11 flaskan LLC-94 från en låda. Tyvärr är
denna en av de som inte är så värst kul. Saknar frukt och djup men
har väldiga klassiska drag av stål, cigarrlåda, en känsla av
rost/borstat stål i Pauillacliknande stil. Blir lite bättre med
luft och är ett klart gott vin men inte så som de kan vara. Dags
att dricka upp.
Mas la Planan är fruktintensiv i varm stil med märkbara
drag av fat, kaffe, mörk lite likörlik fruk, ännu rätt påtagliga
tanniner. Lättgillat och välgjort trots ett, på pappret, dåligt
år. Priset på Mas la Plana har dragit iväg över min smärtgräns
sett till dess kvalitet men denna var god. Kan lagras i minst 3-5 år
till.
Foodscout
hade inte varit på Sant Pau som ligger nån timme norr om Barca i
lilla San Pol de Mar. Så det vart till att ta pendeln dit för
lunch, fantastiskt väder med strålande solsken och 22 grader varmt
samtidigt som vinterns första snö föll här hemma.
Schysst oktoberväder i San Pol de Mar.
Förväntningarna
var av förklarliga skäl rätt uppskruvade, men med tanke på deras
tre stjärnor och mitt förra besök så kan det inte vara annat.
Varför
sydamerikanska och framförallt Peruanska smaker har slagit igenom
som det har bland Barcelonas bättre restauranger tål att funderas
över. Det här var andra gången och det dök upp även dagen efter.
Ammissar med Peruanska smaker.
Ammissarna
var olika varianter på traditionell peruansk mat från olika delar.
Jag håller helt med om att Peru har den mest intressanta matkulturen
i Sydamerika, Astrid y Gaston i Lima är väldigt bra och klart
bättre än de övervärderade ställena i Sau Paulo (DOM etc). 41
Grados varianter var dock bättre, bra men inte stort på nåt sätt.
Ceviche, Astrid y Gaston gör det bättre.
Första
rätten var kanske den enskilt bästa på hela veckan. En enkelt
tillagad havskräfta med bönor och grön tomat. Råvarukvalitet man
bara kan drömma om att hitta här hemma, fenomenalt gott.
Avskalat och enkelt men enormt bra, havskräfta med grönsaker.
Sedan
gick det åt fel håll med en ny variant av deras brandade. Istället
för den mondrianinspirerade rätt som stod på hemsidan och som jag ätit
tidigare så fick vi brandade med tre olika tillbehör som smakade
bra men inte var så värst upplyftande, blodkorv, grön paprika etc.
Det här var mycket sämre än den brandaderätt jag åt förra
gången.
Medioker rätt på brandade.
Sen
fattade vi ingenting då det kom en rätt med gambas. Gambas, pureade
bruna bönor, skaldjursgelé i gurka och avkok från bönkoket. Hur
gott kan bruna bönor bli? Inte så värst gott, och att sedan
servera det med avkok från bönavkoket! Fullkomligt värdelös rätt
som jag aldrig trodde att Sant Pau skulle få för sig att servera.
Här försvann deras tredje stjärna enligt oss, obegripligt.
Gambas med bruna bönor, uselt.
Det
vart bättre efter det men jag saknade de höjder som första rätten
hade och som i princip alla rätter hade förra gången.
God
bläckis men inte nödvändigtvis bättre än den på Alkimia.
Svåräten men god bläckisrätt.
Den
huvudsakliga fiskrätten på marulk var väldigt bra, snyggt,
strålande råvarukvalitet och lättgillat.
Mycket god rätt på marulk. Vi var de första som blivit serverade denna.
Kötträtten
var bra men stack inte ut så mycket, godkänd men inte alls
trestjärnig.
God speciell styckningsdel av gris.
Som
helhet var det alltför många dippar den här gången för att
motivera deras tre stjärnor vilket var en rejäl besvikelse jämfört
med min förra måltid. Då menyn inte var samma som fanns på
hemsidan fram till dagen innan så frågade vi om det och det visade
sig att ett flertal rätter var helt nya. Vi var de första som åt
vissa rätter. Man undrar om de helt enkelt inte är ”färdiga”
med dem, kanske kommer de ändras eller tas bort. Men på ett sånt
här ställe känns det väl chansartat att servera mat man inte kan
stå för.
Vi
drack en flaska NUN 2010 till, samma vin av annan årgång jag drack
här förra gången. Som alltid väldigt bra.
Desserterna
var bra men lite slätstrukna, de är tekniskt ambitiösa men funkar
inte hela vägen. Så var det förra gången också.
Jag
kommer nog ändå gå tillbaka om jag får chansen, för att se hur
de utvecklas. Det är fortfarande väldigt bra, när det är bra, och
intressant.
Doften
känns oväntat utvecklad med mindre Cabernetkaraktär och mer
russinfrukt än jag väntat mig. En hel del fat, kaffe, trä, gräs,
russin, inte så värst upplyftande. Rätt endimensionell.
Smaken
är som doften med lite trött intryck av russin och lätt murken
känsla. Inget djup och inte så kul, en besvikelse. Konstig flaska,
Gran Coronas 1992 för ett tag sedan var klart bättre.
Gran
Coronas kan ses som andravin till Mas la Plana. En ren Cabernet
Sauvignon i bordeuaxlik stil vilken tål lagring som få andra viner
i sin prisklass.
Finstämd
ren utvecklad doft med typisk Cabernetkänsla. Viol, läder, gräs,
blommor, komplex mörk frukt. Riktigt bra doft som växer med luft
och blir mer fruktig med ännu mer blommiga nyanser.
Läskande
medelfyllig smak med mycket frukt kvar trots sin ålder. Väldigt
fräscht med en hel del tertiära aromer. Ingen svulstighet utan
väldigt klassiskt och balanserat.
En ny
årgång, 2008, kostar 99 i Sverige. Butiken i Spanien tog 7 €!
Otroligt bra pris, det smakar mer som ett vin för 200-250 kr.
Den här typen av vin tål lagring som
få andra viner. Visst har det en viss utveckling men det känns inte
trött på nåt sätt. Gul frukt, lime, citrongräs, lanolin och
bivax.
Smakupplevelsen påminner mycket om en
stram Riesling med grape, lime, ingefära, bivax, honung. Gott i
stram syrabetonad stil. 139 kr för det här, som det kostade, är enormt bra leverans.
El Rocallis 2007
Det här är ett
obskyrt vitt vin från Penedes av den Italienska druvan Incroccio
Manzoni. Så givetvis har jag druckit det runt 3-4 gånger innan, ett vin helt i min stil.
Väldigt fruktigt
och komplext med en del fattoner. Doft av gula plommon och honung i
fet stil men även med ett uppfriskande mineralstråk.
Smakrikt vin med
bra längd, komplext och annorlunda. Ett av Spaniens mest intressanta vita viner i linje med Ossian och andra.
Deras vin av
Chenin Blanc, La Calma, är ändå min favorit.
Det vart många bra viner i söndags och för att få lite ordning delar jag upp intrycken i mindre delar. Först ut är mina två bidrag av vita viner, undervisningsviner som jag kallade dem för mina frankofila vinvänner.
Terre Alte 2006
Dov o lite funky doft med bivax, plastmatta, mer Sauvignonig än tidigare med nässlor och gräs. Citrustoner och mogen gul frukt. Väldigt komplext och fascinerande men den något övertydliga Sauvignontoner stör lite. Jag tycker dock om det mer än de andra närvarande. Mycket bra vin på ett inställsamt sätt.
Fet och krämig känsla. Komplext och fruktigt. Fascinerande på ett typiskt Friuliensätt med mängder av karaktär. Dock är det lite synd att Felluga låter Sauvignondruvan dominera så mycket på sitt toppvin, mer Friulano hade varit att föredra. Helt färdigt men tål nog en del ytterligare lagring.
NUN 2008
NUN görs av endast Xarel-lo i en stil som har Bourgogne som förebild. Stockarna är gamla, 60+, och ungefär sex bourgognefat produceras per år.
Mängder av karaktär, mineral, musselskal, krita, mogna äpplen, fat och mogen fin frukt. Det här är bland det bästa vita vin man kan hitta från Spanien, det är nog bara Gran Veigadares som är bättre. Förbannat bra vin på ett sätt som inte är direkt eller insmickrande utan som vinner med luft och helst dricks över en lång middag såsom jag gjorde på San Pau i september. Klar potential för vidare utveckling.
Bordeauxviner görs uppenbarligen inte bara i Frankrike. Det här är ett ypperligt välgjort och prisvärt exempel från Penedes i Spanien. Trots att det är mest Cabernet Sauvignon och ”bara” 27% Merlot så känns den väldigt högra stranden. Men visst skulle det kunna vara en Saint-Estephe också.
Djup tät frukt med lite moderna Bordeauxdrag, cederträ, blyertspenna, plommon, mörk choklad och fina blommor. Öppen och imponerande komplex doft för modesta 112 kr.
Komplext och gott med bra syra och balanserade tanniner, lagom med fat, 25% nya. Till skillnad från de äkta exemplen så är det här tillgängligt redan som ungt även om jag tror det kan utvecklas betydligt med ytterligare lagring. Sällsynt bra köpläge för en lightversion av Mas la Plana.
En middag som har dragit ut på tiden i tid som räknas i år på grund av oväsentligheter som fruar, barn, jobb och annat världsligt är äntligen här. Fem viner från 1982 har samlats som ackompanjemang till en lång god middag, den sista (en söt PX) fick jag slänga i mig så den tar jag inte upp.
Första vinet är Deutz Millesime 1982. jag har provat Deutz med ålder tidigare, 1988 och 1990, en del har varit helt intakta medan andra har varit rätt trötta. 1982 är den äldsta jag provat och jag var lite rädd att den skulle vara väl oxiderad. Det var den inte.
Doften visar som väntat på hög mognad, den har lite avsaknad av frukt men det finns inga övertydliga sherrytoner, lite kanske, på ett bra sätt, den känns mest fint mogen.
Vinet ger ingen uttorkad känsla men frukten är rätt dämpad, svamp, vedbod, bokna äpplen, grapeskal och mineral. Mycket bra men inte stort.
Nästa Champagne är Clos des Goisses 1982. Det är något helt annat. Ett flertal gånger har äldre flaskor av Clos des Goisses varit helt enormt bra, framförallt från årgångar med allmänt dåligt rykte som 1991 och 1992. Det här vinet lyckas göra samma trolleritrick.
Doften är supertät och helt fantastiskt komplex med mängder av exotisk frukt, nougat, ostronskal, kex, grafit, hasselnötter och rött äpple. Den har en tyngd och kraft som är enormt imponerande. 98 poäng av WS, jag opponerar mig inte.
Smaken är mycket kompakt med mängder av frukt; exotisk frukt, bra syra, fina brödiga mognadstoner, nougat och tryffel. Enastående vin med fantastisk komplexitet samtidigt som det känns helt balanserat, allt sitter ihop. Bästa bubblet i år, ehh, ja just det, det har inte blivit så många ännu, bara tre. Bästa bubblet sedan Comte de Champagne 1995 då, det var ett tag sedan. Stort vin!
Sedan öppnas båda rödvinerna från 1982 samtidigt. Mina förväntningar prickas den här gången in väldigt bra. Cos d'Estournel 1982 är rejält mogen, lite övermogen, med mycket torkad splintved, svamp och krutrök. Den lyfter efter en stund i glaset och får fram en del fin mörk frukt, kaffe, mörk choklad och sötlakrits men når inte någon riktig höjd.
Bredvid har vi Gran Coronas Mas la Plana 1982, en av deras bättre årgångar. Här kommer det en kaskad av finstämd frukt ur glaset, väldigt Burgundisk eller kanske är det mer en fint mogen Grenachebaserad CdP tankarna vandrar åt. Doften består av söta röda bär med en mycket komplex blommig/parfymerad ton i bakgrunden samt choklad, sandelträ, kanel, gräs, grafit och tobak. Mycket komplext och intakt vin trots sin ansenliga ålder. Att det är en ren Cab känns svårt att tro, den är mer feminin än dovt maskulin för att använda sig av tveksamma genusliknelser. 47€ hos min favoritvinbutik i Barca nu i november, billigaste vinet under middagen och ett mycket bra köp. Har jag vägarna förbi kommer jag köpa en till.
Festligt att andra bloggare nyligen har skrivit om Mas la Plana (Gran Coronas har numera tagits bort i namnet), dock har vi olika åsikter. Jag tycker det här är ett finstämt vin av mycket hög kvalitet, mer aktuella årgångar känns mer modernt ekiga och kompakta men jag tycker om dem med. Visst är det väldigt genomarbetat och medvetet vinifierat vin men det är Mouton också...
Gran Veigadares 2000
Det här inte bara den helt överlägset bästa Albarinho jag druckit utan ett av de bästa vita viner jag drack förra året, och det säger fan i mig mycket. Första sniffen sa mig riktigt, riktigt fin mogen vit bourgogne. Allt fanns där, perfekt ek, rostade nötter, mjuk utvecklad fruktighet, smör, mandel, en helt enormt fin doft, mineral, allt!
Smaken satt som en smäck med perfekt balans, fina syror, balanserad ek, tät och samtidigt helt balanserad frukt utan kvalmighet eller brister, ett vin man bara kan älska. Hur kan en Albarinho vara så här bra? Det mest störande är att jag har druckit det tidigare utan se dess storhet, på Berasategui i San Sebastian för tre år sedan. Men då var det å andra sidan lite yngre. Dessutom visar det här vinet att Albarinhos visst kan åldras. E utnämnde det här som topp tre någonsin bland vita viner, det säger en del. Helt överjävligt bra vin och det visar att viner ska provas blint för att få en rättvis chans, hur många av oss hade prisat det här så högt om vi hade vetat vad det varit. Priset? Ca 60€ i Spanien, världens dyraste Albarinho! Alltså inte deras enklare Albarinho utan deras toppcuvée, mycket svårfunnen, tack S! La Calma 2004. Det här var mer modest. Jag och E prickade druvan men jag kände inte igen själva vinet, jag brukar uppleva det som mer syrastrukturerat, men bra var det. 100% Chenin Blanc från Katalonien, alltid mer eller mindre ett väldans bra vin. I Spanien kan man plocka upp det för en överkomlig peng, inte här. Tät fin doft, mycket CB-typiska nyanser som ull, bivax, honungpastiller och lite mer mogen gul fruktighet. Inte lika bra som andra årgångar jag provat. Även detta drack vi för första gången på Martin Barasetegui, hmmm, ett mönster. El Rocallis 1998.
Efter att jag insåg att det var La Calma som dök upp snabbkylde jag en magnumflaska El Rocallis 1998. Det här är ett vin av samma producent som La Calma (Can Refols des Caus) gjort av 100 % Incroccio Manzoni, en obskyr Italiensk druva.
Mognadsnyanser som väl mogna äpplen blandas med honungspastiller, bivax, kryddor, kokta päron, gula plommon och en integrerad fatton. Intressant och gott, syran har lagts sig och vinet är mjukt och lättdrucket, inget stort vin men mycket kul och intressant. Priset på La Calma och El Rocallis är helt snurrigt i Sverige, 459 kr jämfört med ca 22-23 € i Spanien, dessa är köpta i Spanien.
Man kan lugnt slå fast att alla dessa viner inte är några vanliga spanska vita dussinviner, mycket annorlunda och bland de bästa vita viner som går att hitta i Spanien.
