Hibiscus och Pollen Street Social

Hibiscus

Här vart det också endast den enklare lunchmenyn vilket var lite trist då jag gärna hade testat mera, det gick tyvärr inte.

Stilrent och avslappnad stämning, nästan lite lojt.

Som av en händelse åt jag en pumpavelouté som förrätt här också och vilken skillnad mot gårdagen. Väldigt bra, underbart len och smakrik med strålande lätta, fräsch smakbrytningar runt om som granatäppelkärnor etc. Klasskillnad mot Robuchon.

Varmrätten var även den väldigt bra men drogs ned av den enkla fisken pollock som huvudråvara vilken aldrig blir riktigt bra. Trots att de hade rimmat den länge och väl och att den var av högre klass än normalt. Bra rätt i övrigt, runt om hade de friterat skinn av fisken som oätliga, men de var bara att peta bort.

Desserten var en fantastisk avslutning som var den bästa desserten på hela matresan. En djup skål med en kräm på färskost, färska bitar av fikon och toppad med en fenomenal glass av Earl Grey-te. Otroligt gott och finstämt, jag var verkligen imponerad av desserten, den var på trestjärnig nivå. Rent, enkelt men gott. Så här borde de varit på Ducasse.

Pollen Street Social

Sista middagen var på detta relativt nyöppnade ställe. Det drivs av en kock, Jason Atherton, som jobbat länge under Ramsay, på Maze och andra ställen. Hyllningarna har varit unisona och de fick en stjärna turligt nog lite efter att jag bokade mitt bord.

Här vart det den vanliga avsmaken med flera smårätter som inte var så värst små. Satt/stod i baren som drar mycket folk. Smetfullt på en måndag borde vara bra betyg.

En ”risotto” på fint tärnad bläckfisk och blomkål var väldigt, väldigt bra. Strålande kvalitet på bläckisen som verkar vara lite av en inneråvara i London.

Deras variant av ”Full English Breakfast” var kul men fungerade inte lika bra då en tomatsås tog över hela smakpaletten. Basen var det eviga bakade ägget med bacon, svampcréme och nämnda tomatsås.

Fiskvarmrätten var på torsk och var enormt bra, fisken i sig var den mest perfekta fisken ur tillagningssynpunkt under hela resan, serverades med krämig sås, olika bönor och finfin potatispurée.

Huvudrätten på kött var bisarrt stor, jag kunde inte äta upp den. Inga konstigheter men köttkvaliteten var inte i nivå med Hedone, givetvis.

Väldigt stabil matlagning, lite förväntade smaker bortsett från bläckisen men det var en kul upplevelse och kändes väldigt prisvärt. De försöker inte göra något udda eller knäppt utan det är rätt mycket i Ramsays klassiska stil med en liten tvist.

Pollen Street Social var väldigt bra, klart bättre än Robuchon tex men inte med samma finess som Hibiscus trots att det ”bara” var en lunch där. Stark rekommendation dock.

Ska jag sammanställa London är det att Ducasse är bättre än Ramsay av de två trestjärniga och min favorit bland de tvåstjärniga är fortfarande Michael Wearing som jag måste tillbaka till (kan det verkligen ha varit så jäkla bra...). Och jag måste även kolla Hibiscus närmre som var min favorit av tvåorna denna gång. Robuchon borde inte ha två stjärnor.