Sedvanligt vintabberas på midsommardagen

Fût de Chene 2000 (Henri Giraud)

Giraud håller till i Aÿ och gör således Pinot-dominerat bubbel. Denna tappning har efter denna årgång inlemmats i deras nya prestigecuvée Argonne och finns alltså inte längre.

Doften är dovt maffig med tydliga fattoner, finstämt mogna drag av svamp och lite bokna äpplen, smör och nötter. En ovanligt kraftig tung smak med mjuka syror och brödiga drag ger en upplevelse som är som en högklassig Chassagne med bubblor, ungefär. Väldigt bra och gott som passar bättre till mat än som fördrink.

Meursault ”La Sève du Clos” 2008 (Ente)

La Sève du Clos kommer från Entes äldsta stockar, + 100 år.

En i viss mån Meursaulttypisk doft med snygga fattoner, krossad sten, grillad citron och rostad mandel. Saknar lite expressvitet och meursaulttyngd i början och upplevs alldeles för ung, ett barnarov. Dagen efter är detta det vin som förbättrats mest.

Smaken är stram och snygg med en stålighet som påminner mer om Puligny. Väldigt bra vin som smakar ”dyrt” men som behöver flera år till innan den kommer öppna upp sig.

Pinot Gris ”?” 1995 (Zind-Humbrecht)

Till en tartar smaksatt med lätt asiatiska inslag passade denna bäst.

Fet och kryddig med lätt jordiga och flintiga drag. Komplex och utvecklad.

Mjuk mild känsla från syrorna och mycket tertiära drag. Här gissade jag fel och var mer inne på en än äldre chenin. Flaskan försvann och minns inte vilket gård den kom ifrån.

Dominus 1997

Slank och mogen doft i en komplex stram skrud. Cigarrlåda, rost och blyerts får allas tankar åt Bordeuax och närmare bestämt Pauillac vilket inte är det minsta konstigt. Om man inte som jag vet vad det är så gissar man fel.

Tät och god på hög nivå i klassiskt torr slank stil. Om något så saknar jag lite aromatik. Andra flaskor har varit ett snäpp vassare men man kan inte klaga.

Chateau Palmer 1989

Denna har den aromatik jag saknade lite i Dominusflaskan. Alldeles strålande bra med bordeauxlika drag av rost, cigarrlåda och viol.

Den blommiga känslan under alla mörka bär leder mig till att gissa Margaux, området, och jag hugger till med Palmer som hus. Bingo! Missar dock året. För mig kvällens vin, sjukt bra.

Chambolle-Musigny ”Le Clos de L'Orme” 2005 (Sylvain Cathiard)

För en Bourgogne upplevs denna väldigt tät, både till utseende och doft. Dovare känsla än normalt med lite jordiga drag, nötter och ett besynnerligt drag av spearmint. Kompakt och komplext, på tok för ungt vin som förmodligen kommer utvecklas strålande.

Vega Sicilia 1960

En mycket åldrad flaska utan etikett, ”mystery bottle”,vi leker detektiver med korken som kommer upp nästan hel. Förmodligen en Unico, de gjorde inte så många olika viner då.

Örtig och slank med rödsyrlig frukt, den saknar dock djup för att vara riktigt bra. Väldigt karaktärsfull och intressant dock med klara kvaliteter. Förmodligen inte optimalt lagrad.

Spätburgunder ”Sankt Paul” 2009 (Becker)

Väldigt fruktig och aromatisk pinotdoft. Känsla som en modernt vinifierad Bourgogne av hög klass, ska jag vara petig, och det ska jag, så kunde gärna faten varit mindre framträdande. Söta röda bär, lera, citrusskal och mjölkchoklad är nyanser jag krafsat ner.

Graham's Vintage Port 1970

Klart mogen men med positiv utveckling kvar, vilket jag väntade mig. Djupt och komplext med återhållen sötma, tobak, torkad frukt och citrus. Mycket gott till goda ostar. Nog näst bäst under kvällen men jag tror Taylor's 70'a slår denna med en noslängd.

Sketch 2010

Sketch är rätt omskrivet för att Raul Perez lagrar flaskorna under havsytan. Produktionen är liten från endast ett fat på 700 liter.

Doften är anmärkningsvärt komplex för en albarino med en havslik mineralitet. Krämig djup smak med fräschör, bra syror och drag av stenfrukt. Bästa alban som finns men väl dyr för dess absoluta kvalitet.

Goliardo 2010

Goliardo är en fatlagrad albarino från samma vingård som Sketch men som lagras på fat, på land. I övrigt ska det vara samma råmaterial.

Tät lite fet doft och smak med diskreta fattoner. Rätt kraftig för en albarino med örtig frisk smak med längd och djup. Bra för en albarino, bättre än det mesta men ett steg under Sketch.

Chateau Pichon-Lalande 1966 (375 ml), Pol Roger 1996, Riesling Alte Reben 2006 (Schloss Gobelsburg), Riesling IDIG 2005 (Christmann), Hautes-Côtes de Nuits ”Clos-Saint Philibert” 2008 (Meo-Camuzet), Meursault ”Clos de la Barre” 2003 (Comtes Lafon), Felix Callejo Family Reserve 2005, Dominus 1997, Solaia 1990, Chateau Leoville-Poyferre 1998, Chateau Suduiraut 2003, Grahams Vintage Port 1983

Middag hemma hos Konjären med sedvanlig extremt ambitiös mat och stora mängder vin, och vinglas.

Chateau Pichon-Lalande 1966 (375 ml)

Två parallella flaskor varav den ena hade luftats en timme medan den andra var nyöppnad. Extremt mogen doft med känsla av skeppsvrak, svamp, sågdamm etc. Den luftade har dock betydligt mer frukt och är angenämare, lite högre syra.

Med lite tid i glasen blir den luftade allt mer syrlig och börjar tappa medan den andra lyfter en del och går om. Uppenbarligen bra med viss luftning för även så här pass gamla viner, men inte för länge. Mycket kul test.

Pol Roger 1996

Komplex finstämd doft med en del mognad. Klassisk bra Champagnestil, förslagsvis blandade druvor med bröd, nougat, aningens stum men lyfter i glaset. Även bubbel behöver luft.

Tät och god med mjuka citrustoner, inte stort men riktigt bra. Blev klart förvånad att det var en 96'a, den har inte alls den syrastruktur som 96'or brukar ha.

Kände inte alls igen den från den flaska jag drack förra vintern, klart bättre, men jag hade visst reagerat på den atypiskt mjuka syran även då. Och hur kan den här flaskan se helt annorlunda ut än min, nåt lurt?

Riesling Alte Reben 2006 (Schloss Gobelsburg)

Väldigt tydlig fruktdriven Rieslingdoft, mycket tropisk fruktkänsla, petroleum.

Gott på ett rakt och på sätt och vis lite banalt sätt som jag alltmer tycker många österrikiska Rieslingar dras med, saknar lite stringens. Fet och oljig.

Riesling IDIG 2005 (Christmann)

Intressant jämförelse med Rieslingen ovan, helt annorlunda. Betydligt mer subtil frukt och ett under av mineralitet som drar mot ostronskal och krita. Växer med tid. Rätt imponerande.

Fokuserad underbar tät smak som inte har några glapp, grym mineralkänsla. Lägre syra än jag mindes vilket gör den lite mjäkig men annars är den ytterst bra.

Hautes-Côtes de Nuits ”Clos-Saint Philibert” 2008 (Meo-Camuzet)

Ung doft med bra rökig mineralkänsla och en del fat. Snyggt och bra med karaktär, mycket frukt och citrus.

Ungt stramt med markerad syra och fat som inte riktigt satt sig. Komplext i på ett stenigt sätt med bra frukt. Grym pris/kvalitetleverans.

Meursault ”Clos de la Barre” 2003 (Comtes Lafon)

Mjukt och nötigt, fetma, viss mineralitet, komplext av hög kvalitet med skitsnygg fathantering.

Koncentrerat och fylligt med lite låg syra, fetma, väldigt bra. Syran tyder på varmt år men frukten känns förvånansvärt outvecklad. Mina Meursaulter från 2004 senast var betydligt mer utvecklade. Lurigt, trodde den var yngre.

Felix Callejo Family Reserve 2005

Väldigt ungt med fin blommig karaktär, syrén, muskot, choklad, ekigt med bra potential.

Supertät och kompakt, ungt fatig, bitter choklad. Kan bli alldeles storartad med många år till på flaska. Inte övergjord.

Dominus 1997

Dov superfin doft med stall, äpplighet, snygga fat i klassisk/europeisk stil, läder och mörk frukt.

Läskande och gott i klassisk stil, cederträ, markerad syra. Den beter sig lite konstigt i glaset som om den fick lite väl lång luftning innan och blir konstigt rödsyrlig. Direkt ur karaffen är den dock grym och väldigt Bordeauxlik. Inte lufta för mycket i framtiden.

Solaia 1990

Speciell blommig doft med lite yogurtkänsla, viss avrundad syltighet. Svår att sätta fingret på.

Slimmat och snyggt, markerad syra och rätt stramt. Svår, jag hade lite problem med denna.

Förvånad att det var en gammal Solaia, drack 94'an för nåt drygt år sedan vilken var massivt fruktig i tydligt cabbig stil. Den här har inte åldrats med samma grace.

Chateau Leoville-Poyferre 1998

Sista rödvinet dominerar, helt strålande bra. Supersnyggt i lyxig förpackning, finstämd, orientaliska kryddor, cederträ, dov frukt. Vilket doftvin.

Slimmad utvecklad dov frukt med ännu frisk syra, violigt och snyggt, den lyxiga känslan är grym. Spöar mina Las Cases 1994 vilken dag som helst. 98 är en klart underskattad årgång.

Chateau Suduiraut 2003

Tog med denna då en annan 2003'a var vådligt utvecklad för ett tag sedan. Denna var bra men lyfte inte riktigt, kompakt och komplext med mycket botrytis och fat.

Gott men inte alls stort, klassisk Sauternes med lite låg syra men inte alls på väg att mogna för fort.

Grahams Vintage Port 1983

En första flaska var konstig. Den andra var renare och bättre, ännu lite ung precis som min flaska i vintras men annars väldigt gott. Klassiskt i lättare stil i linje med året.

Provade en radda viner som kanske inte alla var på topp men var helt klart intressanta. Blir mest korta noteringar i tråkig stil.

Bollinger Grand Année 2002

Ung men finstämd med mycket krita, exotiskt kryddig med sandelträ, eneträ och viol. Inte alls lika nötig och oxidativ som den brukar vara.

Ungt stum och sluten men med stor potential. Citrongräs och ingefära, tät men ung som sagt. Man bör vänta flera år innan den kommer börja öppna upp sig. Men gott är det.

Det här är det enda vin som går att få tag i just nu, ett helt ok bra köp jämfört med annat bubbel i samma prisklass.

Cuvée Robert Winer 1996 (Bedel)

Udda stil med mycket dova toner av bokna äpplen, must, väl mogen, brända mandlar och lite gummi/plast.

En udda kombination av syra men samtidigt lite fadd smak. Inte så värst kul, mer intressant än god.

Meursault ”Les Tessons” 2004 (Domaine Pierre Morey)

Mycket rökiga flintastenstoner och fet rostad doft. Djupt komplex men jag minns inte fattonerna som så här markerade.

Bra syra, djup tät frukt,kritig, rostad och fet med bra drag av mineral. Mycket bra, långt och gott. Det här vinet delade upp oss en del, en del som jag tyckte mycket om det medan andra tyckte den atypiskt fläskig.

Riesling Schlossberg 2004 (Breuer)

Fet och rund mogen Rieslingdoft. Petroleum och intakt fin sötaktig frukt. Mycket bra i mogen stil.

Lång och tät, hög syra och stor kraft, mineralig, fet mogen smak. Jag gissade på 97, oväntat utvecklad.

Villa la Pagliara 1986

Rejält mogen med svamp, arrak, bränt socker, lätt unken.

Lite moget syrlig med röd frukt. Ok bra men inte stort på nåt sätt. Nån snipig övermogen Bourgogne? Kul vin som lyfte en del, helt ok.

Chateau Laroze 1959

Komplext och bra, väldigt moget, skeppsvrak, svamp och mulljord. Lätt volatil ålderssyrlig röd frukt, stål. Det händer mycket med lite luft. Blir allt mer bordeauxlik med blyertspenna och cederträ från att vara nästan burgundiskt rödfruktig.

Sirlig och lite trött smak men helt ok. Tegel, mogen med paprikatoner. Klart bättre doft än smak.

Det här är ett slott jag aldrig har hört talas om men det finns fortfarande uppenbarligen.

Chateau Poujeaux 1998

Supertät, modern med drag av sen skörd. Kaffe, smörkola, komplext och gott men lite provocerande modernt.

Mycket tät, ekig och modern med komplex frukt, gott men väl modern. Oväntat att det var Poujeaux, brukar inte uppfatta den som så modern men det är ett väldigt bra köp för sitt pris.

Chateau Leoville-las-Cases 1994

Konstigt vin. Först är den stum, sen öppnar den upp sig för att efter nån timme stänga ner sig helt. Ståligt och mineraligt i klassisk stil, lite ved och violtoner men inget djup.

Såg att den beskrivs på precis samma sätt på cellartracker. Trist då mina senaste flaskor har varit väldigt bra, kvällens flopp.

Chateau Guiraud 1997

Fadd och platt vin helt utan stuns. Känns som en trött Österrikare från varmt år. Defekt?

Offley 1970

En hel del mognad men ännu inte helt mogen. Sirlig frukt, viol, apelsinskal och lite läder. Saknar dock lite djup även om den är helt klart bra. Gammal port är alltid gott.

Quinta de Vargellas 1988

Quinta de Vargellas 1988 har det skrivits om i andra vinbloggar efter att den här halvflaskan prissänktes till ett mycket bra pris, 149 kr. Vargellas är Taylor’s främsta enskilda vingård, Quinta, som buteljeras separat de år som inte anses tillräckligt bra för att deklareras som vintage, deras andra Quinta är Terra de Feita.

Skillnaden mellan en deklarerad årgång och en Vargellas är enligt mig betydligt större prismässigt än skillnaden i kvalitet, även om den givetvis är helt uppenbar vid en parallell provning.

Doften har en del utvecklade drag av svamp, mulljord och läder. Frukten är intensiv men inte lika komplex som en del andra Vargellas jag provat, en kombination av röd och mörk frukt, russin, kaffe, lakrits, nejlika och citrusskal. Mycket bra och klart drickbar nu även om jag tycker den bör få ligga till sig ytterligare 10 år. Den bästa Vargellas jag provat var drygt 40 år vid provningstillfället. Fällningen upptar någon centimeter i botten av flaskan så upprätt läge några dagar innan konsumtion och dekantering är en bra idé.