Mathias Dahlgren revisited...

Ett återbesök på Mathias Dahlgren blev av för ett bra tag sedan men jag har missat att lägga upp det, kom på det när jag drack d'Auvenays ” En la Richarde” igen. Förra gången var det många delar som inte höll måttet men från vad jag hade hört av andra så var förväntningarna höga.

Upplägget är lite annorlunda. Skitsnacket om att för gästens skull ha en kort avsmakningsmeny har nu övergivits och som det ska vara när man äter en avsmakningsmeny på ett sånt här ställe så händer det nu saker mest hela tiden. Ammisarna är klart bättre och känns mer som riktiga ammisar, förra gången fick man mest lite trista chips av torkade rotsaker. Ett klart lyft. Popcorn med riven tryffel är lagom humoristiskt och dessutom väldigt gott.

Brödet serveras återigen som en separat rätt med tanken att det inte ska ta uppmärksamheten från rätterna middagen igenom. Så efter man är klar med dem tas smör etc bort, helt ok även om jag tycker om att äta gott bröd.

Det viktigaste sen. Maten. Rakt igenom håller den klart högre nivå än förra gången, det var nog ingen rätt som var direkt ointressant eller någon detalj som kändes ogenomtänkt. Ingen rätt som serverades kylskåpskall som förra gången etc.

En favorit var den första, en försvenskad tolkning av sashimi med ostron och lax. Superfräscht och gott. Rådjuret var också enormt bra. Det känns att MD inte direkt hittar på nya rätter utan mer gör variationer på gamla. Iden med en djup kopp fylld med flera lager med olika texturer och temperaturer var med igen, där var nog den förra bättre.

Även här går det att få båda varmrätterna vid förfrågan, de är inte så generösa att de inte tar betalt för det som på San Pau men det vart ingen svettig extrakostnad heller.

Slånbärsdesserten var ruggigt bra.

Min genomgång är inte lika detaljerad som förra gången men helhetsintrycket var betydligt bättre. Samma intryck fick två av mina vänner som också varit där tidigare. Nu kändes inte de två stjärnorna fel, det här var på nivå som en ok tvåa, bättre än Lasarte men inte så bra som tex Wearing i London. 

För övrigt är det kul att läsa en kunnig britts intryck och kommentarer här, vi verkar ha ungefär samma helhetsintryck bortsett från att jag verkar ha mer överseende med de mer "skandinaviska" smakbrytningarna. Och han premierar enkelhet och avskalade rätter till en gräns jag inte gör.

När det gäller vinet så är fortfarande dryckespaketet överprissatt och vinerna inte så värst spännande. En gång i tiden hette det vinpaket, numera heter det dryckespaket. Allt med syfte att kunna trycka in öl och annat för att maximera vinsten. Möjligtvis kan jag acceptera sake som idé till första rätten med tanke på den utpräglade sashimikänslan (men en toppriesling med sötma är alltid godare än sake).

Välj, bara bra viner, alternativt, låt den låga kostnaden i glasen speglas i priset på dryckespaketet. Det bästa, på samma nivå som maten, var en Meursault av Pierre Morey (när White Guide var där var den visst utbytt mot betydligt tristare Pacalet).

Funnes det inte tillgång till deras källarlista med ok priser vet jag inte om jag hade gått dit överhuvudtaget, priserna är direkt oförskämda på den vanliga listan. Ett virus som sprider sig över landet som pesten. Esperanto är de enda som har schyssta priser på den här nivån numera.

På The Square tog jag vinpaketet, där var vinerna både bra och intressanta (utom den röda Bourgognen), och ok prissatt.

Att tjäna pengar på gäster som inte bryr sig och bara vill komma billigt undan, typ ”husets vin”-beställare är helt ok, varför premiera dem (jag håller alltså inte med DN och SvD's vinpriskritik så länge de inte tar upp vinpriserna på ett mer övergripande plan)? Men här finns inga bra köp överhuvudtaget, oavsett prisnivå. Till deras försvar så finns ju iaf vinkällarlistan, som man måste aktivt be om, det är inget de skyltar med. Så länge den finns tillgänglig så kommer jag tillbaka.

Vi beställde alltså flaskor från deras källarlista vilket i slutändan spårade ur lite, men det är nog den bästa middag ur vinsynpunkt jag kan minnas.

Började med en Veuve Cliquot Rare Vintage 1988 som var otroligt bra, perfekt mogen utan att vara uttorkad med svamp, jord, hasselnötter, smör och mjuka citrustoner. De här flaskorna kan ha en hel del variation men den här är den bästa jag provat. Någon tyckte det var den bästa Champagne den druckit.

I avsaknad av Raveneaus Blanchot som var slut tog vi in Puligny-Montrachet ”En la Richarde” 2000 av Domaine d'Auvenay. Jobbigt dyr men i ett internationellt perspektiv ändå bra prissatt, lika mycket som en ny årgång kostar i butik, om man nu skulle hitta en. Det är den bästa vita Bourgogne jag druckit någonsin. Oändligt djup smak som var som flytande sten med perfekta fattoner och intakt men utvecklad frukt. Vi plockade den nog i ett ypperligt drickfönster. Surrealistiskt bra vin. Finns det någon bättre vinproducent än Domaine d'Auvenay!

En middag är ju inte komplett utan en Riesling så nästa vin blev en Riesling Forst Pechstein 2004 av Reichrat von Buhl. Fint utvecklad och härligt stenig, stramt och läskande med ypperlig balans. Väldigt bra Riesling med en del mognad, och väldigt bra pris.

Det röda fick bli en Chateau Rayas 2002. 2002'an var betydligt billigare än alla andra årgångar, 2002 har ju lite dåligt rykte, men jag har gott minne av den. Speciell och rejält mogen med arrak, blommor, läder, sötbärig frukt som nästan drog åt Pinot-hållet fast med lägre syra. Jag gillade den nog mest av alla runt bordet, Rayas har ju en lite udda stil som inte alla gick igång på lika mycket som de vita.

Sist drack vi en enklare söt Chenin av Rudera från Sydafrika mest för att ha något sött till desserterna. Gott men på gränsen till övermoget.

Rakt igenom hade vi bra flyt med vinerna, alla levererade i nivå eller högre än förväntan och de tre första var alla alldeles strålande på sina olika sätt.

För övrigt var servicen väldigt bra, inte alls lika stiff som förra gången. Avslappnade men proffsiga.