Gigondas Cuvée Tradition 2004 (Domaine Santa Duc)

Gigondas ligger i södra Rhonedalen, vinet består av 70% grenache, 20% syrah, 7% mourvèdre och 3% cinsault enligt systembolagets hemsida.

Tät Grenachetypisk fruktighet och 15% alkohol (säkert mer i verkligheten) ger vinet en fyllig sötfruktig känsla. Frukten är främst bärig; smultron och jordgubbar, te, mjölkchoklad, piptobak och lite garrigue dyker också upp. Väldigt mjukt och lättdrucket vin utan att vara jolmigt. Det här var överraskande bra och gör mig sugen på att lägga ner några flaskor, tyvärr är det redan årgång 2006 som finns i butikerna, 2005 hade varit roligare. Tack till E och D för den här flaskan, de verkade också positivt överraskade.

Chateau Labadie 2004, Chateau Grand-Mayne 1998, Domaine Santa Duc Cuvée Tradition 2005, Baron de Ley Reserva 2003.

Under påsken köpte och drack jag Ch. Labadie 2004 efter att ha läst tex Francophilens blog, om den lever upp till Andreas Larssons bedömning så är det ett kanonköp. Färgen är rejält kompakt för den här typen av vin, doften är stor med tydligt modern ekfatshantering, mycket extraherat vin med mängder av frukt, plommon, choklad, rostat kaffe, lite blålera och allmänt merlottypisk. Då till påsklammet tyckte jag det var väldans bra. Den dracks bredvid Domaine Santa Duc Cuvée Tradition 2005 och Barom de Ley Reserva 2003. Gigondasvinet är en ovanligt bra representant för Gigondas, pepprig, örtig med röd frukt, lite ungt stum men komplex och lovande för framtiden. Det vore kul att köpa på sig några flaskor för framtiden. Baron de Ley Reserva 2003 är modern med bra frukt, ek, tydligt stallig (för stallig enligt J), ett vin som stack ut vid en större provning av SB-viner under 100 kr, mycket bra.


Ett par veckor senare har bestämt mig för att dra korken ur en Chateau Grand-Mayne 1998 och ser till att köpa en ny flaska Ch. Labadie 2004 för att göra en jämförelse. Nu är det självklart taskigt mot Labadie att ställas mot en St.-Emilion Grand Cru av hög kvalitet, dessutom rätt mogen. Chateau Labadie 2004 framstår som överextraherad och plufsig i det här sällskapet. Jag kan förstå att många tycket om det här, mycket frukt, lättgillade rostade ekfatstoner med massa choklad. Men jag stör mig på den lite ofräscha känslan som kryper sig på med soltorkade tomater och vek syra, det känns som man har försökt gömma omogen paprikamärkt frukt med hjälp av överextraktion, fyyyyy! Var är grafiten och cederträet? Egentligen ett ok bra vin men inte särskilt mycket Bordeaux. Den gör sig bättre på fri hand och slinker ner framför en film då kraven inte är lika höga.

Chateau Grand-Mayne 1998 har jag druckit några flaskor av vid det här laget och den har alltid varit mycket bra. Nu börjar den bli fint mogen och det här nog den bästa flaskan hittills. Underbart komplex doft, med parfymerade nyanser av blommor (viol, syrén, orkide), grafit, piptobak, choklad, en kompott av olika bär som vildhallon och slånbär. En mycket fin balans mellan frukt, syra och tanniner. Den börjar visa tendenser till mognadsnyanser med lite stall och svamp men är fortfarande rätt stram vid öppnandet, vinet luftades ett antal timmar och öppnar upp sig först efter ca 3-4 timmar. Både WS och WA hyllar det här vinet och jag stämmer in helhjärtat vilket jag inte brukar göra så ofta