Castello di Brolio 1999

Stilen är väl något kontroversiell med sin något moderna bordeauxlika stil. Det är riktigt bra med moderna drag av smörkola, kaffe och choklad. Doften liknar mest en modern bordeaux från typ Saint Emilion med gräsiga toner men smaken är mer italiensk med mer drag av röd frukt och lite kärnigt syrliga drag. Riktigt gott men kanske inte så italienskt, det håller sig precis utanför plufsighetsfällan.

Castello di Brolio 1999

Behöver lite tid för att öppna upp sig. Doften är tät och upplevs som blandning mellan en Chianti och en modernt rostad Bordeaux. Kaffe, fat, kärnor, mycket brända örter och lite gräs. Komplext och maffigt i en stil som imponerar även om jag numera tycker den känns lite överdriven.

Fruktpackat och komplext med bittra kärntoner, gräs, mörk bitter choklad, kaffe, körsbär, plommon o annan mörk dov frukt. Precis som en blandning mellan modernt fatad Bordeaux och Chianti.

Den här typen av vin har jag börjat omvärdera, men mellan denna och Fonterutolis variant så föredrar jag denna vilken dag som helst, det här är bra. Men jag känner att mitt fokus har flyttat sig från det här en del.

Provade en radda viner som kanske inte alla var på topp men var helt klart intressanta. Blir mest korta noteringar i tråkig stil.

Bollinger Grand Année 2002

Ung men finstämd med mycket krita, exotiskt kryddig med sandelträ, eneträ och viol. Inte alls lika nötig och oxidativ som den brukar vara.

Ungt stum och sluten men med stor potential. Citrongräs och ingefära, tät men ung som sagt. Man bör vänta flera år innan den kommer börja öppna upp sig. Men gott är det.

Det här är det enda vin som går att få tag i just nu, ett helt ok bra köp jämfört med annat bubbel i samma prisklass.

Cuvée Robert Winer 1996 (Bedel)

Udda stil med mycket dova toner av bokna äpplen, must, väl mogen, brända mandlar och lite gummi/plast.

En udda kombination av syra men samtidigt lite fadd smak. Inte så värst kul, mer intressant än god.

Meursault ”Les Tessons” 2004 (Domaine Pierre Morey)

Mycket rökiga flintastenstoner och fet rostad doft. Djupt komplex men jag minns inte fattonerna som så här markerade.

Bra syra, djup tät frukt,kritig, rostad och fet med bra drag av mineral. Mycket bra, långt och gott. Det här vinet delade upp oss en del, en del som jag tyckte mycket om det medan andra tyckte den atypiskt fläskig.

Riesling Schlossberg 2004 (Breuer)

Fet och rund mogen Rieslingdoft. Petroleum och intakt fin sötaktig frukt. Mycket bra i mogen stil.

Lång och tät, hög syra och stor kraft, mineralig, fet mogen smak. Jag gissade på 97, oväntat utvecklad.

Villa la Pagliara 1986

Rejält mogen med svamp, arrak, bränt socker, lätt unken.

Lite moget syrlig med röd frukt. Ok bra men inte stort på nåt sätt. Nån snipig övermogen Bourgogne? Kul vin som lyfte en del, helt ok.

Chateau Laroze 1959

Komplext och bra, väldigt moget, skeppsvrak, svamp och mulljord. Lätt volatil ålderssyrlig röd frukt, stål. Det händer mycket med lite luft. Blir allt mer bordeauxlik med blyertspenna och cederträ från att vara nästan burgundiskt rödfruktig.

Sirlig och lite trött smak men helt ok. Tegel, mogen med paprikatoner. Klart bättre doft än smak.

Det här är ett slott jag aldrig har hört talas om men det finns fortfarande uppenbarligen.

Chateau Poujeaux 1998

Supertät, modern med drag av sen skörd. Kaffe, smörkola, komplext och gott men lite provocerande modernt.

Mycket tät, ekig och modern med komplex frukt, gott men väl modern. Oväntat att det var Poujeaux, brukar inte uppfatta den som så modern men det är ett väldigt bra köp för sitt pris.

Chateau Leoville-las-Cases 1994

Konstigt vin. Först är den stum, sen öppnar den upp sig för att efter nån timme stänga ner sig helt. Ståligt och mineraligt i klassisk stil, lite ved och violtoner men inget djup.

Såg att den beskrivs på precis samma sätt på cellartracker. Trist då mina senaste flaskor har varit väldigt bra, kvällens flopp.

Chateau Guiraud 1997

Fadd och platt vin helt utan stuns. Känns som en trött Österrikare från varmt år. Defekt?

Offley 1970

En hel del mognad men ännu inte helt mogen. Sirlig frukt, viol, apelsinskal och lite läder. Saknar dock lite djup även om den är helt klart bra. Gammal port är alltid gott.

Colledilà 2007

Colledilà är Brolios nya vin av ren Sangiovese. Jag tyckte om det när det kom för ett tag sedan men har på nåt sätt lyckats undvika det tills jag fick möjlighet att prova det igen och reagerade på hur bra jag tyckte att det var. Betydligt mer intressant än Casalferro som numera är en ren Merlot.

Det är ett helt annat anslag än i Castello di Brolio, det här känns mer ”riktiga” Italien jämfört med Castello som är mer Bordeauxinfluerad. Måste säga att jag är positivt överraskad över hur bra det är. Väldigt fint utmejslad känsla av Sangiovese med ett genuint personligt anslag. Syrlig röd frukt som rönnbär och hallon, fina steniga nyanser, bränt tegel, citrusskal, gräs, bitter choklad, körsbär, bittermandel och lite grafit. Det finns något svårplacerat som verkligen lyfter det ovan mången Chianti. Väldigt komplext utan att vara för inställsamt, det finns en del fattoner men de slår inte över, de tillför en exotisk känsla av kokos och vanilj men faten känns inte för hårt rostade som i tex Mazzeis viner.

Det är rätt stramt och syrligt vasst när man dricker det direkt från flaskan men nån timmes luftning gör mycket. Till italiensk inspirerad plockmat med mycket fett fungerar det perfekt, nu har ju inte jag några större problem med strama viner men det känns helt klart tänkt som ett lagringsvin, 4-5 år behövs. Om jag ska köpa något Broliovion så blir det helt klart det här.

Castello di Brolio 2006 (375 ml)

Det smakar som vad det är, en modernt fatad lyxchianti. 96 poäng av WS ger ju en del förväntningar och när det finns halvflaskor kvar ger det en möjlighet att se vart vinet befinner sig för tillfället utan att behöva tulla på sina helflaskor.

Nu tycker jag iof att det här vinet har gått in i en rätt trist tunnel som döljer mycket av vad det visade i början men det är fortfarande väldigt bra. Man ska komma ihåg att tex röd toppbordeaux inte inte heller är särskilt hedonistiskt kul de första åren och det här påminner mycket om det i sin struktur.

Rejält stramt och ungt ekigt med valnötter, lakrits, rostade kaffetoner, gräs, plommon och bittermandel. Den stora aromatiska täta frukten jag upplevde när det släpptes upplever jag inte nu även om det har kvaliteter nu med. Det finns ingen större mening att dricka det här nu, jag kommer vänta minst ett par år innan nästa titt. De 96 poängen som WS gav det känns lite avlägsna men det kan nog komma klart närmre om ett antal år.

Castello di Fonterutoli 1997

En del äldre Castello di Fonterutoli har visat upp en rätt trist mognadsstil med fadd frukt, obalanserade fat och väl mycket känsla av avslagen coca-cola. Trevligt nog är den här flaskan oväntat fräsch och pigg med intakt dov frukt och endast en lättare ton av kolanappar. En hel del fat med mycket mörk choklad, kaffebönor och vanilj. Det finns en del negativa aspekter med fathanteringen och mognadsutveckling för min personliga smak men det är bättre än väntat utan brunmurriga nyanser.

Tät komplex smak med fint djup, helt mogen med balanserad stramhet och friska syror. Lika gott att dricka som det är som till den vitlöksosande maten. Bra vin om man tycker om stilen, lite murrigare och inte riktigt lika snygg som Castello di Brolio blir vid samma ålder men väldigt gott. Om man inte har mina aversioner mot stilen så tycker man nog att det är lysande bra, som länken nedan.

Länk till bild och positivt intryck från The Winedoctor.

Castello di Brolio 2006

Det här är som en klassisk Chianti i Ferrarri-skal. Lyxigt, kaxigt men ändå med en otvetydig Italiensk känsla. Lite som jag upplever Prada ibland.

Smaken är ännu ung med syrliga Italienska bär. Allt finns här som körsbär, tranbär, bittermandel och kaffetoner men samtidigt är det gudomligt snyggt med feta fattoner, kokos, och choklad. Det känns väldigt primärt och behöver helt klart ett par års lagring..

Smaken är enormt komplext i sin ungdom som just nu bara visar var det kommer nå. Kokos, mjölkchoklad, lakrits, fat, gräs, syrliga röda bär och örter. Kompakt och ännu rätt krävande men mycket lovande och ett mycket bra vin. Nästa flaska öppnas inte förrän tidigast 2015. Bästa Castello di Brolio jag provat och mycket bättre och mer balanserat än Fonterutolis motsvarighet.

Castello di Fonterutoli 2006 (halvflaska)

En halvflaska av Castello di Fonterutoli 2006 fyller två funktioner. Jag får en lagom dos gott vin till middagen innan en fest utan vin (!) samt en bra koll på deras nya årgång. 2006 är en riktigt bra årgång i Toscana. Man kan ju inte lita på vad vinmakarna säger, enligt dem är alla årgångar mer eller mindre bra (förutom 2002), men nu har jag betat av en hel del 2006’or och det bådar gott. Årgången känns lite som en blandning mellan 2001 och 2004, bra frukt som 2004 men lite stramare, i stil med 2001. Ett stort hopp upp jämfört med slätstrukna/fadda 2005.

Doften är ungt kärnig, tydlig men snygg fatbehandling, typiska toner av rostat kaffe, mörk bitter choklad, plommon och lakrits. En kort stund senare kommer bittermandel, blommor och en trevlig krämig känsla fram. Mycket komplext och bra.

Ung stram smak. Fortfarande nästintill helt outvecklad, kärnig struktur där faten ännu ligger lite utanpå. Det behövs bara lite luft för att den ska öppna upp sig och bli drickbar i en insmickrande ungt fruktig stil, Fonterutoli använder mycket fat som ger den en rätt modern känsla men de får det att fungera, åtminstone så här bra år. Några års lagring så kommer det här att bli riktigt bra.
Med åren blir jag allt mindre tolerant med övertydliga toner av nya hårt rostade fat, det här ligger lite nära min toleranströskel men det passerar (16 månader i 70% nya fat, barrique, förmodligen rätt kraftigt rostade). Lite mindre ek hade kanske gjort det här lite mer svårsålt men jag hade föredragit det, trots det är det ett mycket bra vin.

Castello di Brolio 1999

99'orna från Toscana tycker jag har börjat bli mogna så jag såg fram emot att prova den här igen.



Färgen avslöjar inte så mycket mognad men doften har en del utveckling med colanappar, lite svamp och läder. De typiska kärniga lite brända nyanserna finns också samt rostat kaffe, mörk bitter choklad, en hel del vediga ekfatstoner och vanilj.
Smaken är mjuk, ekig, dov frukt som plommon blandat med körsbär, kaffe, mörk choklad och vanilj. Det har inte det riktiga klippet eller fräschören som jag mindes den. Bra men inte så bra som den borde vara. Den fick rätt klart stryk av en, billigare, Brunello från 2001 bredvid.
　

Virginie de Valandraud 2004 och Castello di Fonterutoli 2004

När det är julafton och det mesta som bjuds är fet mat och tung mörk julöl (vilket iof kan vara gott ibland). Finns det då nåt bättre än att ha ett par underhållande DVD-filmer, en luftad fin Bordeaux, en slatt toppchianti sedan dagen innan och ett par goda pressostar väntandes på en då man man halkar hem genom nysnön...

Virginie de Valandraud 2004 slår emot mig med en tät lite kärnig doft med mycket rost och mineralkänsla. Mycket komplex doft som är intressant och inte vad riktigt vad jag väntat mig samtidigt som den känns mycket bordeauxig, stram och lite annorlunda. Fint parfymerad med viol och andra blommor, lagom mycket ny ek, rostat kaffe, lera, mjölkchoklad, tryffel, tobak, lite gräs och körsbärslikör. Imponerande djup och komplexitet utan att den känns modernt övergjord.
Smaken är ännu lite stum med lite ung kärvhet, lite bittra körsbärsnyanser, choklad, lera, vildhallon och lakrits. Med luftning blir det mjukare och får fram lite mer mörk dov frukt och lädertoner. Det här är ett vin som behöver ett antal år i källaren innan det är färdigt. Ett mycket kompakt vin som inte alls känns kladdigt eller alltför sent skördat, mycket bra med stor framtidspotential.


Bredvid dricks en Castello de Fonterutoli 2004 som har öppnats en dag tidigare då den var rätt stum och kärv. Betydligt större och mer direkt doft med mer modern ek och rostat kaffe men även Chiantitypiska nyanser som mint och brända örter. Citrustoner minglas omkring med bitter choklad, espressso, grafit, läder, kolabönor och kösbärslikör. Det här börjar visa tendenser till sekundäraromer men har fortfarande långt kvar tills då det börjar bli moget. Trots kärvheten lovar det enormt gott för framtiden, strålande bra modern Chianti. Det är intressant att det här visar upp betydligt mer ved och grafitnyanser än Virginie de Valandraud 2004 som dricks samtidigt. Kanongott och mycket vin för pengarna redan nu men avkastningen kommer att leverera finfina resultat om några år. I januari byter den till 2005 vilket är en betydligt sämre årgång, alltså köpläge enligt mig.


Rent hedonistiskt sett ligger de här vinerna lika i kvalitet vilket är till Virginie de Valandrauds förlust då den kostar nästan ett par hundra mer, men gott är det. Två viner som inte behöver skämmas för att förgylla en julaftonskväll.

Corton-Charlemagne 1997, Brancaia Il Blu 2002 och Castello di Fonterutoli 1999.

På grund av födelsedag drar jag ihop en ostronsoppa till förrätt och lamm med tortillas fyllda med aubergine, tomat, buffelmozzarella och basilika till varmrätt. Då måste man ju också öppna lite passande viner. Så den sista flaskan Corton-Charlemagne 1997 av Bonneau de Martray öppnas på förmiddagen för att undersöka om den bör luftas, den får en lite kortare stund i en mindre kanna nån timme innan den skall drickas. Till lammet luftas en Brancaia Il Blu 2002 samt en Castello di Fonterutoli 1999 (halvflaska) i god tid.

Det osar, verkligen osar mineralitet om Corton-Charlemagnen. En enormt tät doft av mineraler, våt slipsten och flinta är det första man slås av. Bakom detta finns lagom mogna äpplen, gula plommon, lite ek som har nästan helt har integrerats, citronskal, nötter, ett uns blommighet i stil med lilja. Ett imponerande vin men inte riktigt så bra som jag minns den, jag tyckte om den bättre när den fortfarande hade en tung, fet känsla vilken nu nästan har torkat in helt. Man skulle kunna ta den för en mycket bra, mogen Chablis Grand Cru med sin helt dominerande mineralkaraktär.
Brancaia Il Blu 2002 består av 50% sangiovese, 45% merlot samt 5% cabernet sauvignon och är precis som jag minns den: Enormt tät, i synnerhet med tanke på årgången, dov mörk frukt med bakomliggande moderna fat, mörk bitter choklad, plommon, kaffe, körsbär med fin kärnighet, cederträ, komplex men ännu lite ungt bångstyrig, väntar till runt 2011 innan nästa öppnas. Det som slår mig är att ingen som provar denna blint skulle ta den för en 2002'a, imponerande bra.
Castello di Fonterutoli 1999 är betydligt mer utvecklad, här finns teblad, mulljord, bigaråer, cederträ, choklad, brända örter. Ett okomplicerat gott och rätt utvecklat vin, tyvärr sista flaskan.