Blandade viner

En vinkväll på sensommaren med, nästan, alla på plats. Mina viner underlevererade och vinmannens viner lyfte och lärde mig nåt nytt som vanligt.

Cuvée Frederic Emilie 2001

Rätt stum och mest jordigt intryck, att det är en riesling är tydligt men den saknar en hel del frukt för att vara riktigt intressant. Det är ett lotteri att öppna Trimbachs viner, förra flaskan var betydligt bättre. Tveksamt vin även om det inte är nån uppenbar defekt. Mitt första vin som inledde kvällen.

Puligny-Montrachet 1:er Cru ”Clavoillon” 2005 (Domaine Leflaive)

Det här borde vara bra, jäkligt bra. Men, givetvis, så är den inte så väldans kul. Inte sett till de förväntningarna jag hade, mitt andra vin för kvällen.

Väldigt tungt och kraftigt intryck med tydliga fattoner, gissningarna går åt nån marsanne/roussanne-blandning vilket säger en del. Klar kvalitet men var finns stringensen och syraklippet? Tyvärr känns denna flaska redan rätt trött vilket inte är ok för denna nivå, undersvavlad?

Chateau Pape-Clement Rouge 1967

Den här gillade jag skarpt. Finlemmad och rätt lätt med väldigt aromatisk doft. Lera, skeppsvrak, blommor, blyerts, klart cabdominerad, väldigt gammal men ändå frisk och vital. Smaken är dock inte lika bra som doften då smaken är lite väl lätt och något ihålig. Dock mycket bra och väldigt kul för mig som gillar Pape-Clement, imponerande för en riktigt sopig årgång men på väg att tippa över.

Chateau Phelan-Segur 1959

Öppnar kompakt men lite stum. Först tycker jag vinet ovan är bättre, kraft är inte samma sak som kvalitet. Men efter nån kvart går det här klart om. Strålande bra vin som är moget men helt intakt, tät frukt, stenigt och väl sammansatt. Mycket bra och otroligt fräscht för sin nivå och ålder. Phelan har nog aldrig gjort bättre vin än så här, nya årgångar kommer inte i närheten.

Mercurey 1962

Än en gång blir jag överraskad av en alldeles underbar, på pappret, enkel Bourgogne med mycket ansenlig ålder. Doften är förförisk med mängder av blommor, krossade röda bär, mulljord, tryffel och fin piptobak. Rätt lätt smak som ger en fingervisning om att det inte är nån högre klassad vingård men det är helt otroligt gott och bra.

Morey-Saint-Denis 1:er Cru 1990 (Domaine de Lambrays)

Det här vinet har jag fått vara med om att följa med jämna mellanrum och den blir bara bättre och bättre. Den här är anmärkningsvärt bra med tät parfymerad frukt och stort djup, fin mognad men med långt liv kvar. Försvinnande gott och klart en av kvällens bästa viner.

Odeysses 2003

Odysseus är en cabernet från Coonawarra av producenten Katnook.

Det här vinet skiljer ut sig direkt med sin mer än lovligt moderna stil, extremt kompakt och massivt intryck. Fat, rostade toner och torkade russin i lite amaronelik stil

Smaken är mest kompakt och småsöt med obalanserade drag som inte gör det särskilt angenämt. Ingen gillar detta.

Ermitage ”Les Dionnières” 2005 (Ferraton)

Det här har typiska syrahdrag med dovt köttiga drag, brända stenar, kaffe och tät frukt. En hel del ek i rätt modern stil som nästan får en att tänka på någon nya världenvariant med det finns ändå ett stenigt drag som indikerar norra Rhone.

Smaken är rätt kompakt och ännu ung. Dock är den inte alls så nedstängd som många 2005'or just nu (Jamet!). Klart åt det moderna hållet men riktigt bra, kommer växa betydligt med mer ålder tror jag.

Jordan Cabernet Sauvignon 2000

Rätt återhållen doft i tydlig cabbig stil med gräs och blyertspenna. Semi-modern stil utan alltför hög alkohol som ligger någonstans mellan bordeaux och nya världen.

Relativt slank och balanserad smak, aningens slätstruken men okomplicerat gott.

Antingen ganska modern Bordeaux eller traditionell Kalifornier, jag gissar på det förra vilket var fel. Alkoholen ligger på väldigt modesta 13,5 för Sonoma County.

Torre Testa 2007

Det här var jag inte så säker på att det skulle vara så kul i jämförelse med de andra vinerna men tänkte det skulle vara kul för de andra att prova något rätt udda.

Torre Testa är, så vitt jag vet, världens enda endruvsvin av den uråldriga druvan Susumaniello vilken förekommer sporadiskt nere på Italiens klack i Apulien.

Dels ger druvan väldigt kompakta viner genom naturligt låg avkastning och producenten försöker, tyvärr, göra nån slags Amaronevariant i Apuliansk tappning. Reslutatet blir ett småsött vin med massiv koncentration, smak av torkad frukt och tobak. Som en blandning mellan en Sagrantino di Montefalco och Amarone, inget dåligt vin men inte min stil.

Morey Saint-Denis Blanc 2003 (Dujac)

Dujac är lite av en favoritproducent, men det är mest röda viner jag tänker på då. Den här vita hittade jag för en bra pris i London.

Doften är bra med en klar känsla av vit bourgogne men känns förvånansvärt ungt knuten. Att det är en 2003'a känns inte alls, intakta syror, flera år till skulle nog lyfta det här en hel del.

Stenigt men inte på ett Pulignysätt, samtidigt har den en fin krämig smörighet som drar lite åt Meursaulthållet men inte riktigt fullt ut. Att de andra har svårt att gissa område känns självklart, tills de får lite hjälp.

Inte stort men riktigt bra, min erfarenhet är att 1:er Cru varianten är ett betydligt steg upp.

Echezeaux 1969 (Maison Leroy), Morey-Saint-Denis 1:er Cru 1990 (Domaine des Lambrays), Miani Rosso 2007, Chateau Pichon-Lalande 1998

Vart en bra rödvinsuppställning på en sällsynt bra vinsöndag för ett par veckor sedan. Anteckningarna började vid det här laget bli lite lidande av alla olika viner.

Echezeaux 1969 (Maison Leroy)
Ljus tegelfärg indikerar rejäl mognad.

Sirlig och finlemmad doft med fina parfymerade nyanser. Väldigt mogen med tydliga tegelnyanser, örter, citrus, jord och cederträ. Komplex på ett traditionellt sätt och otvetydigt en högklassig Bourgogne.

Sirlig smak med markerad syra, väldigt klassisk med snustorr känsla. Lera, gräs och finstämd röd frukt som backas upp av violiga/blommiga drag. Väldigt komplext och bra men saknar det riktiga djupet och intensiteten i frukten för att vara stort.

Morey-Saint-Denis 1:er Cru 1990 (Domaine des Lambrays)
Även denna känns klassiskt skolad med röd frukt, gräs, mynta, brända örter, mulljord och svamp.

Stram något krävande smak med en italiensk kärnig bitterhet, läskande med tegel och citrusskal. Riktigt bra men inte på samma nivå Echezeauxvinet. Det här hamnar lite i skymundan bredvid de andra vinerna.

Miani Rosso 2007
Årgång 2007 ansåg Enzo inte dög för att buteljera några vingårdsbetecknade röda viner utan allt buteljerades som Miani Rosso, minns jag rätt är det 90% Merlot och resten Refosco. Det här gör att man får ett högklassigt rött Mianivin för ett "spottstyver" mot normalt då Enzos uppfattning av medioker kvalitet inte är som andras. De flesta andra producenter i området, ja i hela Italien, hade nog varit extremt nöjda med det här.

Vid öppnandet känns det som ett fatprov med extremt primära drag där eken ligger helt utanpå. Ett par timmars luftning gör väldigt mycket och är helt avgörande för upplevelsen av det här vinet.

Fortfarande primär doft med grillkol, fat, dov mörk frukt, fet plommonfrukt, djupt komplex och imponerande men ännu ungt stum.

Dov smak med mörk fin plommonfrukt, extremt kraftfullt och massivt. Bläckiga drag (refoscon som visar sig?), långt och gott med enorm potential. Exotiskt och häftigt.
Väldigt gott redan nu men det är bortkastat att dricka det här så pass ungt, lite som att dricka någon massiv modern Saint Emilion vid samma ålder. Jag kommer vänta minst fem år innan nästa öppnas.

Chateau Pichon-Lalande 1998
Helt fantastisk doft i en klassisk men fruktdriven stil som inte kan komma någon annanstans än från Bordeaux. Stall, läder, blommig och parfymerad med burgundiska drag, tobaksblomma, blyertspenna. Underbar doft! Jag tänker på en lättare årgång av Gruaud Larose, känns väldigt Saint Julien.

Sirlig och djupt komplex med tät frukt, tobak, väldigt violig, finlemmad med en blandning av röda och mörka bär.
Vi som inte vet vad det är tror benhårt på Saint Julien men när det visar sig vara fel landar vi hos Pichon-Lalande med sin högre andel Merlot som inte har samma ståliga Pauillackänsla. Än en gång visar en mogen mellanårgång av det här vinet hur gott Bordeaux kan vara. Denna har lagrats varmt och är säkerligen mer mogen än en normallagrad flaska, jag trodde den var från runt 93-94. Kvällens röda vin.

Morey-Saint-Denis 1:er Cru 1990 (Domaine des Lambrays)

Riktigt kul vin som en P tog med sig. Jag har aldrig blivit överväldigad av Lambrays viner men de ska ha gjort ett rejält lyft senaste åren. Dock har jag inte sprungit på så många senare årgångar och har ingen större egen erfarenhet av dem. Nu är det här den gamla eran så jag vet inte vad jag skall vänta mig.

Mognaden är perfekt med djupa fina toner av svamp, jord, mossa , tryffel och lätt murket trä. Söt fin frukt av vildhallon och smultron. Komplext och gott på en nivå som motsvarar sin klassificering och nog det bästa vin från Lambrays jag druckit.

Smaken följer doften med fin sötbärig frukt, svamp, eneträ, blommor och mjölkchoklad. Väldigt gott och bra i en strålande mognadsfas. Traditionellt så det förslår. Bättre än en trist Lambrays-Grand Cru jag druckit tidigare men det håller inte tex Dujac-nivå.