Polish Hill Riesling 2003 (Grosset)

Grosset var en av de första som verkligen blev ett namn inom nischen australiensisk riesling. Polish Hill anses som deras främsta buteljering. Buteljeras under skruvförslutning.

Åtta år borde rimligen innebära full mognad för en riesling från Australien men det är inte uppenbart när man slår upp det här. Doften är utvecklad med tydlig petroleum men det finns inga som helst mognadstoner av honung eller bokna äpplen. Mest lime, grapefruktsskal, stenfrukt och som sagt rejält med tvåtaktsmotor.

Stram rätt syrlig smak i limieig stil, avsaknaden av direkt fruktiga aromer drar ner betyget en del även om det är gott och läskande. Det saknar bredd och djup för att vara riktigt bra. Lite som att äta det vita mellanskiktet i en grapefrukt. Kul och gott men inte på nivå med sitt pris, jag köper numera hellre andra rieslingar från Australien, gärna Pewsey Vale.

Gran Claustro 2001 (Castillo Perelada)

Empordan är ett rätt underskattat område för välgjorda viner i Spanien. Mycket runt 100 är väldigt prisvärt. Nu är det det här ett mer exklusivt vin för närmare 300 eller liknande. En ren Cabernet Sauvignon i balanserat modern stil.

I det vinets unga dagar var det väldigt stramt och krävande men nu efter 11 år har det planat ut väldigt bra med djup komplex cabernetfrukt av gräs, cederträ, plommon. Rätt massivt och fatigt men väldigt bra.

Tät fet smak. Ett vin gjort i en rätt fatigt fruktig stil som är lättgillad på ett direkt sätt. Inte så värst subtilt, men väldigt gott. Bitter choklad och kaffe blandat med dov mörk frukt. Drickfärdigt.

Det är ok att dricka cabernet...

I brist på färdigskrivna blogginlägg sätter jag upp det här. Septembers bästa dagsfångst.

Eller som talesättet lyder, något omskrivet, det är helt ok att dricka cabernet så länge det inte är utskrivet på flaskan...

Cheval var ohotad etta, grym!

Gevrey-Chambertin Vieilles Vignes 2003 (Girardin)

Den här flaskan är lite stum och aningens murrig i början vilket släpper med en del luft. Kanske är årgången som har tagit bort den där silkiga Gevrey-känslan och tillfört en något grovhuggen ton.

En rätt djup tät doft av en blandning av sötsyrliga röda bär, lera, jord och citrus. Lyfter lite med luft med känns aningens forcerad och saknar lite personlighet, helt ok för priset dock. Kanske kan det hända saker med betydligt längre lagring. Känns som den ligger i en mellanfas.

Mandrone di Lhosa 2002

Mandrone di Lhosa är ett rejält lagringskrävande vin som fortfarande, från ett ”svagt” år, inte alls är fullgånget.

Rejält koncentrerad kärnig doft med drag av bärlikör, bitter choklad, valnöt och lite örtiga grästoner. Doften är betydligt mer italiensk än andrasorteringen Lhosa jag drack för ett tag sedan. Väldigt bra men visar inga direkta mognadsdrag.

Lyfter mycket med luft då mer bordeauxlika drag av viol och ceder kommer fram på bekostnad av de italienska dragen.

Smaken är inte lika massiv och kärv som ungt men fortfarande är den rejält kraftigt. Smaken följer doften med ett ovanligt bra italienskt uttryck av ett cabernetbaserat vin. Ingen överdriven rostad känsla eller muggiga russintoner som alltför ofta blir resultatet. Mycket bra vin som det inte är nån som helst brådska med att dricka upp.

Chateau l'Arrosée 2005

L'Arrosee var ett av mina köp från 2005 och är faktiskt den första från det primörköpet jag öppnar. I december var jag med på en hedonistisk vinträff med stockholms vinbloggsmaffia (tyvärr obloggad på grund av för mycket arbete och sen semester utomsocknes). Där sades att denna 2005'a redan var god att dricka. Att jag sen aldrig, otroligt faktiskt, druckit detta slott tidigare gjorde att jag tog upp en flaska. Köpt efter bra recensioner där den sades ha burgundiska kvaliteter, låter bra i mina öron.

L'Arrosée sticker ut en del då de använder dels 20% cabernet franc samt även 20% cabernet sauvignon. Vingården består av två delar, dels en sluttning samt en varmare, plattare del. Båda bestående av kalkrik lera. Gården verkar ha gjort ett lyft efter att den 2002 köpte upp av bröderna Caille.

Doften är verkligen rätt öppen och väldigt insmickrande med fin frukt och en påtagligt blommig ton. Väldigt bra och långt ifrån moderna hårt extraherade Saint Emilionviner. Lätt plommonfrukt, smultron och andra söta bär, lera, orientaliska kryddor. Jämförelsen med Bourgogne är inte alls fel, det här är bordeaux i min stil.

Smaken är slank, mångfacetterad, mineralig och fräsch. Inte så chokladig eller rostad som så många andra viner från det här området numera. Lite slutet känns det som, jag tror det här kommer växa betydligt mer några fler år på rygg. Nytt slott och till och med kanske ett nytt favoritslott för mig, precis min stil av Saint Emilion, lite som Saint Emilions svar på Pauillacs Grand-Puy-Lacoste.

Campillo Gran Reserva 1978

En flaska som blivit obloggad ett tag. Köpt för bisarrt billiga 20€ i Rioja. Etiketten tyder på att den kanske inte lagrats optimalt så det var en chansning.

Öppnar lite träigt och stumt med röd sirlig frukt. Efter runt 20 minuter genomgår det en anmärkningsvärd transformation och lyfter enormt. Blir betydligt fruktigare och upplevs som en mogen tätfruktig bourgogne. Sandelträ, kanel, tobak, röd söt frukt. Imponerande bra och en mycket kul upplevelse.

Pommard ”La Chanière” 2002 (Marechal)

Marechals Pommard har varit en favorit i många år som fortfarande kostar under 300. Den senaste flaskan var tyvärr defekt.

Doften är Pommardtypisk i en traditionell dov stil med drag av mulljord och valnöt. Frukten känns finstämd i örtig stram stil, ingen fläskighet med överdrivna chokladtoner. Väldigt klassiskt.

I smaken känns ett första tecken på mognad men det är inte alls fullmoget utan kommer nog nå sin topp om ytterligare 5-10 år. Stram örtig frukt, markerad syra, snyggt och slankt med bra djup och komplexitet för nivå och pris. Huvudsakligen ett matvin.

Dagen efter har den tappat lite frukt och att dricka det utan mat till är aningens krävande. Sånt här borde jag köpa mer av.

Chateau Haut-Batailley 2002

Jag minns knappt hur jag upplevde det här vinet när jag drack det vid lanseringen. 2002'orna går rätt bra att dricka nu enligt min erfarenheter, lätt och klassisk årgång. Vill man veta mer så rekommenderas som vanligt denna sida.

Doften är klart över förväntan. Superfin arketypisk pauillackaraktär av blyertspenna, cederträ, damm/grus, dyr tobak, mörk dov frukt. Imponerande för ett så pass ”enkelt” vin från ett ”svagt” år.

Slank fräsch smak, väldigt klassiskt och bra. Djup god smak utan modernt fatiga drag, mineraligt, tobak, gräs. Det här kostade runt 250 kr, hittar jag det för det priset ska jag köpa mer av det här slottet, imponerande bra för priset.

Vigneto Bucerchiale (Selvapiana) 2006 och Barolo ”Vigna Giaschini” 2006 (Corino)

Selvapiana blev plötsligt en bloggfavorit för nåt år sedan, här, här och här. Jag hittade och gillade det här vinet i och med årgång 2003 som var en sällsynt bra variant av det varma året och givetvis fyllde jag på med 2006'or.

Bucerchiale 2006 är betydligt stramare, mindre öppet och fruktigt än 2003. Så långt ifrån en flaska Fonterutoli man kan komma. I början ger det inte så mycket, mest lera, syrlig röd frukt, citrus, svart te. Med luft lyfter det en hel del och får lite mer fruktiga aromer men känns hela tiden rätt återhållet.

Ett utpräglat matvin med en läskande syrastruktur som en traditionell nebbi. Stram och krävande smak av gräs, röd frukt och lite trä. Bra till maten men jag hade väntat mig lite mer tillgänglighet. Det här behöver flera års ytterligare lagring.

Barolon är betydligt mer öppen och nyanserad. Här känns även en markerad men välbalanserad dos nya fat. Koncentrerat mycket komplext vin med mängder av nebbikaraktär, rost, tegel, nypon, kaffe, röd frukt. Stort djup och väldigt bra.

Även om det har ett långt liv kvar går det här att dricka nu, frukten är tillräckligt intensiv för att balansera upp det ungt kärva draget. Faten har inte riktigt satt sig men är inte allt för stökiga. Jag gillar verkligen Corinos viner men ska vänta minst tre år innan nästa tas upp.