Tre bra luncher i London

Den årliga matresan blev ett återbesök till London. Därför lägger jag upp ett inlägg om tre bra till väldigt bra luncher. Ska försöka få upp de andra också.

Apsleys

Apsleys ligger i ett exklusivt hotell vilket har satt sin prägel på restaurangen. Pampig inredning i lyxig stil ackompanjeras av en hord av personal.

Bakom matinriktningen står Heinz som driver trestjärniga La Pergola i Rom. Inriktningen är alltså italiensk.

Här tog vi blandat mellan deras lunchmeny och a la carte. Sommelieren var kunnig och gav oss mycket uppmärksamhet när han förstod att vi var intresserade. Valet föll på ett vin jag inte visste fanns, en malvasia 2011 av Miani. Hade helt missat att han gjorde rena malvasiaviner.

Rätterna, rakt igenom, låg på en anmärkningsvärt hög nivå. Jag åt en soppa på gröna ärtor som slogs över perfekta pastakuddar med lamm i, finstämt och mycket välgjort.

En annan förrätt, pork belly, var en av de bästa rätterna vi smakade under hela den här matresan. Kombinationen av köttkvalitet som jag sällan mött och perfekt tillagad med en underbar krispig ovansida lyfte den till stor höjd. Enormt bra.

Min varmrätt på långbakat lamm var även det mycket bra, mer på tvåstjärnig än enstjärnig nivå. ”Pork bellyn” var dock bäst och hade inte skämts för sig på vilken trestjärnig restaurang som helt.

Till det ett bra Nerellobaserat vin i modern stil jag inte kände till.

Desserten var mer normal bra men väldigt god och fräsch.

Vi drack även ett par glas port, Warres 1970 och 1963. 63'an var klart mer komplett då den uppnått full mognad till skillnad från 70'an som skulle tjäna på ytterligare lagring.

Stark rekommendation och borde höjas upp till två stjärnor baserat på vårt besök.

Dinner by Heston Blumenthal

Dinner har gjort sig mycket uppmärksamhet med sin mat inspirerad av recept från uråldriga brittiska kokböcker. Alla rätter har ett årtal efter sig vilket visar från vilken tid den kommer från. Att det är Blumenthal som står bakom gör nog även sitt till uppmärksamheten.

Här tog vi rätter från den vanliga menyn för att få en mer fullödig bild av deras mat. Två förrätter, en varmrätt och en dessert per person. Då fick vi möjlighet att testa igenom ett rätt stort antal rätter.

Maten var genomgående bra men stod inte ut på något sätt, råvarukvaliteten märkte inte heller ut sig som på Apsleys. Vi satt och diskuterade huruvida den var värd en stjärna, nivån låg på låg till mellannivå av en stjärna. Av de ställen vi var på med stjärnor var det här klart sämst. Dagen efter upptäckte vi att de hade fått en andra stjärna några dagar tidigare vilket framstår som helt fel, men det förklarar varför det var så mycket folk på en tisdag lunch. Det här stället kan man hoppa över sett till kvaliteten. 

Desserterna var dock extremt bra.

Vinet blev en Vosne-Romanée av Bichots buteljeringar från Clos Frantin, riktigt bra för sin nivå och helt öppen och tillgänglig efter lite luft.

Meat Fruit. Mandarin, chicken liver and foie gras parfait, grilled bread..

Earl Grey Tea cured Salmon. Lemon salad, gentleman's relish, wood sorrel & smoked roe..

Salamugundy. Chicken oysters, salsify, marrow bone, & horseradish cream.

Black foot Pork Chop. Spelt, ham hock, turnip & Robert sauce.

Brown Bread Ice Cream. Salted butter caramel, pear & malted pear syrup.

HKK

HKK har startats av gruppen bakom Hakkasan vilken har en stjärna sedan länge. Satsningen på HKK är att det ska vara deras flaggskepp på en klart högre nivå. Andy Hayler ger dem betyg på en motsvarande tvåstjärnig nivå.

De serverar en 15-rätters meny som visar på en väldig bredd inom olika delar av det kinesiska köket. Det finns givetvis toppar och dalar på en så pass stor meny men mittensegmentet var extremt bra med pekingankan och deras tre dumplings som största utropstecken.

De två rätterna vidgade verkligen mitt perspektiv när det gäller dessa rätter, alldeles strålande.

HKK fick sin första stjärna några dagar innan och det skulle inte förvåna mig om de får en till.

Sällsynt givande och lärorik restaurangupplevelse. Rekommenderas starkt.

Dryckespaketet till passade bra ihop även om det inte var några stora dryckesupplevelser. Allt från vitt och rött vin till sake och te

Poulet de Bresse puff.

Cherry wood roasted Peking duck

Dim sum trilogy.

Lobster in egg white with organic natural yogurt.

Sugar snap, maitake mushroom and lily bulb in XO sauce.

Australian green abalone in royal sauce.

Guardiola 2007 (Tenuta delle Terre Nere) och Cuvée delle Vigne Niche 2007 (Tenuta delle Terre Nere)

Det här är ett av bloggosfärens älsklingsvintyper sedan en tid tillbaka. Coola viner från Etnas varma sluttningar av den lokala druvan Nerello Mascalese, i det här fallet utblandat med 2% Nerello Cappuccio enligt vissa källor. Rankorna planterades 1917 och 1947 på pre-phylloxerastockar, endast en liten del har nyplanterats. 25% ny fransk ek. Ad Libitum tar in vinerna och andra har också provat, här, här och här (andra årgångar ibland).

Rätt lätt klarröd transparent färg.
Intressant och annorlunda doft med lera och grusdamm, nypon, röd frukt (mest hallon), blommor, lite smörkola från fat och örter. Inte insmickrande och svulstigt utan ett vin som det tar ett tag att fatta tycke för men jag gillar det verkligen, lite som Nebbiolo.

Markerad syra som lägger sig en del med luft, finstämd smak som påminner lite om en nebbiolo, hallon och örter. Det är ett rejält kärvt direkt efter den öppnats men mjuknar med luft. Hela tiden håller den sig dock i det krävande segmentet, något jag inte har problem med. Det ger associationer till lera även i smaken, det var länge sedan jag åt lera men ändå. Ett riktigt matvin, det skär rakt igenom vad som helst och klingar kvar på ett mycket bra sätt.

Det vore väldigt intressant att prova ett sånt här vin med ålder, jag har inte den blekaste hur det här utvecklas men det bör bara bli bättre. Kombinationen av fräschör och en intelligent fathantering ger ett väldigt balanserat vin som passar mig bra, fast det hade nog inte förlorat på att minska ner faten ännu mer.

Prisvärdheten är inte självklar, 300 sekiner är rätt mycket och jag vill nog ha lite mer knorr för det priset. Det sagt så är det ändå ett väldigt bra vin med hög intressefaktor.

Givetvis måste jag även prova deras främsta vita vin, Cuvée delle Vigne Niche, av den inhemska druvan Carricante. 50 år gamla stockar, 1/3 på jättestora gamla fat, resten på ståltank.

Det här tycker jag mer om än den röda Guardiola. Mycket intresseväckande doft med mycket sten, krita och petroleumtoner. Bivax och mogen gul frukt, kamomill, brynt smör, fänkål, salmiak och syltade citrusskal. Väldigt komplext och kul, imponerande på ett sätt jag inte alls var beredd på.

Medelfyllig smak med mycket mineral och fräschör. Lagom syra som balanserar upp en tät gul fruktighet, väldigt långt och aptitretande. Mycket bra vin med mängder av karaktär. Det har en hel del likheter med Riesling fast med lägre syra och lite mer rondör, min typ av vitt vin. Väl värt sitt pris på 199 kr, än mer om man tar originaliteten i beaktande. Det känns helt moget och jag skulle inte riskera att lagra det här ytterligare, den försämrades; blev faddare och mindre expressiv efter en dag.