Traditionell vindekadens på midsommardagen

Liksom föregående år samlades vi ett gäng och öppnade några flaskor av bland det bättre/intressantare vi har på midsommardagen. Som en julafton för vuxna.

Vilmart "Coeur de Cuvée" 1999
Jag började sedvanligt med ett bubbel. Med tanke på den svaga årgången men hur bra rosén av Vilmart var för två år sedan så verkade det här passande, synd att lagra sönder den.

Det är bra men inte så massivt och bra som jag väntat mig. Frukten känns mer återhållen än jag brukar uppleva dem. Ändå väldigt bra bubbel med ytterst bra munkänla, fylligt med gul mogen frukt, lite tropiska toner. Som en vit Bourgogne med bubblor. Att det är 100% nya fat märks inte alls, vilket ger en indikation på grundmaterialkvaliteten. Riktigt bra men ändå inte upp till förväntningarna.

Chablis 1:er Cru ”Montée de Tonnerre” 2005 (Raveneau)
Den här däremot levererade på topp. Raveneau behöver mycket tid men med tanke på det varma året och att jag inte provat någon flaska av dessa tidigare så drog jag en.

Alldeles enormt bra djup doft men mängder av mineral och finess. Faten känns mer än väntat, förmodligen spelar det varma året in i intrycket. En täthet, kvalitet och ”värme” som drar tankarna åt en högkvalitativ Puligny eller liknande. Drickfärdig men kan nog utvecklas positivt i ytterligare några år. Fantastiskt vin, kvällens vin efter Chateau Margaux enligt mig.


Riesling Pechstein 2004 (Bürklin-Wolf)
Som en intressant jämförelse så öppnade jag denna parallellt. Väldigt Bürklintypisk med stram stenig återhållen doft. Inga som helst drag av petroleum, precis som Bürklin vill ha det. Vet man som jag att det är en riesling så är det uppenbart men inte annars visade det sig. Röda äpplen, stenfrukt och blodgrape, mycket mineral. Väldigt bra vin som kan utvecklas vidare och bästa rieslingen på väldigt länge för mig.


Chateau Leoville-Barton 1953
Sen gick vi över till rött. Den första flaskan behövde inte täckas över då etiketten helt försvunnit under åren. Man kunde dock se årtalet 195?.

Rejält mogen, en smakpreferens om den var övermogen men den balanserade åtminstone nära. Ålderssyrlig smak men inte oxiderad, drag av gammalt trä, svamp, tryffel, kaffe och gräs. Kändes cabbaserat. Jag tycker det är svårt att känna tydligt ursprung när viner blir så här gamla, de olika karaktärerna smälter liksom ihop men denna gång var vi väldigt rätt ute.


Chateau Margaux 1999
Nästa vin var, givetvis, betydligt yngre vid första anblick. Ytterst bra och komplext, mycket blommor, lera, finstämd frukt med tobak, viol och cederträ. Enastående känsla i munnen, ”dyr” smak.

Jag var inne på sent 90-tal och kanske Pichon-Lalande men fick då hinten att det var högre klassat = första cru. Trodde då Lafitte pga den ”eleganta” stilen. Drickfärdig men kommer leva länge.
 

Chateau Pichon-Baron 1999
Jag hade passande nog dragit en annan bra 99'a. Denna upplevdes yngre än Margaux'n, ståligare, stramare men inte lika komplex. Mer fattoner, grus, dov frukt, cigarrlåda och allmänt väldigt Pauillactypisk, kanske lite mjuk i hullet. Visade sig vara rätt lättgissat. Denna behöver mer tid, dagen efter var ett sista glas klart bättre.


Clos de l'Oratoire 2000
Uppenbart ännu en Bordeaux men nu i klart mer modern stil och även högra stranden. Supertät aromatisk doft med imponerande djup. Choklad, blommor, orientaliska kryddor som kanel och sandelträ. En del ek i maffig stil men väldigt bra. Kände igen den sedan tidigare.  

Brunello di Montalcino Riserva 2004 (Fuligni)
Då det blev tjatigt med all bordeaux som alla hade tagit med sig ovetandes om varandras viner så öppnade jag denna. Väldigt bra i stram stil, rödsyrlig frukt, en del fat, tobak, citrus och lera. Väldigt bra men behöver fortfarande mer tid och hade tufft motstånd mot vinerna bredvid.

Chateau Montus Cuvée Prestige 1995
Denna provade jag för några veckor sedan. Då var den väldigt mogen med bonniga drag, lätt brettig, ålderstigen men intressant.

Den här flaskan är helt annorlunda, kände inte alls igen den. Här är intrycket väldigt ungt, ståligt och utan bonnig känsla. Däremot extremt bordeauxlik, jag gissade på Chasse-Spleen från typ 98. En väldigt bra Madiran men den stod sig slätt denna kväll. Det är taskigt när detta vin ter sig som sämst i klassen, för det är bra.


Coraïl 1998
Jag öppnade denna som ett mellanspel efter maten för att få lite variation i smakbilden som blev löjligt enahanda (men bra). Var helt säker på att ingen hade provat vinet innan och tror jag lovade bort min vinsamling till den som plockade det blint, ingen risk.

Coraïl består av en udda druvmix av chardonnay, savagnin, trosseau, pinot noir och poulsard. Som en mycket lättviktigt och mogen röd Bourgogne, fast ändå inte. Svårbeskrivet vin som har drag av citrusskal, krita, lera, mulljord, hallon, gräs. Inte stort men sällsynt eget och gott, fenomenalt för priset. Det går inte att placera det här vinet i normala vinkategorier som vitt, rött eller rosé men det ligger någonstans mellan en rosé och ett rött vin.

Chateua Rieussec 1999
Denna var perfekt mogen (halvflaska). Supertät tropisk frukt med mängder av botrytis i sötlimmig stil men ändå fräsch. Svingott.

Väldigt bra vinkväll men chockerande att vi inte drack någon röd Bourgogne.

Brunello di Montalcino 2004 (Collosorbo)

Att kunna köpa en Brunello från 2004 för 249 kr bör vara ett bra köp så jag köpte några stycken för att undersöka saken närmare. Jag är helt obekant med producenten.

En kombination av både rödsyrlig frukt och mörkare bärtoner, örter som basilika och mynta, tydliga minttoner som påminner om en utvecklad traditionell aussieshiraz, balanserade fattoner, kaffe och gammalt trä. Inte den bästa Brunello jag druckit men riktigt bra och ett dunderköp för 249 kr, helt drickfärdigt. Jämför tex med skräpvarianten av Col d'Orcia för nån tjuga mer.

PS. Såg att detta vin, fast årgång 2008, fick stark rekommendation i en vintidning nyligen. Denna kostar lika mycket och bör givetvis vara ett ännu bättre köp. Har inte provat 2008'an.

Vinbloggarkväll

Efter att att ha druckit vin med en annan vinbloggare för några veckor sedan går det snabbt. Nu dricker jag vin med ett helt gäng vinbloggare. M ställer fram vinvänlig dundergod anka efter ungefär hälften av vinerna. Alla viner dricks blint utan att vi ens vet vem som har haft med sig flaskan. Givetvis var jag helt fel ute några gånger men det är halva nöjet. Tempot är högt och det blir mest snabba anteckningar i strikt provarstil. Det här är nog inget kul att läsa annat än för mig själv.

Vin 1
Ett glas välkomstvin sticks i handen.
Återhållen rätt neutral doft med vegatativa aromer, jäst, örter, grön frukt.
Smaken har lite krämighet vilket balanserar de gröna tonerna. Ok bra men inte stort på nåt sätt.

Jag är inne på Grüner Veltliner 2009 men hittar inga tydliga vitpeppartoner vilket gör att jag har Albarino som andrahandsval. 

Facit: Albarino 2009 i ful blå flaska. Minns inte namnet.

Vin 2
Min flaska Ossian 2008.
Tät muskulös doft med exklusiva rostade fat, rökiga mineraltoner och musselskal, gräs, salmiak, gul lite exotisk frukt.
Intensiv mycket god smak i fet men torr stil, djup tät frukt och fina mineraltoner på ett sätt som imiterar en toppmeursault av modernt snitt.

De andra gissar på bättre vit Bourgogne (Meursault 1:er Cru till Corton-Charlemagne) vilket är en bra gissning, hade någon gissat på Verdejo hade jag blivit stum av förundran.

Facit: Ossian 2008.
120 år gamla Verdejostockar från Rueda. 100% fat. Ca 260 kr, enormt prisvärt.

Vin 3:
Komplex sötfruktig doft, chokladig i inställsam stil, aningens utveckling; 2005 eller 2006, smultronbärig och en hel del fat i form av lakrits etc.
Rätt mjuk smak med unga fatiga aromer som känns lite spretiga, hög syra, gott i modern stil.

Svårgissat, södra Frankrike?

Facit: Flor de Pingus 2007.
Peter Sissecks andravin. Kul men inte värt slantarna.

Vin 4:
Stor fatig doft med komplex nebbidoft, lera, plommon, kaffe, gräs.
Tät i oväntat mjuk stil, mognad, mint, nypon, hallon, apelsinskal, en obalanserad ekbeska stör en del men riktigt gott.

Måste vara en något överekad Nebbiolo av hög kvalitet.

Facit: Barolo "Bric del Fiasc" 2003.
Mycket bättre än jag minns Bric del Fiasc, trots året, eken stör mig dock även här.

Vin 5:
Megastor aromatisk doft, vulkanstenig känsla, salmiak, dov mörk frukt, cederträ, myntan och den mogna gula paprikan tar mig till Napa av dyrt slag.
Tät och fatig djup smak, mycket komplext och gott, choklad, utvecklad men ännu en bit kvar till full mognad.

Facit: Dunn ”Howell Mountain Cabernet Sauvignon” 1994


Här går gissningarna mellan traditionell Napa och modern Bourdeaux. Efter tag mot Pessac, jag kan Pape Clement vilket bäst passar in och det är det absolut inte. Min grundgissning var rätt. Förmodligen kvällens godaste vin.

Vin 6:
Tydlig mognad med svamptoner, viol, örter, bränt tegel, lite syrlig röd frukt och citrusskal, arrak. Det här påminner mig om mogen Brunello av hög klass.
Mjuk och väldigt fruktig med en blandning av röda och mörka bär, viol, apelsinskal, lång mycket komplex smak, tobak. Dundergott.

Jag är inne på Brunello. Ingen vill kännas vid vinet trots påstötningar varvid jag börjar undra om det kan vara mitt vin. Efter att ha planterat den iden i skallen är jag låst vilket är helkorkat. Det känns som Toscana men Guado är ju helt annorlunda.
Den känner jag senare igen efter en tiondels sekund. De andra har luftat och smakat på sina viner innan, det ska jag också göra nästa gång för att minska risken att göra bort mig.

Facit Barolo "Cicala" 2001.
Här visar sig för första men inte sista gången min oerfarenhet av mogen toppnebbiolo. Mycket bra läxa, jag ska försöka köpa gammal Nebbiolo.

Vin 7:
Choklad och lite mint, läder, tobak, blandad röd och mörk frukt, stall, lite blommor.
Mjuk smak med blandad frukt, te, örter, lakrits, rätt stumt, ok bra men inte mer.

Inget tydligt ursprung, södra Frankrike? Lite som Sarda-Malet från Roussillon fast sämre.


Bild ovan!
Facit: Valdicava Brunello di Montalcino 1999.
Jag har provat en Valdicava med annorlunda etikett som var mycket bättre (2002'a kanske). Konstig.

Vin 8:
Nästan överdrivna salmiaktoner, sönderkokt sylt i typisk senskördad stil, tegel, vanilj i mängder.
Löjligt extraherad smak, fat och sylt i en ohelig allians, alkoholen slår igenom. Varför görs detta?

Något av mina hatobjekt från förmodligen Australien, Shirazdominerat, som dock känns rätt dyrt.

Facit: Savitar 2004 (Mitolo)
Det står faktiskt ”Late Harvest” på baksidan. Hade de inte jäst ut det hade det kanske varit gott med ett litet glas till en chokladdessert.

Vin 9:
Köttigt med röd frukt, Syrah?, gräs, svart te, rejält fatigt, ungt och stumt i svårbedömd stil.
Röd frukt i stum sluten stil, ekbeska som stör, lakrits, rätt trist just nu men det kommer nog hända en del, obalanserad alkohol förstärker den grovhuggna känslan.

Det här är också obalanserat men är inte alls lika syltsliskigt som vinet ovan. Modern och överextraherad Syrah, jag tänker på en del kompakta Kaliforniska Syrahviner jag provat? När G säger att det är hans vet jag direkt vad det är.


Bild ovan!
Facit: La Peira 2008.
Syrah från södra Frankrike. Bättre än de jag provat innan men fortfarande långt från min vinsmak.

Vin 10:
Karaktärsfull finstämd mogen doft, blommor, lera, röd frukt, svamp, lite mint.
Läskande och fräscht men saknar lite djup, lera, blommor, mjukt med söt röd frukt.

Här känner jag bara att jag inte känner igen det, när de andra gissar på Nebbiolo med drygt 30 års ålder förstår jag varför. Jag drar mest paralleller med gammal Brunello igen men har lärt mig att det nog innebär gammal Nebbiolo. Är mer på runt 1990.

Facit: Barbaresco ”Gallina di Neive” 1998 (Bruno Giacosa)
Mycket gott men inte stort. Bra lektion i gammal Nebbi. Och varför dessa mognadstoner?

Vin 11:
Mitt vin alldeles säkert. Stjälkigare än tidigare, mogen gul paprika som påminner mycket om Napa, cederträ och gräs, blyertspenna, tjära, balanserat och läskande med fin hallonfrukt men lite grön.
Mogen paprika, dov komplex frukt, kaffe, choklad och gräs.

Kan inte vara något annat än min Guado al Tasso 1997.

Facit: Guado al Tasso 1997. Cabernet Sauvignon, Merlot och Syrah från Bolgheri.


Vin 12:
Örtigt och lite stjälkigt, kött, röd frukt, slånbärsris, läder, brända örter, rejält sötfruktigt-hallon.
Smakrikt med viss fräschör, ok bra syra, röd frukt, mjukt i ok bra men lite slätstruken stil.

Grenache/Syrah från södra Frankrike, Pape?

Facit: Hermitage "La Chapelle" 2003
Ha! Ingen som helst känsla av norra Rhonedalen och jag trodde aldrig att det kunde vara ren Syrah. Här vill jag påstå att det är vinet som är atypiskt, inte jag som är helt fel ute. Dock betydligt bättre än de La Chapelle jag provat senast.

Vin 13:
Intensivt fruktigt med mycket blommor, viol och blyerts, kött, läder, fin komplex frukt.
Intensiv och djupt komplex, ungt druvig, fat, smultron, inställsam men bra och intressant i annorlunda stil.

Så pass sötfruktig och blommig att jag är inne på någon udda Syrah/Cab-blandning med sina blyertstoner men inget passar riktigt in. Gott är det.

Facit: Kopar Villanyi Cuvée 2006 (Gere)
Cabernet Franc-baserat vin från Ungern med mycket Merlot, inte min normala domän. Dålig gissning men imponerande bra vin. Villanyi är visst ett bergsområdet nära Kroatien väl lämpat för vin. Kopar är en specifik vingård i söderläge inom Villanyi, vad skulle man göra utan internet.

Vin 14:
En sista slurk vin som varit öppet en dag. Extremt typisk Nebbi så som jag känner igen det. Stramt med hög syra, nypon och rosor.

Facit: Barbaresco Asili 2004 (Produttori del Barbaresco)
Ett kap för 26€. Jobbigt ungt nu men med stor potential.

Det här var en kul provning med många nya bekantskaper, både ur vin- och personaspekter. Jag provade ungefär lika många mogna toppnebbiolo som jag dittills provat innan. Och Dunnflaskan var väldigt minnesvärd. Min Ossian visade var skåpet ska stå när det gäller Verdejo, viket var väntat. Tack allesammans. Var det bara jag som kände mig något matt efter 14 viner?

Mathias Dahlgren, Chablis 1:er Cru "Montée de Tonnerre" 2003 (Raveneau), Schoenenbourg 1998 (Deiss) och Brunello di Montalcino Riserva 2001 (Fiorita)

Ja, det här är en mycket bra restaurang. Jag var på Bon Lloc tre gånger, den första gången var jag överväldigad över hur bra det var. Flera av de rätter vi var serverade då är med i hans kokbok. Den andra och tredje gången var jag däremot missnöjd, topparna var färre, dalarna fler och mängden mat var absurt liten. Efter andra besöket köpte vi alla ett hamburgermål på Burger King en dryg timme efter besöket vilket inte är ett vidare betyg, vi var fortfarande hungriga.

Nu har Dahlgren till slut fått två stjärnor i Guide Rouge och förväntningarna är givetvis höga. Det börjar bra, ammisarna är bra men lite intetsägande, knapriga varianter av typiskt svenska grönsaker som blomkål, dill, rödbeta etc. Sen kommer brödet, tidigare var det en av rätterna i avsmakningsmenyn vilket är lite upprörande, nu kommer brödet endast som en fortsättning på ammisarna. Det är riktigt bra, olika varianter av bröd, en kula av tunnbröd fylld med varmt smör, knäcke, mjukt vanligt gott bröd. Stabilt men inget spektakulärt.

Efter det serveras tre förrätter som håller hög nivå men inte ”Internationell världsklass” som White Guide uttrycker det. Den första är riktigt bra med ett par tunna skivor halstrad pilgrimsmussla bredvid en bakad bit långa omgiven av en krämig sås samt distinkt vitlökssmak. En av de bästa rätterna, subtil och balanserad början som lovar mycket gott. Jag tycker om när första rätten har mycket havskänsla.
Den andra ska bestå av rökt lax och gåsleverterrin men är helt dominerad av syltade grönsaker, goda grönsaker gjorda med omsorg men den rökta laxen och gåslevern försvinner i mängden av tunt skurna syrliga grönsaker, den här rätten lyfter inte.

Sen kommer en djup liten skål med krämig pumpakräm, något som Dahlgren hade vurm för redan på Bon Lloc, det här är bra. Okomplicerat skitgott med kräm på pumpa spetsad med tryffel och rostade kärnor som ger en härlig konsistensbrytning till krämen, det finns även parmesan etc som gör den än mer smakrik. En rätt på godkänd tvåstjärnig nivå även om den är väl självklar.

Nästa rätt är också mycket bra, en blandning av råbiff och ostron som fungerar mycket fint. Rätten är kylskåpskall vilket är en miss men rätten i sig är subtil och bra. Smakkombinationen fungerar bra men det finns inget annat runt omkring som lyfter den högre än själva ursprungsidéen, det behövs inte, men med tanke på det kommer den här rätten på fel ställe. Varför serveras den här rätten efter pumpakrämen, den borde serveras efter den första rätten för att följa crescendotänkandet. Klart bra men lite stum, den dör lite efter första intrycket.

Sen kommer huvudrätten som är en av mina två favoriter, lammsadel. En ren och fräsch rätt med ypperliga råvaror, lammet är (givetvis) perfekt, kanongod bräss och sparrisen bredvid är grym. I övrigt kanderas rätten med underbara toppmurklor och en kräm på nässlor som tillför en trevlig lenhet. Lamm som huvudrätt får mig dock att tänka på min senaste tvåstjärniga restaurang innan denna, Michael Wearing at the Berkleys som också hade lamm som huvudrätt. Det är i det perspektivet som hyllningskörerna känns väldigt krystade, Michael Wearing var väl sisådär fem gånger bättre. Den svagaste rätten på Michael Wearings avsmakningsmeny är klart bättre än den bästa rätten på Mathias Dahlgren, där kan vi snacka om att hålla tvåstjärnig nivå. Taskigt sagt, men tyvärr sant.

Personalen är vältalig. De är bra trimmade men lite stela och opersonliga. Den superproffsiga restaurangchefen från Edsbacka håller dock internationell världsklass. Hur många av dem som jobbar där har varit på fler utomsvenska michelinrestauranger än de har fingrar? Inte många skulle jag tro.

I helhet ett, som väntat, mycket bra restaurangbesök. Men än en gång förundras jag över White Guides rubrik ”Internationell världsklass”, ledsen att behöva säga det men det håller inte internationell världsklass. Det håller inte riktigt heller nivå för två michelinstjärnor. Det är mycket bra, kanske Sveriges bästa restaurang just nu, men två stjärnor når de inte upp till. Det är fortfarande alltför svårt att få en första stjärna i Sverige jmf med Frankrike och Spanien men vi borde, tyvärr, inte ha någon tvåstjärnig restaurang överhuvudtaget. Alla tvåstjärniga restauranger jag har varit på hittills spöar Mathias Dahlgren. Men fortsätt på den utstakade vägen, det är helt klart bland det absolut bästa som går att äta i Sverige just nu. Vill man uppleva vad två michelinstjärnor kan, och ska, innebära så rekommenderas La Broche i Madrid eller Michael Wearing i London.

Vinlistan: En gång i tiden fanns det en tanke att vinpaketet var ett sätt att kunna erbjuda gästerna roliga och bra viner för ett överkomligt pris om man serverade dem per glas till en meny på bättre ställen. För att länka tillbaka till Mathias Dalhgren så drar jag mig till minnes att paret Larsson/Polonius som var ansvariga sommelierer på Bon Lloc köpte upp det resterande svenska lagret av Mouton Rotschild 1997 och serverade det som vin till kötthuvudrätten på deras meny. Det är internationell världsklass!
Numera ses vinmenyn som ett sätt att krama ut ännu lite mer pengar av kunderna. Vinpaketet på Dahlgren kostar 1200 kr, då får man en alltför ung Grüner Veltliner av Loimer (269 kr), en halvtorr alltför ung Riesling Spätlese av Dönnhoff (ca 280 kr), en Gosset 1999 (ca 600 kr), Domaine Trevallon 2005 (ca 400 kr) och ett dessertvin från Jurancon som jag inte minns vilket det var. Att de sedan har kunnat förhandla fram bättre priser än de officiella kan man förutsätta. Då man serveras mindre än en flaska vin under middagen inser man att det är en dålig affär med ett påslag på ungefär 400 %, lite väl mycket för viner i den prisnivån. Vi köpte därför loss Chablis 1:er Cru ”Montée de Tonnerre” 2003 av Francois Raveneau, Schoenenbourg 1998 av Deiss och Brunello di Montalcino Riserva 2001 av La Fiorita. Det första och sista vinet var helt enastående, det ska till Raveneau för att lyckas göra en så bra och chablistypisk Chablis från det varma året 2003, fantastisk. Fioritas Brunello går inte heller av för hackor, nästan burgundisk i stilen med fantastisk intensitet och balans.