/sangiovese-blandning hade legat nära till hands. Efter mer luft ändrar den delvis karaktär och känns mer klassisk då mer läder, plommon, grafit och mjölkchoklad kommer fram.

Smaken är tät och fortfarande ung med ett lite bittermandelkärvt drag. Smaken har även den italienska drag med frisk rönnbärssyrlig syra. Mycket bra vin med en blandning av kärnig röd frukt kombinerat med mer klassiskt dova toner av choklad, plommon, stall och viol.
Ett vin med smak av Saint Emilion men tannin och syrastruktur som ett italienskt vin. Väldigt bra även om den har en bit kvar till sin mognadstopp.

Chateau Grand Mayne 1998

Vinet är tillgängligt direkt vid öppnandet. Mycket komplex doft med lite modernt anslag. Tät mörk frukt med choklad, kaffe, lera, plommon, viol och blommor, eken har integrerats fint. Den har ett parfymerat anslag och ett djup som lyfter den en bit utöver det vanliga.

Smaken är tät men fräsch med bra syra och lagom med tanniner. Långt och läskande vin med underbar komplexitet. Den här flaskan står upp för sina höga poäng den har fått tidigare (93 av både Parker och WS).

Senare på kvällen dricker jag den i glas av mer Bourgognestil än Bordeaux och den känns inte lika bra som då jag öppnade den hemma för att kontrollera att den var korrekt, hmm, undrar om den har stängt ned sig eller om glas och förflyttning har påverkat det. Dock fortfarande mycket bra.

La Mondotte 1997

Den här gången har jag tid att dricka det här vinet i lugn och ro. Doften är fantastisk med superkomplex doft av choklad, cederträ, lera, mossa, blommor, krut, sandelträ, nejlika, kanel, hallon, kaffe och ved. Doftspektrumet är minst sagt imponerande. Det här är ett sånt vin som det inte riktigt går att sätta ord på. Det är helt klart modernt i sin stil men klarar utan problem att bära upp alla fat.

Smaken är tät men samtidigt fräsch med hallon, jordgubbar, mjölkchoklad, kaffe, orientaliska kryddor och plommon. Perfekt mogen med lagom stramhet och balanserad syra men den kan nog utvecklas ytterligare flera år. Eftersmaken hänger kvar i minuter.

Det är inte ofta jag dricker så här bra viner och det är verkligen en sällsynt bra vinupplevelse. Fantastiskt vin på alla sätt och största vinupplevelsen hittills i år. Parkers 93-95 poäng känns helt motiverade, den här gången kändes det som 95.

La Mondotte 1997, Furmint Dry 2006 (Szepsy), Schnebly Redland’s Dry Avocado Wine och Casa Sala Gran Reserva 2004 (Freixenet)

Samlar ihop lite noteringar från förrförra helgen då det vart vin och mat i överflöd. Blandningen av viner/drycker var minst sagt annorlunda.

La Mondotte 1997
Ett uppskrivet garagevin från den underskattade årgången 1997. Det här består av ca 75 % Merlot och 25 % Cabernet Franc, extremt lågt uttag, jäst på sin fällning, lagrad på endast nya ekfat i 12-18 månader, hela paketet alltså.

Doften är förförisk med en parfymerad ton i stil med en nyklippt bukett vårblommor, choklad, blyertspenna, cederträ, rost, örter, tät frukt med både vildhallon och mörkare frukt som plommon och slånbär. Åldern och den lätta årgången märks med en lätt ljusning i kanten av glaset och utvecklad karaktär. Mycket komplext och gott vin.

Mycket bra men årgång 1999 som jag har lyckats prova tidigare var ett snäpp bättre och tätare. Den nedre delen av Parkers poäng (93-95) känns mest rimlig. Hittades för runt halva SB’s pris och jag var tvungen att köpa några. Oftast ser man det här vinet skrivas ut med Chateau i början vilket är fel, Comte Stephan von Neippberg tog bort det då dess ”Chateau” är en liten enkel byggnad i ena änden av vingården. Konstigt att BBR, 1855, systembolaget med flera inte har fattat det.

Vad som är lite förvånande är hur cabbig den känns, till och med S som har en mycket stor erfarenhet av Bordeaux (bland annat…) är inne på vänstra stranden, velar mellan Saint Julien eller Pauillac. Vi kommer än en gång in på årgång 1997 i Bordeaux och det visar sig att han nyligen provat Pichon-Lalande 1997 några dagar tidigare och var liksom jag helt lyrisk.

I Allt om Vin höstsammanställning för några år sedan minns jag att de kallade det här vinet för buljongtärning, ett starkt argument för att de skall börja prova vinerna blint. Ingen som provar det här blint skulle sabla ner det och kalla det buljongtärning.

Furmint Dry 2006 (Szepsy)
Mineralig och stenig doft som följs åt av mogen gul frukt, bakelit, gråpäron, bra men inte på den nivå jag väntade mig.

Szepzy är en extremt välrenommerad producent som tillverkar underbara moderna söta tokajerviner men det här håller bara precis måttet. Medeltät smak med citrus, bokna äpplen, bakelit och citrus. Bra men inte mer vilket inte kändes ok med tanke på priset, dock mycket lärorikt. Han söta viner håller däremot världsklass.


Schnebly Redland’s Dry Avocado Wine
Det här är en dryck från Floridas träskområden gjord av avokado. Hur gör man egentligen en dryck på avokado, jäser man själva fruktköttet? Finns det tillräckligt med socker i avokados att jäsa det till ett vin?

Det här måste vara en av de mest udda drycker jag provat. Trots mina skeptiska farhågor verkar det faktiskt vara en kommersiell produkt. Det här motsvarar mycket oväntat rent kvalitetsmässigt ett ok vin i 75-80 kronorsklassen, inte bra men ändå imponerande. Citrusbetonad smak med gul frukt, gräs och lite päronsplit, helt ok, smakar inte alls avokado.

Casa Sala Gran Reserva 2004 (Freixenet)
Den här Cavan är Freixenets bästa produkt vilken görs helt separerat från deras övriga massproduktion av enklare bubbel. Allt görs för hand av frukt från en separat vinodling med optimalt läge, gamla vinstockar etcetera, vinet får sedan ligga på sin jästfälling tills flaskorna ska skickas ut till försäljning.

Tät doft med tydliga inslag av lång lagring på sin jästfällning med mycket brödtoner. Ovanligt kraftig i ren stil för en Cava, lite dova jordiga nyanser finns det dock, mogen frukt, citrus och lite rostade nötter. Smaken är ovanligt tät med bra fruktintensitet och en fin mineralkänsla, nougat, citrus och rostat bröd kommer fram även här. Det här kan nog vara den bästa Cava jag druckit men då kostar den också som en medelbra Champagne vars finess den inte når upp till. Kul vinupplevelse.

Det kom även fram ett tetrapack av jäst stomjölk från Mongoliet vilket var ännu äckligare än det låter, rekommenderas inte annat än för kuriosavärdet.
En del andra viner passerade mer obemärkta men några fler noteringar kanske kommer längre fram.