Sedvanligt vintabberas på midsommardagen

Fût de Chene 2000 (Henri Giraud)

Giraud håller till i Aÿ och gör således Pinot-dominerat bubbel. Denna tappning har efter denna årgång inlemmats i deras nya prestigecuvée Argonne och finns alltså inte längre.

Doften är dovt maffig med tydliga fattoner, finstämt mogna drag av svamp och lite bokna äpplen, smör och nötter. En ovanligt kraftig tung smak med mjuka syror och brödiga drag ger en upplevelse som är som en högklassig Chassagne med bubblor, ungefär. Väldigt bra och gott som passar bättre till mat än som fördrink.

Meursault ”La Sève du Clos” 2008 (Ente)

La Sève du Clos kommer från Entes äldsta stockar, + 100 år.

En i viss mån Meursaulttypisk doft med snygga fattoner, krossad sten, grillad citron och rostad mandel. Saknar lite expressvitet och meursaulttyngd i början och upplevs alldeles för ung, ett barnarov. Dagen efter är detta det vin som förbättrats mest.

Smaken är stram och snygg med en stålighet som påminner mer om Puligny. Väldigt bra vin som smakar ”dyrt” men som behöver flera år till innan den kommer öppna upp sig.

Pinot Gris ”?” 1995 (Zind-Humbrecht)

Till en tartar smaksatt med lätt asiatiska inslag passade denna bäst.

Fet och kryddig med lätt jordiga och flintiga drag. Komplex och utvecklad.

Mjuk mild känsla från syrorna och mycket tertiära drag. Här gissade jag fel och var mer inne på en än äldre chenin. Flaskan försvann och minns inte vilket gård den kom ifrån.

Dominus 1997

Slank och mogen doft i en komplex stram skrud. Cigarrlåda, rost och blyerts får allas tankar åt Bordeuax och närmare bestämt Pauillac vilket inte är det minsta konstigt. Om man inte som jag vet vad det är så gissar man fel.

Tät och god på hög nivå i klassiskt torr slank stil. Om något så saknar jag lite aromatik. Andra flaskor har varit ett snäpp vassare men man kan inte klaga.

Chateau Palmer 1989

Denna har den aromatik jag saknade lite i Dominusflaskan. Alldeles strålande bra med bordeauxlika drag av rost, cigarrlåda och viol.

Den blommiga känslan under alla mörka bär leder mig till att gissa Margaux, området, och jag hugger till med Palmer som hus. Bingo! Missar dock året. För mig kvällens vin, sjukt bra.

Chambolle-Musigny ”Le Clos de L'Orme” 2005 (Sylvain Cathiard)

För en Bourgogne upplevs denna väldigt tät, både till utseende och doft. Dovare känsla än normalt med lite jordiga drag, nötter och ett besynnerligt drag av spearmint. Kompakt och komplext, på tok för ungt vin som förmodligen kommer utvecklas strålande.

Vega Sicilia 1960

En mycket åldrad flaska utan etikett, ”mystery bottle”,vi leker detektiver med korken som kommer upp nästan hel. Förmodligen en Unico, de gjorde inte så många olika viner då.

Örtig och slank med rödsyrlig frukt, den saknar dock djup för att vara riktigt bra. Väldigt karaktärsfull och intressant dock med klara kvaliteter. Förmodligen inte optimalt lagrad.

Spätburgunder ”Sankt Paul” 2009 (Becker)

Väldigt fruktig och aromatisk pinotdoft. Känsla som en modernt vinifierad Bourgogne av hög klass, ska jag vara petig, och det ska jag, så kunde gärna faten varit mindre framträdande. Söta röda bär, lera, citrusskal och mjölkchoklad är nyanser jag krafsat ner.

Graham's Vintage Port 1970

Klart mogen men med positiv utveckling kvar, vilket jag väntade mig. Djupt och komplext med återhållen sötma, tobak, torkad frukt och citrus. Mycket gott till goda ostar. Nog näst bäst under kvällen men jag tror Taylor's 70'a slår denna med en noslängd.

Sketch 2010

Sketch är rätt omskrivet för att Raul Perez lagrar flaskorna under havsytan. Produktionen är liten från endast ett fat på 700 liter.

Doften är anmärkningsvärt komplex för en albarino med en havslik mineralitet. Krämig djup smak med fräschör, bra syror och drag av stenfrukt. Bästa alban som finns men väl dyr för dess absoluta kvalitet.

Goliardo 2010

Goliardo är en fatlagrad albarino från samma vingård som Sketch men som lagras på fat, på land. I övrigt ska det vara samma råmaterial.

Tät lite fet doft och smak med diskreta fattoner. Rätt kraftig för en albarino med örtig frisk smak med längd och djup. Bra för en albarino, bättre än det mesta men ett steg under Sketch.

Blandade viner

En vinkväll på sensommaren med, nästan, alla på plats. Mina viner underlevererade och vinmannens viner lyfte och lärde mig nåt nytt som vanligt.

Cuvée Frederic Emilie 2001

Rätt stum och mest jordigt intryck, att det är en riesling är tydligt men den saknar en hel del frukt för att vara riktigt intressant. Det är ett lotteri att öppna Trimbachs viner, förra flaskan var betydligt bättre. Tveksamt vin även om det inte är nån uppenbar defekt. Mitt första vin som inledde kvällen.

Puligny-Montrachet 1:er Cru ”Clavoillon” 2005 (Domaine Leflaive)

Det här borde vara bra, jäkligt bra. Men, givetvis, så är den inte så väldans kul. Inte sett till de förväntningarna jag hade, mitt andra vin för kvällen.

Väldigt tungt och kraftigt intryck med tydliga fattoner, gissningarna går åt nån marsanne/roussanne-blandning vilket säger en del. Klar kvalitet men var finns stringensen och syraklippet? Tyvärr känns denna flaska redan rätt trött vilket inte är ok för denna nivå, undersvavlad?

Chateau Pape-Clement Rouge 1967

Den här gillade jag skarpt. Finlemmad och rätt lätt med väldigt aromatisk doft. Lera, skeppsvrak, blommor, blyerts, klart cabdominerad, väldigt gammal men ändå frisk och vital. Smaken är dock inte lika bra som doften då smaken är lite väl lätt och något ihålig. Dock mycket bra och väldigt kul för mig som gillar Pape-Clement, imponerande för en riktigt sopig årgång men på väg att tippa över.

Chateau Phelan-Segur 1959

Öppnar kompakt men lite stum. Först tycker jag vinet ovan är bättre, kraft är inte samma sak som kvalitet. Men efter nån kvart går det här klart om. Strålande bra vin som är moget men helt intakt, tät frukt, stenigt och väl sammansatt. Mycket bra och otroligt fräscht för sin nivå och ålder. Phelan har nog aldrig gjort bättre vin än så här, nya årgångar kommer inte i närheten.

Mercurey 1962

Än en gång blir jag överraskad av en alldeles underbar, på pappret, enkel Bourgogne med mycket ansenlig ålder. Doften är förförisk med mängder av blommor, krossade röda bär, mulljord, tryffel och fin piptobak. Rätt lätt smak som ger en fingervisning om att det inte är nån högre klassad vingård men det är helt otroligt gott och bra.

Morey-Saint-Denis 1:er Cru 1990 (Domaine de Lambrays)

Det här vinet har jag fått vara med om att följa med jämna mellanrum och den blir bara bättre och bättre. Den här är anmärkningsvärt bra med tät parfymerad frukt och stort djup, fin mognad men med långt liv kvar. Försvinnande gott och klart en av kvällens bästa viner.

Odeysses 2003

Odysseus är en cabernet från Coonawarra av producenten Katnook.

Det här vinet skiljer ut sig direkt med sin mer än lovligt moderna stil, extremt kompakt och massivt intryck. Fat, rostade toner och torkade russin i lite amaronelik stil

Smaken är mest kompakt och småsöt med obalanserade drag som inte gör det särskilt angenämt. Ingen gillar detta.

Ermitage ”Les Dionnières” 2005 (Ferraton)

Det här har typiska syrahdrag med dovt köttiga drag, brända stenar, kaffe och tät frukt. En hel del ek i rätt modern stil som nästan får en att tänka på någon nya världenvariant med det finns ändå ett stenigt drag som indikerar norra Rhone.

Smaken är rätt kompakt och ännu ung. Dock är den inte alls så nedstängd som många 2005'or just nu (Jamet!). Klart åt det moderna hållet men riktigt bra, kommer växa betydligt med mer ålder tror jag.

Jordan Cabernet Sauvignon 2000

Rätt återhållen doft i tydlig cabbig stil med gräs och blyertspenna. Semi-modern stil utan alltför hög alkohol som ligger någonstans mellan bordeaux och nya världen.

Relativt slank och balanserad smak, aningens slätstruken men okomplicerat gott.

Antingen ganska modern Bordeaux eller traditionell Kalifornier, jag gissar på det förra vilket var fel. Alkoholen ligger på väldigt modesta 13,5 för Sonoma County.

Torre Testa 2007

Det här var jag inte så säker på att det skulle vara så kul i jämförelse med de andra vinerna men tänkte det skulle vara kul för de andra att prova något rätt udda.

Torre Testa är, så vitt jag vet, världens enda endruvsvin av den uråldriga druvan Susumaniello vilken förekommer sporadiskt nere på Italiens klack i Apulien.

Dels ger druvan väldigt kompakta viner genom naturligt låg avkastning och producenten försöker, tyvärr, göra nån slags Amaronevariant i Apuliansk tappning. Reslutatet blir ett småsött vin med massiv koncentration, smak av torkad frukt och tobak. Som en blandning mellan en Sagrantino di Montefalco och Amarone, inget dåligt vin men inte min stil.

Riesling Cuvée Frederic Emile 2001

Den här har inte alls samma anemiska känsla som den 2000 jag drack senast. Stor och ”tung” Rieslingdoft i alsacetypisk stil med petroleum, apelsinskal, röda äppelskal, tropisk frukt. Djup och komplex doft som är precis så bra som CFE ska vara. Mer fruktig än Trimbachs viner brukar vara.

Fruktig och oljig smak med balanserad syra och fin mognad. Långt och väldigt gott. Klart bästa årgången av 2000, 2001, 2002, 2003 och 2004. Samt helt annorlunda än 2000 som mest handlade om sten och bensin då den här är riktigt fet och fruktig men samtidigt med bra syra och mineralkänsla. Jag mindes den inte alls som så här bra när den var ung, oväntat. Flaskvariationen verkar dock, som vanligt med Trimbach, vara väldigt stor om man kollar cellartracker.

Riesling ”Hengst” Vendanges Tardives 1995 (Josmeyer)

Mogen Riesling med sötma som dracks till en bit ankleverterrin med tryffel på smörstekt bröd, mums.

Mogen doft med löjligt typiska Rieslingnyanser. Skiffer, blodgrape, gråpäron och fylliga komplexa fruktaromer med tropiska inslag, kryddig med nästan Pinot Gris-lik fetma.

Halvtorr smak med strålande längd, det här är ju bara så fantastiskt gott! Djup tät smak, ananas och annan exotisk frukt blandas med fina citrustoner och en mineralkänsla helt klart på Grand Crunivå. Perfekt mogen just nu.

Riesling Cuvée Frédéric Emile 2000

Något utvecklad Rieslingdoft men mindre än väntat med tanke på 11 års ålder. Stenfrukt, blodgrape, sten, petroleum, lime, komplext och bra i druvtypisk stram stil. Det ligger mer åt det steniga hållet än den feta exotiska känslan.

Frisk komplex smak, klingande ren med markerad syra, grape, gråpäron, gula plommon, ett uns kamomill. Inga direkta mognadstoner av honung eller liknande, det här kan nog må bra av ytterligare några år. Den är bättre än förra gången men når inte de riktiga höjderna.

Det är väldigt gott men jag känner att jag alltmer börjar luta åt andra Rieslingviner i den här prisklassen. Man får mer för pengarna från Pfalz eller Rheingau. Sista riktigt stora CFE-upplevelsen var nog 1997'an.
Trimbach behöver kamma sig och inse att de har konkurrens. 03 och 04 var så mediokra att de inte ens borde ha släppts, 05 ska visst vara bättre.

Signature Gentil 2009 (Muré)

Jag hade för mig att jag tyckte om det här vinet och köpte en flaska för att ha som blandning av matlagningsvin och opretentiöst vardagsdrickvin.

Vad var det för vin jag provade då, var det verkligen samma vin? Doften är flabbig och rätt ointressant. Det finns lite Pinot Gris-kryddiga drag och en anings parfymerade toner från Gewurtzen men det finns liksom inget som gör det riktigt intressant. Det känns mest ofokuserat utan något utpräglat särdrag, en Gentil kan och ska vara bättre än så här.

Smaken är mjuk och intetsägande. Ingen vidare struktur, varken syran från Riesling eller den trevliga fetman från Pinot. Istället för att blanda druvorna till en större helhet så har det bara tappat all druvkaraktär. Nä, det var inte alls så kul som jag minns det tyvärr. Och jag har tipsat folk att köpa det här, aj aj, inte bra.

Välgjorda Alsaceviner lyser fortfarande med sin frånvaro på SB's vanliga sortiment i denna prisklass.

AN 2005, Riesling Cuvée Frederic Emilie 2000

AN är den Mallorcanska producenten Anima Negras näst bästa vin, vinet består av 95% Callet och resten Mantonegro och Fogoneu. Druvorna köps huvudsakligen in av kontrakterade odlare runt byn Felanitx där vineriet ligger. De gör även en specialcuvée av de bästa faten som heter Son Negre.

För ett par år sedan hälsade jag på dem vilket utvecklades till en bisarr spontanlunch på en av deras vänners restaurang i en grannby. Magnumflaskor av Son Negre och AN i olika årgångar ställdes fram i surrealistiska mängder vilka ägarna och deras vänner gjorde sitt bästa att få i sig på en fyratimmars eftermiddagslunch. Efter den bedriften hade min bordsgranne problem att hålla fast sin cigarr. Jag tog det lite lugnare då jag hade en restaurangbokning några timmar senare samma kväll Såna upplevelser gör givetvis att man får ett lite speciellt förhållande till en producents viner. Men att det nog är Mallorcas bästa röda vin är det inte bara jag som tycker, möjligtvis är Gelaberts bästa vin i samma paritet.

Callet ger rätt lätta viner som är tillgängliga redan som unga så det här är klart drickfärdigt. Stor doft med en del köttiga aromer, julkryddor, en blandning av röd och mörk frukt, svart te och en del vedtoner. Mycket personligt vin.

Smaken är mjuk med lätt rökig känsla, kött, röd frukt, örter och teblad. Det är komplext och intressant på ett mycket annorlunda sätt. Blint hade jag nog gissat på södra Frankrike i brist på annat. Kul, bra och mycket eget, glömde jag säga att det är udda...det är det.

Riesling Cuvée Frederic Emilie 2000
Det här vinet var också väldigt bra med utvecklad kryddig Rieslingfrukt, grape och kanske lite mjuka syror. Gott och långt vin som är redo att drickas. Inte den bästa årgången av CFE men inte heller någon av de sämre. Dags att ta upp en flaska för noggrannare koll.

Riesling Tradition 2007 (Michel Fonné)

Doften är kryddig på ett sätt som drar lite mot Pinot Gris, annat som dyker upp är grönt te, kamomill, rött äpple, gråpäron, blodgrape och en lite ung jordighet.
Smaken är fruktig med mild syra, gul mogen frukt, te, ingefära och även här en ung jordighet.

Det är en mjuk tillgänglig Riesling i en stil som skiljer sig en del från tex Hugel och Trimbach men jag föredrar nog den här, deras standardrieslingar är lite väl anemiska. Det är inget stort vin men det kan man inte heller vänta sig. Bra vin för pengen med klara Alsacevibbar.
Jag håller inte med Finare Vinare/T's sågning samtidigt som jag nog tycker att Dreissigacker var lika bra för mindre pengar (synd att den har tappat sin plats i fasta sortimentet), men det kanske helt enkelt är så att jag inte lika stora problem med vinets jordiga toner. Till mat hade jag nog föredragit lite högre syra men det är småsaker att haka upp sig på för en Riesling under hundra kronor. Ekologiskt odlad.

Mathias Dahlgren, Chablis 1:er Cru "Montée de Tonnerre" 2003 (Raveneau), Schoenenbourg 1998 (Deiss) och Brunello di Montalcino Riserva 2001 (Fiorita)

Ja, det här är en mycket bra restaurang. Jag var på Bon Lloc tre gånger, den första gången var jag överväldigad över hur bra det var. Flera av de rätter vi var serverade då är med i hans kokbok. Den andra och tredje gången var jag däremot missnöjd, topparna var färre, dalarna fler och mängden mat var absurt liten. Efter andra besöket köpte vi alla ett hamburgermål på Burger King en dryg timme efter besöket vilket inte är ett vidare betyg, vi var fortfarande hungriga.

Nu har Dahlgren till slut fått två stjärnor i Guide Rouge och förväntningarna är givetvis höga. Det börjar bra, ammisarna är bra men lite intetsägande, knapriga varianter av typiskt svenska grönsaker som blomkål, dill, rödbeta etc. Sen kommer brödet, tidigare var det en av rätterna i avsmakningsmenyn vilket är lite upprörande, nu kommer brödet endast som en fortsättning på ammisarna. Det är riktigt bra, olika varianter av bröd, en kula av tunnbröd fylld med varmt smör, knäcke, mjukt vanligt gott bröd. Stabilt men inget spektakulärt.

Efter det serveras tre förrätter som håller hög nivå men inte ”Internationell världsklass” som White Guide uttrycker det. Den första är riktigt bra med ett par tunna skivor halstrad pilgrimsmussla bredvid en bakad bit långa omgiven av en krämig sås samt distinkt vitlökssmak. En av de bästa rätterna, subtil och balanserad början som lovar mycket gott. Jag tycker om när första rätten har mycket havskänsla.
Den andra ska bestå av rökt lax och gåsleverterrin men är helt dominerad av syltade grönsaker, goda grönsaker gjorda med omsorg men den rökta laxen och gåslevern försvinner i mängden av tunt skurna syrliga grönsaker, den här rätten lyfter inte.

Sen kommer en djup liten skål med krämig pumpakräm, något som Dahlgren hade vurm för redan på Bon Lloc, det här är bra. Okomplicerat skitgott med kräm på pumpa spetsad med tryffel och rostade kärnor som ger en härlig konsistensbrytning till krämen, det finns även parmesan etc som gör den än mer smakrik. En rätt på godkänd tvåstjärnig nivå även om den är väl självklar.

Nästa rätt är också mycket bra, en blandning av råbiff och ostron som fungerar mycket fint. Rätten är kylskåpskall vilket är en miss men rätten i sig är subtil och bra. Smakkombinationen fungerar bra men det finns inget annat runt omkring som lyfter den högre än själva ursprungsidéen, det behövs inte, men med tanke på det kommer den här rätten på fel ställe. Varför serveras den här rätten efter pumpakrämen, den borde serveras efter den första rätten för att följa crescendotänkandet. Klart bra men lite stum, den dör lite efter första intrycket.

Sen kommer huvudrätten som är en av mina två favoriter, lammsadel. En ren och fräsch rätt med ypperliga råvaror, lammet är (givetvis) perfekt, kanongod bräss och sparrisen bredvid är grym. I övrigt kanderas rätten med underbara toppmurklor och en kräm på nässlor som tillför en trevlig lenhet. Lamm som huvudrätt får mig dock att tänka på min senaste tvåstjärniga restaurang innan denna, Michael Wearing at the Berkleys som också hade lamm som huvudrätt. Det är i det perspektivet som hyllningskörerna känns väldigt krystade, Michael Wearing var väl sisådär fem gånger bättre. Den svagaste rätten på Michael Wearings avsmakningsmeny är klart bättre än den bästa rätten på Mathias Dahlgren, där kan vi snacka om att hålla tvåstjärnig nivå. Taskigt sagt, men tyvärr sant.

Personalen är vältalig. De är bra trimmade men lite stela och opersonliga. Den superproffsiga restaurangchefen från Edsbacka håller dock internationell världsklass. Hur många av dem som jobbar där har varit på fler utomsvenska michelinrestauranger än de har fingrar? Inte många skulle jag tro.

I helhet ett, som väntat, mycket bra restaurangbesök. Men än en gång förundras jag över White Guides rubrik ”Internationell världsklass”, ledsen att behöva säga det men det håller inte internationell världsklass. Det håller inte riktigt heller nivå för två michelinstjärnor. Det är mycket bra, kanske Sveriges bästa restaurang just nu, men två stjärnor når de inte upp till. Det är fortfarande alltför svårt att få en första stjärna i Sverige jmf med Frankrike och Spanien men vi borde, tyvärr, inte ha någon tvåstjärnig restaurang överhuvudtaget. Alla tvåstjärniga restauranger jag har varit på hittills spöar Mathias Dahlgren. Men fortsätt på den utstakade vägen, det är helt klart bland det absolut bästa som går att äta i Sverige just nu. Vill man uppleva vad två michelinstjärnor kan, och ska, innebära så rekommenderas La Broche i Madrid eller Michael Wearing i London.

Vinlistan: En gång i tiden fanns det en tanke att vinpaketet var ett sätt att kunna erbjuda gästerna roliga och bra viner för ett överkomligt pris om man serverade dem per glas till en meny på bättre ställen. För att länka tillbaka till Mathias Dalhgren så drar jag mig till minnes att paret Larsson/Polonius som var ansvariga sommelierer på Bon Lloc köpte upp det resterande svenska lagret av Mouton Rotschild 1997 och serverade det som vin till kötthuvudrätten på deras meny. Det är internationell världsklass!
Numera ses vinmenyn som ett sätt att krama ut ännu lite mer pengar av kunderna. Vinpaketet på Dahlgren kostar 1200 kr, då får man en alltför ung Grüner Veltliner av Loimer (269 kr), en halvtorr alltför ung Riesling Spätlese av Dönnhoff (ca 280 kr), en Gosset 1999 (ca 600 kr), Domaine Trevallon 2005 (ca 400 kr) och ett dessertvin från Jurancon som jag inte minns vilket det var. Att de sedan har kunnat förhandla fram bättre priser än de officiella kan man förutsätta. Då man serveras mindre än en flaska vin under middagen inser man att det är en dålig affär med ett påslag på ungefär 400 %, lite väl mycket för viner i den prisnivån. Vi köpte därför loss Chablis 1:er Cru ”Montée de Tonnerre” 2003 av Francois Raveneau, Schoenenbourg 1998 av Deiss och Brunello di Montalcino Riserva 2001 av La Fiorita. Det första och sista vinet var helt enastående, det ska till Raveneau för att lyckas göra en så bra och chablistypisk Chablis från det varma året 2003, fantastisk. Fioritas Brunello går inte heller av för hackor, nästan burgundisk i stilen med fantastisk intensitet och balans.

Riesling Cuvée Frédéric Emile 2002 (Trimbach)

Kan det här vara så bra som jag minns det senast jag provade det? Den var aningens vass och stum när den lanserades men kändes ytterst lovande. Efter en första doft och klunk inser jag att det helt och hållet införlivar mina positiva fördomar, den lilla störiga unga bitterhet som fanns när den lanserades har helt smält in. Underbart komplex och supertypisk Rieslingdoft, så typisk att det nästan inte är värt att nämna alla intryck som grapefrukt, gråpäron, lime, rött äpple, flintasten, apelsinskal och ett uns petroleum.

Den fina komplexa frukten pareras med en föredömlig tyngd och fetma som gör det mycket bra balanserat, den steniga petroleumkänslan är alldeles lagom. Det finns även en krämig känsla som inte ens CFE lyckas få fram alla år. Syrorna är givetvis där, och märks, men den känns rätt drickfärdig trots nyligen lanserad men kan säkert bli ännu bättre. Om det inte händer nåt konstig med det här ser jag 2002 som den bästa årgången sedan 1997.
Dracks till en ugnsbakad majskyckling tillsammans med en bautahög med smörvänd gotlandsssparris, kronärtskockor och mangold. Underbart gott.
Andra har provat tidigare, här och här.

Riesling "Saint-Hippolyte" 2002 (Marcel Deiss)

Det var länge sedan jag skrev något på den här sidan på grund av en lång semester, långt från snö och is. Fina stränder och några av Afrikas bästa korallrev, men dåligt med vin. Nu tänkte jag börja komma igång med mina inlägg igen.


Riesling "Saint-Hippolyte" 2002 av Marcel Deiss har jag en del förhoppningar på, jag köpte några flaskor för några år sedan och minns dem som väldigt bra.

Det känns dessvärre som om vinet är i en mellanfas. Frukten har dämpats en del samtidigt som den inte har fått några tydliga mognadsnyanser. Dock ett bra vin med en del komplexitet i en kryddig lite fet/tung Rieslingstil. Inlagda apelsinskal, aprikos, mineral och en del petroleumtoner dyker upp. Men den saknar lite koncentration och djup.

Schoenenbourg 1998 (Marcel Deiss), Chablis Grand Cru ”Les Clos” 1996 (Drouhin)

Schoenenbourg 1998 (Marcel Deiss) köpte jag sommaren 2002 på plats hos Deiss. I något halvår har jag gått och väntat på ett lämpligt tillfälle att öppna den, en samling vinvänner och en rejäl kloss ankleverterrin gjorde tillfället. Terrinen lades på smörstekt bröd och toppades med tryffelolja, ruccola, inlagda fikon och flingsalt. Underbar kombination.


Deiss viner på den här nivån är minst sagt kompakta, den är nästan lite likörlik när man häller upp. Den här cuvéen görs på mestadels Riesling samt en del Gewurtztraminer och Pinot Gris. Vinet har en utvecklad doft med massor av frukt, kryddor, ingefära, lite petroleum och ett uns lim, apelsinskal, blodgrapefrukt, mineralig rökighet och röda äpplen, mycket tungt och komplext intryck. Smaken är enormt tät helt utan glapp med perfekt balanserad sötma/syra, halvtorr skulle jag säga. Lång underbart komplex smak och ett ypperligt ackompanjemang till ankleverterrin.

Chablis Grand Cru ”Les Clos” 1996 (Drouhin) tyckte jag var ett av de bästa vita viner jag hade druckit då jag köpte den för en massa år sedan, nu var det länge sedan jag drack den.
Min erfarenhet av det här vinet gjorde att jag luftade det nån timme innan servering vilket den behöver för att öppna sig. Mycket mineralig och tät doft, krita, balanserade ekfat, mycket fruktig och komplex. Den är så pass kraftig att den lätt kan tas för en vit Bourgogne från Puligny eller liknande, S trodde det.
Smaken är tät och lång med en mycket balanserad kombination av mogen frukt, integrerade ekfat och fina mineraliga syror. Ett ypperligt exempel på Chablis även om WS 98 poäng känns lite högt, dock bästa Chablisvinet förra året.

Cuvée Frédéric Emile 2000

Trimbach Cuvée Frédéric Emile 2000 har fått en del uppmärksamhet senaste tiden, här, här och här. CFE har alltid spelat mer på subtilitet och jordmån än tyngd och fetma och det här är i samma linje. Doften domineras av mineralitet, mycket skiffer och en del krita, bivax och honung, rött äpple, grapeskal, gråpäron och aprikos. Subtil och komplex i en mer stenig än fruktig stil men jag saknar det där riktigt fascinerande djupet som det här vinet brukar bjuda på. Det kommer även in en udda känsla i stil med granbarr.
Smaken är frisk och grapeig, smaken av det lite bittra vita mellanskiktet mellan fruktkött och skal i en grapefrukt ligger närmast till hands. Lime, aprikos, rabarber och rött äpple är fruktaromer som dyker upp. Syran är lägre än väntat och vinet har inte den där laserlika definitionen och känslan som jag väntar mig av en CFE. Absolut gott men inte upseendeväckande, vilket en CFE ska vara. Jag är inte lika negativ som andra bloggare har varit men den håller inte riktigt måttet, 1997'an vid samma ålder var enastående. Möjligtvis blir den mer balanserad och komplett med ytterligare lagring, det får tiden visa.