Le Vieux Donjon 2008 och Garden Gully Syrah 2011

Le Vieux Donjon 2008

2008 ses som en något svag årgång, sånt brukar jag sällan bry mig om. En bra producent gör, nästan, alltid bra viner. Donjon 08 är bra, det tar ett tag för den att lyfta då den öppnar lite stumt. Efter nån dryg halvtimmer öppnar den upp sig med läskande fräsch rödfruktig smak av röda bär, rostade örter och tobak. Inte stort men väldigt gott, kommer nog utvecklas flera år. Att den får dyngspö av nästa vin är inte vinets fel, de flesta skulle få det.

Garden Gully Syrah 2011

Jamsheed är en relativt nystartad firma som har rönt mycket uppmärksamhet. Stockarna till det här vinet är från slutet av 1800-talet. Vinerna jäses med hela klasar.

Det här är andra gången jag dricker detta vin och det är verkligen helt galet bra. Doften är massivt expressiv med supertät aromatisk frukt utan att bli svulstigt, kött, brända örter, mängder av steniga drag, fat, läder. Sjukt imponerande.

Smaken är massiv men lyckas att kännas slank och fräsch trots sina 14,5 % alkohol, syran är hög och vinet känns som en turboversion av en Hermitage på toppnivå. Uttrycket i detta är verkligen förföriskt.

Det är inte ofta jag tycker att 399 sek är mer berättigande än för detta vin, det känns billigt jämfört med vad en Hermitage på motsvarande nivå skulle kosta. Ett nytt favoritvin och djupt fascinerande, det här en helt ny stil och nivå för Australiensisk syrah. Andra har också gillat detta, här och här.

Bosquet des Papes 2007

Det här är en av få CdP'er jag tycker om. Gjort i traditionell stil utan alltför hög alkohol och jolmig känsla som modernisterna har.

Ört och rödfruktsdominerad doft med drag av hallonlikör, lakrits (nästan salmiak), pomerans och tobak. Riktigt bra doft som precis börjat få lite utveckling.

Gott och läskande rätt tät smak. Ingen påträngande alkohol eller svulstighet, fräsch röd frukt med mycket tobaksdrag. Bra matvin som säkert kan lagras längre men som är gott redan nu. Bosquet kan man lita på.

Vita och röda pappar med ålder

Chateau de Beaucastel Vieilles Vignes Roussanne 1996

Den här roliga flaskan hittade jag i London för mindre än vad en ny flaska kostar. För några år sedan provade jag 88'an som var enastående bra så jag hade lite hopp om den här.

Den verkar ha börjat lyfta sig från sin oxidativa mellanfas men visst har den klart bokna toner av gamla äpplen. En hel del arrak som påminner om fatlagrad rom, mycket fat, vanilj, tropisk frukt, rostat bröd, torkat gräs och nougat. Väldigt komplext i en fet fatig stil.

Rätt låg syra och aningens alkoholigt, fet krämig känsla, tropisk frukt, mycket fat och lite ålderstigen oxiderad smak. Rätt gott även om det inte riktigt är min typ av vin, mycket kul och annorlunda med en imponerande lång eftersmak.

Domaine de la Janasse Blanc 1985

Den här flaskan kändes minst sagt som en chansning. Färgen tyder på att det är intakt med bara en lätt gyllengul ton.

Rejält mogen med bokna äpplen, honung, lätta drag av punsch, inte lika komplext som Beaucastelflaskan men oväntat bra och kul. Det finns en liten unkenhet som kommer fram lite grann men som inte stör alltför mycket.

Fet mjuk smak med drag av övermogna äpplen, honung, gul mogen frukt. Inte dåligt men inte heller så imponerande bortsett från att det är så pass fräscht för sina 26 år.

Chateau de Beaucastel Rouge 1999

Den öppnar stramt och stenigt, rejält med tanniner och syra. Två timmars luftning gör väldigt mycket.

Massivt fruktig doft med röd tät frukt, mint, rostade örter, tjära, svart te. Mycket personligt och komplext.

Djup karaktärsfull smak med ännu strama tanniner. Luftningen gör att frukten har öppnat upp sig och syran dominerar inte lika mycket. Väldigt bra med sydfransk rödfruktig känsla, teblad, lakrits, lite dov träig mognadskänsla men med långt liv kvar. Väldigt tät frukt. Bland de bättre Beaucastel jag druckit men inte i nivå med 1990.

Le Vieux Donjon Rouge 2000

Den här känns betydligt mer utvecklad än Beaucastel 99 med torkad frukt, russin och lite kryddpeppar. Det är bra men känns inte som någon bättre årgång, rostade örter och lite dov köttig känsla.

Mjuk fyllig smak, rätt låg syra och lite russinlik frukt som nog var bättre får nåt år sedan. Karaktärsfullt men lite trött.

Mathias Dahlgren revisited...

Ett återbesök på Mathias Dahlgren blev av för ett bra tag sedan men jag har missat att lägga upp det, kom på det när jag drack d'Auvenays ” En la Richarde” igen. Förra gången var det många delar som inte höll måttet men från vad jag hade hört av andra så var förväntningarna höga.

Upplägget är lite annorlunda. Skitsnacket om att för gästens skull ha en kort avsmakningsmeny har nu övergivits och som det ska vara när man äter en avsmakningsmeny på ett sånt här ställe så händer det nu saker mest hela tiden. Ammisarna är klart bättre och känns mer som riktiga ammisar, förra gången fick man mest lite trista chips av torkade rotsaker. Ett klart lyft. Popcorn med riven tryffel är lagom humoristiskt och dessutom väldigt gott.

Brödet serveras återigen som en separat rätt med tanken att det inte ska ta uppmärksamheten från rätterna middagen igenom. Så efter man är klar med dem tas smör etc bort, helt ok även om jag tycker om att äta gott bröd.

Det viktigaste sen. Maten. Rakt igenom håller den klart högre nivå än förra gången, det var nog ingen rätt som var direkt ointressant eller någon detalj som kändes ogenomtänkt. Ingen rätt som serverades kylskåpskall som förra gången etc.

En favorit var den första, en försvenskad tolkning av sashimi med ostron och lax. Superfräscht och gott. Rådjuret var också enormt bra. Det känns att MD inte direkt hittar på nya rätter utan mer gör variationer på gamla. Iden med en djup kopp fylld med flera lager med olika texturer och temperaturer var med igen, där var nog den förra bättre.

Även här går det att få båda varmrätterna vid förfrågan, de är inte så generösa att de inte tar betalt för det som på San Pau men det vart ingen svettig extrakostnad heller.

Slånbärsdesserten var ruggigt bra.

Min genomgång är inte lika detaljerad som förra gången men helhetsintrycket var betydligt bättre. Samma intryck fick två av mina vänner som också varit där tidigare. Nu kändes inte de två stjärnorna fel, det här var på nivå som en ok tvåa, bättre än Lasarte men inte så bra som tex Wearing i London. 

För övrigt är det kul att läsa en kunnig britts intryck och kommentarer här, vi verkar ha ungefär samma helhetsintryck bortsett från att jag verkar ha mer överseende med de mer "skandinaviska" smakbrytningarna. Och han premierar enkelhet och avskalade rätter till en gräns jag inte gör.

När det gäller vinet så är fortfarande dryckespaketet överprissatt och vinerna inte så värst spännande. En gång i tiden hette det vinpaket, numera heter det dryckespaket. Allt med syfte att kunna trycka in öl och annat för att maximera vinsten. Möjligtvis kan jag acceptera sake som idé till första rätten med tanke på den utpräglade sashimikänslan (men en toppriesling med sötma är alltid godare än sake).

Välj, bara bra viner, alternativt, låt den låga kostnaden i glasen speglas i priset på dryckespaketet. Det bästa, på samma nivå som maten, var en Meursault av Pierre Morey (när White Guide var där var den visst utbytt mot betydligt tristare Pacalet).

Funnes det inte tillgång till deras källarlista med ok priser vet jag inte om jag hade gått dit överhuvudtaget, priserna är direkt oförskämda på den vanliga listan. Ett virus som sprider sig över landet som pesten. Esperanto är de enda som har schyssta priser på den här nivån numera.

På The Square tog jag vinpaketet, där var vinerna både bra och intressanta (utom den röda Bourgognen), och ok prissatt.

Att tjäna pengar på gäster som inte bryr sig och bara vill komma billigt undan, typ ”husets vin”-beställare är helt ok, varför premiera dem (jag håller alltså inte med DN och SvD's vinpriskritik så länge de inte tar upp vinpriserna på ett mer övergripande plan)? Men här finns inga bra köp överhuvudtaget, oavsett prisnivå. Till deras försvar så finns ju iaf vinkällarlistan, som man måste aktivt be om, det är inget de skyltar med. Så länge den finns tillgänglig så kommer jag tillbaka.

Vi beställde alltså flaskor från deras källarlista vilket i slutändan spårade ur lite, men det är nog den bästa middag ur vinsynpunkt jag kan minnas.

Började med en Veuve Cliquot Rare Vintage 1988 som var otroligt bra, perfekt mogen utan att vara uttorkad med svamp, jord, hasselnötter, smör och mjuka citrustoner. De här flaskorna kan ha en hel del variation men den här är den bästa jag provat. Någon tyckte det var den bästa Champagne den druckit.

I avsaknad av Raveneaus Blanchot som var slut tog vi in Puligny-Montrachet ”En la Richarde” 2000 av Domaine d'Auvenay. Jobbigt dyr men i ett internationellt perspektiv ändå bra prissatt, lika mycket som en ny årgång kostar i butik, om man nu skulle hitta en. Det är den bästa vita Bourgogne jag druckit någonsin. Oändligt djup smak som var som flytande sten med perfekta fattoner och intakt men utvecklad frukt. Vi plockade den nog i ett ypperligt drickfönster. Surrealistiskt bra vin. Finns det någon bättre vinproducent än Domaine d'Auvenay!

En middag är ju inte komplett utan en Riesling så nästa vin blev en Riesling Forst Pechstein 2004 av Reichrat von Buhl. Fint utvecklad och härligt stenig, stramt och läskande med ypperlig balans. Väldigt bra Riesling med en del mognad, och väldigt bra pris.

Det röda fick bli en Chateau Rayas 2002. 2002'an var betydligt billigare än alla andra årgångar, 2002 har ju lite dåligt rykte, men jag har gott minne av den. Speciell och rejält mogen med arrak, blommor, läder, sötbärig frukt som nästan drog åt Pinot-hållet fast med lägre syra. Jag gillade den nog mest av alla runt bordet, Rayas har ju en lite udda stil som inte alla gick igång på lika mycket som de vita.

Sist drack vi en enklare söt Chenin av Rudera från Sydafrika mest för att ha något sött till desserterna. Gott men på gränsen till övermoget.

Rakt igenom hade vi bra flyt med vinerna, alla levererade i nivå eller högre än förväntan och de tre första var alla alldeles strålande på sina olika sätt.

För övrigt var servicen väldigt bra, inte alls lika stiff som förra gången. Avslappnade men proffsiga.

The Coppermine Cabernet Sauvignon 1997, Charmes-Chambertin 2005 (Patrice Rion), Larrivet-Haut-Brion 2005, Chasse-Spleen 1998, Chateau Conseillant 2003, Vaio Armaron Amarone 2001 (Masi), Cuvée de Vatican Reserve 2007, Barolo 2004 (Prunotto), Sagrantino di Montefalco ”Collepiano” 2001, Chateau Lafaurie-Peyraguey 2003

Snabbnoteringar av de viner som följde de vita förra söndagen.

The Coppermine Cabernet Sauvignon 1997

Det här var oväntat. Ett svårplacerat vin med drag av röd lite rökig frukt som får mig att tro att det finns Syrah iblandat i det. Australien känns mer tydligt på nåt sätt. Med tid får det mer Cabbiga drag av cederträ, gräs, blyertspenna och mint.

Fruktigt och komplext i smakrik mogen stil men det finns ingen övermogen muggig känsla. Slatten av det här stod sig hur bra som helst till kvällen efter. Gott. Jag borde köpa mer aussieviner och lagra, den klassiska stilen som den här blir ju väldans bra med ålder. Wynn's är ett annat säkert kort.

Charmes-Chambertin 2005 (Patrice Rion)

Hmm. Mängder av sötfruktig pafymerad pinotfrukt. Det saknar lite burgundisk smutsighet, jord, skepssvrak och annan ”terroir” eller vad man nu ska kalla det. Det är så pass strömlinjeformat att jag efter ha vimlat runt Volnay börjar tro att det är någon topp-Nya Zeeländare, Block X eller nåt. Gott är det iaf och alla är med på att det är hög klass... men inte högsta klass, vilket det visade sig vara.

Smaken är som doften. Gott och sötfruktigt med strömlinjeformad frukt, rätt låg syra (det är egentligen här jag börjar gå mot NZ). Inga vassa kanter någonstans. Nyttig läxa.

Larrivet-Haut-Brion 2005

Det här känns rätt forcerat och modernt utan att ha på fötterna att gå den vägen. Chokladigt och lite banalt även om det är gott och välgjort.

Fruktigt och rätt massivt i årstypisk stil men håller givetvis inte nivå med bättre slott. Gott men jämfört med Conseillant nedan framstod det som väldigt enkelt.

Chasse-Spleen 1998

Bra vin med toner av lera, kaffe, mörk fin frukt. Jag tror det är en Pessac men känner ingen specifik husstil. Svårgissat men bra.

Tät smak i klassisk Bordeauxstil som känns Cabernetdominerad med gräs, mörk frukt, cederträ, kokos. Lite strömlinjeformat men bra.

Chateau Conseillant 2003

Det är intressant att testa 2003'or från Bordeaux. Efter Tertre som var sådär provade jag några andra för ett tag sedan som också var tydligt märkta av året, även tunga namn som Trotanoy, Talbot etc, ingen höll måttet. Nu har jag kommit till den jag tror mest på. Vilket också är anledningen till att jag faktiskt köpte några flaskor för några år sedan

Ytterst komplex och snygg doft i tung plommonstil. Choklad, kaffe, örter, blommor och parfym. Det känns att det här är ett stort vin på alla sätt, bästa vinet under kvällen. Det är framförallt imponerande att det inte dras med någon 2003'ig flabbighet. Grym doft!

Ruggigt gott och bra, djup fin frukt i chokladig plommonstil, fin blommighet. Pomerolltypiskt och fantastiskt gott. Bästa bordeaux från 2003 jag druckit. Intressant jämförelse mot de 2003'or jag

provat nyligen som alla var skadade av det varma året, Trotanoy 2003 har inte en chans mot det här

Vaio Armaron Amarone 2001 (Masi)

Det här vinet lurade upp de andra på läktaren. Själv vart jag glatt överraskad då den inte alls hade samma jobbiga överextraherade känsla av russinkompott som den 1997'a jag drack för nåt år sedan.

Bra struktur med lätt vediga drag, örter och gräs. Korint och torkad frukt. Oväntat bra och inte alls så mycket jobbig Amaronekänsla, vissa årgångar av den här typen av vin, svalare år, blir helt ok med ålder. Dock var det inte någon som tyckte att kvaliteten var i närheten av priset, nu 385 kr.

Cuvée de Vatican Reserve Sixtine 2007

Ok, att jag inte tyckte om det här är som att slå in en öppen dörr. Visst känns det som ett välgjort vin men den för mig överextraherade frukten och stickiga alkoholen funkar inte. Söt kompakt portlik frukt, kirsch, ved, sylt och russin, den blommiga tonen är trevlig. Var inne på någon sötfruktig modern Priorat, nähä, en Pape alltså.

Det är framförallt i smaken det tar emot. För hög alkohol och för söt jolmig känsla. Bortsett från de dragen som får mig att se rött så är det ett välgjort gott vin. Jag fortsätter att hålla mig till traditionalister som Vieux Donjon.

Barolo 2004 (Prunotto)

Kompakt och ungt med ettriga syror. Röd örtig frukt och citrustoner. Väldigt Italienskt men saknar lite av den blommiga nyponkänslan som jag väntar mig från Nebbiolo.

Gott i ung krävande stil. Ännu känns det oförlöst med bångstyriga syror och lite stum frukt men det har bra potential.

Sagrantino di Montefalco ”Collepiano” 2001

Modern massiv frukt med mycket fat. Kaffe, choklad och mycket minttoner får en del att gissa Australien vilket inte är så konstigt som det låter. Det här är en modernt stylad Sagrantino. 

Nu, 10 år gammal, har den släppt det mesta av sin massiva tanninstruktur som den har som ung. Gott och för det nya priset på 249 kr (år 2006) är det helt ok (kostade 399 tidigare).

Chateau Lafaurie-Peyraguey 2003

Mörk färg indikerar rejäl mognad. Doft och smak visar också på hög mognad, komplext och gott men saknar lite fräschör och sting. Tungt och limmigt med saffran och tropisk frukt.

Chockerande att det är från 2003, trodde det var runt 10 år äldre. Är det så här 2003'orna från Sauternes beter sig måste jag snart dricka mina.

Le Vieux Donjon 2008

Den här producenten är en personlig favorit. Le Vieux Donjon har inte följt dagens trend inom området med sent skördad frukt och portvinslika viner, det här har mer likheter med Bourgogne än port.

Doften är sötbärig med blommor, lakrits, kryddor, korint, apelsinskal. Det är ännu helt primärt och har ingen stalllighet. Väldigt fräscht och komplext med en hel del burgundiska drag.

Mjuk bärig smak med bara ett uns alkoholhetta. Sötfruktig och väldigt primär. Jag kommer vänta flera år innan jag öppnar nästa flaska. Väldigt bra CdP.

Chateauneuf-du-Pape 2001 (Guigal)

Guigal behöver ingen närmare presentation. De gör viner i alla delar av Rhonedalen, med ok till bra till enastående resultat.
Deras CdP 2001 fick mer eller mindre hyllningar världen över med Parkers 93 poäng som främsta fjäder. Jag minns inte ens om jag visste om det när jag köpte vinet, det var gott tyckte jag och fyllde en lucka. Nu är det läge att testa en flaska. Ett par vänner var inte nöjda med det tidigare i höstas men de har lite Berlusconivinklad vinsmak.

Rejält mogen med jord, svamp, arraktoner och mjuk sötbärig frukt, ett uns lite mer syrliga röda bär som rönnbär sticker fram. Inte så enormt djup eller intressant men lättgillad på ett mjukt direkt sätt. Smaken följer doften i mjuk söt stil, tobak, söta mogna bär och lite chark. Ett gott vin men det finns inget som rycker tag och gör det intressant, lite för själlöst för att beröra mig.

För mig är det långt ifrån 93 poäng, det här är en välgjord standardpap men inget som sticker ut över det vanliga. Bosquet, Clos de Pape eller Vieux Donjon är klart bättre (då jag köpte denna kostade Clos de Pape ungefär lika mycket, sic!). Nu är ju inte CdP mitt favoritområde och om det är något område där jag tycker Parker är ute och cyklar så är det Rhone. Det saknas alltför ofta nerv och syra.

Bosquet des Papes 1998

Den här flaskan dricks ett par dagar efter 2007'an som var väldigt bra.
Doften har en lätt åldrad sirlig frukt med fina blodapelsintoner, fin piptobak (narcissistobak enligt min trädgårdsfanatiske far), röda mjuka bär och örter. Mycket komplext och gott, far är lyrisk.

Smaken är fint blommig med mjuka citrustoner, en mycket komplex sötbärig frukt, sandelträ, undervegetation, svamp och lakrits, lite tryffel. BdP visar var skåpet ska stå.
Marginellt sämre än Clos des Papes i en lite lättare stil för under halva priset = Enkelt val. Tyvärr sista flaskan.

Bosquet des Papes 2007

Bosquet des Papes är en av mina favoritproducenter i Châteauneuf-de-Pape. När så många flippar ur och gör obalanserade viner av för sent skördade druvor behåller BdP sin klassiska stil som ändå är stiltypiskt fruktdriven. På onsdag ska jag knäcka min sista 1998'a, men idag blir det ett smakprov av 2007'an som ju är en toppårgång i området. Deras instegsvariant ”Tradition” är inte bara den billigaste utan jag föredrar den ofta framför deras andra mer kompakta moderna cuvéer. De andra tycker blir lite för mycket av det goda jämfört med denna.

Doften är öppet fruktig med mjukt bärig karaktär, piptobak, tegel, lakrits, pomeransskal och örter. Det är riktigt bra redan nu men jag vet av erfarenhet att det här vinet utvecklas fantastiskt i flera år så det här är mer ett smakprov för att bestämma om jag ska köpa ännu fler flaskor.

Smaken är mjuk och krämig med fint djup, mycket tobak, mjuka bär och lite körsbär. Den har ett lite eldigt inslag som jag stör mig lite på men det tar inte överhanden som många andra producenters viner, årgången hjälper säkert till en del.
Ett mycket bra vin som är väldigt gott att dricka redan nu men jag kommer spara kvarvarande flaskor i flera år, en av de bästa årgångarna av BdP på länge.

Michel Turgy Blanc de Blanc NV (Magnum), Chateau Mont-Redon 2003 (Magnum), Bem bi Bre 2004 (Magnum)

Pappa fyller pensionär och jag tar upp några magnumflaskor för att förgylla tillfället, eller dränka sorgen, beroende på hur man ser på saken.

Michel Turgy är en liten Champagneproducent i Mesnil som gör ett av SB’s billigaste bubbel, magnumflaskan är även den väldigt överkomlig i pris och levererar väldigt mycket Mesnilkaraktär för priset. Det här är extremt Mesniltypiskt med mängder av krita och ostronskal i glaset. Frisk syra, gröna äpplen, lime och grapefrukt, gråpäron och än mer stenkänsla. Det börjar komma en del mer utvecklade nyanser av nötter och ett uns smörighet men den är fortfarande ung. Mycket bra för priset.

Chateau Mont-Redon är även den billig för sitt ursprung nu när var och annan CdP har stigit i pris som raketer, det känns avlägset när tex Clos des Papes kostade 189 kr (årgång 1996), men, men. Den här flaskan känns oväntat knuten och stum, det finns en del röda bär men den har inte alls den fruktintensitet man väntar sig. Tobak, teblad och korint kommer fram men den lyfter aldrig och blir bara en mjuk helt ok måltidsdryck. Enormt mycket sämre än den 2005’a jag drack för en kort tid sedan så förhoppningsvis är den i en stum fas
.
Ovan nämnda flaska blir helt överkörd av den alltid lika bra Bem bi Bre 2004. Efter någon timmes luftning ger den en stor animalisk doft med en lite modern fatton. Doften är intensiv med mörk tät frukt, tobak, läder, cederträ, brända örter och kaffe. Känns som en blandning mellan stram Medoc och bonnig sydfransos. Smaken är kompakt men samtidigt fräsch, tät och lång. Som alltid ett mycket bra vin.

Chateau Mont-Redon 2005 (halvflaska)

Det här är bättre än vad jag väntade mig. Bär och tobak dominerar. Hallon, lingon, stall, svart te, örter och jord dyker upp.

Smaken är tät och lite bärigt småsöt med sina 14,5 % EtOH, säkert ännu högre i verkligheten.
Komplext och gott helt i linje med doften av tobak, röda söta bär och lite stall. Lagom stram med rätt låg syra. Den här typen av vin känns ofta helt drickfärdig redan i unga år, liksom denna, men förmodligen kommer den utvecklas mycket bra i ett antal år till. Borde kanske lägga ner några flaskor.

Le Bastide Saint Dominique 2003

Le Bastide Saint Dominique 2003 köptes för några år sedan, jag minns att den reades ned och kändes som ett bra köp. Vinet fick ackompanjera ett söndagsbesök av E, ryggbiff och jordärtskocksgratäng, inga konstigheter. 80% Grenache, 10% Syrah, 5% Mourvèdre och 5% Cinsault. Ingen ekfatslagring enligt nätet.


Hmmm, det här är inte alls vad jag väntade mig. Mycket syltig doft, blandsylt med övervikt av blåbär kombinerat med russin, fikon, kaffe, piptobak och en del julkryddor. Smaken är tät och rätt eldig med plufsig känsla, mest blåbärskompott och russin även här. Vinet saknar syra och därmed fräschör. En besvikelse i nuläget men CdP's har ibland ett väldigt vågigt mognadsbeteende, den kanske bara ligger i en trist plufsig fas just nu. Väntar några år innan jag knäcker nästa. 91 poäng av WS, 90 av WA.

Lägger till att MSvin hade ungefär samma upplevelse av det här vinet i augusti. Vi avslutade inte heller vår flaska utan nästa vin fick istället rädda kvällen...

Bosquet des Papes 1998

En flaska Bosquet des Papes 1998 i helgen visar upp en helt annan karaktär än flaskan som dracks för ett knappt halvår sedan. Denna är helt ren och fräsch fullpackad med fina söta röda bär, läder, kaffe och mjuka lite kryddiga citrusskalnyanser, vinet har inget av de brända gummitoner som den andra flaskan hade. Den förra flaskan var uppenbarligen inte helt ok.
Denna påvisar väldigt fint likheten mellan Pinot Noir och Grenache vid lagring, mycket gott och komplext vin som lyckas stå upp för sina 94 poäng av WS.

Mont Redon 1998

Som en fortsättning efter att ha öppnat ett antal lite äldre CdP's den senaste tiden knäcker jag och syster en flaska Chateau Mont-Redon 1998. Med den markanta skillnaden mellan BdP och CdP vid ungefär samma ålder i minne så är jag högst nyfiken hur den ska bete sig.

Ett kort svar är att den ligger någonstans mittimellan dessa viner. Ett längre svar är att den har en rätt angenäm utveckling med lite rostade/brända örter, en komplex doft med fint djup dominerad av finaste piptobak, ingen störande street-racing känsla med bränt gummi endast en balanserad syrahlik baconrökighet, packad med röd frukt, söta citrusskal och lite läder. En bra och lagom utvecklad CdP som kan lagras ytterligare några år.

Clos des Papes 1996

En intressant flaska att jämföra med Bosquet des Papes 1998 vilken dracks för några veckor sedan, Clos des Papes 1996 har bara en tendens till mognad i färgen. Det är fascinerande outvecklat för ett 12 år gammalt vin, BdP 1998 ovan var mycket mer utvecklat med jord och brända gumminyanser men det här har inga sådan tendenser alls. Mycket bra och välgjort vin med en nästan krämig känsla full av citrusskal, röda bär, tobak, lagerblad, korint, komplex och ytterst intressant upplevelse men kanske inte så bra som jag väntade mig. Tänk vad roligt det vore om man fick möjlighet att gå på en vertikalprovning av det här vinet, jag undrar när det börjar visa tydliga mognadsnyanser? Det visar också att det krävs en enorm framtidsförhållning om man köper nya årgångar.

En minnesvärd provning

Det har blivit ett litet uppehåll med mitt bloggande men jag ska försöka få det till en mer kontinuerlig vana. För ca tio dagar sedan hade jag och några vänner en liten trevlig provning. Alla tar med roliga, bra viner som de vill bidra med vilket innebär att uppställningen är helt okänd. Alla viner serveras blint av den som har det med sig.


Först vart det tre vita viner, mina bidrag var Clos de la Coulée de Serrant 1988 samt Riesling Smaragd Singerriedel 2001 (Hirtzberger), det tredje stod S för och visade sig vara Riesling Rüdesheimer Berg Rottland 1981 (Breuer).
Nicolas Jolys knasvin hade jag luftat redan dagen innan vilket han anser att man bör göra, dock vart det ingen större skillnad. Annorlunda och utvecklad doft med våta lovikavantar, honungspastiller, linoleummatta, jord, bokna äpplen, citrus, det har tydlig karaktär av sent skördade druvor. Smaken är rätt uttorkad och har tappat en hel del frukt, koncentrationen är det dock inget fel på. D sammanfattade det rätt bra: Otroligt kul att prova men det är mer intressant än bra.
Singerriedel Rieslingen av Hirtzberger anses vara bland det bästa som finns i Österrike, vi har druckit denna för ett antal år sedan då den var ung och D ansåg då att det var den bästa riesling han provat. Nu har vinet utvecklats rejält, färgen är djupt gyllene och doften domineras av torkad tropisk frukt, apelsinskal, ingefära, ett uns skiffer, en otroligt komplex och fint sammansatt doft. Att druvorna skördades under tre dagar den sista veckan i november märks, den syra som fanns för ca fyra år sedan har lagt sig och vinet upplevs som halvtorrt. Det har en otroligt fin balans, komplexa fruktiga nyanser som speglar doften väl och en underbar lång eftersmak. Mycket bra men gör sig nog bäst att dricka så här, på fri hand. Jag börjar förstå varför österrikarna dricker sina rieslingar väldigt unga då de har kvar sin friska syra.
Sist var det en helt mogen riesling av Breuer. Doften säger med stora bokstäver: Mogen riesling från Rheingau! Utvecklad stenig doft med skiffer och flinta, men även fina fruktnyanser av rött äpple, grapefrukt, lime, citronskal, rabarber. Perfekt mogen smak med fin balans mellan syra och frukt. En strålande bra riesling, jag önskar jag kunde dricka såna här viner oftare.


Sedan blir det en radda röda viner. Först upp kom mitt intressantaste köp från Sydafrika, Kanonkop Auction Reserve Pinotage 1999. En stor doft packad med frukt, fina söta röda bär, kaffe, viol, massor av basilika, choklad, pomerans, ett uns rökighet. Smaken är perfekt mogen och balanserad, tät och fruktig med fina tanniner, söta röda bär, choklad och vanilj. Alla var överens om denna pinotagen helt ritade om vår bild av hur bra en pinotage kan vara, otroligt imponerande!
D och E stod för Domaine Serene Pinot Noir "Evenstad Reserve" 2003. Det här vinet importerades av Jakobsson & Söderström tidigare men numera får de inte in det längre på grund av för liten allokering, endast det enklaste Pinot Noirvinet finns tillgängligt. Först är doften rätt sluten men är ändå väldigt komplex med druvtypiska aromer helt utan någon syltighet, vildhallon och andra fina röda bär dominerar samt mjölkchoklad, nejlika, kanel, sandelträ och kaffe. Smaken sitter ihop mycket bra och efter en knapp timme har det verkligen lyft och blivit den överlägset bästa amerikanska Pinot jag provat med ett otroligt djup.
Sist drar jag upp en Bosquet des Papes 1998. Denna är också tydligt utvecklad. En örtig lite bränd doft med nyanser av gummi, läder, röd och mörk frukt, korint och svart te slår emot en. Smaken är rätt mjuk, utvecklad och med samma aromer som doften. Det är mer eller mindre helt moget men kan utan problem ligga ett antal år till. Mycket bra men kan inte riktigt matcha de två tidigare vinerna.


Sist öppnas två söta viner vilka visar sig vara grannar. Moulin Touchais 1959 har en djup bärnstensfärg, lite för mörk för att det ska kännas bra. Doften är mycket utvecklad, citrus, torkade gula frukter, nötter, ylle, mineral, halm, bränt socker, mycket komplex. Smaken har den där märkliga blandnigen av sent skördad frukt kombinerad med en ung limeig syra som från unga druvor vilket ju kommer sig av de plockar druvorna i två omgångar, dels unga för att få tillräckligt med syra och sedan sent för att få mogna fruktaromer. Bra men lite för åldrad, jag har provat bättre exemplar.
S står för en Quarts de Chaume 1990 (Dom. de Baumard). Det här vinet är i en annorlunda stil, mycket fräschare med tropisk frukt, lite lim, mineral, apelsinskal, ingefära. Tät, fyllig smak med balanserad sötma, komplex och lång. Det finns lite kokta/fadda aromer som stör mig men i övrigt är det mycket bra. Känns inte alls som ett 18 år gammalt vin.

Vi var överens om att denna provning var den bästa vi har haft av den här sorten då vi bara tar med vad vi känner för. Förhoppningsvis tar det inte alltför lång tid tills nästa gång.