Sedvanligt vintabberas på midsommardagen

Fût de Chene 2000 (Henri Giraud)

Giraud håller till i Aÿ och gör således Pinot-dominerat bubbel. Denna tappning har efter denna årgång inlemmats i deras nya prestigecuvée Argonne och finns alltså inte längre.

Doften är dovt maffig med tydliga fattoner, finstämt mogna drag av svamp och lite bokna äpplen, smör och nötter. En ovanligt kraftig tung smak med mjuka syror och brödiga drag ger en upplevelse som är som en högklassig Chassagne med bubblor, ungefär. Väldigt bra och gott som passar bättre till mat än som fördrink.

Meursault ”La Sève du Clos” 2008 (Ente)

La Sève du Clos kommer från Entes äldsta stockar, + 100 år.

En i viss mån Meursaulttypisk doft med snygga fattoner, krossad sten, grillad citron och rostad mandel. Saknar lite expressvitet och meursaulttyngd i början och upplevs alldeles för ung, ett barnarov. Dagen efter är detta det vin som förbättrats mest.

Smaken är stram och snygg med en stålighet som påminner mer om Puligny. Väldigt bra vin som smakar ”dyrt” men som behöver flera år till innan den kommer öppna upp sig.

Pinot Gris ”?” 1995 (Zind-Humbrecht)

Till en tartar smaksatt med lätt asiatiska inslag passade denna bäst.

Fet och kryddig med lätt jordiga och flintiga drag. Komplex och utvecklad.

Mjuk mild känsla från syrorna och mycket tertiära drag. Här gissade jag fel och var mer inne på en än äldre chenin. Flaskan försvann och minns inte vilket gård den kom ifrån.

Dominus 1997

Slank och mogen doft i en komplex stram skrud. Cigarrlåda, rost och blyerts får allas tankar åt Bordeuax och närmare bestämt Pauillac vilket inte är det minsta konstigt. Om man inte som jag vet vad det är så gissar man fel.

Tät och god på hög nivå i klassiskt torr slank stil. Om något så saknar jag lite aromatik. Andra flaskor har varit ett snäpp vassare men man kan inte klaga.

Chateau Palmer 1989

Denna har den aromatik jag saknade lite i Dominusflaskan. Alldeles strålande bra med bordeauxlika drag av rost, cigarrlåda och viol.

Den blommiga känslan under alla mörka bär leder mig till att gissa Margaux, området, och jag hugger till med Palmer som hus. Bingo! Missar dock året. För mig kvällens vin, sjukt bra.

Chambolle-Musigny ”Le Clos de L'Orme” 2005 (Sylvain Cathiard)

För en Bourgogne upplevs denna väldigt tät, både till utseende och doft. Dovare känsla än normalt med lite jordiga drag, nötter och ett besynnerligt drag av spearmint. Kompakt och komplext, på tok för ungt vin som förmodligen kommer utvecklas strålande.

Vega Sicilia 1960

En mycket åldrad flaska utan etikett, ”mystery bottle”,vi leker detektiver med korken som kommer upp nästan hel. Förmodligen en Unico, de gjorde inte så många olika viner då.

Örtig och slank med rödsyrlig frukt, den saknar dock djup för att vara riktigt bra. Väldigt karaktärsfull och intressant dock med klara kvaliteter. Förmodligen inte optimalt lagrad.

Spätburgunder ”Sankt Paul” 2009 (Becker)

Väldigt fruktig och aromatisk pinotdoft. Känsla som en modernt vinifierad Bourgogne av hög klass, ska jag vara petig, och det ska jag, så kunde gärna faten varit mindre framträdande. Söta röda bär, lera, citrusskal och mjölkchoklad är nyanser jag krafsat ner.

Graham's Vintage Port 1970

Klart mogen men med positiv utveckling kvar, vilket jag väntade mig. Djupt och komplext med återhållen sötma, tobak, torkad frukt och citrus. Mycket gott till goda ostar. Nog näst bäst under kvällen men jag tror Taylor's 70'a slår denna med en noslängd.

Sketch 2010

Sketch är rätt omskrivet för att Raul Perez lagrar flaskorna under havsytan. Produktionen är liten från endast ett fat på 700 liter.

Doften är anmärkningsvärt komplex för en albarino med en havslik mineralitet. Krämig djup smak med fräschör, bra syror och drag av stenfrukt. Bästa alban som finns men väl dyr för dess absoluta kvalitet.

Goliardo 2010

Goliardo är en fatlagrad albarino från samma vingård som Sketch men som lagras på fat, på land. I övrigt ska det vara samma råmaterial.

Tät lite fet doft och smak med diskreta fattoner. Rätt kraftig för en albarino med örtig frisk smak med längd och djup. Bra för en albarino, bättre än det mesta men ett steg under Sketch.

Chateau Kirwan 1999

Jag har väl inte varit helt nöjd med mina Kirwan på senare år, lite för modernt för min smak. Den här flaskan slipper någon Bordeauxkombatant bredvid sig, vilket den brukar förlora på, utan dricks som den är.

Faten dominerar en del, framförallt i början, men har man inte druckit bättre Bordeaux på länge, som jag, så är det ändå väldigt trevligt. Frukten kommer fram allt mer med luft och den får lite grovhuggna men ok komplexa drag, kanske inte så Margauxtypiskt, saknar lite fräschör. Känns som om hanteringen döljer ursprunget en del, men gott trots det.

Priset nuförtiden på nya årgångar är horribelt.

Leoville-Las-Cases 1994 och Chateau du Tertre 2003

Leoville-Las-Cases 1994

De här flaskorna har gått upp och ned. Som sämst är de stumma och intetsägande men som bäst är de fantastiskt goda. Den här flaskan låg någonstans mellan de två ytterligheterna. Finstämd klassisk frukt, inga som helst svulstiga drag, blyertspenna, stål och tegel, väldigt gott vin men inte stort. Tror inte de kommer bli så värst mycket bättre med ytterligare lagring.

Chateau du Tertre 2003

Vid sidan av LLC ovan så känns det här väldigt modernt, och ungt. Tät och svulstig massiv frukt med drag av kaffe, blommor och fat. Inget dåligt vin men rätt forcerat och årgången gör sig påmind med ett lite bränt drag. Lite för modernt för min smak idag, ett svalt år borde det dock kunna fungera bättre.

Traditionell vindekadens på midsommardagen

Liksom föregående år samlades vi ett gäng och öppnade några flaskor av bland det bättre/intressantare vi har på midsommardagen. Som en julafton för vuxna.

Vilmart "Coeur de Cuvée" 1999
Jag började sedvanligt med ett bubbel. Med tanke på den svaga årgången men hur bra rosén av Vilmart var för två år sedan så verkade det här passande, synd att lagra sönder den.

Det är bra men inte så massivt och bra som jag väntat mig. Frukten känns mer återhållen än jag brukar uppleva dem. Ändå väldigt bra bubbel med ytterst bra munkänla, fylligt med gul mogen frukt, lite tropiska toner. Som en vit Bourgogne med bubblor. Att det är 100% nya fat märks inte alls, vilket ger en indikation på grundmaterialkvaliteten. Riktigt bra men ändå inte upp till förväntningarna.

Chablis 1:er Cru ”Montée de Tonnerre” 2005 (Raveneau)
Den här däremot levererade på topp. Raveneau behöver mycket tid men med tanke på det varma året och att jag inte provat någon flaska av dessa tidigare så drog jag en.

Alldeles enormt bra djup doft men mängder av mineral och finess. Faten känns mer än väntat, förmodligen spelar det varma året in i intrycket. En täthet, kvalitet och ”värme” som drar tankarna åt en högkvalitativ Puligny eller liknande. Drickfärdig men kan nog utvecklas positivt i ytterligare några år. Fantastiskt vin, kvällens vin efter Chateau Margaux enligt mig.


Riesling Pechstein 2004 (Bürklin-Wolf)
Som en intressant jämförelse så öppnade jag denna parallellt. Väldigt Bürklintypisk med stram stenig återhållen doft. Inga som helst drag av petroleum, precis som Bürklin vill ha det. Vet man som jag att det är en riesling så är det uppenbart men inte annars visade det sig. Röda äpplen, stenfrukt och blodgrape, mycket mineral. Väldigt bra vin som kan utvecklas vidare och bästa rieslingen på väldigt länge för mig.


Chateau Leoville-Barton 1953
Sen gick vi över till rött. Den första flaskan behövde inte täckas över då etiketten helt försvunnit under åren. Man kunde dock se årtalet 195?.

Rejält mogen, en smakpreferens om den var övermogen men den balanserade åtminstone nära. Ålderssyrlig smak men inte oxiderad, drag av gammalt trä, svamp, tryffel, kaffe och gräs. Kändes cabbaserat. Jag tycker det är svårt att känna tydligt ursprung när viner blir så här gamla, de olika karaktärerna smälter liksom ihop men denna gång var vi väldigt rätt ute.


Chateau Margaux 1999
Nästa vin var, givetvis, betydligt yngre vid första anblick. Ytterst bra och komplext, mycket blommor, lera, finstämd frukt med tobak, viol och cederträ. Enastående känsla i munnen, ”dyr” smak.

Jag var inne på sent 90-tal och kanske Pichon-Lalande men fick då hinten att det var högre klassat = första cru. Trodde då Lafitte pga den ”eleganta” stilen. Drickfärdig men kommer leva länge.
 

Chateau Pichon-Baron 1999
Jag hade passande nog dragit en annan bra 99'a. Denna upplevdes yngre än Margaux'n, ståligare, stramare men inte lika komplex. Mer fattoner, grus, dov frukt, cigarrlåda och allmänt väldigt Pauillactypisk, kanske lite mjuk i hullet. Visade sig vara rätt lättgissat. Denna behöver mer tid, dagen efter var ett sista glas klart bättre.


Clos de l'Oratoire 2000
Uppenbart ännu en Bordeaux men nu i klart mer modern stil och även högra stranden. Supertät aromatisk doft med imponerande djup. Choklad, blommor, orientaliska kryddor som kanel och sandelträ. En del ek i maffig stil men väldigt bra. Kände igen den sedan tidigare.  

Brunello di Montalcino Riserva 2004 (Fuligni)
Då det blev tjatigt med all bordeaux som alla hade tagit med sig ovetandes om varandras viner så öppnade jag denna. Väldigt bra i stram stil, rödsyrlig frukt, en del fat, tobak, citrus och lera. Väldigt bra men behöver fortfarande mer tid och hade tufft motstånd mot vinerna bredvid.

Chateau Montus Cuvée Prestige 1995
Denna provade jag för några veckor sedan. Då var den väldigt mogen med bonniga drag, lätt brettig, ålderstigen men intressant.

Den här flaskan är helt annorlunda, kände inte alls igen den. Här är intrycket väldigt ungt, ståligt och utan bonnig känsla. Däremot extremt bordeauxlik, jag gissade på Chasse-Spleen från typ 98. En väldigt bra Madiran men den stod sig slätt denna kväll. Det är taskigt när detta vin ter sig som sämst i klassen, för det är bra.


Coraïl 1998
Jag öppnade denna som ett mellanspel efter maten för att få lite variation i smakbilden som blev löjligt enahanda (men bra). Var helt säker på att ingen hade provat vinet innan och tror jag lovade bort min vinsamling till den som plockade det blint, ingen risk.

Coraïl består av en udda druvmix av chardonnay, savagnin, trosseau, pinot noir och poulsard. Som en mycket lättviktigt och mogen röd Bourgogne, fast ändå inte. Svårbeskrivet vin som har drag av citrusskal, krita, lera, mulljord, hallon, gräs. Inte stort men sällsynt eget och gott, fenomenalt för priset. Det går inte att placera det här vinet i normala vinkategorier som vitt, rött eller rosé men det ligger någonstans mellan en rosé och ett rött vin.

Chateua Rieussec 1999
Denna var perfekt mogen (halvflaska). Supertät tropisk frukt med mängder av botrytis i sötlimmig stil men ändå fräsch. Svingott.

Väldigt bra vinkväll men chockerande att vi inte drack någon röd Bourgogne.

Det är ok att dricka cabernet...

I brist på färdigskrivna blogginlägg sätter jag upp det här. Septembers bästa dagsfångst.

Eller som talesättet lyder, något omskrivet, det är helt ok att dricka cabernet så länge det inte är utskrivet på flaskan...

Cheval var ohotad etta, grym!

Bonnes-Mares 1978 (Drouhin), Romanée-Saint-Vivant 1995 (Drouhin), Pavillon Rouge du Chateau Margaux 2000, Chateau Grand-Puy-Lacoste 1999, Grange 1991

Röda vinerna på midsommardagen var bra bortsett från några underpresterare. Som vanligt blev det fransk övervikt.

Romanée-Saint-Vivant 1995 följer min tidigare åsikt om Drouhin som producent, stabil men slätstruken. En bourgogne som inte håller grand cru-nivå, bra finstämd frukt med trätoner, viss mineralkänsla men stumt. Peter tror att den är i en tunnel, kan en Pinot ligga i en tunnel vid 17 års ålder, vad vet jag.

Sen kommer vinet som helt motsäger min bild av Drouhin. Bonnes-Mares 1978 är helt enastående. Fantastisk doft av tryffel, mulljord, orientalisk kryddor, röd sirlig frukt, citrusskal, svårbeskrivet vin.

Finlemmad smak med enormt djup av gammalt trä, kryddor, röd fin frukt, blommor. Stort på alla sätt.

Så ok, på toppnivå när allt sitter så kan Drouhin göra verkligt stora viner, det var kul att få uppleva.

Pavillon Rouge 2000 underpresterar tyvärr. Förra gången var det massivt men med stort djup. Nu känns det som vinet ligger i en lite jobbig mellanfas, vinet saknar klassiska drag och är väl plufsigt och ostrukturerat. Visst är det komplext med mängder av frukt, givetvis väldigt gott men det saknar udden och stringensen för sin nivå. Det kan kanske plana ut till något väldigt bra, det är fortfarande ungt men jag är inte säker. En besvikelse idag så jag hämtar en annan bordeaux som motvikt. En annan dag med annat motstånd hade det här dock framstått som ett väldigt bra vin.

Istället öppnar jag ett vin som hittills alltid överpresterat i en klassisk stil, Grand-Puy-Lacoste. Sista flaskan av 1999 och den här håller måttet. Bredvid Pavillon så upplevs det här som ett klart bättre vin trots att priset är en knapp tredjedel numera, Pavillon har ju dragit iväg rejält.

Mycket välstrukturerat och klassiskt vin med cederträ, viol, finstämd frukt, bra utvecklat men kan lagras flera år till. Mycket, mycket bra vin. Ett av få bordeauxviner som fortfarande kostar som det smakar.

Sen kommer ett vin som går på knock direkt. Vilken explosion av nyanser, vilket djup och vilket vin. Grange med ålder är svårslaget.

Också ett vin som är svårbeskrivet med djup, karaktär och komplexitet på en sällsynt nivå. Helt enastående bra med tät frukt utan att vara det minsta svulstigt, blommor, kryddor och balanserade fat. Smaken klingar kvar i minuter, fantastiskt.

Det är utvecklat med sina 21 år och har lagrats något varmt så det är nog mer färdigt än det annars hade varit men det här är ett vin som kan lagras minst lika länge till.

Barbaresco ”Pajé” 2003 och Chateau du Tertre 2003

Barbaresco ”Pajé” 2003
Kändes som ett bra läge att testa om Pajé och se hur den ter sig. Förra flaskan var väl stum och hård, inte riktigt vad jag väntade mig.

Den här flaskan är så bra som den ska vara. Arketypisk Nebbiolo efter ett par timmars luftning. Lera, rosenblad, röd sirlig frukt och inga fläskiga fattoner eller annat inställsamt. Fast iof så är den här stilen inställsam för mig, men det är en annan sak. Väldigt bra och för mig klart intressantare än den Tertre som dricks bredvid.

Stram och klassisk smak som förundransvärt helt saknar den normalt svulstiga känslan från 2003. Mineralig, stenig, röd frukt, fin parfymerad blommighet, lera, teblad. Inga fattoner, bara frukt, enormt bra vin som jag fortfarande ser som ett grymt bra köp för 399 kr, tror det finns flaskor kvar.

Chateau du Tertre 2003
2003 är ett knepigt år i Bordeuax. Många viner tog skada av värmen och upplevs ostrukturerade. En tes är att de som kommer från lerjordar som kan binda upp vatten har klarat sig bättre än de som växer på grus. Tertre växer på grus som de flesta andra i Margaux. I varje fall är det läge att se hur mina 2003 Tertre har utvecklats, det var tre år sedan jag provade en flaska.

Den här känns märkt av årgången med en väldigt rostad, nästan lite bränd känsla. Mycket kaffe och mörk choklad. Lite övertydliga fattoner, tät frukt och lätta stalltoner. Lite av den blommiga Margauxkänslan finns. Bra djup med tät komplex frukt, lite flabbigt bara.

Gott men lite grovhugget för vad jag vill ha i en Margaux. Lite svulstigt och sämre än den 99'a som en gång i tiden gav ett väldigt gott intryck. Helt ok då jag snappade upp dessa för en överkomlig peng men ingen favoritårgång. Börjar bli rätt drickfärdig men tjänar nog på några års lagring.

Chateau Kirwan 1999

I september tyckte jag visst det här var helt ok, nu tycker jag inte alls om det. De drag jag hade överseende med då stör jag mig på rejält denna gång.
Visst finns det en djup fin doft och en del klassiska bordeauxdrag men samtidigt dras den med en överdriven ekbitter känsla och en störande omogen grön ton. Helhetsintrycket är rätt forcerat och konstlat.

Gott men inte mer, jag får allt svårare för den här överextraherade stilen av Bordeaux. Grundmaterialet i Kirwan är inte tillräckligt bra för att balansera upp den här okänsliga hanteringen. Bittra fattoner, mörk dov frukt, mycket choklad, rostat kaffe och cederträ. Ok gott men väl mycket designad smak. Jag kommer aldrig köpa Kirwan igen, framförallt inte med dagens priser.

Chateau Kirwan 1999

Kirwan 1999 visar en del mognad och har blivit av med sina irriterande gröna toner den led av som ung. Möjligtvis finns det kvar ett uns av gröna toner men de stör inte som tidigare. Det vinner på luftning någon timme.

Fruktigt och rätt kompakt i linje med Kirwans numera moderna stil, framförallt för en 1999'a. Plommon, grafit, choklad och ett ekfatstoner som påminner om nysplintad ved. Ett bra och gott vin som ger ungefär vad man väntar sig men inte lyfter till riktiga höjder, helt ok för sitt primörpris. Rätt modernt, drickfärdigt men kan ligga i flera år till.

Chateau Giscours 2001

Giscours var det där slottet som fuskade och vart påkomna i mitten av 90-talet. Bland annat använde de ekchips i sitt andravin samt blandade in vin från områden utanför appellationen. Om jag har förstått det rätt var det från granngården som numera buteljeras under namnet Le Haut Médoc de Giscours Sedan dess har slottet bytt ägare, vinmakaren åkt ut med huvudet före och vinet har förändrats en del, likaså priserna.

Doften är rejält brettig direkt ur flaskan, det mildras skönt nog med lite luft. Det är rejält tryck i doften bortsett stalltonerna med mycket fattoner, kaffe, plommon, gräs, läder, cederträ, kryddnejlika och muskot. Jag saknar lite av blommigheten jag associerar med Margaux även om det är komplext och bra.

Tät fatig smak, den är rätt utvecklad men har rivig syra och en hel del tanniner. Kommer säkerligen utvecklas en hel del, hoppas bara inte den brettiga karaktären förstärks alltför mycket. Stort, fläskigt och väldigt bra men det är lite för modernt och flabbigt för att nå riktigt stora höjder. Några ytterligare års lagring kommer nog göra gott även om den är en bra bit från tex Pavillon Rouge 2000. Med dagens pris hos Hjo är det inte värt pengarna men sett till primörpriset är det klart ok.

Pavillon Rouge du Chateau Margaux 2000

Suckling skrev då det här vinet kom ut på marknaden:”...Best Pavillon Rouge I have ever tasted...” och gav den 94 poäng. Med en sån hyllning bakom sig har det mycket att stå upp för.
Senast jag drack en Pavillon Rouge var i Spanien, årgång 1996, med B. Den var inte något vidare så det här är ett försök att försöka släta över den småtrista flaskan jag övertygade honom att ta in. Det här är första flaskan jag öppnar efter att ha köpt dem som primörer.

Vinet får en kort luftning men är tillgängligt redan vid öppnandet. Doften är djup och mångfacetterad med en fin blandning av klassiska Bordeauxtoner och mer exotiska toner. Nyanser av läder, grafit, blommor, vildhallon, kokos och mörk choklad. Extremt bra och tät fin doft.

Smaken sitter ihop otroligt bra med djup, tyngd o fräschör. Sällsynt bra Bordeaux. Viol, lakrits, nejlika, choklad, mineral, kokos och mycket mer, den växer allt mer med ytterligare luftning.
Riktigt kul när ett vin är precis så bra som beryktat, det här var mycket imponerande och tveklöst den bästa årgången av Pavillon Rouge jag druckit. Hur bra måste då inte förstavinet vara?

Chateau d'Issan 2002

Direkt vid öppnandet är det rätt stumt och intetsägande men efter någon halvtimme i karaff öppnar det upp sig och visar upp en finstämd klassisk doft med cederträ, läder, viol, plommon, tranbär, blåbär, ett uns gräs och animaliska toner. Riktigt trevligt men inte stort på något sätt. Jag saknar lite av den typiska fina blommigheten jag associerar med viner från Margaux.

Medelfyllig smak som ger ett oväntat bra intryck för att vara en 2002'a, mitten är lite ihålig men smaken är komplex och läskande. Röd och mörk frukt blandas med lakrits, ved, gräs och en intressant finstämd kryddighet. Superklassiskt men som sagt utan den där riktigt fina blommigheten. Gott i en okomplicerad stil. Som den är nu behöver man enligt mig inte ens mat till den, mogen men kraft för ytterligare 3-5 års vidare utveckling.
Andra provade för knappt två år sedan med bra betyg.

Chateau du Tertre 2003

Chateau du Tertre 2003 är en 5:cru i Margaux. Odlingarna består av 40% Cabernet Sauvignon, 35% Merlot, 20% Cabernet Franc och 5% Petit Verdot. Jag har bra minnen av årgång 1999 och 2001 så när jag hittade det här på en finlandsfärja i våras för drygt 200 mindre än Hjo Grosshandels pris här hemma så köpte jag några flaskor.
En mycket fruktig doft slår upp från glaset, intensiv och lite modernt ekad (50% ny ek). Det finns klassiska bordeauxnyanser som lakrits, mörk frukt kombinerat med lite syrligare röda bär som röda vinbär, stall, lite rök och choklad. Efter en rätt kort stund i karaffen känns det som vinet sluter sig lite och doften avtar för att efter någon timme komma tillbaka, ekfatskaraktären känns då inte lika tydligt.
Smaken är tät och lång, det finns klart tillräckligt med innehåll för att balansera upp mot eken. Plommon, röda vinbär, vanilj, mogen paprika, choklad, lakrits och gräs. Strukturen är fortfarande rätt ung och vinet skulle behöva några års lagring för bli lite mer harmoniskt, nu upplevs det ännu som rätt primärt med druviga nyanser. Mycket bra Bordeaux men jag skall vänta några år innan jag öppnar nästa flaska. Jag mindes det som mer tillgängligt i våras.