Paleo Rosso 1999

Det här vinet görs av Le Macchiole i Bolgheri, samma producent som gör de än mer exklusiva Syrah- respektive Merlot-baserade vinerna Scrio och Messorio. Vinet består av 75% Cabernet Sauvignon och 25 % Cabernet Franc, en druvblandning som senare har ändrats och från och med årgång 2001 är det ett rent Cabernet Franc-vin. Jag har inte provat någon årgång av Paleo sedan den förändringen men det ska visst vara till det bättre.

Först får jag en lätt volatil känsla med balsamiska stråk. De volatila syrorna försvinner snabbt med luftning, örtig cabbig frukt samsas med ursprungstypisk känsla av körsbär och bittermandel. Även lakrits, cederträ, gräs och svart te. Kanske lite endimensionell (alltså för vad man väntar sig av producent, område, ålder etcetera).

Efter en knapp timmes luftning lyfter det en hel del och får tätare lite sötaktig plommonfrukt. Den känns klassiskt skolad utan någon vaniljig ek eller hög alkohol utan mer stram och örtig, som en blandning mellan Bordeaux och Toscana.

Smaken är fräsch och tät med mycket viol, lakrits, kaffe och örter. Lagom syra i typiskt Italienskt utförande men samtidigt så mogen att den har fått en viss avrundning. Lagom stram och trevligt nog helt utan modernt ekiga smörkolanyanser. Riktigt bra vin med tät frukt och komplex parfymerad karaktär, framförallt efter ett par timmars luftning. Stramare och mer europeiskt Cabernettypisk än Guado al Tasso som har mer moderna drag.

La Mondotte 1997, Furmint Dry 2006 (Szepsy), Schnebly Redland’s Dry Avocado Wine och Casa Sala Gran Reserva 2004 (Freixenet)

Samlar ihop lite noteringar från förrförra helgen då det vart vin och mat i överflöd. Blandningen av viner/drycker var minst sagt annorlunda.

La Mondotte 1997
Ett uppskrivet garagevin från den underskattade årgången 1997. Det här består av ca 75 % Merlot och 25 % Cabernet Franc, extremt lågt uttag, jäst på sin fällning, lagrad på endast nya ekfat i 12-18 månader, hela paketet alltså.

Doften är förförisk med en parfymerad ton i stil med en nyklippt bukett vårblommor, choklad, blyertspenna, cederträ, rost, örter, tät frukt med både vildhallon och mörkare frukt som plommon och slånbär. Åldern och den lätta årgången märks med en lätt ljusning i kanten av glaset och utvecklad karaktär. Mycket komplext och gott vin.

Mycket bra men årgång 1999 som jag har lyckats prova tidigare var ett snäpp bättre och tätare. Den nedre delen av Parkers poäng (93-95) känns mest rimlig. Hittades för runt halva SB’s pris och jag var tvungen att köpa några. Oftast ser man det här vinet skrivas ut med Chateau i början vilket är fel, Comte Stephan von Neippberg tog bort det då dess ”Chateau” är en liten enkel byggnad i ena änden av vingården. Konstigt att BBR, 1855, systembolaget med flera inte har fattat det.

Vad som är lite förvånande är hur cabbig den känns, till och med S som har en mycket stor erfarenhet av Bordeaux (bland annat…) är inne på vänstra stranden, velar mellan Saint Julien eller Pauillac. Vi kommer än en gång in på årgång 1997 i Bordeaux och det visar sig att han nyligen provat Pichon-Lalande 1997 några dagar tidigare och var liksom jag helt lyrisk.

I Allt om Vin höstsammanställning för några år sedan minns jag att de kallade det här vinet för buljongtärning, ett starkt argument för att de skall börja prova vinerna blint. Ingen som provar det här blint skulle sabla ner det och kalla det buljongtärning.

Furmint Dry 2006 (Szepsy)
Mineralig och stenig doft som följs åt av mogen gul frukt, bakelit, gråpäron, bra men inte på den nivå jag väntade mig.

Szepzy är en extremt välrenommerad producent som tillverkar underbara moderna söta tokajerviner men det här håller bara precis måttet. Medeltät smak med citrus, bokna äpplen, bakelit och citrus. Bra men inte mer vilket inte kändes ok med tanke på priset, dock mycket lärorikt. Han söta viner håller däremot världsklass.


Schnebly Redland’s Dry Avocado Wine
Det här är en dryck från Floridas träskområden gjord av avokado. Hur gör man egentligen en dryck på avokado, jäser man själva fruktköttet? Finns det tillräckligt med socker i avokados att jäsa det till ett vin?

Det här måste vara en av de mest udda drycker jag provat. Trots mina skeptiska farhågor verkar det faktiskt vara en kommersiell produkt. Det här motsvarar mycket oväntat rent kvalitetsmässigt ett ok vin i 75-80 kronorsklassen, inte bra men ändå imponerande. Citrusbetonad smak med gul frukt, gräs och lite päronsplit, helt ok, smakar inte alls avokado.

Casa Sala Gran Reserva 2004 (Freixenet)
Den här Cavan är Freixenets bästa produkt vilken görs helt separerat från deras övriga massproduktion av enklare bubbel. Allt görs för hand av frukt från en separat vinodling med optimalt läge, gamla vinstockar etcetera, vinet får sedan ligga på sin jästfälling tills flaskorna ska skickas ut till försäljning.

Tät doft med tydliga inslag av lång lagring på sin jästfällning med mycket brödtoner. Ovanligt kraftig i ren stil för en Cava, lite dova jordiga nyanser finns det dock, mogen frukt, citrus och lite rostade nötter. Smaken är ovanligt tät med bra fruktintensitet och en fin mineralkänsla, nougat, citrus och rostat bröd kommer fram även här. Det här kan nog vara den bästa Cava jag druckit men då kostar den också som en medelbra Champagne vars finess den inte når upp till. Kul vinupplevelse.

Det kom även fram ett tetrapack av jäst stomjölk från Mongoliet vilket var ännu äckligare än det låter, rekommenderas inte annat än för kuriosavärdet.
En del andra viner passerade mer obemärkta men några fler noteringar kanske kommer längre fram.

Riesling 2006 (Bernard-Massard)

Côtes de Gravenmacher är en nordlig del av appellationen Moselle Luxembourgeoise i Luxemburg alldeles på andra sidan av Tysklands Moselområde. Det finns flera likheter med deras viner. Möjligtvis är det här lite fylligare än ett moselvin, helt utjäst och snustorrt vilket de inte brukar vara.

En mild druvtypisk doft av grapefrukt, rött äpple, citrongräs, gråpäron och ett uns skiffer är vad jag hittar hos det här vinet. Den har en helt ok komplexitet men är lite ungt outvecklad.


Smaken är som sagt torr och krispig med lite ung bitterhet, gröna äpplen, lime, grape och krusbär. Hittade den för ca 120 kr vilket får ses som ett bra pris för kvaliteten, det är synd att det inte tas in sånt här på SB. Det här skulle inte skämmas för sig i en jämförelse med liknande tyska viner i samma prisklass.

Cabernet Sauvignon Reserve 2006 (Claremont)

Australien har det största antalet olika jordmåner av alla världens vinländer, alltså vinlandet med flest olika ”terroir” med andra ord. Coonawarra är ett av de mest distinkta. Här är jorden röd av järnmalm vilket lämpar sig ypperligt för maskulina Cabernet Sauvignonviner. Resultatet blir Australiens motsvarighet till Pauillac.
Den karaktärsfulla jorden kallas för ”Terra Rossa” och levererar en distinkt jordmånskänsla i nivå med Chablis eller Champagne. För att koppla vidare till dessa områden består grunden, under det övre järnhaltiga jordlagret, av en porös kalkhaltig jordmån. Att de själva ser Coonawarra som en kvalitetsindikator tycker jag mig kunna läsa ut från etiketten då det är det som är mitt i blickfånget.

Det här vinet dracks huvudsakligen alltför oluftat. Det börjar rätt enkelspårigt och endimensionellt. Medeltät röd och mörk frukt med ett uns lakrits och teblad. Efter ett par timmar i karaff kommer den typiska Coonawarrakaraktären av örter och järnmalm fram. Även mynta, basilika, vanilj och te kommer fram allt tydligare. Det är ett bra vin men håller inte riktigt måttet för vad den kostar, Wynn’s motsvarighet krossar den här. Varför försvann den från hyllorna?
Möjligtvis kan den lyfta med några års lagring med tanke på hur mycket bättre den blev med luftning. Försluten med skruvkapsyl för övrigt.

Vosne-Romanée ”Clos de la Fontaine” 2002 (A.-F. Gros)

En mycket fin Pinotdoft osar upp med ett antal extra komponenter som lyfter det här vinet en bit ovan de andra röda Bourgogner jag druckit på senaste tiden. Förutom en tät doft av röda bär finns kryddor som kanel och nejlika. Sandelträ, ceder, jord, blommor och lite mjölkchoklad kommer också fram. Det tar dock runt tre timmar innan det verkligen lyfter då frukten blir alltmer komplex och balansen mellan frukt och syra sitter ihop riktigt bra. Då, efter rejäl luftning blir vinet mycket bra med ett fascinerande doftspektrum. Syran är markerad som den ska men helt i fas med övriga komponenter. Mycket bra och komplext vin med ovanligt bra djup, den behöver dock lagras ytterligare några år.

Frostline Riesling 2004 (Jack & Knox)

En rätt utvecklad druvtypisk doft slår upp med grape, rött äpple, citrongräs och ingefära. Det finns ett litet mineralstråk men det är mindre än motsvarande variant från tex Australien. Det är också från Australien jag hade gissat vinet kom ifrån om jag fått den blint. Frisk och smakrik men saknar den riktiga tyngden för att vara riktigt kul, motsvarande från Australien i samma prisklass är betydligt bättre (prissänkt till 129 kr från 169 kr för några år sedan).
Det här är rätt överlägset den bästa torra Riesling från Sydafrika jag druckit, tyvärr säger det inte så mycket

Jag drack en annan årgång för ett drygt år sedan på Jardine i Kapstaden, då rankad som Sydafrikas näst bästa restaurang (samma plats i år efter La Colombe). Det är svårt att hitta ett smakrikt vin med bra syra och utan ek i Sydafrika så det kändes som det bästa valet.

Mathias Dahlgren, Chablis 1:er Cru "Montée de Tonnerre" 2003 (Raveneau), Schoenenbourg 1998 (Deiss) och Brunello di Montalcino Riserva 2001 (Fiorita)

Ja, det här är en mycket bra restaurang. Jag var på Bon Lloc tre gånger, den första gången var jag överväldigad över hur bra det var. Flera av de rätter vi var serverade då är med i hans kokbok. Den andra och tredje gången var jag däremot missnöjd, topparna var färre, dalarna fler och mängden mat var absurt liten. Efter andra besöket köpte vi alla ett hamburgermål på Burger King en dryg timme efter besöket vilket inte är ett vidare betyg, vi var fortfarande hungriga.

Nu har Dahlgren till slut fått två stjärnor i Guide Rouge och förväntningarna är givetvis höga. Det börjar bra, ammisarna är bra men lite intetsägande, knapriga varianter av typiskt svenska grönsaker som blomkål, dill, rödbeta etc. Sen kommer brödet, tidigare var det en av rätterna i avsmakningsmenyn vilket är lite upprörande, nu kommer brödet endast som en fortsättning på ammisarna. Det är riktigt bra, olika varianter av bröd, en kula av tunnbröd fylld med varmt smör, knäcke, mjukt vanligt gott bröd. Stabilt men inget spektakulärt.

Efter det serveras tre förrätter som håller hög nivå men inte ”Internationell världsklass” som White Guide uttrycker det. Den första är riktigt bra med ett par tunna skivor halstrad pilgrimsmussla bredvid en bakad bit långa omgiven av en krämig sås samt distinkt vitlökssmak. En av de bästa rätterna, subtil och balanserad början som lovar mycket gott. Jag tycker om när första rätten har mycket havskänsla.
Den andra ska bestå av rökt lax och gåsleverterrin men är helt dominerad av syltade grönsaker, goda grönsaker gjorda med omsorg men den rökta laxen och gåslevern försvinner i mängden av tunt skurna syrliga grönsaker, den här rätten lyfter inte.

Sen kommer en djup liten skål med krämig pumpakräm, något som Dahlgren hade vurm för redan på Bon Lloc, det här är bra. Okomplicerat skitgott med kräm på pumpa spetsad med tryffel och rostade kärnor som ger en härlig konsistensbrytning till krämen, det finns även parmesan etc som gör den än mer smakrik. En rätt på godkänd tvåstjärnig nivå även om den är väl självklar.

Nästa rätt är också mycket bra, en blandning av råbiff och ostron som fungerar mycket fint. Rätten är kylskåpskall vilket är en miss men rätten i sig är subtil och bra. Smakkombinationen fungerar bra men det finns inget annat runt omkring som lyfter den högre än själva ursprungsidéen, det behövs inte, men med tanke på det kommer den här rätten på fel ställe. Varför serveras den här rätten efter pumpakrämen, den borde serveras efter den första rätten för att följa crescendotänkandet. Klart bra men lite stum, den dör lite efter första intrycket.

Sen kommer huvudrätten som är en av mina två favoriter, lammsadel. En ren och fräsch rätt med ypperliga råvaror, lammet är (givetvis) perfekt, kanongod bräss och sparrisen bredvid är grym. I övrigt kanderas rätten med underbara toppmurklor och en kräm på nässlor som tillför en trevlig lenhet. Lamm som huvudrätt får mig dock att tänka på min senaste tvåstjärniga restaurang innan denna, Michael Wearing at the Berkleys som också hade lamm som huvudrätt. Det är i det perspektivet som hyllningskörerna känns väldigt krystade, Michael Wearing var väl sisådär fem gånger bättre. Den svagaste rätten på Michael Wearings avsmakningsmeny är klart bättre än den bästa rätten på Mathias Dahlgren, där kan vi snacka om att hålla tvåstjärnig nivå. Taskigt sagt, men tyvärr sant.

Personalen är vältalig. De är bra trimmade men lite stela och opersonliga. Den superproffsiga restaurangchefen från Edsbacka håller dock internationell världsklass. Hur många av dem som jobbar där har varit på fler utomsvenska michelinrestauranger än de har fingrar? Inte många skulle jag tro.

I helhet ett, som väntat, mycket bra restaurangbesök. Men än en gång förundras jag över White Guides rubrik ”Internationell världsklass”, ledsen att behöva säga det men det håller inte internationell världsklass. Det håller inte riktigt heller nivå för två michelinstjärnor. Det är mycket bra, kanske Sveriges bästa restaurang just nu, men två stjärnor når de inte upp till. Det är fortfarande alltför svårt att få en första stjärna i Sverige jmf med Frankrike och Spanien men vi borde, tyvärr, inte ha någon tvåstjärnig restaurang överhuvudtaget. Alla tvåstjärniga restauranger jag har varit på hittills spöar Mathias Dahlgren. Men fortsätt på den utstakade vägen, det är helt klart bland det absolut bästa som går att äta i Sverige just nu. Vill man uppleva vad två michelinstjärnor kan, och ska, innebära så rekommenderas La Broche i Madrid eller Michael Wearing i London.

Vinlistan: En gång i tiden fanns det en tanke att vinpaketet var ett sätt att kunna erbjuda gästerna roliga och bra viner för ett överkomligt pris om man serverade dem per glas till en meny på bättre ställen. För att länka tillbaka till Mathias Dalhgren så drar jag mig till minnes att paret Larsson/Polonius som var ansvariga sommelierer på Bon Lloc köpte upp det resterande svenska lagret av Mouton Rotschild 1997 och serverade det som vin till kötthuvudrätten på deras meny. Det är internationell världsklass!
Numera ses vinmenyn som ett sätt att krama ut ännu lite mer pengar av kunderna. Vinpaketet på Dahlgren kostar 1200 kr, då får man en alltför ung Grüner Veltliner av Loimer (269 kr), en halvtorr alltför ung Riesling Spätlese av Dönnhoff (ca 280 kr), en Gosset 1999 (ca 600 kr), Domaine Trevallon 2005 (ca 400 kr) och ett dessertvin från Jurancon som jag inte minns vilket det var. Att de sedan har kunnat förhandla fram bättre priser än de officiella kan man förutsätta. Då man serveras mindre än en flaska vin under middagen inser man att det är en dålig affär med ett påslag på ungefär 400 %, lite väl mycket för viner i den prisnivån. Vi köpte därför loss Chablis 1:er Cru ”Montée de Tonnerre” 2003 av Francois Raveneau, Schoenenbourg 1998 av Deiss och Brunello di Montalcino Riserva 2001 av La Fiorita. Det första och sista vinet var helt enastående, det ska till Raveneau för att lyckas göra en så bra och chablistypisk Chablis från det varma året 2003, fantastisk. Fioritas Brunello går inte heller av för hackor, nästan burgundisk i stilen med fantastisk intensitet och balans.

Michel Turgy Blanc de Blanc NV (Magnum), Chateau Mont-Redon 2003 (Magnum), Bem bi Bre 2004 (Magnum)

Pappa fyller pensionär och jag tar upp några magnumflaskor för att förgylla tillfället, eller dränka sorgen, beroende på hur man ser på saken.

Michel Turgy är en liten Champagneproducent i Mesnil som gör ett av SB’s billigaste bubbel, magnumflaskan är även den väldigt överkomlig i pris och levererar väldigt mycket Mesnilkaraktär för priset. Det här är extremt Mesniltypiskt med mängder av krita och ostronskal i glaset. Frisk syra, gröna äpplen, lime och grapefrukt, gråpäron och än mer stenkänsla. Det börjar komma en del mer utvecklade nyanser av nötter och ett uns smörighet men den är fortfarande ung. Mycket bra för priset.

Chateau Mont-Redon är även den billig för sitt ursprung nu när var och annan CdP har stigit i pris som raketer, det känns avlägset när tex Clos des Papes kostade 189 kr (årgång 1996), men, men. Den här flaskan känns oväntat knuten och stum, det finns en del röda bär men den har inte alls den fruktintensitet man väntar sig. Tobak, teblad och korint kommer fram men den lyfter aldrig och blir bara en mjuk helt ok måltidsdryck. Enormt mycket sämre än den 2005’a jag drack för en kort tid sedan så förhoppningsvis är den i en stum fas
.
Ovan nämnda flaska blir helt överkörd av den alltid lika bra Bem bi Bre 2004. Efter någon timmes luftning ger den en stor animalisk doft med en lite modern fatton. Doften är intensiv med mörk tät frukt, tobak, läder, cederträ, brända örter och kaffe. Känns som en blandning mellan stram Medoc och bonnig sydfransos. Smaken är kompakt men samtidigt fräsch, tät och lång. Som alltid ett mycket bra vin.

Chablis Grand Cru ”Les Clos” 2003 (Jean-Paul & Benoit Droin)

Då den senaste öppnade 2003’an av Droin var på väg utför tar jag upp en av deras Les Clos från samma år. Det här är den kraftigaste av alla Grand Cruområden och det visar sig att den har hållit ihop bättre.

Doften är utvecklad med honung, smör och en liten nötighet. Syran har trots det hållit ihop och vinet har ännu ett friskt bett med citrustoner, halm, krita, mogen gul frukt och en fin havskänsla. Väldigt tät och fet, nästan lite oljig smak med fräschör och lång mjuk eftersmak. Inte så Chablistypisk men mycket god bortsett från det.

Det är helt klart den bästa av de tre Grand Cruer årgång 2003 av Droin jag har, dock är det inget att spara, resterande kommer drickas upp inom något år.

Chablis Grand Cru Vaudesir 2003 (Jean-Paul & Benoit Droin)

Jag har en del problem med år 2003 hos viner som bygger på fräschör, Chablis är ett av dessa viner. Den här samt ett par av deras andra Grand Cru’er hittade jag för högst överkomliga 215 kr på plats för ett par år sedan, då får det ses som ok.

Glömde ta foto så jag återanvänder en gammal bild, man får tänka sig att det står Vaudesir istället för Valmur.

Vinet är utvecklat med mer smör och honungstoner än vad man väntar sig från en sex år gammal Chablis, helt i linje med årgången. Deras Vaudesir har lyckats behålla en del av Chabliskaraktären med fina toner av hav och jodiga ostronskal. Det finns även en hel del mogen gul frukt, halm, gråpäron och krita.

Chablisproducenterna brukar själva säga att det är de bästa områdena, Grand Cru, som är enklast att ta hand om. De sköter sig själva med rötter som sträcker sig långt ner i jorden, är bättre dränerade etc och påverkas därmed mindre av väder och vind jämfört med stockar på mer känsliga områden. Det är ett påstående som mycket väl kan stämma, det låter rimligt. Man ska dock komma ihåg att vinproducenter har en stor förkärlek att komma med romantiserade klichéartade teorier som stämmer överens med deras egna tycken och agendor, det betyder inte att de är korrekta.

Se till exempel på den bisarra vurm för biodynamiska idéer som går genom, i synnerhet, den franska vinvärlden. Undrar hur de vinproducenterna ställer sig till Rudolf Steiners rasbiologiinfluerade texter, köper de även dem utan ifrågasättande?

Smaken är mjuk för att vara en Chablis med rätt smöriga toner, det finns dock en liten kritighet som intresserar men den kommer inte i närheten av Drouhins Chablis förra helgen. Det här är många steg ner, den håller inte måttet för sin appellation och är på väg utför. Mer likt ett moget vin från Macondalen.