Moo, Alkimia, Comerc 24, Abac, El Celler de Can Roca

På senhösten tog jag och en annan matintresserad vän oss till Barcelona för ännu en resa med sikte på att beta oss igenom ett antal spanska topprestauranger.

Första måltiden i Barcelona var lunch på Moo, en enstjärnig restaurang på designerhotellet Omm. Det här var ett av resans stora utropstecken på så sätt att man får leta länge efter tristare mat på en restaurang med michelinstjärna.
De hade den osmakliga kombinationen av att vara pretentiösa utan att ha en aning om hur man lagar god mat. Förövrigt stel trist lokal men bra vinlista.

Alkimia besöktes på kvällstid och gav ett mycket bra helhetsintryck. De hanterade alla råvaror perfekt och lyckades lika bra med kreativa rätter som med stilrena rätter som en limeblad/lagerbladsrökt havskräfta som låg helt ensam på en stenplatta.

Många ställen har mondaditos som ammisar, av dessa var Alkimias resans höjdpunkt. En krispig bit bröd med tryffelsmör som toppades med grillad paprika, en bakad bit lök samt högst upp en stor ansjovis av bästa kvalitet, rustikt, enkelt och enormt gott. Alkimia gav ett mycket bra helhetsintryck, kanske trevligaste miljön av alla ställen och bra service (vilket är alltför sällsynt även på den här nivån i Spanien).
Vinlistan var lite kort och inte så spännande. Vi drack en Albarino de Fefinañes III Ano 2005 vilket är Fefinanes toppalbarino, mycket tät och komplex med bra utveckling. En Priorat av Vall Lach var så pass trist att jag undrar om det var något fel på den (inte korkdefekt dock), spritig och menlös. Som helhet en stark rekommendation för Alkimia.

En annan lunch intogs på Comerc 24, en restaurang som har blivit lite utmobbad på nätet med namngliringar som Cirkus 24 etc. Jag var där för drygt två år sedan innan de fick sin första stjärna och var helt lyrisk, förstår inte alls kritiken. Min matkompis var lite skeptisk innan men tyckte det vore kul att uppleva deras experimentella mat.

 Upplevelsen var lika bra som förra gången. Mycket egen, spännande matlagning men där tex Mugaritz mat flera gånger blir mer konstig än god så är maten på Comerc 24 även alltid väldigt god. Sen gäller det att man inte har problem med mer eller mindre råa skaldjur och fiskar. Mycket är lagat så proteinerna precis börjat sätta sig men det kör ju de flesta svenska toppkrogar också med.
Desserten är en radda smårätter som är otroligt bra och kul. Ett besök man inte glömmer och matlagning på en stark enstjärnig nivå.
Maten är inte plottrig eller krystad utan bara … annorlunda. Ofta är maten avskalad och ren men bryter mot traditionellt mattänkande. Alltså inte experimentell på samma sätt som tex Frantzen/Lindeberg eller Esperanto. Det enda jag har problem med är en del slimeiga konsistenser, inälvsmage av torsk funkar helt enkelt inte för mig.

Middag samma kväll intogs på Abac, två stjärnor. Väldigt designad men lite stel lokal.
Mycket vällagat med en del riktigt bra rätter utan någon direkt svag rätt, helhetsmässigt rätt klassisk matlagning.

 Efteråt har vi kommit fram till att det är en måltiderna vi minns minst, hur nu det kommer sig. Stabilt och bra men lite opersonligt med en lite vobblig andra stjärna enligt mig. Vi föredrog Alkimia.

Resans kulinariska höjdpunkt var El Celler de Can Roca i Girona , ”bara” två stjärnor men placerar sig alltid framför många trestjärniga i nationella och internationella bedömningar.
Det här köket kan hantera avancerad matlagning men de öppnar med ett bonzaiträd som det hänger karamelliserade oliver i, gröna och svarta, så enkelt och så gott. Ett ide som Mathias Dahlgren snodde rakt av till Bon Lloc när det begav sig.

 Sen blir det ännu bättre. Lite småplock som sesamkrisp, friterad ansjovisryggrad och tryfflar av anklever och choklad kommer fram. Jag hade problem med den väl fiskiga smaken på ansjovisryggraderna, anklevertryfflarna var underbara.
Första rätten består av en sammetslen fänkålskräm, ovanpå en gel av någonting grönt, det toppas med musslor och lite garnityr. Fräscht, subtilt och enormt bra.

Sen kommer ett lite liknande upplägg med en kräm av kronärtskocka täckt av en len ”ankleverkräm”. I det ligger absurt mjälla bitar av ål och diverse garnityr. En av de bästa rätter jag ätit, kompositionen och balansen är klart mer än två stjärnor (idén att blanda anklever med ål är iof snodd av Martin Berasategui som jag fick för ett antal år sedan men den här är bättre).

 Nästa rätt är havskräfta, nedanför ligger ett ”kross” med mycket smak av havskräfta samt en smörad sky gjord av havskräftskal. Mycket teknikskicklig experimentell rätt och ytterst bra.
Sista fiskrätten är sjötunga. Enkelt bakad med fem strängar av olivolja kraftigt smaksatt med olika smaker. Det är gott men inte på samma nivå som tidigare rätter.

Sen kommer en rätt på lamm. En parafras på den spanska klassikern bröd och tomat. Indränkta brödbitar med lamm runt om, mycket gott på ett rakt och okomplicerat sätt.
Sist innan desserterna är en gåsrätt. Det är rätt och slätt en stubbe av malt gåskött blandat med någon form av inälvor som ger den en tydlig av inälvssmak. Två skyer runt, småtrist och inte särskilt gott. Det enda riktiga dippet under middagen.

Första desserten är varianter av grönt, annorlunda och mycket bra komposition av gurksorbet, melon, grönt äpple och mynta.
Sist är en blandning av chili och choklad på ena sidan och en enormt koncentrerad kula av vaniljglass på andra. Helt ok men inte mer, alldeles för liten. Efter det tog vi in deras kända dessert ”A trip to Havanna”, en dekonstruerad Mojito i ett glas på ena sidan och en ”cigarr” som ligger i en askkopp av sten med aska nedanför. Otroligt snyggt och kul men innehållet i cigarren var någon form av frusen mjölkbaserad mousse smaksatt med cigarrrök vilket gav den en känsla av fimp. Ofräscht och inte alls gott.
Trist slut men de första två tredjedelarna var helt klart på trestjärning nivå, bland det bästa jag har ätit. Gåsrätten och den mjäkiga slutdesserten var det enda som inte håller en solklar nivå på tre stjärnor.

Vinerna sen! Deras vinlista är nog den bästa jag har sett, sortimentsmässigt och inte minst prismässigt. Crozes-Hermitage 1996 av Graillot för 24€, galet bra pris (trist att köpa då jag har ett antal i källaren). Vi drack en Auxey-Duresses 2000 av Domaine d'Auvenay för det ypperliga priset 120€, lär kosta mer än så i butik. Enligt mig kanske världens bästa vinproducent.

Sen Pavillon Rouge du Chateau Margaux 1996 för 80€, även det ett mycket bra pris. Den vita bourgognen av d'Auvenay var strålande bra, bland de bästa vita Bourgogner jag druckit. Pavillonen hade lite väl vek frukt och var under förväntan. Borde istället gått på Anima Negra 2005 för 48€.

Can Roca leverar helhetsmässigt på en klar trestjärning nivå, krossar till exempel Can Fabes, det ska bli intressant att se nästa års guide.

P.S. Kort efter vi kommit hem fick Con Roca sin tredje stjärna, helt rätt. Min upplevelse gick in på min topp fem lista, ser de till att fixa de svaga punkterna (kill your darlings... som man brukar säga) är det en av Spaniens bästa restauranger.

Alto Moncayo 2007

Alto Moncayo kommer från Campo de Borja, Aragonien. Druvorna är 100% Garnacha från mycket gamla stockar vilka sedan vinifierats i en mycket internationell stil av den Australiensiska vinmakaren Chris Ringland.

Alto Moncayo är allt annat än subtilt. Vinet klockar in på 16% i EtOH-halt. Här fläskas det på med dyra fat, supertät frukt, rostat kaffe, söta krossade smultron och vildhallon, vanilj, viol och tydliga salmiaktoner.

Smaken är mycket tät med mängder av söta röda bär, fat, kaffe och choklad. Jag är särskilt förtjust i den fina parfymerade/blommiga känslan. Långt och insmickrande med imponerande komplexitet.

Jag har mina ”hemmaviner” i ett svalt utrymme så efter en stund då vinets temperatur stiger får flaskan pendla mellan bordet och kylskåpet för att hålla nere temperaturen vilket är att rekommendera (något som iofs de flesta viner tjänar på).
På något sätt fungerar det här vinet för mig, trots känslan av extra allt, syran är bra och frukten känns inte jolmig eller kokt. Det håller balansen bättre än många CdP med samma alkohol, för att inte tala om de parodiska vinerna av La Pèira.

Hur vinet utvecklas med lagring är en annan fråga, det har diskuterats en del på andra bloggar. Det kanske fungerar men jag föredrar nog att dricka det ungt. Det är så pass extremt att jag inte kommer köpa fler flaskor för lagring men kanske någon för snar konsumtion.
Andravinet Veraton tycker jag inte alls har samma definition, där sitter eken utanpå och vinet känns obalanserat.

Gran Veigadares 2002

Fjärde gången jag dricker det här vinet, men första gången en 2002'a. Spaniens troligen bästa vita vin, alla kategorier. En ren Albarino lagrad på stora ekfat, 2550 och 500 liter, stockarna är över hundra år gamla. Allt med sikte på att skapa en unik Albarino, och de lyckas.

Det här vinet är mycket speciellt. Stilmässigt liknar det en perfekt blandning mellan en Riesling och en stor klassisk Bourgogne. Fet kryddig karaktär och mineral blandas med en stor aromatisk doft av exotisk frukt, grönt te, ingefära, fina fattoner, citrusskal, krusbär, mineral, rabarber och salmiak. Det finns en hel del smöriga nyanser som kommer mer av ålder och battonage än ekfat.

Supertät smak med en del utveckling, komplext och långt med balanserad fatton. Åldern har givit den en mjuk mogen känsla. Albarino mognar ganska fort och åtta år som den här är är alldeles lagom för den här höga kvaliteten, möjligtvis kan den lagras några år längre. ”Vanliga” Albarinos tål inte så här lång lagring.
Mycket eget och enormt bra vin som slår allt annat jag provat från Spanien när det kommer till vita viner och jag har provat det mesta av det bästa. Fantastiskt vin som tyvärr får stackars Fefinanes III Ano bredvid att blekna lite.
Det finns dock tre mindre bra saker med det här vinet: Flaskform, etikett och pris.

Albarino de Fefinanes III Ano 2005

Fefinanes är en Albarinoproducent i Salnes, en underregion inom Rias Baixas. Det här är deras främsta vin vilket till skillnad från många andra producenters toppviner inte lagras på ekfat. Vinet lagras länge på sin jästfällning och släpps först när den har uppnått tillräcklig mognad, allt för att dra ut maximalt med smak. Produktionen är väldigt liten vilken kan ses på etiketten, 6750 flaskor.

Doften är fet, tät och aromatisk med anis, krusbär, honung, gul mogen frukt, mineral och grönt te. Mycket komplext och intressant på ett sätt som Albarino inte brukar uppnå.

Tät krämig smak med tydliga battonagetoner av grädde, bröd och gul mogen frukt. Mycket honung och en del anis. Lång och mineralig smak med för Albarino sällsynt djup. Bland de bättre jag druckit.

Riesling Zöbinger Heiligstein Alte Reben 2001 (Bründlmayer)

Det här är ett av Bründlmayers bättre Rieslingviner. Doften är stor med fina feta mognadstoner och sötfruktiga aromer av exotisk frukt, kvitten, apelsinskal, mycket honung, gula plommon och lite skiffer.

Torr tät smak med avrundad syra, citrus, rött äpple, grapefrukt. Smaken fyller ut rejält med långt klingande avslut helt utan bitterhet. Mycket komplext i en stil jag är väldigt förtjust i, lite mer syra och mineraltoner hade dock varit att föredra.

Chateau Lamargue Grand Réserve 2004

Lamargue håller till i södra Frankrike, vinet är gjort av huvudsakligen Syrah 90% vilket fylls på med 10% Grenache. Det är lite kul att vinet släpps så pass moget som det här, något som verkligen märks på vinet. Kanske på gränsen till för mycket för min smak, då är jag ändå en person som uppskattar mognad på viner.

Stor öppen doft med direkt lite väl fatig karaktär, det finns en del volatila toner som luftas bort rätt snart. Läder, plommon, kött, kanel, fat, kolaremmar, lakrits. Det skall vara en nästintill ren Syrah men jag har svårt att komma till rätta med det, den känns så pass fatig och exotiskt fruktdriven att jag hade trott den för att vara mer utblandad med något annat än den är..

Smaken är mjuk och mogen, mycket läder, pomerans, lakrits, låg syra. De lite ettriga Syrahtonerna uteblir helt. Ett klart bra vin men lite väl eldigt och svulstigt för att kännas helt ok. Okomplicerat och gott men som sagt lite grovhugget, det skulle lika gärna kunna komma från Australien

Clos du Papillon 2004

Domaine de Baumard är en av de bästa producenterna i Savannieres, helt fokuserad på Chenin Blanc. Vinerna tål lång lagring och bygger mycket på mineralkänsla på det speciella sätt som Chenin Blanc kan få fram. Bra information om Baumard finns här. Vingården för de här druvorna är formade som en fjäril,.därav namnet.

Snacka om att osa sten. Det här vinet domineras helt av rökig flinta, jord, krita och vått ylle. Det kommer till en del gråpäron, grape och grönt äpple. Mycket stramt och lätt anemiskt.

Frisk smak med markerad syra, grönt äpple, citrus och flinta. Inga ekfat. Smakmässigt är det i stilen som en ung elak variant av en ofatad Chablis 1:er Cru men med en annan smakpalett. Trots sina sex års ålder känns den ännu ung och stram med markerad syra. Extremt druvtypiskt vin, mycket kul, men kanske inte så fantastiskt med tanke priset.

Gosset Grand Réserve

Gosset är den äldsta firman i Champagne och har kvar sin originella droppformade flaskform. De håller till i Aÿ och borde därmed fokusera på Pinot Noir men den här cuvéen har så mycket som 43% Chardonnay. Alltid bra men aldrig bäst är en uppfattning jag har fått genom åren. Priset har gått upp på senare år och de känns inte som något givet köp om man ska se till kvalitet/pris-relationen.

Den här flaskan köptes för runt två och ett halvt år sedan på tax-free för drygt 200 sek så det var ett bra köp.
Jag brukar fascineras över Gossets speciella exotiska kryddighet men den är inte lika tydlig i den här flaskan. En del kanel och sandelträ finns dock. Moget mjukt vin med mycket brödiga nyanser, blommor, mjuka syror, röda äpplen, blodgrapefrukt och lång fin smak. Bra matbubbel men saknar det riktiga djupet.

Barolo La Serra 2001

Jag fick lite mothugg när jag hackade på det här vinet i kommentatorstråd nyligen, därför rycker jag en flaska till för att se om jag det var en tillfällighet.

Det var det inte, lika dåligt och jolmigt som tidigare, eftersmaken är lätt ekbesk. Hade nog gissat på en helt annan typ av vin om jag hade fått det blint. Det smakar inte illa men har ingen som helst känsla av Nebbiolo eller Barolo.

Diebolt-Vallois 1976

Diebolt-Vallois (Jaques Diebolt) tog för några år sedan över sin svärfars (Guy Vallois) champagnemarker (Guy avled), i det övertagandet följde det med ett lager av gamla flaskor som de senare etiketterade under egen etikett, en del av dessa hittade till Sverige via Prime Wine. Det är alltså lite missvisande att de etiketteras under namnet Diebolt-Vallois. Druvorna kommer från byn Cuis, inte Cramant som det står på flaskan, det är Diebolt-Vallois hemvist. En ren BdB.

Förra flaskan var lite trött med väl mycket bokna äpplen och lite uttorkad frukt. Den här flaskan är betydligt fräschare. Medelstor doft med mogna äpplen, krita, bara en anings oxidativa nyanser, nötter, grape mer steniga toner som drar mot skiffer. Komplext, gott och väldigt intressant även om det inte är så där riktigt stort, men priset var inte heller så värst saftigt.

Frisk smak med mycket nötter, grape, nougat, mogna äpplen, lite sherry, det finns fortfarande fruktsötma som gör det balanserat och gott men det är dags att dricka upp.