Le Vieux Donjon 2008 och Garden Gully Syrah 2011

Le Vieux Donjon 2008

2008 ses som en något svag årgång, sånt brukar jag sällan bry mig om. En bra producent gör, nästan, alltid bra viner. Donjon 08 är bra, det tar ett tag för den att lyfta då den öppnar lite stumt. Efter nån dryg halvtimmer öppnar den upp sig med läskande fräsch rödfruktig smak av röda bär, rostade örter och tobak. Inte stort men väldigt gott, kommer nog utvecklas flera år. Att den får dyngspö av nästa vin är inte vinets fel, de flesta skulle få det.

Garden Gully Syrah 2011

Jamsheed är en relativt nystartad firma som har rönt mycket uppmärksamhet. Stockarna till det här vinet är från slutet av 1800-talet. Vinerna jäses med hela klasar.

Det här är andra gången jag dricker detta vin och det är verkligen helt galet bra. Doften är massivt expressiv med supertät aromatisk frukt utan att bli svulstigt, kött, brända örter, mängder av steniga drag, fat, läder. Sjukt imponerande.

Smaken är massiv men lyckas att kännas slank och fräsch trots sina 14,5 % alkohol, syran är hög och vinet känns som en turboversion av en Hermitage på toppnivå. Uttrycket i detta är verkligen förföriskt.

Det är inte ofta jag tycker att 399 sek är mer berättigande än för detta vin, det känns billigt jämfört med vad en Hermitage på motsvarande nivå skulle kosta. Ett nytt favoritvin och djupt fascinerande, det här en helt ny stil och nivå för Australiensisk syrah. Andra har också gillat detta, här och här.

Tre bra luncher i London

Den årliga matresan blev ett återbesök till London. Därför lägger jag upp ett inlägg om tre bra till väldigt bra luncher. Ska försöka få upp de andra också.

Apsleys

Apsleys ligger i ett exklusivt hotell vilket har satt sin prägel på restaurangen. Pampig inredning i lyxig stil ackompanjeras av en hord av personal.

Bakom matinriktningen står Heinz som driver trestjärniga La Pergola i Rom. Inriktningen är alltså italiensk.

Här tog vi blandat mellan deras lunchmeny och a la carte. Sommelieren var kunnig och gav oss mycket uppmärksamhet när han förstod att vi var intresserade. Valet föll på ett vin jag inte visste fanns, en malvasia 2011 av Miani. Hade helt missat att han gjorde rena malvasiaviner.

Rätterna, rakt igenom, låg på en anmärkningsvärt hög nivå. Jag åt en soppa på gröna ärtor som slogs över perfekta pastakuddar med lamm i, finstämt och mycket välgjort.

En annan förrätt, pork belly, var en av de bästa rätterna vi smakade under hela den här matresan. Kombinationen av köttkvalitet som jag sällan mött och perfekt tillagad med en underbar krispig ovansida lyfte den till stor höjd. Enormt bra.

Min varmrätt på långbakat lamm var även det mycket bra, mer på tvåstjärnig än enstjärnig nivå. ”Pork bellyn” var dock bäst och hade inte skämts för sig på vilken trestjärnig restaurang som helt.

Till det ett bra Nerellobaserat vin i modern stil jag inte kände till.

Desserten var mer normal bra men väldigt god och fräsch.

Vi drack även ett par glas port, Warres 1970 och 1963. 63'an var klart mer komplett då den uppnått full mognad till skillnad från 70'an som skulle tjäna på ytterligare lagring.

Stark rekommendation och borde höjas upp till två stjärnor baserat på vårt besök.

Dinner by Heston Blumenthal

Dinner har gjort sig mycket uppmärksamhet med sin mat inspirerad av recept från uråldriga brittiska kokböcker. Alla rätter har ett årtal efter sig vilket visar från vilken tid den kommer från. Att det är Blumenthal som står bakom gör nog även sitt till uppmärksamheten.

Här tog vi rätter från den vanliga menyn för att få en mer fullödig bild av deras mat. Två förrätter, en varmrätt och en dessert per person. Då fick vi möjlighet att testa igenom ett rätt stort antal rätter.

Maten var genomgående bra men stod inte ut på något sätt, råvarukvaliteten märkte inte heller ut sig som på Apsleys. Vi satt och diskuterade huruvida den var värd en stjärna, nivån låg på låg till mellannivå av en stjärna. Av de ställen vi var på med stjärnor var det här klart sämst. Dagen efter upptäckte vi att de hade fått en andra stjärna några dagar tidigare vilket framstår som helt fel, men det förklarar varför det var så mycket folk på en tisdag lunch. Det här stället kan man hoppa över sett till kvaliteten. 

Desserterna var dock extremt bra.

Vinet blev en Vosne-Romanée av Bichots buteljeringar från Clos Frantin, riktigt bra för sin nivå och helt öppen och tillgänglig efter lite luft.

Meat Fruit. Mandarin, chicken liver and foie gras parfait, grilled bread..

Earl Grey Tea cured Salmon. Lemon salad, gentleman's relish, wood sorrel & smoked roe..

Salamugundy. Chicken oysters, salsify, marrow bone, & horseradish cream.

Black foot Pork Chop. Spelt, ham hock, turnip & Robert sauce.

Brown Bread Ice Cream. Salted butter caramel, pear & malted pear syrup.

HKK

HKK har startats av gruppen bakom Hakkasan vilken har en stjärna sedan länge. Satsningen på HKK är att det ska vara deras flaggskepp på en klart högre nivå. Andy Hayler ger dem betyg på en motsvarande tvåstjärnig nivå.

De serverar en 15-rätters meny som visar på en väldig bredd inom olika delar av det kinesiska köket. Det finns givetvis toppar och dalar på en så pass stor meny men mittensegmentet var extremt bra med pekingankan och deras tre dumplings som största utropstecken.

De två rätterna vidgade verkligen mitt perspektiv när det gäller dessa rätter, alldeles strålande.

HKK fick sin första stjärna några dagar innan och det skulle inte förvåna mig om de får en till.

Sällsynt givande och lärorik restaurangupplevelse. Rekommenderas starkt.

Dryckespaketet till passade bra ihop även om det inte var några stora dryckesupplevelser. Allt från vitt och rött vin till sake och te

Poulet de Bresse puff.

Cherry wood roasted Peking duck

Dim sum trilogy.

Lobster in egg white with organic natural yogurt.

Sugar snap, maitake mushroom and lily bulb in XO sauce.

Australian green abalone in royal sauce.

Hermitage vs Côte-Rôtie

Hermitage ”Monnier de la Sizeranne” 1991

Klassisk syrah från norra rhonedalen behöver tid och det har denna fått, dessutom från ett väldigt bra år. Högst överkomligt pris, under motsvarande i Sverige för nya årgångar.

Doften är alldeles magnifik med dova köttiga toner, mycket aromatisk känsla av blommor och orientaliska kryddor, mogna drag av tryffel och cigarrlåda. Optimalt mogen med både tertiära drag och frukten i behåll.

Tät djupt komplex smak i en fräsch rödfruktig stil, perfekt mognadsfönster, åldern har mjukat upp vinet utan göra det fruktfattigt. Ytterst god Hermitage, det här borde jag ha köpt mer av.

Côte-Rôtie 2004 (Rostaing)

Till skillnad från Hermitagen så ligger det här till viss del i en stum typisk syrahtunnel vilket gör att det inte har så mycket fruktaromer eller djup. Det är ändå snyggt och fräscht i klassisk syradominerad stil med örtig fint aromatisk frukt. Men som sagt lite stumt, man borde vänta minst fem år på detta.

Chateau l'Arrosée 2001

l'Arrosée 2005 var ett väldigt bra vin senast, ett hus jag inte har mycket erfarenhet av, så när jag råkade hitta en 2001'a så köpte jag en för se hur den var. 

Druvblandningen är normal med 60 merlot och lika delar cab franc och cab sauvignon. 2002 fick egendomen nya ägare vilket ska ha medfört positiva förändringar (verkar stämma...). I år såldes det vidare till familjen Dillon.

Doften är aningens murken på ett väl utvecklat sätt och inte alls lika aromatisk och tät som 2005'an. Bra men inte så väldans imponerande doft, trä, mulljord, plommon och örter.

Smaken följer doften och är mjuk och ok bra men saknar riktigt djup, en lätt och sirlig upplevelse. Som denna var så ser jag ingen anledning att snoka rätt på fler äldre flaskor. 2005'an ligger på en helt annan nivå.

Volnay 1:er Cru 2009 (Coche-Dury)

Det är inte ofta man får möjlighet att prova ett vin av Coch-Dury. Det mest ansträngande förutom priset är att överhuvudtaget få fatt i en flaska. Det här var ett uppenbart barnarov som en vän snällt nog bjöd en slurk av.

Givetvis är det purungt och oförlöst men kvaliteten skiner klart igenom. Sammetslent och finstämt med drag av stjälkar, finstämd röd frukt, gräs och kryddor. Inga direkta fattoner. Väldigt bra helt utan glapp eller störande drag men som sagt 10-15 år för ungt, stor potential.

Det är ändå de vita som är hans starkaste kort, en obloggad Meursault Village 1997'a var alldeles enastående bra för några månader sedan.

Chateau Haut-Corbin 1975

Ett för mig mer eller mindre okänt slott som aldrig har gjort sig nåt större rykte. Första intrycket är att det är rätt trött och mer eller mindre uttorkat av ålder. Inga direkta oxidativa toner finns dock. Ursprung är helt omöjligt att gissa, det finns mest röda bär och mynta. Som en trött väl mogen Brunello eller liknande.

Efter ett par timmar lyfter nåt helt enormt och utvecklar sirlig röd frukt och drag av tryffel, mulljord, blommor och gammalt trä. En rätt burgundiskt finlemmad stil av Bordeuax. Strålande gott under en kort tidsperiod, fascinerande vin.

Leoville-Las-Cases 1994 och Chateau du Tertre 2003

Leoville-Las-Cases 1994

De här flaskorna har gått upp och ned. Som sämst är de stumma och intetsägande men som bäst är de fantastiskt goda. Den här flaskan låg någonstans mellan de två ytterligheterna. Finstämd klassisk frukt, inga som helst svulstiga drag, blyertspenna, stål och tegel, väldigt gott vin men inte stort. Tror inte de kommer bli så värst mycket bättre med ytterligare lagring.

Chateau du Tertre 2003

Vid sidan av LLC ovan så känns det här väldigt modernt, och ungt. Tät och svulstig massiv frukt med drag av kaffe, blommor och fat. Inget dåligt vin men rätt forcerat och årgången gör sig påmind med ett lite bränt drag. Lite för modernt för min smak idag, ett svalt år borde det dock kunna fungera bättre.

Blandade viner

En vinkväll på sensommaren med, nästan, alla på plats. Mina viner underlevererade och vinmannens viner lyfte och lärde mig nåt nytt som vanligt.

Cuvée Frederic Emilie 2001

Rätt stum och mest jordigt intryck, att det är en riesling är tydligt men den saknar en hel del frukt för att vara riktigt intressant. Det är ett lotteri att öppna Trimbachs viner, förra flaskan var betydligt bättre. Tveksamt vin även om det inte är nån uppenbar defekt. Mitt första vin som inledde kvällen.

Puligny-Montrachet 1:er Cru ”Clavoillon” 2005 (Domaine Leflaive)

Det här borde vara bra, jäkligt bra. Men, givetvis, så är den inte så väldans kul. Inte sett till de förväntningarna jag hade, mitt andra vin för kvällen.

Väldigt tungt och kraftigt intryck med tydliga fattoner, gissningarna går åt nån marsanne/roussanne-blandning vilket säger en del. Klar kvalitet men var finns stringensen och syraklippet? Tyvärr känns denna flaska redan rätt trött vilket inte är ok för denna nivå, undersvavlad?

Chateau Pape-Clement Rouge 1967

Den här gillade jag skarpt. Finlemmad och rätt lätt med väldigt aromatisk doft. Lera, skeppsvrak, blommor, blyerts, klart cabdominerad, väldigt gammal men ändå frisk och vital. Smaken är dock inte lika bra som doften då smaken är lite väl lätt och något ihålig. Dock mycket bra och väldigt kul för mig som gillar Pape-Clement, imponerande för en riktigt sopig årgång men på väg att tippa över.

Chateau Phelan-Segur 1959

Öppnar kompakt men lite stum. Först tycker jag vinet ovan är bättre, kraft är inte samma sak som kvalitet. Men efter nån kvart går det här klart om. Strålande bra vin som är moget men helt intakt, tät frukt, stenigt och väl sammansatt. Mycket bra och otroligt fräscht för sin nivå och ålder. Phelan har nog aldrig gjort bättre vin än så här, nya årgångar kommer inte i närheten.

Mercurey 1962

Än en gång blir jag överraskad av en alldeles underbar, på pappret, enkel Bourgogne med mycket ansenlig ålder. Doften är förförisk med mängder av blommor, krossade röda bär, mulljord, tryffel och fin piptobak. Rätt lätt smak som ger en fingervisning om att det inte är nån högre klassad vingård men det är helt otroligt gott och bra.

Morey-Saint-Denis 1:er Cru 1990 (Domaine de Lambrays)

Det här vinet har jag fått vara med om att följa med jämna mellanrum och den blir bara bättre och bättre. Den här är anmärkningsvärt bra med tät parfymerad frukt och stort djup, fin mognad men med långt liv kvar. Försvinnande gott och klart en av kvällens bästa viner.

Odeysses 2003

Odysseus är en cabernet från Coonawarra av producenten Katnook.

Det här vinet skiljer ut sig direkt med sin mer än lovligt moderna stil, extremt kompakt och massivt intryck. Fat, rostade toner och torkade russin i lite amaronelik stil

Smaken är mest kompakt och småsöt med obalanserade drag som inte gör det särskilt angenämt. Ingen gillar detta.

Ermitage ”Les Dionnières” 2005 (Ferraton)

Det här har typiska syrahdrag med dovt köttiga drag, brända stenar, kaffe och tät frukt. En hel del ek i rätt modern stil som nästan får en att tänka på någon nya världenvariant med det finns ändå ett stenigt drag som indikerar norra Rhone.

Smaken är rätt kompakt och ännu ung. Dock är den inte alls så nedstängd som många 2005'or just nu (Jamet!). Klart åt det moderna hållet men riktigt bra, kommer växa betydligt med mer ålder tror jag.

Jordan Cabernet Sauvignon 2000

Rätt återhållen doft i tydlig cabbig stil med gräs och blyertspenna. Semi-modern stil utan alltför hög alkohol som ligger någonstans mellan bordeaux och nya världen.

Relativt slank och balanserad smak, aningens slätstruken men okomplicerat gott.

Antingen ganska modern Bordeaux eller traditionell Kalifornier, jag gissar på det förra vilket var fel. Alkoholen ligger på väldigt modesta 13,5 för Sonoma County.

Torre Testa 2007

Det här var jag inte så säker på att det skulle vara så kul i jämförelse med de andra vinerna men tänkte det skulle vara kul för de andra att prova något rätt udda.

Torre Testa är, så vitt jag vet, världens enda endruvsvin av den uråldriga druvan Susumaniello vilken förekommer sporadiskt nere på Italiens klack i Apulien.

Dels ger druvan väldigt kompakta viner genom naturligt låg avkastning och producenten försöker, tyvärr, göra nån slags Amaronevariant i Apuliansk tappning. Reslutatet blir ett småsött vin med massiv koncentration, smak av torkad frukt och tobak. Som en blandning mellan en Sagrantino di Montefalco och Amarone, inget dåligt vin men inte min stil.

Mandrone di Lohsa 2002

Mandrone di Lohsa blir imponerande bra med ålder och även anmärkningsvärt Bordeauxlikt. 80% Cabernet Sauvignon, övriga druvor är petit verdot, alicante bouschet och carignan.

Tydliga steniga cabbdrag med blommor, blyertspenna, viol och lakrits. Ingen övergjord modern känsla utan strukturerat och bra med frisk syra och lagom tanninbett. Mycket bra vin som kan klara ytterligare lagring och väldigt bra leverans för priset.

Bourgogne Blanc 2007 (Dujac)

Dujac är mest känd för sina röda viner men gör även en del vitt. Det här är nog deras enklaste vita vin men från en bra årgång.

Tät frukt med fet känsla och tydliga men snygga fattoner, möjligtvis saknas lite mineralkänsla, framförallt med tanke på året. Rätt egensinnigt med lite brända toner, blint hade jag aldrig gissat 2007, snarare 2005.

Dujac gör som vanligt bra vin även om den inte ligger på samma nivå som tex Roulots variant.