Chateau Talbot 2009, Hermitage ”Monier de la Sizeranne” 1989

Sällan har jag gått så fel på två viner som dessa nedan.

Min första tanke när jag får det här blint framför mig är att det är ett chilenskt vin. Dels den utanpåliggande fathanteringen men framförallt den där rätt otäcka grönt kartiga pyrizinkänslan som de flesta chilenska viner dras med. Att det är ett seriöst vin känns på sin täta komplexa frukt men i nuläget känns eken smörkoladominerad och ointegrerad. Inte kul alls faktiskt, eken kan lösa sig med tiden men den där gröna tonen är oroväckande.

Facit: Chateau Talbot 2009
Yiack, ska det verkligen vara så här? Samma intryck dag två, vänta minst 10 år.

Detta är däremot ruggigt bra och snyggt, känns som en fruktdriven mogen bordeaux från västra stranden med hög andel merlot = Saint Estephe. Varför inte en Cos med en del ålder, det är på den nivån. Tobak, plommon, gräs, cederträ, blommor och en fint krämig lyxig känsla. Storartat.

Facit: Hermitage ”Monier de la Sizeranne” 1989
Jag öppnade en medioker 94'a för nästan 4 år sedan och skrev att den hade varit svår att plocka som en Hermitage om den druckits blint och noterade en krämighet, plommon, gräs etc. Den var kanske bara för ung jmf med denna som var nio år äldre (och från ett mycket bättre år), men var är känslan av Hermitage?

Corton ”Clos du Roi” 2001 (Girardin), Échézeaux 2001 (DRC), Pinot Noir CWG Auction Reserve 2005 (Bouchard-Finlayson)

På en vinkväll nyligen blev en oplanerad röd tråd inledningsvis en trio i pinot med vitt skilda uttryck. Mycket bra och kul viner.

Corton ”Clos du Roi” 2001 (Girardin)
Doften är väldigt fin med tät söt frukt, lite gräs och järnmalm. Finstämd aromatisk blommighet men som vanligt inte på verklig Grand Cru-nivå, nu kostade den som ett villagevin så det gör inte så mycket.

Smaken ger ett lite annat intryck än doften med lite oväntat lätt och aningens syrlig smak, den sötfruktiga känslan som doften indikerar visar sig inte riktigt i smaken. Fortfarande är det ett gott och bra vin med fin järnig mineralkänsla. Dessvärre stod det sig inte så bra i jämförelse med vinet som kom efter men det kan man inte begära.

Échézeaux 2001 (DRC)
Enastående bra doft med en del mognad om än inte alls övermoget. Jord, lera, mineral, blommigt jordig doft med distinkta drag av vinifiering med stjälkar. En positivt träig känsla. Mossa och ett underbart drag av svamp och tryffel, sötbärig frukt. Ytterst bra.

Smaken följer doften bra men är inte riktigt så intensiv som jag väntat mig, fräscht och relativt lätt men med stort djup, trätonerna från stjälkarna kommer igenom även här (vilket jag gillar). Mycket subtilt och gott.

Det kändes som grand cru-nivå från ett något svalt år. Att det var en bourgogne var självklart, vi gissade Vosne. 2000 var däremot fel, det var 2001. Ytterst chantilt att dra med sig en DRC. Världsklass även om den inte når upp till den La Tache jag provade för nåt år sedan.

Pinot Noir CWG Auction Reserve 2005 (Bouchard-Finlayson)
Som en helt annan jämförelse inom kategorin Pinot Noir kom denna som jag köpt nere i Kapstaden för ett antal år sedan. Bouchard-Finlayson gör en toppcuvée av pinot som heter Tête de Cuvée, vissa år, som detta, väljs ett par av de bästa faten av denna ut och buteljeras som en CWG-buteljering. Denna blev utsedd av Platter som den bästa Sydafrikanska pinot någonsin gjord. Tyckte det var kul att köpa med mig en hem. Deras vanliga pinot från 2006 var helt öppen och mogen för knappa två år sedan så jag trodde denna skulle vara ”färdig”, vilket den inte var.

Mycket oväntat stram och lite ungt stum doft med nötiga drag som påminner om en, typ, Nuits-Saint-Georges av bra kvalitet. Vilket också vart var gissningarna hamnade, i sig ett mycket bra betyg till en SA-pinot. Finstämt och kompakt utan svulstiga eller överekade drag men något monolitisk känsla.

Kompakt tuff smak med bångstyriga strama tanniner och återigen nötiga dova drag kombinerat med dels bäriga pinotdrag men även mer träiga mörka drag som drar åt kött och brända örter. Häftigt och imponerande bra i sin kategori men alldeles för ungt tyvärr.

Furmint Prestige Selection 2011 (Tokajicum Darazskö)

Det här borde ju vara ett självklart bloggvin eller har furmintvinden redan dragit förbi? En torr furmint för under hundringen, det hör inte till vanligheten. Jag vet ingenting om det här vinet när jag öppnar flaskan.

Jämfört med andra furminter jag provat är det här mer framåt med en fetare lätt svulstig känsla, tydliga fattoner. Jag får associationer till fatlagrad sydafrikansk chenin blanc. Vad som lyfter det från det normala är en väldigt fin aromatisk blommighet, sen finns det även drag av gul mogen frukt, honung och örter.

Vinet ger en bra krämig känsla i munnen och levererar riktigt bra för priset, om än i en klart modernt orienterad stil med aningens låg syra och lite avsaknad av mineralitet. Riktigt bra vin i sin stil om inte på samma nivå som Szepsy eller Zoltan, men det kostar också en spottstyver i jämförelse (99 kr).

Crozes-Hermitage 2003 (Guigal)

Lafarge är numera med på svarta listan efter årets hittills mest dyrköpta korkdefekt. Hoppas vinreduktionen blir bra.

Precis som förra gången så får denna Croz från 2003 hoppa in som ersättare. Som tidigare väldigt bra med druv och ursprungstypiskt blommiga drag av tapenade, lera och rödbärig frukt. Fräscht och läskande i en lättare stil som har nästan pinotlika kvaliteter. Inte alls samma ettrigt örtiga drag som tex Graillot utan mer finlemmat och bärigt, väldigt gott och ligger numera på en bra mognadsplatå men håller länge till. Ska nog investera i nya årgången.

Knox Alexander Pinot Noir 2008 (Au Bon Climat)

 Au Bon Climat är lite av en favoritproducent av framförallt pinot noir. Stilen är inte svulstig eller forcerad utan har oftast en bra fräsch balans. Knox Alexander tas från några av deras bästa lägen i Bien Nacido, ett av deras bättre viner döpt efter Jim Clarendens son som klockar in på föredömliga 13,5 %.

Det börjar lite stumt även om frukten är rätt massiv, först är det bara insmickrande sötaktig frukt som gäller. Efter lite luft lyfter det flera kliv och får en alldeles bedårande orientalisk kryddighet åt sandelträhållet, blommor, en känsla av mulljord, apelsinskal och fina krämiga fattoner. Imponerande bra pinot med stort djup som ändå är helt fräsch, bästa amerikanska pinot jag druckit på mycket länge. De har numera ny importör och denna tas inte in i nuläget. Perfekt drickfönster.

Clarendelle Rouge 2006

Välgjord bruksbordeaux i rimlig prisklass är inte det lättaste att hitta här på vårt kära SB. La Tour de By är ok men drar lite åt det kartiga hållet. Clarendelle görs av familjen Dillon som äger Haut-Brion även om jag inte ger så mycket för ”Inspired by Haut-Brion” som det står på etiketten.

Vinet är dock bra, framförallt efter 30-45 minuters luftning. Vad som hjälper det jämfört med konkurrenterna är att det har hunnit fått ett första anslag av mognad vid sju års ålder. Det är smakrikt utan att kännas det minsta svulstigt, klassiskt med drag av cederträ, plommon, lätta drag av kaffe och fin blommighet. Inte stort på något sätt men jag köper hellre det här än La Tour de By. Bra köp.

Chablis 1:er Cru ”Montmains” 2002 (Brocard)

2002 är välkänt som en toppårgång för vit Bourgogne och det märks i den här flaskan. Doften har uppnått en väldigt finstämd djup mognad med drag av honung och smör. Mineraliteten i form av ostronspad och krita är väldigt dominerande blandat med komplex frukt som drar åt mogen gröngul frukt, grönt te och halm. Inga som helst oxidativa inslag.

Sällsynt bra balans i smaken mellan fräschör av citrus, krita och smörig frukt. Den här ligger på en perfekt mognadsplatå för tillfället och är nog ett av mina mest lyckade lagringsprojekt av Brocards viner. Den dominerande kritigheten och avsaknad av fat ger vinet ett stramt något asketiskt intryck, men på ett positivt sätt. Väldigt Montmainstypisk Chablis.

Hatt et Söner, viner att undvika...

Hatt et Söner är en relativt nybildat champagneproducent som gör sina bubbel från druvor köpta av ett kooperativ. Det är ett svenskt projekt med säte i centrala Stockholm men de har visst kopplingar till Champagne sedan tidigare. De har fått en hel del pisk inom vinkretsar för att vara i stort sätt ett affärsmässigt skojeri som vinmässigt är en bluff. Nu hade inte jag provat dem tills nyligen men ser det som ett så pass intressant fenomen att jag tar upp dem trots att det inte var hemmavid jag provade dem (brukar ha det som krav annars). Hade möjlighet att testa tre viner bredvid varandra.

Första vinet är Premier Cru Blanc de Blanc NV, 349 kr. Det är varken bra eller dåligt, mest alldagligt och menlöst men jag kan inte här se varför det skulle få mer stryk än en del andra alternativ, jämför med Moët tex. Bra är det dock inte och det finns betydligt bättre köp än så här i samma prisklass. Men i sin friska men något opersonliga stil så går det ner.

Premier Cru Blanc de Blanc Extra Brut NV, 379 kr, däremot saknar helt stoppning för att få det att funka med så låg dosage som här. Här finns det inget som håller ihop delarna i vinet och en kartig grovt obalanserad skalbeska är jobbigt påträngande, helt avsaknad av frukt eller djup. Verkligen ett bottennapp, allt annat än bra.

Sista vinet är deras prestigecuvée ”Le Grand-Père” 2005 Blanc de Blanc, 899 kr. På den här prisnivån förväntar man sig ett vin på toppnivå som den Bollinger Grand Année jag provade nån dag innan. Så är dock inte fallet, frukten är stum och opersonlig, djupet obefintligt. Att köpa en årgångs-BdB av valfri välkänd producent skulle ge betydligt bättre leverans, som tex Pol Roger. Det här är ett skämt för priset, precis så illa som jag har hört ryktas om.

Deras rosé var visst defekt (flera flaskor i rad), den togs av banan innan matchen började.

Vad som är anmärkningsvärt här är att alla dessa viner inklusive den defekta rosén har kvalificerat sig från BS till fasta sortimentet nyligen. Är det någon som på fullt allvar tror att det finns så pass många inkompetenta vindrickare i Sverige som skulle stödja dessa viner. Inte bara nåt av dem, som det första som ändå var rätt ok, utan alla i den grad att de skulle passera den tröskeln? Högst tveksamt. Det här sannolikt är ett medvetet stödköp från deras egna sida enbart med syftet att få in dem i det fasta sortimentet.

Anledningen är väl att de tror att vin är som vilken annan produkt som helst, skit i produktens kvalitet utan lägg allt krut på marknadsföring etc så löser sig resten. Jag hoppas och tror att de har fel. Om man hade haft seriösa ambitioner med detta så hade man låtit projektet ta tid, lärt sig hantverket och hållit nere priserna, då hade det inte varit så provocerande som det tyvärr är nu.

Larrivet Haut-Brion Rouge 2005

För ett par år sedan fick det här vinet en svår match bredvid några andra viner och kändes småtrist i sällskapet. Nu har det dels blivit bättre och tappat lite av sina smörkoladominerade drag samt slipper tävla med betydligt tyngre namn.

Det är rätt kompakt och massivt vilket följer husstilen och året med chokladtoner, kaffe, lite rostkänsla och lera. Komplext, bra och blir lite subtilare och mer parfymerat blommigt med luft. Gott men inte stort vin som kan lagras vidare i flera år. Sett till priset en gång i tiden så är det bra leverans.

Chateau Conseillant 2003

Min sista flaska av det här drack jag upp för nån vecka sedan. Jämfört med den som jag drack för runt 18 månader sedan så känns den lite mer märkt av året än då. Det är väldigt bra och komplext men har en anings murrigt och ”varmt” intryck jag inte minns från tidigare.

Det gör inte alls ont att dricka, det brukar inte göra det att dricka Conseillante. Det har mycket frukt, är sammetslent med drag av plommon, choklad, blommor och ett imponerande djup. Alla andra närvarande tycker det är fantastiskt. Men som sagt så var den nog på topp hösten 2011, väldigt, väldigt bra vin men inte så anmärkningsvärt bra som den var då.