Restaurant Sant Pau Revisited

Foodscout hade inte varit på Sant Pau som ligger nån timme norr om Barca i lilla San Pol de Mar. Så det vart till att ta pendeln dit för lunch, fantastiskt väder med strålande solsken och 22 grader varmt samtidigt som vinterns första snö föll här hemma.

Schysst oktoberväder i San Pol de Mar.

Förväntningarna var av förklarliga skäl rätt uppskruvade, men med tanke på deras tre stjärnor och mitt förra besök så kan det inte vara annat.

Varför sydamerikanska och framförallt Peruanska smaker har slagit igenom som det har bland Barcelonas bättre restauranger tål att funderas över. Det här var andra gången och det dök upp även dagen efter.

Ammissar med Peruanska smaker.

Ammissarna var olika varianter på traditionell peruansk mat från olika delar. Jag håller helt med om att Peru har den mest intressanta matkulturen i Sydamerika, Astrid y Gaston i Lima är väldigt bra och klart bättre än de övervärderade ställena i Sau Paulo (DOM etc). 41 Grados varianter var dock bättre, bra men inte stort på nåt sätt.

Ceviche, Astrid y Gaston gör det bättre.

Första rätten var kanske den enskilt bästa på hela veckan. En enkelt tillagad havskräfta med bönor och grön tomat. Råvarukvalitet man bara kan drömma om att hitta här hemma, fenomenalt gott.

Avskalat och enkelt men enormt bra, havskräfta med grönsaker.

Sedan gick det åt fel håll med en ny variant av deras brandade. Istället för den mondrianinspirerade rätt som stod på hemsidan och som jag ätit tidigare så fick vi brandade med tre olika tillbehör som smakade bra men inte var så värst upplyftande, blodkorv, grön paprika etc. Det här var mycket sämre än den brandaderätt jag åt förra gången.

Medioker rätt på brandade.

Sen fattade vi ingenting då det kom en rätt med gambas. Gambas, pureade bruna bönor, skaldjursgelé i gurka och avkok från bönkoket. Hur gott kan bruna bönor bli? Inte så värst gott, och att sedan servera det med avkok från bönavkoket! Fullkomligt värdelös rätt som jag aldrig trodde att Sant Pau skulle få för sig att servera. Här försvann deras tredje stjärna enligt oss, obegripligt.

Gambas med bruna bönor, uselt.

Det vart bättre efter det men jag saknade de höjder som första rätten hade och som i princip alla rätter hade förra gången.

God bläckis men inte nödvändigtvis bättre än den på Alkimia.

Svåräten men god bläckisrätt.

Den huvudsakliga fiskrätten på marulk var väldigt bra, snyggt, strålande råvarukvalitet och lättgillat.

Mycket god rätt på marulk. Vi var de första som blivit serverade denna.

Kötträtten var bra men stack inte ut så mycket, godkänd men inte alls trestjärnig.

God speciell styckningsdel av gris.

Som helhet var det alltför många dippar den här gången för att motivera deras tre stjärnor vilket var en rejäl besvikelse jämfört med min förra måltid. Då menyn inte var samma som fanns på hemsidan fram till dagen innan så frågade vi om det och det visade sig att ett flertal rätter var helt nya. Vi var de första som åt vissa rätter. Man undrar om de helt enkelt inte är ”färdiga” med dem, kanske kommer de ändras eller tas bort. Men på ett sånt här ställe känns det väl chansartat att servera mat man inte kan stå för.

Vi drack en flaska NUN 2010 till, samma vin av annan årgång jag drack här förra gången. Som alltid väldigt bra.

Desserterna var bra men lite slätstrukna, de är tekniskt ambitiösa men funkar inte hela vägen. Så var det förra gången också.

Jag kommer nog ändå gå tillbaka om jag får chansen, för att se hur de utvecklas. Det är fortfarande väldigt bra, när det är bra, och intressant.

Vulcano 2008

Vulcano är något av ett ikoniskt rött vin av Österrikiska Hans Igler. Druvblandningen är i runda slängar 60% Blaufränkisch, 20% Zweigelt, 10% Merlot och 10% Cabernet Sauvignon. Mellan 30-50% nya fat beroende på årgång. Här i Österrikes soligaste område är det Blaufränkisch som gäller.

I början är det dominerat av körsbärstoner men blir med lite luft rätt Bordeauxlikt fast med mer rödfruktiga aromer. Lera, grafit, örter, citrus. Riktigt bra.

Smaken är slank och traditionell, rätt imponerande djup för ett Blaufränkischbaserat vin. I början känns den lite väl enkel och endimensionell men den växer mycket med luft och blir riktigt bra. Markerad syra, gräs, röd och mörk frukt, lätta fattoner. Kul och annorlunda, trevligt nog ett österrikiskt rött vin som inte går på det moderna spåret. Tror den kan utvecklas en hel del med lagring.

Lägger ner nån flaska för att se vad som händer.

41 Grados

Bröderna Ferran, Adria och Albert, som tidigare drev El Bulli startade efter El Bulli tapasbaren Tickets och en coctailbar vägg i vägg inne i Barcelona. Sedan nåt år tillbaka serverar de en fast avsmakningsmeny i coctailbaren för totalt 16 gäster. Som namnet antyder är det 41 serveringar som gäller till ett fast pris. Då ingår det även några drinkar.

Då Adria är ute och reser mest hela tiden är det huvudsakligen Albert som är där, även bland personalen har de flesta av dem jobbat på El Bulli tidigare. Jag hade ingen aning vad jag skulle vänta mig, vi lyckades aldrig få bord på El Bulli så jag har inget att jämföra med men vissa av rätterna är visst därifrån. Det hade rykte om sig att vara väl flippat där experimentslustan ibland tog överhanden på bekostnad av smakerna.

Vid förfrågan så sa de att de här vill ha ett mer nedtonat ställe där smaken är det viktigaste. Personalen är klädd i jeans och gympaskor. Man sitter vid enkla låga läderinfattade coctailbord där det huvudsakliga besticket är, förutom händerna, en specialdesignad pincett. Kniv förekom aldrig, ibland las en liten sked fram och nån enstaka gång en liten gaffel.

Att beskriva rätterna blir svårt, och tröttsamt. Då det inte finns nån tydlig början, mitten eller slut på en 41 rättersservering så går det inte riktigt att jänföra med en vanlig måltid med förrätter, huvudrätter och dessert. Kvalitetsmässigt så var det på en helt enastående nivå, av alla rätter var det kanske två jag inte gillade. Det mesta var väldigt bra till helt otroligt bra.

Efter några inledande plockbitar så startar en matresa runt jordklotet med inspiration från Spanien, Ryssland, Danmark (hyllning till Noma), Mexiko, Peru, Japan etc. De flesta länder representerades av två-tre rätter vardera.

Som helhetsupplevelse är det nog det häftigaste jag varit med om i matväg. Uppläggen är spektakulära samtidigt som munsbitarna är till synes enkla men man inser att det måste ligga en enorm mängd arbete bakom. Drinkarna var väldigt karaktärsfulla och satans goda, perfekt anpassade till rätterna de serverades till. Från en alkoholfri av mandarin och ingefära till en uppkryddad sakevariant.

Jag tog foton på många men inte alla rätter. Lägger upp dem med en kommentar till, det blir nog bästa sättet.

Delvis ätbara saker. Ett "löv", en "jordnöt" etc. Ok start.

El Bulli-sfär av kalamataoliver. God.

Fetaost med torkade tomater. Enkelt men gott.

Alger med quinoa, majs med tentakler? Krunchy, helt ok.

"Pärla" med smak av nöt och sesam. God.

Isgel av rödbeta och päron. Lite trist.

Krispig rulle med parmesankräm. Mycket gott.

Kronärtsskockor med ansjoviskräm och parmesansmulor. Enormt gott och bra.

Kaviar med hasselnötsgrej. Funkade inte riktigt men god kaviar.

Tema Ryssland, ovan och nedan. Här fick vi vodka med hasselnötsolja till.

Ostron med kaviar och rödbetsjuice. Fräscht och gott.

Hyllning till Noma, Danmark.

Morot med pepparrot, gott. Smörrebröd med tunt kött, syrad grädde och syltad lök, enormt bra.

Tema Mexiko.

Svåräten agavesfär. Som en tequilshot av mycket hög kvalitet.

Majssfär med krunchy majskorn. Gott.

"Nachos" med salsa på grön tomat, avokado, syrad grädde. Underbart gott.

Tema Peru. Här fick vi en variant av Pisco till.

Peruansk potatiskräm med abalone. Inte riktigt min grej.

Kyckling med mycket speciell sås av peruansk ört.

Tema Japan, min favorit. Här fick vi en variant på sake till.

Strut med tonfisk, poppad quino, sesam, flygfiskrom. Otroligt bra, stort.

Snäckskal med knivmussla, misosås, fermenterad vitlök, sojakulor, alger. Bästa rätten, svårbeskrivet underbart gott.

Musslor med yuzusmörsås. Tveksamma musslor, gillade inte.

Tema Europa.

Kantareller med pinjenötssås. Lite vek, för lättstekt svamp.

El Bullivariant av Stek frites med bea. Barnsligt gott.

Typ "vita bönor" med blodkorv. Ok men väl påtaglig inälvssmak för mig.

Ostfondue med tryffel. För vek tryffelsmak men annars gott.

Glasstrut på salt karamell med krunch. Godaste glassen någonsin.

Yogurtglass med svartvinbärsmaräng. Mycket bra.

Kaffegodis. Mycket bra.

Det är svårt att dricka vin till det här, drinkarna passade bäst. Vi drack en Albarino "Seleccion de Anada" 2005 av Pazo Senoran som började kännas lite trött men annars var god.

Med alla asiatiska och peruanska smaker så hade en halvtorr tysk riesling varit bättre men det fanns inte. Clos d'Agon hade kanske varit ett bättre alternativ.

Jämfört med våra andra besök framstod det här som jämnast och bäst men det var helhetsintrycket som gjorde det. Lägstanivån var anmärkningsvärd hög, att hålla det på 41 rätter är än mer imponerande.
Otroligt bra trevlig service. Vi frågade om de trodde att de skulle få nån stjärna när nästa guide kommer ut. De ville uttryckligen inte ha nån stjärna, de vill bort från allt sånt. Tyvärr blir det nog svårt att komma ifrån. De skulle mycket väl kunna gå från noll till två direkt, eller tre.

Min vapendragare på dessa matresor bloggar också numera. Han har en betydligt bättre kamera än jag och brukar vara mer grundlig så där kommer det om ett tag mer info och bilder, länk.

Restaurang Alkimia

Just nu är jag i Barca för ännu en orgie i mat, och vin. Gårdagen var väldigt lyckad då jag hittade några svårfunna viner och åt bland den mest fulländade måltid någonsin på 41 grader, mer om det stället senare.

La Bota och Sketch, bra vinköp.

Första middagen var ett återbesök på Alkimia som stod ut som en stor favorit av dem inne i Barca förra gången. Den gången tyckte vi det var bättre än dåvarande tvåstjärninga Abac.

Det börjar precis lika bra den här gången med enkla men bra aptitretare. Sista ammisen är lite större och är enormt bra med finfina färska fikon serverade med en glass på timjan och citron, grym kombo.

Första rätten är lika bra bestående av kronärtskockor med salladsblad, lökkräm och lite skinka.

Efter det här blir det alls lika bra.

Kronärtskockor, en av de bästa rätterna.

Det mesta fungerar, en del inte alls, men framförallt så lyfter det oftast inte. Ok god men konstig rätt av torskröra med gröna bönor med väl mycket barnmatskänsla, dock helt ok.

Torsk med bönor. Godare än det ser ut.

Ok bra bläckfiskrätt med svamp. Usel ostronrätt. Mest konstig rätt på ”citrussoppa” ?! med fläsk (hur låter det?), trist svamprätt med underkokt majrova (det är en svår rova).Trist makrillrätt.

Bra bläckis med svamp.

Citrussoppa med ost och fläsk, smakar som den ser ut.

Sämsta rätten? Makrill med grön paprika.

Dish mushroom season. Que?

Mycket skulle kunnat vara bra men det är allt för många dippar för att vi ska kunna känna oss nöjda. Inte alls på samma nivå som förra gången. Kötträtten var bra men inte mer.

Inget smakar illa men det är som sagt alldeles för många dippar i kvalitet mot våra uppskruvade förväntningar. Trist att våra förväntningar kom på skam, och så synd när det började så bra. En del är bra men det duger inte för en rekommendation.

Chateau Barréjat "Cuvée des Vieux Ceps" 2002

De här flaskorna slutar aldrig att överträffa sig själva. För 129 kr (ca 7 år sedan) får man ett löjligt bordeauxlikt vin som skulle kunna slå motsvarande viner i 400-kronorsklassen. Delvis pre-phylloxerastockar som är runt 200 år gamla. Den här flaskan var ovanligt bra, den förra lite brettig.

Klassiskt skolad frukt med drag av cederträ, tobak, mörk frukt, järnmalm. Det som möjligtvis avslöjar ursprunget är ett tydligt drag av nötter och en aningens ruffigare känsla.

Tät men läskande smak. Väldigt komplext och imponerande bra för sitt pris, lera och rost, mörk frukt, väldigt Saint Julien-liknande med en fin blommighet. Klantigt nog missade jag att köpa nya årgången.

Chateau Grand Mayne 1998

Det här vinet har alltid varit bra även om det har tagit sig lite olika uttryck. Irriterande har tre flaskor av 12 varit korkdefekta, lite väl hög procentdel.

Det är alltid kul att testa nya viner från olika delar av världen men när jag öppnar det här och det är precis så bra som det ska så känns det nästan som att man inte behöver nåt annat än bättre bordeaux med perfekt mognad i källaren.

Superfin blommig doft med ett uns stallighet, lera, läder, plommon och choklad. Väldigt bra i en klart tertiär stil som nog ligger precis på sin mognadskulmen. Svinsnyggt och imponerande bra, det är framförallt den superaromatiska blommiga draget som lyfter det över det vanliga.

Fräsch smak men med tät frukt, en del fat men inte så det stör. Grand Mayne har lite modernt rykte men det är inte i närheten av Destieux som jag drack nyligen när det gäller moderna drag. Anmärkningsvärt gott vin med tät men finstämd frukt, helt moget och bör nog drickas nu. Tror det precis börjat att komma in på en nedåtgående utvecklingskurva. Ingen långliggare.

Ekam 2009

Ekam är ett vin av producenten Castell d'Encus som håller till i Costers del Segre vilket är inom de lägre delarna av Pyreneerna på runt 1000 meters höjd. Människorna bakom står även bakom Ferrer Bobet i Priorat, Raul Bobet var tidigare vinmakare åt Torres.

Egendomen satsar på ”svala” viner av, för Spanien och Katalonien, ovanliga druvor som Riesling, Pinot Noir, Semillon, Sauvignon Blanc och Syrah. Ekam är deras riesling, i Barca fick jag höra att det var en blandning av albarino och riesling men det verkar inte stämma.

Det här vinet köpte jag för två år sedan då de var väldigt inne både i bättre butiker och på topprestauranger. Provade deras Syrah som dock inte var helt övertygande. Lite oväntat dök det här vinet upp i sverige och går numera att beställa via BS, priset är inte så hemskt mycket högre än i Spanien men på gränsen för vad det är värt, 249 kr, ca 180 i Spanien.

Doften är Rieslingtypisk i mest tyskliknande stil fast med lite mer värme och fetma än vad man är van vid. Inga petroleumdrag utan mest rent klingande frukt som grape, stenfrukter i stil med persika och apelsinskal. Lite återhållet men klart bra. Väldigt bra mineralkänsla.

Frisk smak med markerad syra, lite ungt otvecklad frukt men det är gott och läskande. Bra balans. För att vara en spansk riesling är det klart imponerande men för priset har det lite problem att tävla med en motsvarande tysk variant.

Chateau Conseillant 2007

Conseillant görs av en klassisk 80/20 blandning (Merlot/CF) av gamla stockar. Runt 80% nya fat. En producent som återkommande för mig framstått som en av mest säkra korten bland toppen av Pomerol, efter Petrus förstås men upprepade gånger bättre än Trotanoy och L'Evangile. En personlig favorit.

Doften är igång direkt med både djup lite köttig plommonfrukt och otroligt fina drag av lera och rost. Det känns att de olika delarna i vinet inte riktigt sitter ihop ännu, de olika komponenterna drar lite åt olika håll men kvaliteten är uppenbar. Årgången ger ett anings grönt stråk som, givetvis, inte 2003'an drogs med. Det här är mer klassiskt men ändå rejält fruktintensivt. Det här är toppklass på alla plan förutom att det är för ungt, sjukt bra.

Smaken sitter ihop otroligt snyggt men precis som i doften så känns det purungt vilket gör att delarna inte riktigt satt sig än, det behöver plana ut i minst 3-5 år men jag tror det kommer sätta sig enormt bra. Bättre fräscör än i 2003'an och kommer bli ännu bättre med lite fler års lagring. Efter jag testat det här köpte jag upp ett litet lager. 2007'orna kostar 79% mindre än 2009'orna, bisarr skillnad. Mycket hellre det här än Napakopiorna från 2009. Jag gillar så kallade ”mellanårgångar” som 2007.

Spätburgunder 2010 (Becker)

Becker är nog en av de mest omfamnade tyska vinmakarna i den svenska bloggosfären, inte utan anledning. Efter att ha provat en och annan tysk pinot i diverse sammanhang har jag nu kommit mig för att köpa hem en del och prova under mer ordnade former. Den provades med Hegers motsvarighet i färskt minne.

I jämförelse med Hegers spätburgunder är den här mindre chokladig och direkt. Örtigheten är tydligare och känns allmänt svalare. Pinotfrukten är fint utmejslad med den där typiskt tyska malörtsliknande tonen, mer så än Hegers. Det är bra men känns lite stumt och ännu alltför ungt, lite mer ogint än vad jag mindes den som.

Smaken är friskare i jämförelse. Det här har nog med tre faktorer att göra, ett år yngre, dessutom från ett svalare år, samt Pfalz är svalare än södra Baden som Hegers kommer ifrån. Det här vinet känns ännu lite ungt oförlöst och kommer nog utvecklas en hel del med några års mognad även om det är gott redan nu. Kalk, gräs, röd lite citrusaktig röd frukt, bra vin för en rimlig peng.

Den här känns traditionellt skolad med balanserade fat jämfört med hans exklusiva ”Grand Cru” Sankt Paul, den går betydligt mer åt en USA-inspirerad stil med djup mjuk frukt och mer än lovligt mycket fat, osså priset sendårå...

Bra köp om man väntar nåt/några år, annars är jag inte helt såld idag, lite oväntat. Jag fraktade mina resterande flaskor till källaren för att få gå i ide i minst ett år. 1-0 till Heger, för en tia mindre.