Efter FV's rapport om att den här upplevdes som överdrivet fatig med dominerande smörkolatoner öppnar jag en sista flaska.
Det finns verkligen en hel del smörkolatoner. Men det initiala intrycket lättar en del och det finns fin lite kalkig frukt och bra syra som gör det hela tiden fräscht och matvänligt. Syrlig röd frukt, mjölkchoklad, kryddiga korinttoner, spearmint och med luft kommer det fram väldigt fina toner av svamp, mulljord, läder och tryffel. Moget och imponerande bra för en Monthelie med komplexitet klart över sin appellation.
Enligt mig är det mer måttet av utveckling som ger det här en mjuk chokladig känsla, jag upplever inte alls någon alltför fatig hantering. För Bourgogne på den här nivån är det inte överdrivet. Det är ett väldigt rakt vin om det går att säga så, ärligt och rakt, inte stort på något sätt men rättframt i klassisk Pinotstil.
Det finns verkligen en hel del smörkolatoner. Men det initiala intrycket lättar en del och det finns fin lite kalkig frukt och bra syra som gör det hela tiden fräscht och matvänligt. Syrlig röd frukt, mjölkchoklad, kryddiga korinttoner, spearmint och med luft kommer det fram väldigt fina toner av svamp, mulljord, läder och tryffel. Moget och imponerande bra för en Monthelie med komplexitet klart över sin appellation.
Enligt mig är det mer måttet av utveckling som ger det här en mjuk chokladig känsla, jag upplever inte alls någon alltför fatig hantering. För Bourgogne på den här nivån är det inte överdrivet. Det är ett väldigt rakt vin om det går att säga så, ärligt och rakt, inte stort på något sätt men rättframt i klassisk Pinotstil.
1 kommentar:
Sant, komplexitet finns det gott om. Vi upplevde att fräschören tog stryk av kombinationen smältande mjölkchoklad, rätt så framträdande bitterhet och en klart märkbar alkoholvärme (chaptaliserat?).
Ändå hade vi ju testat och gett dubbla tummar upp vid två provningar. Vi hade en positiv förväntan, vi ville verkligen gilla vinet fullt ut. Men prova och dricka, det är verkligen två olika saker.
Well, någotsånär hyggligt var det ju ändå, trots alla invändningar, men Jadots 1997 Morey-Saint-Denis träffade mycket mer rätt för oss.
Skicka en kommentar