The
Ledbury
Jag hade höga
förväntningar på Ledbury. De har fått flera utmärkelser senaste
tiden och har två stjärnor.
Vi valde tre
rätter ur den vanliga á la carte-menyn då vi ville ha ett bra
helhetsintryck, tänkte att de enklare lunchrätterna inte skulle ge
det.
De verkar göra
rätter med en liten tvist då det gäller smaksättningen, ofta med
lätta asiatiska inslag men aldrig så att de tar över.
Förrätten var
kungskrabba med zucchini och frusen parmesan. Krabban var fint
strimlad som soppspagetti vilket jag inte uppskattar då mjälla fina
bitar av färsk kungskrabba känns bättre. Den här rätten var nog
den enskilt sämsta under hela resan, meningslös, smaklös och
ointressant. Vi var djupt besvikna.
Min varmrätt var
bra, inte på tvåstjärnig nivå men väldigt bra. En halv europeisk
hummer i form av urtaget kött serverad med broccoli och brynt smör
fint smaksatt med asiatiska/orientaliska kryddor. Bra kvalitet på
hummern, framförallt sjukt stor bit hummer. Min väns rätt var inte
alls lika bra, en havsabborre som så ofta då det kommer till
havsabborre drogs med en lätt unken biton. Havsabborre liksom bla
makrill måste serveras en väldigt kort tid efter att den haft en
puls för att inte få denna bismak. Rätten som sådan var inte
heller alls lika bra.
Desserten var bra
men inte tillräckligt bra. Väldigt god och bra ingefärsglass med
en ok tonkabönsbakelse.
Som helhet en
besvikelse och inte alls i nivå med våra förväntningar. Som en
medelgod enstjärna. Man äter bättre på alla enstjärniga i
Stockholm, stilmässigt ligger det lite åt F12's stil med sina
asiatiska inslag, fast F12 är bättre.
Alain Ducasse at the Dorchester
Ducasse är en av
de mest kända inom lyxmatsbranschen. Tre stjärnor i Paris, Monaco
och nu London med ytterligare restauranger över hela världen.
Undrar hur mycket mat han lagar nuförtiden, bra på att anställa
personal måste han dock vara.
Atmosfären är
extremt lyxig på ett nästan ofräscht sätt på The Dorchester men
personalen inne på restaurangen är väldigt trevlig och
professionell.
Väldigt stabilt
och bra rakt igenom. Ammisen var en rätt på krabba (deja vu från
lunchen...). Fräscht och gott och en väldigt bra början, nivån på
denna första start höjde våra förväntningar en hel del. Det var
helt klart den mest anmärkningsvärda ammisen hittills. Supertäta
smaker och väldigt god.
Nästa var
middagens dipp. En rätt med grönsaker tillredda på olika sätt,
jag är en stor fantast av grönsaker så det borde vara en rätt i
min smak men att servera lätt tillredda grönsaker i oktober i
England fungerar inte. Om inte grönsakerna har den smak som de har
på San Pau, eller i Italien på sommaren, så fungerar inte den här
rätten. Den blir som mest ok. De som har dragit upp en morot ur
marken, sköljt av den och ätit den vet hur goda de kan vara, att
försöka sig på detsamma med inköpta grönsaker är att gräva en
grop åt sig själv. Denna rätt borde diskvalificerat sig efter
sommaren.
Sen började dock
en uppvisning i klassisk matlagning på högsta nivå.
Pastarullar
servade med kycklingqueneller smaksatta med tryffel samt hummer och
en fenomenal sås till var ruggigt god. Kvaliteten på hummern var
dock inte helt hundra, lite överkörd och aningens seg. På en
direkt fråga påpekade jag det vilket de tog, inte bra, men helt ok.
Min lunchorgie i hummer var klart bättre sett till hummern. Men
rätten var grym, den var visst deras signaturrätt.
Nästa rätt var
enligt mig den bästa på hela resan, alltså den bästa på runt 40
stycken.
Helgeflundra
serverad väldigt avskalat med tunna skivor rotselleri naperade med
skaldjurssås, toppade med små svampar och bläckfisk. Runt om
hälldes en av de bättre såser jag smakat. Världsklass, helt i
nivå med Rochat som jag ser som den bästa traditionella restaurang
jag hittills besökt. Dock tyckte jag återigen att fisken kunde
tagits ur ugnen aningens tidigare.
Hjorthuvudrätten
var väldigt bra men inte i nivå med fisken. Rätt många olika
smaker med kvitten, pumpa och annat. Stabilt och säkert men inte
grymt.
Osten var på
samma nivå som jag äter varje vecka, alltså väldigt bra men inget
som stack ut från det vanliga. Kul tillbehör dock.
Den första
huvudsakliga desserten var mycket konstig, en rätt på exotisk frukt
som passionsfrukt och mango. De har uppenbarligen inte tillgång till
den bästa frukten. Syran i den här rätten var på en bisarr nivå
som gav tårar i ögonen och frätsår i munnen. Vi fattade
ingenting. Smakerna var ok men syran var obarmhärtig.
Sen kom en oändlig
linje av sötsaker och choklad som satte totalt stopp för vidare
matintag, har sällan varit så mätt.
Det här var den
enda gång vi drack ett seriöst vin som var riktigt gott. En
Chassagne-Montrachet 1:er Cru ”Morgeot” 2002 av Girardin som
levererade över förväntan, mycket bra med mineralitet och fint
utvecklad nötighet, bröd och tät frukt. Fick även ner ett glas
Crozes-Hermitage 2009 av Graillot som var bra.
Lite fascinerande
att en överväldigande majoritet av personalen på dessa ställen är
fransoser med rapplig svårförstådd engelska, endast sommelieren
var britt.
Ducasse höll
glädjande nog nivå med sina tre stjärnor, det är inte ofta man
äter så pass bra mat. Dock fanns det dippar, grönsaksrätten och
syrachocken i form av desserten, men helhetsmässigt var det ruggigt
bra.
Den enda vi var på
som kommer in på min topp-tiolista, men den ligger en bit från
helhetsintrycket man får från Spaniens bästa, som förövrigt
kostar mindre pengar.
1 kommentar:
Jag tror bestämt att du får addera Matpornograf till ditt CV. Jag var mätt till alldeles nyss. Nu är jag sugen igen.
/P
Skicka en kommentar