Lohsa 2002 vs Princeps 2005

Både Lohsa och Princeps är två bordeauxinfluerade italienska viner med Cabernet Sauvignon som dominerande druva.

Lohsa är en andraselektering av Polizianos Maremmavin ”Mandrone di Lohsa” och Princeps görs av den Umbriska producenten Castello delle Regine och släpptes rätt nyligen på bolaget. Priset vid inköp var mer eller mindre lika, men Lohsa har jag haft i flera år.

Lohsa har den klart mest bordeauxlika doften med violtoner, cederträ, finstämd mörk frukt. Här är det 80% CS och inga italienska druvor. Det italienska visar sig bara i form av en lätt bitter kärnighet, den här sista flaskan dras dock med en lätt murken/muggig ton jag inte riktigt uppskattar. Flaskvariation förmodligen, den borde inte ha kunnat börja tappa redan nu.

Princeps är betydligt mer genuint italiensk i stilen med surkörsbär, örter, citrusskal och bittermandel. Här är det 60% CS, 20% sangiovese och 20% merlot. Lite dovare cabtoner finns med gräs och ett uns paprika. Lite mer grovhugget och rustikt än Lohsa. Bra vin för slanten men Lohsa vinner rätt enkelt trots den något svaga flaskan.

Grüner Veltliner Smaragd Urgestein Terrassen 2008 (F. X. Pichler)

Som en jämförelse mot Pragers Grüner nyligen så öppnade jag denna, Pichler håller jag högt när det gäller Grüner. Den här buteljeringen är en andraselektering från olika terrasserade vingårdar.

Tät karaktärsfull doft av örter, vitpeppar, mineral, gråpäron. Det här känns mindre fläskigt och mer stenigt än Pragers variant. Väldigt bra.

Viss viskös oljighet men med lägre alkohol än Pragers vilket jag uppskattar och därmed mindre fet känsla. En finstämd mineralton bidrar till en fräschare och bättre upplevelse. Lång fin smak av grön och mer mogen gul frukt, örter, fänkål, citrus. Jag gillar nog det här bättre än Pragers och då kostar den här mindre. Pragers är i jämförelse mer massiv men saknade lite finess.

Viña Pedrosa 2009

Vina Pedrosas lite enklare vin utan lagringsbeteckning som crianza, reserva etc. Bland spanska producenter tillhör Pedrosa de mest klassiska och pålitliga, eller, producenten heter egentligen Bodegas Perez Pascuas men det känns enklare att säga Vina Pedrosa då alla viner utom ett heter det.

En ren tempranillo från lite yngre stockar än de bättre vinerna, 12 månader på fat.

För att vara ett enklare vin är det imponerande bra med dov väldigt strukturerad doft med cederträ och en järnig mineralkänsla som påminner en del om en ung, outvecklad Pauillac. Dov komplex frukt som har framtiden för sig, plommon, lite fat, kaffe. Inte någon modern känsla av överambitiöst rostade nya fat, klassiskt och stramt.

Tät komplex smak, ungt och lite oförlöst men redan nu väldigt bra. Mörk frukt, cederträ, blyertspenna, mörk choklad, lite gräs. En Ribera för de som gillar klassisk Bordeaux. Väldigt välgjort vin.

Åldersstudie av gammal Bourgogne

Förra veckan blev jag inbjuden till en liten historisk vinstudie av framförallt röd Bourgogne. Otroligt fascinerande och lärorikt för mig som inte har druckit så här pass gamla bordsviner tidigare.

De här vinvännerna har sedan många år köpt upp rejält gamla viner som ligger och samlar damm i deras källare. Kollar man tex ”vinmannens” noteringar så inser man att så här gamla viner inte är nåt nytt under solen i hans vinvardag. 49'an är det numera äldsta vanliga bordsvin jag druckit.

Chateau Cheval Blanc 1962

Det första intrycket är mer mot madeira än mot Saint Emilion vilket säger en del om det här vinets mognad. Extremt ålderstigen med lätt aggressiva oxiderade toner av rancio, brända nötter, citrusskal. Bakom detta skönjs ett rätt vackert vin med en del gräs och järn, men det är mer intressant än genuint gott.

Markerad syra och lite brända oxiderade drag, nötter, rost, jord, fascinerande och eget men väl åldersstiget. Känslan av gammal mulljord var ett drag som återkom flera gånger.

Nuits-Saint-George 1949 (Pierre Ponnelle)

Även det här är väldigt gammalt men av annan karaktär. Inga madeiratoner utan mer silkig lite utmattad frukt med drag av skeppsvrak, jord, svamp.

Mjuk sirlig smak med liknande drag som doften, jord, gammalt trä, jod. Fascinerande och väldigt lärorikt.

Saint-Romain Rouge 1955 (Roland Thevenin et Fils)

Om den förra hade tappat sin Pinotfrukt så är den här rejält mogen men har ett underbart djup av frukt kvar. Enastående finstämd och komplex med lätt drag av krut, viol, blommor, söta röda bär, jord, tryffel. Fantastisk doft.

Mjuk silkig smak med mycket mognad, trä, tryffel, svamp och vildhallon. Kanske inte täthet som en Grand Cru, nivån av appellation avslöjar sig lite grann men det här var en enastående vinupplevelse. Svårbeskrivet, efter ett par timmar börjar den tappa en del. Hur en ”enkel” Saint-Romain från 1955 kan vara så här bra är över mitt förstånd.

Nuits-Saint-George 1966 (Maison Leroy)

Ett annat anslag i mer klassisk mineralig stram stil, gräs, återhållen röd frukt, orientaliska kryddor, citrus. Väldigt bra och otroligt nog känns det som den kan utvecklas ytterligare.

Smaken sitter ihop otroligt bra utan glapp någonstans i syrabetonad klassisk stil. Rent kvalitetsmässigt så är det här ett snäpp bättre än Saint-Romainvinet men är lite mer krävande, på ett positivt sätt, och lite mindre hedonistiskt. Kanonbra vin och bästa Maisonbuteljering jag druckit.

Vosne-Romanée 2009 (Meo-Camuzet)

I början känns det här något reduktivt och slutet men med bra potential. Mycket koncentrerat med finstämd frukt, lera, citrus, fat, örter.

Stram smak i ung tät stil. Mycket bra potential och med luft växer det en hel del. Koncentrationen och helhetskänslan tyder på att det här, framförallt sett till det modesta priset, kan komma att leverera enormt bra.

Volnay 1:er Cru ”Les Taillepieds” 1997 (Domaine Montille)

Montilles viner är kända/ökända för att kräva mycket lagring vilket även det här vinet indikerar.

Det finns inget som helst insmickrande med här vinet. Det handlar mest om stram örtig röd frukt, citrus, fat, lera, jord, svart te, blommor. Känns mer som en supertraditionell outvecklad nebbiolo.

Rejält hög syra i kombination med lite vek stram örtig röd frukt gör att det inte upplevs som helt balanserat i nuläget. Intressant och komplext, gott till maten men det skulle behöva 20-30 år till på rygg. Längden går inte att klaga på, det smakar dock mer Montille än Volnay.

Morey-Saint-Denis 1:er Cru 1990 (Domaine Lambrays)

Rejält tät i muskulös stil, en hel del fat, dovt nötig, jord, kaffe, mycket bra. Klart bättre än de förra flaskorna vi druckit.

Tät frukt och mycket snyggt med drag av sandelträ, kaffe, svart te, finstämd röd frukt. Betydligt fruktigare och komplexare än tidigare flaskor som har upplevts lite träigare och stummare.

Cabernet Sauvignon 1994 (Leeuwin Estate)

Och sen till sist något helt annat. Mycket tät cabernetdoft med grafit, piptobak, cederträ, gräs, paprika, basilika, ett litet störande grönt vegetativt drag. Rätt massivt och fruktdrivet men utan att vara alltför svulstigt. Jag gissade på USA.

Lång och god, helt klart hög kvalitet men det gröna draget stör helhetsupplevelsen, mörk tät frukt, kaffe, mogen paprika, fat, viol. Mycket bra men kanske något finesslös.

Grüner Veltliner Wachstum Bodenstein 2009 (Prager)

Prager är en av de främsta i Wachau. Det här läget är ett område inom Achleiten som ligger extra högt upp och avigt till. Tyckte den var värd att prova när de prissänktes nyligen. Har jag förstått det rätt anses denna vara hans främsta GV.

Rejält tät kryddig doft med aromatiska drag av gelekulor, örter, anis, gul mogen frukt. Ett visst drag av mineralitet men inte så pass mycket som jag väntat mig. En typiskt fet GV som går på kraft, känns som sent skördad med hög mognad.

Smaken är rejält kraftig för en Grüner med ett anings alkoholstick. Oljigt och rätt maffigt, komplext och bra men jag saknar lite fräschör och mineralkänsla. Jag har haft nån bild av Prager som seriöst bra så jag är lite besviken på den höga alkoholen och låga syran vilket är ett återkommande problem med Österrike för mig. Börja skörda tidigare, ska det vara så svårt. Pichler är fortfarande bäst enligt mig.

Tveksamt pris även efter prissänkning, men visst är det en av de bästa Grüner jag druckit.

Keyneton Estate Euphonium 2004

Henschke är en favorit bland Australiensiska producenter. Sett från deras synvinkel är det här ett av deras enklare viner. En blandning av shiraz, cabernet och merlot.

I början känns det väl köttigt och örtigt i dominerande shirazstil, minns den som mer cabbig senast. Med luft lyfter den och upplevs mer strukturerad med tät men inte jolmig frukt, väldigt komplext och bra. En hel del fat så klart, kaffe, röd och mörk frukt, gräs. Bra men inte så bra som jag minns den.

Nuits-Saint-George 1:er Cru ”Les Roncières” 2007 (Chevillon)

Chevillons 2007'or var väldigt lyckade. Överhuvudtaget börjar 2007 framstå som ett bättre år i Bourgogne än första intrycken, i en något snabbmognande stil.

Det här vinet har börjat få en första tendens till mognad med en känsla av mulljord och tryffel. Röd sirlig frukt i typisk dov lite nötig NSG-stil. Trä, citrusskal, balanserade fat, mycket bra men kommer nog vinna på ytterligare lagring.

Medelfyllig smak med numera lite nedtonade syror, men fortfarande rätt ungt intryck. Aromatiken har dock kommit fram rejält jämfört med tidigare och är riktigt bra. Väldigt bra men jag ska vänta ytterligare flera år på resterande flaskor.

Havens Bourriquot 2004

Havens konkade för några år sedan i finanskrisens efterdyningar. Det här är deras toppvin inspirerat av Cheval Blanc, alltså huvudsakligen Cabernet Franc med en del Merlot. En liten favorit i sin prisklass. Jag hade lite svårt för deras Syrah och Merlot som jag tyckte var lite flabbiga men den här gillar jag skarpt.

Rejält fruktigt och komplext vin med bra djup. Gräs, choklad, dov fin frukt, mogen paprika och basilika. Väldigt bra med tydlig mognad, inte alls alltför svulstigt och de gröna CF-tonerna är rejält neddämpade.

Mjuk fyllig smak som följer doften. Mjuka sammetslena tanniner och rätt låg syra. Ett okomplicerat gott vin som är lagom moget med mycket och inställsam frukt utan att slå över.

Saint-Aubin 1:er Cru ”Les Frionnes” 2007 (Lamy)

Lamy är en favorit här hemma, just 2007'orna är extra bra. Det är synd att det är så svårt att få tag i hans bättre viner här i Sverige.

Trots att det här är hans ”enklaste” 1:er Cru så är det här väldans bra med rejält av dova, fina mineraltoner som drar mot ostronskal och hav. Medeltät frukt, gråpäron och lite mer mogen gul frukt, citrus och ett uns gräs, lätta fattoner. Inte stort men riktigt bra.

Frisk kritig smak med djup, läskande och gott, balanserad frukt i ännu något ung Pulignylik stil. En Bourgogne för mineralfantaster som jag även om det är ett klart snäpp under hans bättre viner. Bra potential.

Kung Fu Girl Riesling 2011

Det här vinet har lyckats kvalat in på SB's sortiment, folk gillar uppenbarligen det här.

En rätt enkel ung rieslingdoft som mest domineras av päronsplit och sockervadd. Aningens kryddighet och mjuka citrustoner, lite jästtoner. Inte så värst upplyftande.

Enkel rättfram smak utan sting, en hel del restsötma, halvtorrt. Päronsplittig smak. Nä, det här duger inte för mig, det finns klart bättre viner för mindre pengar. Jag hade betydligt högre förväntningar än så här, det här är anmärkningsvärt enkelt för sitt pris. Det här är ett plonkvin som borde kosta ca 75 kr.