Gruaud Larose 1996 och Perlato del Bosco 2002

Årets hittills bästa vin på hemmafronten är, utan konkurrens, Gruaud Larose 1996. Fantastisk typicitet med cederträ, underbar blommighet, viol, tobak, stringent men ytterst finstämd frukt, krossad sten och järn. Perfekt mognad med fina tertiära aromer men med helt intakt och utvecklad frukt.

Tät smak helt utan överdrivna fattoner som många av mina senaste bordeauxviner har dragits med, klassiskt på alla plan. Enormt gott på alla sätt, långt och fräscht med strålande mineralitet. Den blir ännu bättre efter nån timme och blir än mer komplex.

Just det, vi drack ett annat bra vin parallellt. Tua Ritas Perlato del Bosco med lite ålder. Jag vart positivt överraskad över hur pass fräscht och återhållet det upplevdes, hade nog väntat mig nåt rätt fläskigt. Stramt och örtigt med toner av tegel, röd frukt, lätt flintig stenighet, plommon och fina kärntoner. Jag trodde det innehöll ett uns Syrah med sin örtiga aningens rökiga röda frukt, på baksidan står det dock bara Sangiovese.

Läskande med nästan nebbiololik fräschör. Ingen tydlig ek (bara använda), örter, viol, cedereträ. Det förändras mycket med luft och får en mer fläskig smörkolaton. Jag föredrog det nog som oluftat. Inget problem med kartighet trots årgången, det där med årgångar är ju ändå rätt överdrivet. Bra vin men det står sig givetvis helt slätt mot Gruddan bredvid.